När president #44 Barack Obama tillträdde ämbetet 20 januari 2009 skulle han bland annat ”rädda klimatet” – en uppgift som då (2008-2009) var opinionsmässigt viktig. Kokar man ner begreppsinnehållet gällde det att stoppa det moderna samhällets utsläpp av fossil koldioxid som i första hand beror på industriell förbränning av kol, olja och naturgas.
De globala utsläppen sedan 1830 är cirka 1.500 gigaton, 1,5 x 1012 ton. Utsläppen har ökat halten av CO2 i atmosfären från 280 ppm år 1830 till 391 ppm idag. Ökningen skulle enligt AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming) leda till katastrofalt varmare klimat på jorden, och slutligen total klimatkollaps. Men märkbart varmare har det inte blivit.
Gammal skåpmat: Den som tyder tecknen har inte undgått att se hur AGW-hypotesen tappat anhängare. Plötsligt är teorin gammaldags, såå 2008. Climategate var en spik i kistan, fifflet med IPCC:s data en annan. Men locket lades riktigt på vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009 när de stora gorillorna USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien (tillsammans hälften av alla globala utsläpp) helt kallt beslöt att skrinlägga alla nedskärningsplaner. FN:s klimatdelegater försöker förgäves få igång dem på nytt.
Shelfområden kring Nordamerika. Detalj av global karta på Wikipedia.
Nya tag från Obama: Det är därför inte förvånande att president Obama beslutat att tillåta borrning efter olja och naturgas på USA:s kontinentalsockel (shelfen som är kontinentblockets bräm innan kontinentalsluttningen stupar ner till oceaniska djup.) Kanten ligger anmärkningsvärt konstant på vattendjupet 140 m – en konsekvens av kontinenternas historia. Det är välkänt från exempelvis Nordsjön att shelfområden kan innehålla stora förekomster av olja och gas.
Olje- och gasfält i centrala Nordsjön. Större karta här.
Därför öppnades USA:s shelfområden för oljeborrarna efter ett moratorium på över 20 år. Man hoppas hitta 12 årsförbrukningar olja och 20 för naturgas vilket blir betydande mängder. Det är signifikant att Obama berättade om beslutet på Andrews Air Force Base. Därmed strök han både militären, försvarsindustrin och oljesektorn medhårs.
Inspiration från "The Quiet Road", the weblog of Jim Bliss.
USA:s dagsförbrukning av olja är 21 miljoner fat, årsförbrukningen alltså 365 x 21 = 7665 miljoner fat à 159 liter. Ett fat olja ger 100 kg bränsle (bensin, diesel, jetbränsle) som vid förbränning ger 315 kg koldioxid. 7665 miljoner fat ger alltså 7665 x 315 = 2414475 miljoner kg CO2, eller i vanliga mått 2.414 miljoner ton, megaton per år. (Sveriges årsutsläpp är 51 megaton.)
Diagrammet från Wikipedia
Naturgasen räknas opraktiskt nog i kubikfot. USA:s årsförbrukning är 20 miljoner MMCF (miljoner kubikfot = 28.000 m3). Om vi räknar metriskt blir det 20 miljoner x 28.000 m3 = 560.000 miljoner m3 gas med tätheten 0,7 kg/ m3. Det ger 392.000 miljoner kg eller i vanliga mått 392 megaton CH4. Säg 350 megaton kol som multiplicerat med 3,15 ger 1.103 megaton koldioxid per år från gasförbränningen.
Summa (12 x 2414 = 28968) plus (20 x 1103 = 22060), sammanlagt 51 028 megaton CO2 utsläpp till atmosfären om fynden på shelfen blir de förväntade. Det kan jämföras med det största globala årsutsläppet hittills, nämligen år 2008 då det var 31 500 megaton.
51 gigaton versus 31 gigaton räknat som koldioxid. Nästan två globala årsutsläpp.
Tusentalsavgränsning: (Tillägg dagen efter.) Min bloggläsande Eva-Maria reagerar på krånglet med tusentalsavgränsning i engelsk respektive svensk text. Engelskan har komma men svenskan har punkt. Decimalkommat i engelska är däremot en punkt.
Lösningen är att jag lär mig HTML-koden för hårt mellanslag som rekommenderas istället för punkt i svenskan. Den visar sig vara & nb sp ; (non-breaking space) utan mellanslagen jag la in för att kunna visa den. Låt se: 51 028. Jajamän.
Varmt tack, Eva-Maria! Där lärde jag mig något.
Vaddå koldioxid? Varför skriver jag så mycket om koldioxiden när jag ändå inte tror att den kommer att leda till en klimatkatastrof? Jo – därför att den är ett så klart exempel på hur svagt underlag olycksprofeterna har för sina hypoteser. Hur lite täckning det finns för alarmismen, och hur lite de styrande i självs verket bryr sig om klimatrörelsen.
Och hur stort avståndet är mellan snacket och verkligheten för den som gitter tänka efter. Ta köttbenet som Obama slängde åt miljörörelsen (”my administration is upholding its end of the deal”): De nya reglerna för bilarnas bränsleförbrukning ska bli som att ta 58 miljoner bilar av vägen för ett helt år! Då frågar sig cynikern: vad innebär det, hur många bilar har USA? Jo – 251 miljoner. Bragden blev plötsligt inte så stor.
Varje gång jag hör Obamas teleprompteruppläsningar tänker jag att den mannen är för slipad för sitt eget bästa. Vill stå väl hos alla, äta kakan och ha den kvar. För att parafrasera Nils Ferlin: han halkar på sin egen halhets halka.* Fast världen är nu som den är, så jag börjar tro att han trots allt når sitt första mål: Att bli omvald för en andra period.
Väljarna är kanske inte dumma men kollar siffror gör de som regel inte.
* Nils Ferlin (1898-1961): Kan du höra honom komma ur En döddansares visor (1930).
Efter klimatfiaskot COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009 där bekymren för global uppvärmning klimatförändring visade sig väga lätt när det började handla om pengar på bordet låg klimatlobbyn lågt ett par månader. Men nu har den startat sin litania igen och försöker återuppliva koldioxidrädslan. Samtidigt pågår intensiv industriell utbyggnad av energiprojekt baserade på de klassiska fossila energikällorna kol, olja och gas. Det är i stor skala frågan om att säga en sak och göra en annan. Det ger etablerade klimataktörer mycket låg trovärdighet.
Till exempel:
Lördag 6 april skrev Storbritanniens ambassadör Andrew Mitchell en artikel i Svenska Dagbladet: ”Nya initiativ för klimatet krävs” (sannolikt på uppdrag av sin minister för energi och klimatförändringar, Ed Milliband). Inlägget är fyllt av glidningar (2009 var ett framgångsår) och snömos (”Vi tror alltjämt att en omfattande juridiskt bindande överenskommelse kommer att försäkra att den gemensamma graden av strävan är tillräcklig för att uppnå vårt 2 graders mål”) precis som vanligt i klimaträddningsartiklar.
Bilderna är klickbara.
Samtidigt, i den krassa verkligheten, beslutade Storbritanniens regering att stödja Sydafrikas ansökan hos Världsbanken om förmånliga lån på 21 miljarder kronor till kolkraftverket Medupi. Det blir världens fjärde största kolkraftverk med en installerad kapacitet på 4.800 MW som ska bränna 17 miljoner ton (megaton) lågvärdigt kol per år och släppa ut 30 megaton koldioxid. (Sveriges utsläpp 51 megaton/år, vår gamla favorit kolkraftverket Jänschwalde 24 megaton/år.)
Sverige stödde förstås också Sydafrikas begäran och det var lustigt att höra minidebatten i Sveriges Radio 2010-03-31 mellan biståndsminister Gunilla Carlsson (för) och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson (mot). Båda berättade sagor för folket.
Peter Eriksson – som har ord om sig att vara en maktpolitiker som vässar tänderna för regeringspost i höst – svävade runt i den gröna sagovärlden. ”Man har väldigt goda förutsättningar för solenergi och för vindenergi i Sydafrika.” Som läsare av denna blogg vet så skulle det krävas elvatusen vindkraftverk för att ersätta Vattenfalls Jänschwalde på 3.000 MW. Räknat watt för watt skulle det behövas 17.600 för att ersätta Medupi. Även Peter Eriksson (eller något alternativsnille i Miljöpartiet) borde klara sådana kalkyler.
Gunilla Carlsson – som sagt ett och annat allvarligt ord till SIDA – stödde sig på argumentet bistånd-till-snälla-svartingar. Utan Medupi skulle ”kvinnor fortsätta att gå och hämta ved, att leta efter möjligheter att kunna elda, att inte kunna värma sin mat på ett modernt sätt”. Som biståndsminister vet hon mycket väl att Sydafrika är ett skatteparadis för energikrävande industrier med extremt låga elpriser till företag. Gunillas stackars kvinnor betalar mer än dubbelt så mycket som företagen för elen – i den mån de har någon.
Bostäder i Soweto. Ser du några el-ledningar?
Av Medupis, säg, 35 terawattimmar per år (halva Sveriges vattenkraftel på ca 65 TWh/år) lär minst 80 procent gå för rabattpris till industrin, och resten till politiker och advokater i Pretoria och affärsmän i Johannesburg. Väldigt lite till ”tändsticksaskarna” i Soweto.
View Larger Map
Medupi och Matimba ligger vid A på kartan. Nära den mytomspunna floden Limpopo där elefantbarnet fick sin långa snabel, enligt Kipling.
Inga blåbärsprojekt
Medupi kolkraftverk kommer att ligga nära det redan verksamma Matimba kolkraftverk som inte heller skäms för sig. Kapacitet 3.990 MW (990 MW större än Vattenfalls Jänschwalde), produktion 24 TWh/år och koldioxidutsläpp 26 megaton/år. Att Medupi och Matimba ligger där de ligger beror på kolförekomsterna - de kan transportera bränslet på band direkt till sina jättestora ångpannor. Tillsammans släpper de ut 30+26=56 megaton CO2 per år (att jämföras med Sveriges 51 Mt/år).
Byggplatsen för Medupi kolkraftverk med Matimba i bakgrunden. Peter Erikssons tanke att ersätta dessa två jättar med 29.000 (tjugoniotusen) vindkraftverk verkar naiv på gränsen till rasistisk.
Det är tröttsamt att tjata om saken men Sverige är faktiskt en pluttspelare i det internationella industri- och ekonomispelet. Numera inte ens kompetent att behålla dammsugartillverkning och skjortsömnad inom landet. Långt mindre varvsindustri och bilindustri. Vore jag politiker (gubevare mig) skulle jag vara bekymrad över utarmningen av det en gång i tiden tekniskt och industriellt framstående Sverige som byggde sitt eget flygvapen och gjorde framgångsrika bilar.
Som enkel man av folket skulle jag se "av-teknifieringen" av Sverige som ett värre problem än energiutbyggnaden i länder som Kina, Indien och Sydafrika. Särskilt som inget av de länderna frågar Sverige om råd. Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Peter Eriksson kan sedan säga vad de vill.
Medupi byggarbetsplats. Inga dansande svartingar i bastkjolar där, inte.