Isen på Grönland har en volym på 2,85 miljoner kubikkilometer och utgör 10 procent av all världens is (kryosfär, i analogi med atmosfär, hydrosfär och biosfär). Mäktigheten i det inre är ca 3000 m och isens vikt har pressat ner centrala Grönland 300 m under havsytan. I iskärnan NGRIP var de understa skiktens ålder 122 000 år. I kontakten mot berget sker en geotermisk smältning så isens mäktighet 3000 m kan ses som resultatet av en dynamisk balans mellan tillväxt (snöfall) upptill och avsmältning i botten. Åldern 122 kyr är alltså ett minimivärde på hur länge Grönland varit istäckt.Ett alarmistiskt hot är att de geologiskt signifikanta isarna – Antarktis 89 procent, Grönland 9,8 procent, nordpolsisen 0,01 procent av världens is – ska smälta bort och ge stigningar av havsytan på 25 meter. Någon generell avsmältning i Antarktis har hittills inte konstaterats och jag lämnar den frågan för tillfället.
(Bilden visar Grönlands östkust med kanten av istäcket, det fraktala mönstret av fjordar och det molntäckta havet.)
Men låt oss räkna på grönlandsisen, volym 2,85 miljoner kubikkilometer. Dess nuvarande avsmältning är 50-100 kubikkilometer per år – en imponerande klump av is. Notera trubbigheten i kalkylerna – hundra procent hit eller dit. För en överslagskalkyl ska jag använda det högre värdet 100 km3 avsmältning per år.
Utgångsvärde 2 850 000 km3 – avsmältning 100 km3/år. Med den hastigheten skulle det ta noga räknat tjugoåtta tusen femhundra år att smälta hela kakan. Av smältvattnet skulle världshavet stiga sex meter.
Som tidsperspektiv: vad var människan för tjugoåtta tusen år sedan? Hon levde bland mammutar, sabeltandade tigrar och grottbjörnar i ett till största delen istäckt Europa (karta i posten Nordpolens is). De sista Neanderthalmänniskorna skulle snart dö ut i södra Spanien, våra förfäder Homo sapiens var nomadiserande jägare/samlare som ännu inte uppfunnit jordbruket men kunde prestera grottmålningar sådana som Altamira och Lascaux. Helt obekymrade om att det skulle dröja tio tusen år innan inlandsisen började smälta bort.(Häst i Lascaux-grottan, en i ett myller av djur målade med hög konstnärlig halt för 17 000 år sedan. Liknande målningar 32 000 år gamla finns också i Chauvet-grottan upptäckt 1994 i Ardeche, södra Frankrike.)
Vad kan arten Människa vara tjugoåtta tusen år framåt i tiden? Vi har faktiskt ingen som helst aning. Det är viktigt att inse det: Vi har ingen aning. I det korta perspektivet (40 år) kan man skymta en befolkningsökning från nuvarande 6,9 miljarder (7 miljarder nästa år) till kanske 9 miljarder år 2050. Det kommer att ställa oerhörda krav på förvaltningen av jordens resurser. (Se min post Mänsklig biomassa - en katastrof.)
Möjligheten av en sex meter högre havsnivå om 28 460 år kommer redan år 2050 att höra till de mindre problemen. (Notera hur löjligt det blir att räkna decennier i globala sammanhang.)
Det verkar tryggt att låta den kultur som eventuellt finns när grönlandsisen har smält bort ta hand om det problemet – om det inträffar.
Nordpolen var länge ett magiskt mål för upptäcktsfärder och en rad expeditioner misslyckades i ansträngningarna att nå den innan (diskultabelt) Peary (1909), och långt senare en sovjetisk grupp med Pavel Gordiyenko (1948) och en amerikansk under Joseph O. Fletcher (1952) satte foten på den suggestiva fläcken. Peary färdades på isen, de två andra landade med flygplan (den ryska intressant nog med en sovjetisk variant av DC-3). Andrée-expeditionens försök med vätgasballongen Örnen 1897 är välkänt genom det sensationella fyndet av expeditionens sista läger med framkallningsbara fotografier, dagböcker och deltagarnas kroppar på Vitön 33 år senare.
Fotot från 1897 av Frænkel och Andrée med expeditionens båt ger en god uppfattning om polarisens karaktär. Den består av ett <3 m tjockt lager skruvis med vallar och råkar som flyter i polarhavet. Mycket svårframkomligt.
Vid nordpolen är vattendjupet 4 200 meter. Isens tjocklek vid ubåten Charlottes genombrytning 2005 var bara 155 cm.
Trots sin utbredning utgör packisen i den arktiska oceanen bara 0,01 procent (en hundradels procent) av all världens is mätt i volym. Ungefär 24 000 kubikkilometer vintertid, 15 000 km3 sommartid. Det blir i och för sig en imponerande isbit, vinterisen motsvarar ett kvadratiskt block en kilometer högt och med 155 km sida. Det skulle väga ofattbara 22 000 miljarder ton (isens densitet 0,9 ton/m3) och låg det i Svealand skulle det med sin vikt pressa ner jordskorpan i likhet med fordom inlandsisen, förutsatt att det låg kvar några tusen år. (Om hastigheten vid nerpressning är samma som vid ”återstudsen” kan den var tio meter per tusen år.)
Ändå utgör detta jätteblock, en km högt och 155 km i sida, bara en hundradels procent av världens is. Sådana tankeövningar ger en uppfattning om vad globala mått innebär.
De senaste decennierna har sommarutbredningen – som inträffar i september – blivit allt mindre. Det är intressant att se klimatlobbyns extrapolering av detta.
Som första steg spår man (1) att denna minskning kommer att fortsätta så att polarhavet sommartid blir helt isfritt. Ett självskrivet nästa steg blir (2) antagandet att någon återfrysning vintertid inte kommer att äga rum. Detta kommer (3) att minska regionens albedo (reflexion av solstrålningen) så att polarhavets vatten värms upp. Därvid (4) påverkas strömningsbalansen i världshavet och särskilt Atlanten så att (5) golfströmmen kommer att ta en annan väg.
Alltså fem hypotetiska steg med klart alarmistisk tendens. Forskarnas meteorologiska bias får dem att kalla satellitdata som går tillbaka till 1979 ”a long-term record” . I geologiska sammanhang är trettio år kortare än en fotoblixt. Det är mycket tveksamt vad man kan dra för globala konsekvenser av en sådan ögonblicksbild. Något tidsperspektiv för hypoteskedjan nämner de inte.
Motvilligt vidgår de att polarhavet sannolikt var isfritt sommartid för 125 tusen år sedan under den interglacial som kallas Eemian. Men då var minsann havsytans nivå också 4-6 meter högre än nu eftersom de grönländska och antarktiska isarna var delvis bortsmälta. En sorts guilt by association eller?
Inget isfritt polarhav menar de fanns under den geologiskt sett snabba framsmältningen av Europa (på tjugotusen år) som skedde efter senaste istiden. Inte ens vid Holocens Klimatoptimum för 7 000 år sedan trots att temperaturerna i Arktis då beräknats ligga 3-4 grader över de nutida.
Sådan argumentation är typisk för ”klimatentusiasterna” eller vad jag ska kalla dem utan att använda nedsättande ord. Av en fjäder gör de utan ansträngning fem höns.
Det är inte bara enstaka självtänkande bloggare som kritiserar den sortens marknadsföring (just marknadsföring, det gäller att sälja klimatkrisen). Även folk i branschen vågar trotsa klimatmobbarna och säga att extrapoleringen är osaklig och grundlös.
Det finns två ord man alltid bör minnas vid läsningen av klimatlobbyns hypoteser. De är om och kan. Om detta inträffar kan följden bli. Två grader av osäkerhet.
Att en eventuell bortsmältning av polarhavets istäcke inte skulle leda till någon höjning av havsytan är kanske för självklart för att nämnas. Dessutom kunde påpekandet minska den alarmistiska effekten. Lugnande besked är det sista klimatlobbyn vill släppa fram.
Mätt i volym finns för närvarande 387 ppm (parts per million, miljondelar) koldioxid i luften. I en kubikmeter luft – tusen liter – blir det knappt fyra deciliter. Och halten stiger – inget snack om den saken. Ungefär två ppm om året.
Mätt i vikt (massa) är siffran 583 ppm. Vid havsytan väger en kubikmeter luft ca 1200 g och 583 vikt-ppm koldioxid blir då 0,76 g.. Det är intressant att veta eftersom man har börjat mäta bilars bränsleförbrukning i gram CO2-utsläpp per kilometer.
I runda slängar kan man säga att det finns knappt en halvliter lika med knappt ett gram CO2 per kubikmeter i vanlig luft. Du som minns Avogadro kan lätt kolla. En mol av en gas är 22 liter, koldioxid har molvikt 44, alltså väger 22 liter 44 gram, lika med 2 gram per liter. En halvliter CO2 motsvarar därmed ett gram.
(Jag rundar av och använder vardagliga ord, vikt istället för massa, liter istället för kubikdecimeter, en halvliter istället för 387 ml för att ge en mer familjär bild av proportionerna. Alla decimaler finns på nätet.)
Senast 2012 får nya bilar släppa ut max 130 gram CO2 per kilometer (minns att halten i luften är 0,5 g per kubikmeter så nedsmutsningsfaktorn är rätt hemsk). Vill man veta hur många gram koldioxid ens gamla bil släpper ut per km multiplicerar man bensinförbrukningen med 25. Säg att den drar 0,7 liter bensin per mil lika med 7 liter per 100 km:
7 x 25 = 175
ett gott värde på CO2-utsläppet i gram per km för många bilar i dag.
Från gCO2/km till liter bensin/100 km multiplicera med 0,04:
175 x 0,04 = 7 liter bensin per 100 km.
Den framtida gränsen 130 g/km betyder alltså 130 x 0,04 = 5,2 liter bensin per 100 km. Nollkommafem som vi sa när man räknade i liter per mil.
Du som satt längst bak i klassrummet och tänkte på annat undrar kanske hur 0,7 liter bensin per mil kan bli 1,75 kg CO2 per mil. Bensin är dessutom lättare än vatten så 0,7 liter måste väga mindre än 0,7 kg. Varifrån kommer det extra kilot? Bra fråga. Densiteten hos bensin är 0,75 kg/l så 0,7 liter väger bara 525 gram.
Enkelt sagt brinner den tillförda bensinen i motorn. Den oxideras, dvs kombineras med syre från luften och produkten blir förstås tyngre. Ungefär tre gånger tyngre (att den kommer ut som gas ändrar inte saken). Mäter man bensin i kilogram blir kalkylen enklare. Ett kilo bensin (1,3 liter) ger tre kilo koldioxid. En bil som drar ett kilo per mil, 13 liter/100 km, släpper ut 300 g CO2/km. (Noga räknat 325 men vi struntar i finesserna.)
Nästa gång du hör Andreas Carlgren eller Maud Olofsson berömma sig över krafttagen i koldioxidfrågan och referera till den framtida utsläppsgränsen 130 gram CO2 per kilometer för personbilar kan du lätt översätta till vanliga människors språk:
130 x 0,04 = 5,2 liter bensin/diesel per 100 kilometer. Eller 0,52 per mil.
Att förstå överhetens ordval ger makt åt folket. Låt dig inte imponeras av fikonspråket.
En spade blir inte vassare för att den kallas en geotom.
(Tillägg föranlett av kommentarerna: Obs. att jag omvandlar från koldioxidutsläpp till bensinförbrukning. Två olika sätt att beräkna energiåtgången som kan relateras med de faktorer jag ger. Bara att läsa innantill.
Egen reflexion: Lite märkligt att kallas "besserwisser". Det är inte min mening att låta självgod men det kanske blir effekten av att skriva kortfattat och rakt på. Personligen är jag en vänlig och gladlynt man.)
I alla tider har de religiöst troende missionerat för att utbreda den rätta tron – sin egen – över världen. Skapa en väckelse, omvända och frälsa de otrogna, få dem att lyda de sanna buden. För västerländska kristna var missionären länge en vit man i tropikhjälm och benlindor som spred guds ord och läskunnighet bland svarta hedningar och gjorde geografiska upptäckter i förbifarten. Till de mest kända hörde David Livingstone (1813-1873) och Albert Schweitzer (1875-1965).
Om missionen var av godo eller ondo kan diskuteras. Det var sålunda den brittiska missionen i Zimbabwe som lärde landets nuvarande president Robert Mugabe – en mördare av samma skrot och korn som Pol Pot och Idi Amin – att läsa och skriva.
I dag är det klimatprästerskapet och dess frälsta skara som missionerar. Kanske kan den yttersta dagen uppskjutas, rentav inställas om vi alla bättrar oss och tror. Och offrar, förstås. Men vi måste tro utan att se. I likhet med alla apokalypser ligger nämligen den stora klimatkollapsen ett lämpligt stycke in i framtiden – 2015... 2050... 2100 – och har en tendens att flytta sig när man kommer närmare. Ändå får prästerskapets framgångar Billy Graham och Martin Luther King att förblekna. De frälsta räknas i miljoner och skarorna ökar dag för dag.
Varje nyfrälst vill förstås gärna övertyga sina närmaste och föra dem till den sanna tron. Likt de första kristna lyder de missionsbefallningen ”Gå ut i hela världen och gör alla folk till lärjungar!” Och de får hjälp av andra frälsta i form av handledningar typ Montague Egg’s "The Salesman’s Handbook” hos Dorothy Sayers. En seriös handledning finns i den länkade bloggen Klimatfakta i blogglistan. En utförligare på engelska i bloggen A Few Things Ill Considered i blogglistan som posten How to Talk to a Climate Skeptic.
Denna missionärsanda är helt exklusiv för klimatrörelsen och dess proselyter. Klimatforskning är inte ett vanligt forskningsfält jämförbart med exempelvis partikelfysik eller astrofysik. Vem som helst får tro att det finns fyra kvarkfamiljer (inte tre), eller påstå att svarta hål inte är svarta utan egentligen blå. Men den som säger att avsmältningen av jordens glaciärer och upptinandet av den sibiriska permafrosten kan vara svansen av de tjugotusen års bortsmältning av de cirkumpolära inlandsisarna som nyligen skedde är en förnekare. I dessa tider värre än gudsförnekare.
Enligt Naturvårdsverkets klassning tillhör jag Skeptikerna – klimatförändringen är främst naturlig och en trend som snart passerar. Drivs av egen nytta och misstror de flesta. (Särskrivningen deras.)
När det gäller klimatfrågan är det självklart till och med för ett statligt verk att klassa ner och misstänkliggöra medborgare som djärvs ha en egen mening. Jag antar att jag ska vara glad för att jag endast klassas som egennyttig och misstrogen mot de flesta. Vad blir nästa steg för den som envisas? Osolidarisk, skattefifflare, rasist? Rentav det mest förbjudna just nu, förnekare av förintelsen? Förnekare som förnekare.
En maxim från "The Salesman's Handbook" kan anbefallas såväl Naturvårdsverket som andra deltagare i miljödebatten: "Whether you're wrong or whether you're right, it's always better to be polite."
Ännu bättre är förstås att vara saklig.
För en vetenskapsman blir det allt svårare att se miljöargumentationen som en rak och saklig debatt. Ett manipulativt och odemokratiskt agerande av makteliten bakom en potemkinkuliss av omsorg om världen och miljön är vad det liknar.
Sveriges radios P1 har startat ett miljömagasin kallat Klotet. ”En blogg och ett program av Vetenskapsradion […] för alla som är intresserade av de ödesfrågor som väntar mänskligheten”. Luttrade lyssnare och läsare förstår genast vart det lutar.
"Inget nytt, inget fräckt, det är döden direkt", för att citera Povel Ramel.
Jag skulle inte bry mig om Klotet – miljömagasin går tretton på dussinet – om det inte vore för ett trist utslag av åldersrasism i inslaget ”Om en upprörd klimatdebatt på IVA”. (Ingenjörsvetenskapsakademiens klimatseminarium ”Prognos för klimat – behöver näringslivet agera?” 16 januari 2009, video fyra timmar)
På Klotets hemsida skriver producenten Johan Bergendorff: ”Hela Wallenbergsalen på IVAS lokaler nära Stureplan i Stockholm var fullsmockade. I publiken satt mest grånade herrar som jag först trodde var alla med i den här Vetenskapsakademin.” Seminariet började med professor Erland Källén som redogjorde för ”vad IPCC kommit fram till att man står idag” med powerpointbilder! Men ”de grånade herrarna” muttrade och rentav skrattade. (Powerpointbilder, vad trodde Bergendorff? – om någon ska ha färdiga PP-presentationer är det en IPCC-supporter.)
Professor emeritus Gösta Walin, känd klimatforskare och upphovsman till begreppet ”grön skatteväxling”, beskrivs som en tölp som ”direkt fick skrattarna på sin sida” och ”ritade för hand upp på overhead hur lite han tror att koldioxidutsläppen kommer att påverka klimatet framöver.” Av näringslivets representanter var den ene pensionerad fd. styrelseledamot i Volvo och Sandvik och ”tror ju inte ett skvatt på en global uppvärmning”, den andre visserligen arbetsför VD för ett oljebolag men ”han blev uppenbart förvirrad av debatten”.
Och så håller det på. Bergendorffs text har inte riktigt samma språkliga briljans som, säg, en skoluppsats om klassens utflykt till Skokloster men förtjänar ändå att läsas. Den lyser av förutfattade meningar, liksom radioinslaget. Som avslut ger Bergendorff i magistral ton sitt omdöme: ”Min slutsats blir att jag som vetenskapsjournalist förväntar mig en betydligt högre nivå av ett möte på Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin och att den enda som försökte belägga sina påstående med vetenskapliga artiklar publicerade i faktagranskade tidskrifter, det var Erland Källén.”
Så nu vet man det på IVA. Den hära Vetenskapsakademin får verkligen skärpa sig för att motsvara Klotets intellektuella nivå. Och rensa bort alla ”grånade herrar” till nästa gång.
Spelar roll?
Som klimatmobbning är Klotets klavértramp bara ett pip. Åldersrasism är en del av den svenska världsbilden och jag tror ärligt talat inte att redaktionen ens märkt sin blunder. Att den så självklart sällar sig till skaran av miljöpredikanter som mässar om ”de ödesfrågor som väntar mänskligheten” är inte heller någon överraskning – det står ju i programförklaringen.
Lite genant dock att Klotet direkt börjar med klimatmaffians argumentationsteknik ad hominem. Den som är kritisk till IPCC:s teorier bemöts inte med sakliga argument trots att få vetenskapsområden är lika insnöade i mätningar, hypoteser och modellkörningar i superdatorer som klimatforskningen. Nej, vederbörande klassas som företrädare för olje- bil- eller kärnkraftsindustrin (sätt in valfritt prefix), vetenskapligt ignorant, eller helt rättframt dum. (Se attacken mot Erika Lovley, ”den mest enfaldiga, lättlurade reportern i distriktet” i min post Klimatmobbning 1.) Eller som i Klotets reportage, gammal och gråhårig (underförstått senil).
Elemäntär härskarteknik. Men dålig vetenskap. Och ännu sämre vetenskapsjournalistik.
Om man i ett tankeexperiment ställer upp alla jordens människor i grupp med en person per kvadratmeter fyller vi inte riktigt Själland (7 542 km2). Eller för att ta ett visuellt bättre exempel, Kreta (8,336 km²). Se bilden:
Kreta anas i mitten av den ljusa rektangeln i Medelhavet. En mycket liten fläck på jordklotet. Ändå tillräcklig för att alla 6,9 miljarderna människor skulle kunna stå utan att trängas på dess 8,3 miljarder kvadratmeter (som dessutom skulle ha plats för en dryg miljard till). Under premisserna för tankeövningen skulle hela den övriga jordytan vara fullständigt tom på människor. En konsekvens som det tar en stund att föreställa sig.
Mätt i globala mått utgör den mänskliga biomassan bara en ytterst liten mögelfläck på jordytan.
Den bild man har av jorden som fylld av människor kämpande för livsrum är missvisande. Räknat på klotets hela markyta – oavsett hur beboelig den är – finns det för varje människa 21 600 m2 (drygt två hektar) utrymme. Vore vi jämnt utspridda skulle var och en ha 147 m till närmsta granne. Men långt ifrån hela planetens markyta är möjlig att bebo, långt mindre få livsförnödenheter ifrån. Redan idag är jordens resurser ansträngda till katastrofgränsen och vanvården bara ökar.
Genom att föröka sig i närmast bakteriell hastighet har människan blivit både sin egen och hela biosfärens värsta fiende. Koldioxiden i atmosfären och dess inverkan på framtidens klimat är bara ett delproblem som bleknar i sammanhanget.
Vad är då mänsklighetens biomassa, dvs. totalvikten av alla nu levande människor? Antar vi en genomsnittsvikt på 50 kg per individ blir den 345 miljoner ton. Är det mycket eller litet?
Alla blåvalar i havet (de största djur evolutionen någonsin har frambragt, vikt <180 ton, längd <33 m, antal 12 000) har en biomassa på 1,2 miljoner ton. (En tredjedels procent av människans.) Alla elefanter i Afrika (jordens största landdjur, vikt <12 ton, boghöjd <4 m, antal 700 000) uppskattningsvis 3,5 miljoner ton. (En procent av människans.)
Biomassan av det globala beståndet domesticerade däggdjur (kor, hästar, får, getter, kameler etc) har uppskattats till 400 miljoner ton. Vilda landlevande däggdjur, däremot, har en biomassa på endast 20 miljoner ton. Människan och hennes husdjur utgör alltså en oproportionerligt stor del av den animaliska biomassan: 750 miljoner ton.
För att få siffror i denna storleksordning får vi gå till djur långt ner i näringspyramiden. Krill, det talrika lilla kräftdjuret kring Antarktis (längd <6 cm, vikt <2g), huvudfödan för blåvalar, har en biomassa på 500 miljoner ton.
Den okontrollerade tillväxten av arten Människa har medfört att vi befinner oss i inledningsfasen av den sjätte stora massdöden av arter sedan komplext biologiskt liv uppstod på jorden för 2,1 miljarder år sedan. Man fruktar att upp till 20 % av fågelarterna hotas av utrotning, liksom 40 % av däggdjur och fiskar, 30 % av amfibierna och upp till 50 % av alla växtarter. Arten människa lägger beslag på 40 % av all organisk substans som produceras av fotosyntesen. De 300 000 människor vi ökar med per dygn motsvarar nästan hela den globala populationen av stora apor.
Påminner man sig då bilden i början av detta inlägg, med hela människobeståndet som en knappt urskiljbar fläck på jordklotet, får man en uppfattning om hur ytterst obetydlig och bräcklig hela biosfären är. I globalt perspektiv en tunn väv av livsformer i intimt beroende av varandra.
Ett beroende som styrs av dunkla och i huvudsak oförklarade krafter vi kallar evolutionen. Och som vi är praktiskt taget maktlösa inför. Och själva är en faktor i.
Vi kunde inte "rädda" (dvs. hålla fingrarna borta från) torsken på New Foundlandsbankarna på 1990-talet. Inte heller från torsken på vår sida av Atlanten i dessa dagar. Inte ens från glasålarna som fortfarande kommer simmande till Portugal - Spanien - Frankrike från Sargassohavet som en tynande rest (1 %) av beståndet 1980.
(Man trålar för glasål i estuarier och kustnära vatten och fångsterna säljs till restauranger för tusentals euro/kg. Under namnen civelle eller pibale serveras de som läckerheter på krogar kring Biscayabukten.)
När vi inte klarar så jämförelsevis enkla uppgifter, hur kan då någon tro att vi/människan ska kunna "rädda planeten" genom administrativa begränsningar av tillväxten av vår egen biomassa och den därav följande rovdriften på resurser?
Som Michail Bulgakov (1891-1940) låter djävulen säga i boken ”Mästaren och Margarita”:
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Antalet människor på jorden är inte ett statiskt nummer utan resultatet av en dynamisk balans mellan födelse, livslängd och död. Så länge Homo sapiens har kunnat följas har hon ökat i antal och i den bemärkelsen varit en framgångsrik art.
Det beräknade antalet människor år 1 var 200 miljoner som år 1000 hade ökat till 310 miljoner. En balanserad och biologiskt försvarbar tillväxt synbarligen i balans med naturen. Strax efter år 1800 passerade antalet en miljard och år 1900 var siffran 1,7 miljarder. Hundra år senare, år 2000, fanns 6 miljarder människor på jorden och arten började bli ett problem både för sig själv och för andra arter.
Det är omöjligt att säga exakt hur många människor det finns på jorden ett givet ögonblick, t.ex. när denna text skrivs eller när den läses. Antalet ökar med ca 200 individer per minut. Den 1 januari 2009 var siffran ganska precis 6 872 741 131 personer, förenklat 6,9 miljarder. Hundra miljoner till och vi är 7 miljarder. Om inget oförutsett inträffar blir det i början av 2010.
Hur stor yta tar mänskligheten upp om man som tankeexperiment ställer upp alla människor med en person per kvadratmeter? Hela mänskligheten utan trängsel i form av den största folksamling som kan skapas. Gissa innan du läser vidare. Europas yta? Sveriges? Eller kanske Ölands?
Fram till 1994 skulle alla världens människor, stående på en kvadratmeter var – hela den mänskliga biomassan – ha fått rum på Vänerns is (sjöns yta är 5 648 km2 = 5 648 000 000 m2). I dag behövs Vättern också (1893 km2) men då blir det en bit över vid Askersund. En förbluffande liten mögelfläck på jordklotets yta.
(Som parentes: Om vi bortser från de logistiska problemen, nog skulle det väl krävas bottenfrusna sjöar för att hålla den lasten? Sannolikt inte. Bärigheten hos is är svår att beräkna men 20 cm god kärnis håller för en Saab 9000. En person per m2 innebär en last på <100 kg/m2.
Ville man undvika riskerna med is - och dessutom välja en vänligare årstid än vintern - kunde man förstås placera mänskligheten på den danska ön Själland, 7 542 km2, tillräcklig för 7,5 miljarder människor under de antagna villkoren.)
Funderingar av detta slag får en tänkande August att fråga sig hur något så jämförelsevis obetydligt som människoarten har kunnat orsaka så mycket trassel. Överdriver vi kanske vår egen betydelse?
Att vi skulle kunna förstöra planeten verkar orimligt.
Kommer någon ihåg förra året, 2008, och vad finansexperterna sa om ekonomin då? Världsekonomins tillväxt 2007 hade varit 5,7 % med Kina i täten (11 %) följt av Indien (9 %) och Ryssland (8 %). Så ”experterna” väntade sig många år av obegränsad tillväxt och deras positiva signaler fortsatte ända in i september 2008. Men den 15 september började världens ekonomi till finansvärldens stora häpnad falla samman som ett korthus då investeringsbanken Lehman Brothers i USA gick i konkurs. Till höjdpunkterna i vad som sedan följde hör kollapsen på Island där landet 30 september fann sig ha förlorat 9,4 miljarder USA-dollar motsvarande 85 % av BNP. Sveriges befolkning har just börjat uppleva konsekvenserna av den ekonomiska härdsmältan och ingen vet hur eländigt det kan bli.
Och världens finansiella ”experter” säger bara Ojdå.
Kan man bedöma tillförlitligheten hos en grupp experter på grundval av prestationerna hos en annan? När finansexperterna hade så liten aning om sitt fält, är det då tänkbart att klimatforskarna vet lika lite om sitt? Det är klokt att hålla möjligheten öppen eftersom all forskning bygger på människors insatser och lider av människors begränsningar.
Man gör rätt i att ta alla experters ord med minst en nypa salt. Sagt av en vis man: "Utan tvivel är man inte klok".
Tittar man på underlaget för klimatpaniken ser man att det ingalunda motiverar den våldsamma uppståndelse som råder. Ta temperaturen. År 2005 menade tongivande forskare att om världens medeltemperatur stiger mer än 2 grader blir det katastrof och de beräknade att detta skulle ske ”inom tio år eller så”. År 2008 var den 14,3 grader, vilket den även var 1999 och 2000 (till klimatlobbyns förargelse). Den statistiska ökningen under 2000-talet är mindre än 0,2 grader. Fram till 2100 ligger IPCC:s projektioner på 1,5 till 5,5 grader C. Spridningen på fyra grader visar vilka grova instrument klimatmodellerna är.
Ett annat ominöst hot är att världshavet kommer att stiga och dränka länder som Bangladesh och Maldiverna. Vissa bekymrade byråkrater menar rentav att kustnära bebyggelse i Sverige bör förbjudas inför den hotande världsöversvämningen. Men inte ens IPCC:s projektioner ger anledning till panik om man granskar dem. Den antagna stigningen är så låg som 9 cm och så hög som 88 cm fram till 2100. Siffrorna visar svagheten i kalkylerna – mindre än en decimeter eller nästan en meter. Skillnaden är en tiopotens!
Eftersom världshavets yta steg med två decimeter under 1900-talet utan att orsaka större olägenheter, kan man tycka att rädslan för den teoretiska höjningen fram till 2100 borde kunna hållas under kontroll.
Med den sunda skepsis den vanliga människan bör ha fått mot begreppet ”experter” efter finanskrisen kan hon säga till sig själv: Andas lugnt. Jorden går inte under. Än.
A. Att klimatet skulle vara ett statiskt tillstånd är fel. Snarare är det en dynamisk balans och föreställningen att läget 1850 skulle vara det ”naturliga” och förblivande har ingen vetenskaplig substans. Men klimatlobbyn framställer det så (sannolikt mot bättre vetande) – alla känner till sviten av istider, bronsålderns värmeperiod som gav medelhavsklimat i England, lilla istiden, Karl X Gustavs tåg över Bält, de kalla krigsvintrarna under 1940-talet... fyll på efter behag.
B. Tron på drastiskt stigande havsyta är en projektion av teoretiska modeller, och media väljer konsekvent det värsta alternativet (= det minst sannolika). Under hela 1900-talet steg världshavets yta med 18 cm totalt – svansen av en postglacial höjning som på 18 tusen år varit 125 m. Om höjningen nu har tilltagit pga. CO2-tillskottet i atmosfären är osäkert.
Sverige höjs som bekant ur havet. Stockholm stiger med 4 mm/år, Norrland med 9-10 mm. Min mormor levde i Västerbotten och blev hundra år. Under hennes liv steg kusten i Kvarken en meter ur havet och hennes barndoms brygga stod långt upp på land när hon dog. Varken Stockholm eller Umeå behöver ängslas för någon kommande "global översvämning".
C. Att koldioxidhalten ökar i atmosfären är ett faktum. Tron att människan skulle kunna hejda ökningen är däremot en illusion. Om Sverige med knappt 0,2 procent av de globala utsläppen gör aldrig så mycket – ökar CO2-skatten på bensin till fantasibelopp och stänger alla mackar i glesbygden (tacka Maud Olofsson) – är helt betydelselöst. Spel för galleriet av cyniska politiker.
Kina bygger ett nytt kolkraftverk var tionde dag. Under våren 2008 gick landet förbi USA som den största producenten av fossil CO2 till atmosfären – Indien är på samma väg. Utvecklingsländernas argument är att per innevånare ligger deras utsläpp långt efter industriländernas.
Med andra ord – CO2-halten i atmosfären kommer att öka och inga besparingsförsök kommer att leda till något. Att ”vi” genom att köra bil mindre och äta mindre rött kött skulle kunna ”rädda jorden” till barn och barnbarn är ett påstående av samma dimension som att Jesus ska komma på himmelens skyar den yttersta dagen, eller att varje muslimsk ”martyr” ska mötas i paradiset av 72 kåta jungfrur. Ren vanföreställning. Varken ärkebiskopen eller ayatolla Khamenei torde tro på den.
Inte ens om man stänger alla oljekällor och kolgruvor blir effekten märkbar på generationer. Koldioxiden har en residenstid i atmosfären på hundratals år och halten stiger obevekligt. Den är 387 ppm (parts per million) nu och ökar med 2 ppm per år. (387 ppm = 3,87 dl koldioxid per kubikmeter luft. Mät och tänk.)
Hur lätt är det att stoppa ökningen? Fundera på det i ljuset av den pågående konflikten mellan Ryssland, Ukraina och EU om naturgasleveranserna från Gazprom.
Förväxla inte naturgas (den lättaste fraktionen av petroleum) med biogas. Naturgasen består av fossila kolföreningar och är ur atmosfärens synpunkt jämförbar med olja, stenkol och brunkol.
Varför är klimatforskare – klimatjournalister – klimatpolitiker så superkänsliga för kritik och skepticism? De är ändå en etablerad intressegrupp som de senaste åren varit extremt framgångsrik. En del av förklaringen är det jag kallar Vroomfondel/ Majikthise-effekten
Effekten beskrevs av Douglas Adams (1952-2001) i multiverket "Liftarens guide till galaxen" (1978).
Superdatorn Deep Thought hade byggts för att svara på Den Ultimata Frågan Om Livet, Universum Och Allting. Vid starten förklarade datorn att den behövde tid för att tänka på frågan – sju och en halv miljon år. Till de besvikna filosoferna Vroomfondel och Majikthise som ställt frågan sa den tröstande att de inte skulle bry sig om svaret.
- Så länge ni kan vara oense tillräckligt våldsamt och riva öronen av varandra i populärpressen, och så länge ni har klipska agenter kan ni glida runt på en räkmacka för alltid. Hur låter det?
De två filosoferna tappade hakan.
- Ja jäklar, sa Majikthise. Det är vad jag kallar tänkande. Du, Vroomfondel, varför tänker vi aldrig på det viset?
- Vet inte, sa Vroomfondel i en häpen viskning, gissar att våra hjärnor är för högt tränade, Majikthise.
Med de orden svängde de om på klacken och gick ut genom dörren och in i en livsstil bortom deras vildaste drömmar.
Den som vill få en aning om hur en sådan livsstil kan yttra sig kan söka på IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change).
Kring en ursprunglig kärna av meteorologer har skickliga lobbyister, agenter och forskare med mediatycke byggt upp en organisation med närmast diplomatiska förmåner. Möten i stora kongresscenter typ Bali, uppvaktande politiker och mediafolk och en lyssnande värld som lydigt låter sig skrämmas av hotfulla datorsimuleringar om jordens undergång.
Statschefer och regeringschefer ansluter sig till rörelsen. Somliga sannolikt av ideella skäl (Carl XVI Gustaf), andra av taktiskt politiska (Fredrik Reinfeldt). De enstaka "förnekarna" (Tjeckiens president, nuvarande EU-ordföranden Vaclav Klaus) tillrättavisas på ett förödmjukande sätt.
Man får gå till det stora häxraseriet på medeltiden för att hitta en liknande storskalig mobilisering av människors tankar och föreställningar. Att häxor, satan och trolldom (liksom sannolikt gud) inte finns visar bara att verkligheten inte har nämnvärd betydelse för människors övertygelse.
Dock ska erkännas att verklighetsunderlaget för klimathysterin är något större.
(Svaret på Den Ultimata Frågan Om Livet, Universum Och Allting är förstås Fyrtiotvå.)
Trots framgångarna är klimatmaffian ytterst känslig för minsta tecken på skepticism eller misstro från omgivningen. Vore den säker på sin sak tycker man att den kunde låta kritiken flöda och lugnt hänvisa till säkra fakta.
Inte blir fysiker upphetsade om någon säger sig tvivla på Newtons första lag (Ett föremål förblir i vila eller i likformig rörelse så länge inga yttre krafter påverkar det.) Eller matematiker om någon påstår att primtalens antal är ändligt.
Men klimatföreträdare blir kolossalt upprörda och mobbar varje skeptiker (som de kallar ”förnekare”) med stor hätskhet. Ett färskt exempel från USA:
Erika Lovley, en journalist i Washington DC, attackeras i december 2008 för ”två av de mest hak-tappande efterblivna artiklar jag nånsin sett” och utnämns till ”den mest enfaldiga, lättlurade reportern i distriktet… en källa till professionell chikan för varje journalist som delar redaktion med henne” En av hennes satser kallas ”den dummaste mening skriven av någon journalist detta år, möjligen detta århundrade”.
Ett oräknat antal forskare och PR-personer instämmer och skriver arga klagoskrifter. Den mest lågpannade i skaran är David Roberts, en man med Masters-examen i filosofi, som skriver för webbmagasinet Gristmill.
Allt detta för att en nyexaminerad journalistbrutta i 20-åren med 18 månaders yrkespraktik har skrivit artikeln ”Forskare råder till försiktighet om global uppvärmning”. Mobbarna är utövande klimatforskare och supportrar som verkar handla enligt tesen:
”Argumentationen svag, höj rösten.”
Har man inte tvivlat på klimatmaffians teorier förut så börjar man nu.
Jag hoppas att Erika är stark i anden och kan ta stormen. Den har ändå gett henne 21 000 träffar på Google vilket bör ser bra ut i hennes CV.
Det bekymmersamma är att maffians mobbningsfasoner får varje tidningsredaktion att tänka sig noga för innan de släpper in en klimatkritisk artikel. Och varje anslagsberoende forskare att låta ett sådant manus stanna i datorn. Detta förkväver en öppen diskussion om vad somliga kallar ”mänsklighetens ödesfråga” och andra ”ett gigantisk bedrägeri”.
Läs en liten del av tumultet kring Erika Lovley här.
På mindre än fem år har Sveriges befolkning intalats att undergången står för dörren -- om vi inte genast slutar köra bil, flyga till Thailand och äta rött kött. Indoktrineringen har varit lika effektiv som när man sporrar ett folk till krig -- tyskarna under nazismen, amerikanska folket inför ”kriget mot terrorismen”. De oppositionella argumenten har tystnat. Det är tankeväckande att ingen större dagstidning intar en kritisk hållning.
Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) borde vara mycket bekymrad. Landets befolkning låter sig skrämmas av illa underbyggda katastrofteorier och kapitulerar utan motstånd. Visst finns enskilda psykiskt starka och självständiga individer, men var fanns den psykologiska försvarskraften i landet när propagandan satte in? Att befolkningen så lätt fogade sig i klimatjuntans skrämselbudskap är ett lågt betyg för integriteten. En flagga av fem.
Slagträet är koldioxiden. På tvåhundra år har CO2-halten i atmosfären stigit från 280 ppm (miljondelar) år 1800 till 390 ppm i dag. Halten år 1800 var dock inte en stabil ”naturlig” nivå utan den sista pre-industriella punkten på en arton tusen år lång ökningskurva från 180 ppm vid istidens slut. På arton tusen år steg alltså CO2-halten utan mänsklig förskyllan lika mycket (100 ppm) som under de senaste tvåhundra. Kurvan är parallell med avsmältningen av inlandsisen och höjningen av havsytan med 125 m.
Koldioxid är nr två bland växthusgaserna (efter vattenånga) och förekommer naturligt i atmosfären som en förutsättning för liv som vi känner det. I en kubikmeter (tusen liter) luft finns nu 3,9 deciliter koldioxid – volymmässigt en obetydlighet. Sannolikt stiger det till en halv liter år 2050. Den snabba ökningen beror på förbränning av stenkol, olja och gas. Fossila kolföreningar som lagrat årmiljoners solenergi förbränns nu på trehundra år. Geologiskt sett som en fotoblixt. Transfern till de naturliga reservoarerna biosfären och havet hinner inte med utan gasen mellanlagras i luften.
Proportionerna koldioxid/luft är värda att lägga på minnet. Mindre än en halv liter koldioxid i tusen liter luft.
Det spelar ingen roll hur och var förbränningen sker – i kraftverk, industrier, bilar, i Sverige eller Nya Zeeland. Så länge röken släpps ut i luften hamnar koldioxiden där. Och blir kvar mycket länge. Utan att bry sig om nationsgränser.
Även den mest kritiske medger att dagens användning av råvaror och energi är slösaktig och destruktiv. I extrema fall värre än krig. Var och en inser behovet av miljöåtgärder. Men information ska vara saklig, åtgärderna ska ge mätbara resultat och politiska förslag ta hänsyn till de som drabbas. Kunde förslagen dessutom formuleras så att de undviker löjets skimmer, typ "Inget flyg norr om Sundsvall", vore mycket vunnet.
Att miljöargumentation kan vara både informerande och roande visar följande text av David R. Brower (1912-2000). Brower var en pionjär inom miljövården och grundade Sierra Club och Jordens Vänner. Det faktum att han så småningom blev utesluten ur Sierra Club är värt begrundan.
Emellertid, här är hans Bruksanvisning för planeten Jorden. Lägg märke till slutklämmen som ger ett gott perspektiv på den mänskliga förmågan:
JORDEN, den tredje planeten från solen, har levererats färdigmonterad och i perfekt skick. Den är avsedd för helautomatisk och störningsfri drift. För att den ska fungera tillfredsställande krävs dock att alla passagerare noga tar del av följande instruktioner. Det är stor risk att passagerare som reser utan kännedom om dessa regler kan åstadkomma betydande skada innan de lärt sig hur det hela ska skötas.
A. BESTÅNDSDELAR
Alla passagerare rekommenderas att göra sig förtrogna med följande beståndsdelar på planeten:
1. Luft:
Luften som medföljer planeten kan ej ersättas. Den räcker till ett skikt som täcker land och vatten, men skiktet är inte särskilt tjockt. Om luftlagret hade samma täthet som vatten skulle det bara bli 10 meter tjockt. Vid normal användning är luften självrenande. Den kan delvis renas om den blir alltför hårt nedsmutsad. Passagerarnas lungor kan hjälpa till med detta till en viss grad. De kommer dock att upptäcka att allt som kastas eller spys ut eller dumpas i luften så småningom återvänder till dem. Eftersom passagerarna måste använda luften i genomsnitt var femte sekund torde de behandla den med hänsyn till detta.
2. Vatten:
Vattenförrådet som levereras med planeten är mycket begränsat, om jorden vore liten som ett ägg skulle allt vatten rymmas i en enda vattendroppe. Vattnet innehåller många levande varelser, som nästan alla kan ätas av människopassagerarna. Om olämpliga ämnen sprids i planetens vatten måste dock försiktighet iakttagas, eftersom ämnena koncentreras i vattendjurens vävnader. Om vattendjuren sedan äts av människor kommer dessa i sin tur att lagra upp olämpliga ämnen. Generellt tillråds passagerarna att inte ringakta vattnet, eftersom det är vad de själva till största delen består av.
3. Jordlager:
Fastän planetens yta är omväxlande och till synes överflödande lämpar sig bara en liten del av jorden för odling. Denna viktiga del bör inte missbrukas. Det är inte tillrådligt att nedmontera ytlagret alltför djupt eftersom det vilar på ett flytande, mycket varmt undre lager där det inte kan existera mycket annat än vulkaner.
4. Liv:
Ovan nämnda beståndsdelar bidrar till att göra liv möjligt. Det finns bara ett liv per passagerare, varför detta bör behandlas med respekt. Instruktioner rörande födelse, underhåll, användning och bortskaffande av varje levande varelse har utarbetats med stor omsorg. Dessa instruktioner har programmerats i ett komplext genetiskt språk, den s.k. DNA-koden, som inte är särskilt lättfattlig. Det har dock ingen betydelse, eftersom allt sker helt automatiskt.
Passagerarna varnas dock för att strålning och många kemikalier allvarligt kan skada programmet. Om levande arter på så vis förstörs eller blir oförmögna till fortplantning, sker leverans av nybeställningar sannolikt med stora förseningar.
5. Eld:
Planeten är konstruerad och grundligt testad i fabriken för säker drift med bränsle som ständig överförs från en avlägsen källa, solen, och levereras helt kostnadsfritt. Följande måste noga iakttagas: planeten levereras med ett begränsat förråd av reservbränsle inneslutet i fossila avlagringar. Användningen av detta förråd medför risker, däribland utsläpp av skadliga ämnen som måste hållas borta från luften och levande varelsers föda. Risken är inte så stor om förbrukningen utsträcks under planetens hela livstid. En snabb förbrukning, även om den pågår under en kortare tid, kan få ödesdigra verkningar.
B. UNDERHÅLL
Vilket slags underhåll som kommer att behövas beror på hur många och vilka passagerarna är. Om ett begränsat antal medföljer fordras inget underhåll, och inga platsbeställningar behövs. Planeten är självförsörjande, och den utanför befintliga bränslekällan kommer att förse den med exakt så mycket energi som kan användas utan risk. Men om ett mycket stort antal människor yrkar på att få gå ombord samtidigt kommer allvarliga problem att uppstå som blir synnerligen kostsamma att lösa.
C. REPARATIONER I NÖDLÄGE
Utan att de ombordvarande passagerarna är ansvariga kan planetens driftmekanismer drabbas av störningar orsakade av tidigare passagerares okunnighet och slarv. I detta fall rekommenderas att begära hjälp av Tillverkaren -- lämpligast genom bön.
I likhet med många andra självtänkande människor har jag blivit alltmer kritisk till den klimatpanik som sprider sig i samhället utan att möta några invändningar eller motargument. Som kontrollinstrument har klimatskräcken blivit universell och jämförbar med religionerna. Möjligen står nationalismen på samma nivå.
Det så kallade "kriget mot terrorismen" har efterhand förlorat mycket av sin förmåga att skrämma och mobilisera folk. Särskilt i Sverige där tonåriga buspojkar som lekt med tanken att kasta in smällare i någon samlingslokal typ Folkets Hus A-sal är de mest minnesvärda "terroristerna" i landet.
(Det kan noteras att frasen "kriget mot terrorismen" i stillhet övergavs redan 2006 av brittiska utrikesdepartementet som förlegad och kontraproduktiv. Inte heller används den av Barack Obamas inkommande administration i USA. Tröst för tigerhjärtan att vi kritiska fick rätt så småningom.)
I det läget kom koldioxiden i atmosfären som en gudagåva. Alla bidrar vi till den -- om inte annat så genom att andas -- och vill vi har varma bostäder, rentav med elektriskt ljus bör vi ha dåligt samvete. För att inte tala om den majoritet av svenska folket som använder bil. Vi är riktiga syndare.
Även om vi gjort oss av med tron på helvetet och en allseende straffande gud har syndabegreppet förts in bakvägen. Röker vi en cigarrett i vårt hemligaste rum, eldar kvistar och ris på bakgården -- eller som före jul, har adventsstakar tända i fönstren -- bryter vi mot Första Budet, det är, Du skall icke bidra till koldioxidhalten i atmosfären.
Ingen -- inte en enda levande människa -- kan undgå att bryta mot det budet.
Då hjälper inte anslagen på londonbussarna: "There is probably no God. Now stop worrying and enjoy life."
Min tanke med den här bloggen är att lägga fram enkla basfakta om jordens klimat och miljö sedda i ett längre perspektiv än den politiska valperiodens fyra år och forskningsanslagens tre. Och jag ska använda vardagliga lätt begripliga ord och begrepp (se där, avstod automatiskt från ordet "termer").
Kanske någon kan sluta ängslas och börja njuta av livet.