Titeln är en parafras på Harry Martinsons (1904-1978) Nils Ferlins (1898-1961) dikt
Stenen, elden och metmasken tre trappsteg till Rockefeller
en osedvanligt komprimerad beskrivning av människans utveckling. Utan jämförelser i övrigt behandlar jag här något så romantiskt som cement och dess plats i ett geologiskt perspektiv.
Rättelse 27 april 2010: Anders Nilsson har förstås rätt i dagens kommentar. Nils Ferlins Evolution ska det vara. Tack för påpekandet. Möjligen var det Martinssons "Vem vördar daggmasken" som spökade. Man ska alltid kolla.
Koldioxiden i luften är absolut oumbärlig för livet på jorden. Utan koldioxid ingen fotosyntes, ingen grön växtlighet, inga betande djur, inga rovdjur, inga människor. Utan gröna växter inget syre i luften, inget ozonskikt (O3) i stratosfären... listan är lång.
(USA:s EPA, Environmental Protection Agency [ ≈ Naturvårdsverk] kallar koldioxiden en förorening – ett exempel på vart den hysteriska klimatdebatten kan leda.)
Den största sänkan (eng. sink, vask, avlopp) för atmosfärens koldioxid är havet där CO2 blandas ner i det vindomrörda skiktet och blir kolsyra, H2CO3. Kolsyran i sin tur är råvara för alla kalkbildande organismer från mikroskopiskt Globigerina-plankton till koraller och jättemusslan Tridacna gigas, världens största mollusk som kan väga 250 kg. När koldioxiden väl är bunden till kalcium från havsvattnet i kalkskalen (CaCO3) är den i praktiken borta ur cirkulationen för hundratals miljoner år i kalkstenar (≈ 4 procent av jordskorpan).
Blåmusslan, min representant för kalkbildande organismer i havet. Skalets inre pärlemor består av kalkmineralet aragonit (samma som i äkta pärlor) och den yttre delen av fibrös kalcit. Båda mineralen är kemiskt sett CaCO3.
En sentida genväg tillbaka till atmosfären är tillverkningen av cement. Processen är globalt signifikant som CO2-källa och redovisas särskilt sedan 1928. (Fyra procent av de globala utsläppen år 2006.) Om vi håller klimatpaniken i schack en stund är det fascinerande att fundera över bakgrunden till Sveriges största cementfabrik i Slite på Gotland som gör 2,5 miljoner ton, 2,5 megaton, cement per år och därvid frigör 2 megaton CO2 i luften.
Det är drygt 400 miljoner år sedan den koldioxiden sist svävade i atmosfären.
Då, under silurperioden, var Gotland en del av ett stort varmt grundhav (< 100 m) med primitiva korallrev och trilobiter (ett utdött skaldjur mellan kräftor och spindlar). Den första benfisken, ”pigghajen”, urmoder till våra vanliga fiskar blev till. Den globala temperaturen uppskattas till +17 grader C, tre grader varmare än dagens 14 grader, och koldioxidhalten i luften till 4.500 ppm, tolv gånger högre än dagens 390 ppm.
(Att sådana värden sitter illa i AGW-hypotesens spådom om världens undergång vid 500 ppm behöver inte sägas.)
Proto-Europa kolliderade med Nordamerika och bildade superkontinenten Euramerica som låg på ekvatorn. Hela tiden pågick evolutionen som startat om efter den stora ordoviciska förintelsen då 60 procent av havets organismer dog ut. Jorden snurrade fortare än i dag, och dygnet var bara 23 timmar långt och året hade 381 dagar.
(Mot bakgrund av naturens våldsamma spel med kontinenter, hav, organismer och klimat framstår sådana jippon som G8-mötets klimatutspel som löjliga. LÖJLIGA. De vet inte vad de pratar om.)
Nåväl: Den siluriska kalkstenen i Slite ligger i stora plana lager som lämpar sig utmärkt för storskalig brytning. Det är ingen unik förekomst, de siluriska lagren täcker hela Gotland och fortsätter på Östersjöns botten långt in under Polen. Såret i naturen verkar stort mätt i mänskliga mått, men den dag brytningen upphör blir brottet en sjö eller täcks av vegetation. (Min attityd är att man inte kan göra omelett utan att knäcka ägg.)
Essingeleden är mitt exempel på storskalig användning av cement och betong.
Recept på cement med intressanta länkar finns här. Kortfattat blandas den krossade kalkstenen med lera och bränns i roterande ugnar vid 1.400 grader till klinker som sedan mals till ett fint mjöl. (Skilj mellan cement och betong som är den sandblandade byggprodukten.) Kalken, CaCO3, ger vid bränningen ifrån sig CO2-gas som hamnar i luften, i bästa fall efter att ha passerat en värmeväxlare. Processen är ändå mycket energikrävande vilket komplicerar dess framtid i Sverige.
SliteCementa (som blev Euroc som blev Scandcem som uppgick i HeidelbergCement, nr. fyra i världen) gör 3,4 miljoner ton cement per år i Skövde, Degerhamn och Slite. Produktionen släpper ut ungefär 0,8 x 3,4 = 2,8 miljoner ton CO2, alltså 2,8 megaton årligen.
Det är roande att jämföra detta med CO2-utsläppen från det moraliskt mest betänkliga vi har i Sverige, landets 4,3 miljoner personbilar som släpper ut 12,3 megaton CO2 per år. Rutinmässigt beskrivs bilarna som den hävstång som ska störta världen och civilisationen i ”en häxkittel av smältande isar, bubblande permafrost och lättantändliga skogar varifrån ingen återvändo finns” (James Hansen 9 juli 2009).
I Sverige uppgår cementproduktionens utsläpp till tjugotre (23) procent av personbilstrafikens årliga utsläpp på 12,3 megaton.
En cementsäck elva mil: Vill man räkna bilkörning i säckar cement motsvarar en säck på 25 kg cement elva mil bilkörning med en mellanstor bil som släpper ut 175 g CO2/km dvs. drar 7 liter bensin/100 km, 0,7 liter per mil. (Kalkyl: 0,8 x 25 = 20 kg CO2 / 0,175 = 114 km.) Minns det nästa gång du ser en betongbil på väg med 7 kubik (16 ton) betong.
Och skänk en tanke åt de ofattligt långa tidrymder och ostyrbara självreglerande processer som håller jorden i sin bana i världsrymden. Fråga dig sedan om du verkligen tror att Maud Olofsson och Anders Carlgren (för att inte tala om Fredrik Reinfeldt) kan inverka på planeternas gång. Avvärja den "feruktansvärda semällen" som ska inträffa om sex år... eller 41 år... eller i varje fall om 91 år?
Trilobiter, dinosaurier och miljoner andra organismer har uppstått och dött ut under miljarder år, kontinenter drivit av och an, inlandsisar bildats och smält bort helt på universums egna villkor. Men nu ska det lilla krypet människa, Homo sapiens (den visa, gunås) som blivit till av en slump och existerat 0,2 miljoner år, ta över driften och se till att sådana dumheter undviks i fortsättningen.
Verkar det troligt?
Trilobiter av släktet "Calymene" krälade som bottenlevande djur i silurhavet för fyrahundra miljoner år sedan. De är vanliga i Gotlands avlagringar.
I fredags, 10 juli 2009, bestämde G8-gruppen vid toppmötet i L’Aquila i Italien att jordens klimat inte skulle få stiga mer än två grader C i framtiden.
“We, the leaders of Australia, Brazil, Canada, China, the European Union, France, Germany, India, Indonesia, Italy, Japan, the Republic of Korea, Mexico, Russia, South Africa, the United Kingdom, and the United States [...] declare as follows:”
(Vi, ledarna för Australien, Brasilien, Kanada, Kina, Europeiska unionen, Frankrike, Tyskland, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Republiken Korea, Mexiko, Ryssland, Sydafrika, Storbritannien och Förenta Staterna [...] tillkännager följande:)
Fast de bestämde förstås inte – det är medias version – utan förklarade att de ”avsåg att reagera energiskt på denna utmaning, övertygade om att klimatförändring utgör en tydlig fara som kräver en extraordinär global respons ... blabla, blabla ... och beslutade att inte spara några ansträngningar att nå en överenskommelse att främja tillämpningen av ...”
De är ju politiker, för tusan, med moln av spinndoktorer omkring sig.
Vad de gjorde var att ”notera den vetenskapliga uppfattningen att ökningen i global genomsnittlig temperatur över pre-industriella nivåer inte borde överstiga 2 grader C.” Spela poker med dem, du.
De två graderna C är inte där av en slump. Två grader var i klimatlobbyns barndom på 1980-talet den värmeökning en fördubbling av CO2-halten i luften skulle ge. (Då 2 x 340 = 680 ppm.) I dag är nivån 390 ppm så det är långt kvar till 680. Men forskningen går framåt och nu är krisnivån 400 ppm... eller 450... i alla fall 500 ppm. Då blir jorden ”en häxkittel av smältande isar, bubblande permafrost och lättantändliga skogar varifrån ingen återvändo finns” (James Hansen 9 juli 2009).
I och för sig skulle det ta storleksordningen femton tusen år för Antarktis (90 procent av jordens is) och Grönland (9 procent) att smälta om de väl började. Den lilla puffen av människoinducerad koldioxid i atmosfären, en nysning i geologiska perspektiv, skulle försvinna långt innan dess utan möjlighet att hålla en global isavsmältning igång. Men det låtsas klimatlobbyn inte om.
Koldioxidgåtan: Vad som egentligen händer med det antropogena CO2-tillskottet vet man inte. Se på decenniet 1990-99: Då varierade koldioxidökningen i atmosfären mellan 0,9 och 2,8 ppm/år – motsvarande 6.962 respektive 21.984 megaton CO2/år – medan emissionen låg stadigt på 23.501 megaton/år. Som minst försvann alltså 1.517 och som mest 16.539 megaton antropogen koldioxid spårlöst per år. Mellan 7 och 70 procent av utsläppen.
(IPCC vill inte låtsas om problemet. För skams skull nämns det i deras Third Assessment Report, [TAR] 2001 men inbakat i löpande text och med mängderna förklädda till obetydligheter som 1.9 – 6.0 PgC/yr. Den intresserade får räkna fram läget själv och bli kallad förnekare på köpet.)
Hur många bilförare får veta att bara hälften av bilens koldioxidutsläpp hamnar i atmosfären?
En annan fråga IPCC vill tala tyst om är koldioxidens residenstid i luften, det vill säga hur länge den blir kvar. Det finns två stora sänkor (sv. direktöversättning av eng. “sinks”, avlopp, vask): havet och växternas fotosyntes. Av dessa är havet (71 procent av jordens yta) den stora, slutgiltiga sänkan där CO2 först blir kolsyra, efterhand ostron och blåmusslor, så kalksediment och så småningom kalksten.
Via växterna blir koldioxiden biologisk vävnad (ved, potatis, vackra flickor, torv, brunkol, stenkol, olja) som lagras eller återcirkuleras efter tider på år till miljoner år.
Men hur länge blir koldioxiden kvar i atmosfären? Mycket omtvistat. Tekniska fysiker räknar livstiden τ som förhållandet mellan massan (i kg) av gasen, och dess avlägsnande definierat som summan av flödet ut ur atmosfären, kemisk förlust, och deposition (allt i kg/sek). De får siffror i storleksordningen fem år. Detta bestrids häftigt av klimatlobbyn som argumenterar för residenstider på 100 – 500 år och kvarstående effekter i tiotusentals år.
Dock - strunt i problemen och låt oss se vad G8-länderna vill göra när de nu accepterar AGW-teorin: De ska ”implement appropriate measures to aggressively accelerate deployment and transfer of key existing and new low-carbon technologies, in accordance with national circumstances”. (implementera appropriata åtgärder för att aggressivt accelerera installeringen och transfereringen av nyckel existerande och nya låg-karbon teknologier, i enlighet med nationella förhållanden.)
Är det inte som poesi?
De tänker också ta i på skarpen: “In this regard and in the context of the ultimate objective of the Convention and the Bali Action Plan, we will work between now and Copenhagen, with each other and under the Convention, to identify a global goal for substantially reducing global emissions by 2050.” (I detta sammanhang och i kontexten av den ultimata målsättningen för Konventionen och Bali Handlingsplan vill vi arbeta mellan nu och Köpenhamn, med varandra och under Konventionen, för att identifiera ett globalt mål för att väsentligt nedbringa de globala utsläppen till 2050.)
Ack ja. Tror man verkligen att det går att dölja impotensen bakom beslutet med tjusiga ord som implementera, aggressiv, ultimat (jag saknar robust)? Ett språk som hämtat ur reklambroschyren för trådlöst bredband med bindningstid 24 månader. Berget ska föda en råtta men inte förrän 2050.
Om jag vore en troende AGW-frälst skulle jag vara bekymrad. Men som skeptiker skakar jag bara på huvudet och minns Kyotoavtalet vars effekt på CO2-utsläppen blev noll. Världens befolkning växer, allt fler stater står teknologiskt och socialt där Sverige stod 1939 och vill fortsätta, andra länder har gått förbi (jfr. Hans Roslings videofilmer). Och för att se det krasst: det finns ingen alternativ energi som kan ersätta gas och olja på 50 års sikt och stenkol på 200 års sikt.
Bensin fem kronor litern: När det börjar mullra i folkdjupen – då menar jag inte centerns väljargrupp utan USA:s, Kinas, Indiens befolkningar – lyssnar varje politiker. Exempelvis är bensinpriset i USA 2,5 dollar (20 kr) per gallon (3,8 liter) ungefär 5,25 kr litern. (När kostade bensinen fem kronor litern i Sverige?... på 1950-talet?) Att höja det ens med en krona är politiskt omöjligt.
(Notis: Bensin i Sverige kostade tydligen under fem kr litern ännu på 1980-talet enligt den läsvärda bloggen Modernisma.)
På liknande sätt är det världen över. Till och med det tålmodiga svenska folket har börjat muttra, och det sexiga i miljöfrågorna har försvunnit.
Så vi kan se fram mot mycket snack och lite verkstad i miljösektorn i framtiden. Närmast i Köpenhamn.
Man hör att stimmet av politiska alfahanar (och en –hona, fast inte hon på bilden) som träffats några dagar i italienska L'Aquila nu har bestämt att jordens temperatur inte får stiga mer än två grader Celsius. Av någon anledning sprider beslutet inte ett skimmer av glädje i mig – även om jag ler.
Bestämt?
(Namnen? Taro Aso, Stephen Harper, Barack Obama, Nicolas Sarkozy, Silvio Berlusconi, Dmitir Medvedev, Angela Merkel, Gordon Brown. Även Fredrik Reinfeldt och Manuel Barroso fick femton minuter i rampljuset.)
Det är klart att samarbete mellan nationer är värdefullt och kan leda till goda resultat. Jag minns några rader av Alf Henriksson (1905-1995) i en annan internationell samarbetsfråga:
En sak som nationernas samliv förbuttrar
är olika gängor på skruvar och muttrar.
Men en sak som nationernas möte förljuvar
är standardisering av muttrar och skruvar.
Men i klimatfrågan har även de främsta av de främsta av jordens politiker väldigt lite, om ens något, att säga till om. Tror du att de alls vet vilken jordens nuvarande temperatur är?
Vet du det själv? Jordens temperatur?
Om inte är du förlåten, eftersom siffran inte är lätt att hitta. Hur mycket temperaturen stigit senaste året eller senaste decenniet – javisst. Eller för den delen sedan år 1830 fast den siffran är generande låg för klimatlobbyn (0,7 grader C).
Men hur varm är världen i dag?
Medeltemperatur 14 grader C. (57 grader F.)
Och blir den 16 grader går världen och civilisationen som vi känner den åt helvete. Ska vi tro.
Sandstorm i Somalia +35 grader C och februarisol vid sydpolen -21 grader C. Hur meningsfullt är ett medelvärde?
Så här formuleras katastrofen av James Hansen, chefen för NASA Goddard Institute for Space Studies, en man som verkar ha gått vilse i klimatiska mardrömmar:
“If we burn even half of Earth's remaining fossil fuels we will destroy the planet as humanity knows it. The added emissions of heat-trapping carbon dioxide will set our Earth irreversibly onto a course toward an ice-free state, a course that will initiate a chain reaction of irreversible and catastrophic climate changes.” (Om vi bränner ens hälften av jordens återstående fossila bränslen kommer vi att förstöra planeten som mänskligheten känner den. Det fortsatta utsläppet av värme-fångande koldioxid kommer att sätta vår jord oåterkalleligt på en bana mot ett isfritt tillstånd, en riktning som kommer att starta en kedjereaktion av oryggliga och katastrofala klimatförändringar.)
Ser man på tillvaron med ett kryddmått skepsis ler man åt det om kraft och viljestyrka vittnande ordet besluta. Det låter kanske bra i ett tresekunders teveklipp, men G8-ledarna har faktiskt inget att säga till om när det gäller jordens framtida klimat. Om en valperiod eller två är de borta, deras uttalanden glömda och protokollen överlagrade av en aldrig sinande sedimentation av nya promemorior.
Jordens klimat rör sig i cykler långt längre än människoliv, nationer, civilisationer. Rentav längre än rasers existens. Under den senaste nedisningen vandrade den moderna männniskan, Homo sapiens, in i Europa för 40.000 år sedan; den sista neanderthalmänniskan, Homo neanderthalensis, dog i södra Spanien för 27.000 år sedan. Inlandsisarna började smälta bort för 18.000 år sedan, havet steg 125 meter och har hållit sig rätt så stabilt (± 1 m) i tiotusen år.
Människan kunde inte göra ett skvatt åt saken.
Och nu har G8-ledarna bestämt fortsättningen. Ursäkta att jag ler.
Det har kommit rykande färska data om temperaturen i troposfären. De visar – inte oväntat – att juni månads temperatur inte indikerar någon global uppvärmning värd namnet: en tusendels grad C över baslinjen.
Vad betyder nu det?
De stora dragen i den troposfäriska cirkulationen.
Troposfären är den del av jordens luftlager vi lever och dör i, andas av och skickar upp våra avgaser i. Och återvänder tillfälligt till vid kremering. Den är 12-18 km tjock och innehåller 75 procent av atmosfärens massa. Atmosfärens totala massa är 5 x 1018 kg, ett obekvämt stor tal med arton nollor som saknar vanligt namn, 5 exakilogram, fem miljoner biljoner kilo. (Reflexion: Inte underligt att människan i hundra år kunnat släppa upp sådana mängder rök och ändå bara höjt CO2-halten från 0,3 till 0,4 promille.)
Temperaturen i troposfären som funktion av höjden. Ballongsond. Det jämna temperaturfallet upp till ca. 13.000 m kan visuellt uppskattas till drygt sex grader per tusen meter.
Vikten av atmosfären på en kvadratmeter av jordytan är ungefär tio ton. I köksfysiken kan vi räkna en atmosfärs tryck som hundra kPa, kilopascal, där pascal är en newton per kvadratmeter, newton ett hekto, kilopascal tusen pascal och hundra kilopascal hundratusen hekto = tiotusen kilo (tio ton) per kvadratmeter. Eller som man sa i enklare tider, ett kilo per kvadratcentimeter.
(En rättrogen fysiklärare skulle säga ajabaja, normalt lufttryck, 1 atmosfär, är 101,325 kPa och ingenting annat, men jag hyllar den alltför tidigt bortgångne Hans-Uno Bengtsson (1953-2007) som gjorde överslagsberäkningar till en skön konst. De måste inte vara svårare än att väga upp ingredienser till en deg.)
I troposfären händer allt väder, och det långvariga tillståndet (>30 år) kallas klimat. Gamla tiders meteorologer, exempelvis Tor Bergeron (1891-1977) i Uppsala, kunde bara drömma om att få en näst intill synoptisk avläsning av troposfären, men det sker nu med satelliten Aqua. Den gör ett varv runt jorden per dygn på 705 km höjd (högt över stratosfärens gräns på 50 km) och korsar ekvatorn halv två varje eftermiddag på väg norrut och halv två på natten på andra sidan på väg söderut. (En animation här.)
Man kan tycka att troposfären borde vara en självklar plats att gå till när det gäller frågan om global uppvärmning. Var skulle det bli varmare om inte där?
Diagrammet från satelliten Aqua visar globala avvikelser (anomalier) i den lägre troposfärens temperatur i grader C. Från 1 januari 1979 till nutid, varje ruta längs tidsaxeln ett år, numreringen månader. Vad linjen noll representerar i grader anges inte men jag ska ta reda på det.
Juni 2009 hade en positiv anomali på en tusendels grad C. Notera att den största avvikelsen under perioden juni 2008 – juni 2009 var +0,3 C i januari. Det visuella intrycket är annars att en liten värmetopp centrerad kring år 2004 är på väg ner. Det djupaste dippet -0,5 C inträffade oktober 1984. Dessa kortvariga förändringar är givetvis ändringar i vädret. Endast tiden kan avgöra vad de kommer att betyda för klimatet. Någon indikation på en katastrofal temperaturökning är de i alla fall inte.
I detta sammanhang är det intressant att se på följande två diagram från ett kritiskt debattinlägg om tillståndet i troposfären. Dels som det dokumenterats genom mer är hundra års uppsändningar av ballongsonder, och dels som det borde vara enligt IPCC-inspirerade modellkörningar i datorer. (AGW-proselyter är otroligt griniga och brukar påpeka att IPCC minsann inte gör någon forskning utan bara organiserar det som ska göras.) ← Första amerikanska ballongsonden 1904. Det vänstra är en syntes av data från ballongsonder som klimatlobbyn har gjort sitt bästa för att undertrycka. Det är endast publicerad en gång i litet format långt bak i en skrift vilket förklarar dess dåliga kvalitet. Det högra är en representation av temperaturförhållandena enligt godtagen klimatmodell.
Fakta versus IPCC:s klimatmodell. Y-axeln altitud i millibar (vänster) och kilometer (höger), X-axeln latitud från 75 N (vänster) till 75 S (höger). Den skenbart varma yttre atmosfären i ballongdata beror på dåligt tryck i originaldiagrammet; där är färgen svagt blålila = kallt.
Det penibla för IPCC-modellen är att den resulterar i en hotspot över ekvatorn som inte finns i verkligheten. Om den i atmosfären spridda koldioxiden verkligen gav upphov till värme enligt AGW-hypotesen är en sådan hotspot vad man skulle vänta sig (i modellen en gigantisk bubbla på tiotusen m höjd från lat. 20 N till 20 S.) men ballongdata visar tvärtom svalare luft på 2.000-4.000 m kring ekvatorn. Klimatlobbyns första åtgärd var att undertrycka ballongsondernas data, den andra att med olika metoder räkna om dem och förklara dem opålitliga. I den världen är det verkligen så att om kartan och verkligheten skiljer sig åt så gäller kartan.
Sammanfattning av denna långa predikan: Inga tecken på global uppvärmning kunde spåras i troposfären i juni 2009. Heller.
Något hinder för stora skatteökningar på energi (och larviga sparprogram typ laga klimatsmart mat) är sådana fakta givetvis inte.
När nu värmerekorden ligger hundra år tillbaka i tiden istället för att följa den ökande CO2-halten i atmosfären (och den förmodade globala uppvärmningen), är det intressant att titta på köldrekorden och deras relation till klimatlobbyns hypoteser.
Om det pågår en global uppvärmning värd namnet, och den är relaterad till koldioxiden i luften, borde nya köldrekord höra till det länge sedan förgångna, då klimatet var ”naturligt” svalare och styrt av Vår Herre eller annan okänd kraft. (Vad som har hållit jordens temperatur inom ett intervall på ± 6 grader i miljontals år är en fråga att återvända till.)
Ovanstående tabell är en spegelbild av tabellen över värmerekorden i förra posten. Köldrekorden från varje kontinent i grader C med tidpunkt. Dessutom altituden i meter över havet för platser som ligger över vanlig landskapshöjd.
Redan en översiktlig granskning visar att årtalen för köldrekorden är överraskande unga och centrerade kring 1970/80-talen. Australien, som larmat värst om CO2-inducerad klimatuppvärmning och börjat rädda världen genom att förbjuda glödlampan, har rentav det senast satta köldrekordet från 1994.
Världsrekordet i kyla har forskningsstationen Vostok i det mest otillgängliga av Antarktis. Där avlästes minus 89,2 C den 21 juli 1983. Sydpolens köldrekord minus 83 grader sattes året innan. Juni och juli är mitt i djupaste vinternatten i Antarktis, solen gick ner i mars och kommer inte upp förrän i september, och levnadsvillkoren är omänskliga.
Amundsens grupp vid sydpolen 14 december 1911. Jämför fotot av Scotts grupp 34 dagar senare.
Forskningsresor sådana som Amundsens 1911 och Scotts 1912 gjordes under sommarmånaderna november-februari men var ändå strapatsrika. Scotts grupp dog av umbäranden på hemvägen. Dagens turistresor till Antarktis görs också under den sex månader långa sommardagen, om inte annat så för att turisterna ska se något.
Extra låga temperaturer: Det finns två förhållanden som bidrar till låga temperaturer: (1) höjden över havet; och (2) läge i en morfologisk gryta med omgivande höjder.
I vanliga fall avtar luftens temperatur genom adiabatisk avkylning med 6,5 grader per kilometer höjd men siffran kan variera mellan 9,8 och 4,9 beroende på luftens fuktighetshalt. Man kan fråga sig om världsrekordet minus 89 på 3500 m höjd vid Vostok borde reduceras till havsytans nivå (3,5 km x 6,5 grader = 22,75) genom att adderas med 23 och redovisas som minus 66 grader.
Man kan också räkna uppåt: Minus 83 vid sydpolen blir minus 86 vid Vostok om man räknar med extremt torr luft (0,653 km x 4,9 grader = 3,1997). Men väder är en subjektiv upplevelse, och det skulle inte ändra kylan på platsen att räkna om den. Man kallar den korrekt för avläst temperatur.
Samma sak med erkända köldhål (t. ex. Hagshult i Småland, Nikkaluokta i Lappland) som ligger låglänt med inströmning av kall luft från omgivande höjder. Temperaturen tas för vad den är och redovisas som avläst.
Det gäller också Verkhoyansk i Ryssland, Asiens kallaste plats med köldrekordet minus 68 grader C redan 15 januari 1885. Orten ligger på latitud 67 33 N, ganska precis samma latitud som Kiruna på 67 51 N och dessutom extremt kontinentalt med en halv kontinent till något temperaturutjämnande hav.
Ett gott exempel på betydelsen av höjden över havet är lokalen Mauna Kea på Hawaii. I öns klimat av lei-kransade turister reser sig sköldvulkanen Mauna Kea till 4.200 m höjd och har Oceaniens köldrekord med minus 11 C. Vulkanen sträcker sig dessutom 6.000 m ner till Stilla havets botten och är totalt 10.200 m och därmed högre än Mt. Everest (8.848 m) räknat från botten till toppen.
Sänker vi 1,5 m3 av den minus 11-gradiga luften adiabatiskt 4.200 m ner till havsytan komprimeras den (händelsevis) till 1 m3 och återfår den energi som höll den utvidgad. (Den som handpumpat en cykel känner till fenomenet.) Är Mauna Keas luft genomsnittsligt fuktig blir den 4,2 x 6,5 = 27,3 grader varmare, d.v.s. plus 16,3 grader C när den når havsytans nivå. En ganska normal sval dag på Hawaii.
Ur listan på lägsta avlästa temperaturer får vi tidsserien 1885- 1935- 1947- 1971- 1972- 1978- 1979- 1982- 1983- 1994 som tidpunkterna för köldrekord i de olika världsdelarna. Jag har plottat dem som blåa X på en uttänjd version av diagrammet Carbon flux här ovan. Dessutom tidpunkterna för värmerekord som röda O. Schematisk som den är visar bilden ändå att fördelningen av köldpunkterna ligger proximal relativt nutiden medan värmepunkterna är viktade distalt.
Med andra ord: köldrekorden tillhör med få undantag dagens klimat med stigande CO2-halt, medan värmerekorden till stor del sattes i en förgången tid med en näst till opåverkad atmosfär.
Många köldrekord men få värmerekord under ”global uppvärmning”. Formellt sett helt bakvänt men ingen överraskning för en skeptiker som sett de stora hålen i hypotesen.
Om det blir varmare på jorden kan man tycka att de avlästa rekordtemperaturerna på klotet borde stiga efterhand, och att de högsta uppmätta temperaturerna borde ligga sent i tiden. Säg, under det senaste årtiondet.
Dessutom – om vi är på väg in i det värmehelvete som förutspås av AGW-lobbyn, så borde nya rekord slås hela tiden. (AGW = Anthropogenic Global Warming = människoskapad global uppvärmning.) MIT-gruppens nio graders ökning på 91 år ”med 90 % säkerhet”, eller Schellnhubers smältande Grönland och Antarktis med 80 m högre havsyta, och andra projektioner som har ett myrsteg till katastrofen borde sätta några spår i statistiken i form av nya rekordtemperaturer. Om de var verkliga.
Så är det nu inte. Den högsta lufttemperaturen i världen avläst enligt vetenskapliga normer är + 58 grader C i den lilla ökenstaden El Azizzia 50 km från Medelhavet i Libyen. Det rekordet är från 1922, en idyllisk tid med fler kameler än bilar i Sahara, och globala CO2-utsläpp på 3.127 megaton (att jämföras med 2005 års 29.257 megaton).
Sedan år 1922 har ingen avläst en högre lufttemperatur (i en godkänd termometerbur) någonstans i världen. Memorera + 58 grader C som världsrekord om du spelar Trivial Pursuit.
Närmast kommer 57 grader i Death Valley, Californien 1913; 54 grader i Israel 1942; och 51 grader i Oodnadatta, Australien 1960. (Australien hade tidigare rekordtemperaturen 53 grader i Cloncurry år 1889, men mätningen lär ha gjorts med en öl-låda som termometerbur och har underkänts.)
Högsta temperaturen i Europa, 50 grader, uppmättes redan år 1881 i Sevilla, Spanien. Fem år innan den företagsamma fru Berta Benz gjorde den första långturen med världens första bil från Mannheim till Pforzheim (90 km).
Industrisamhället hade just rullat igång och energikällan var framför allt koleldade ångmaskiner. De globala CO2-utsläppen 1881 låg på 899 megaton. Fru Bertas ”Benz Patent Motorwagen” med 0,85 hk bensinmotor var den första svalan som skulle inleda en bilsommar av oanade dimensioner, men någon global uppvärmning åstadkom den inte. Ur listan på högsta avlästa temperaturer får vi tidsserien 1881- 1905- 1912- 1913- 1922- 1937- 1942- 1960- 1974- 1978 som tidpunkterna för värmerekord i de olika världsdelarna. Om de plottas på kurvan över Carbon flux här ovan hamnar alla utom de tre sista långt tillbaka på tidsaxeln. (Australiens värde 1960 skulle ha hamnat på 1889 om man haft ett bättre termometerbur än öl-lådan den gången i Cloncurry.)
De två sista, 1974 och 1978, kommer dessutom från Antarktis och sydpolen, två platser där någon löpande meteorologisk temperaturmätning inte var organiserad förrän i sent 1900-tal. Att sydpolens värmerekord minus 14 grader C från 1978 fortfarande gäller kan verka underligt mot bakgrund av larmet om ett smältande Antarktis. Varför steg det inte till minus 13 rekordvärmeåret 1998 eller någon gång på 2000-talet?
De andra nu gällande rekorden ligger långt borta i den idylliska tid då man antingen lät Vår Herre sköta klimatet, eller (ursäkta mig, IPCC) fruktade en ny istid. Global avkylning, något som klimatlobbyn i dag ilsket förnekar som en ungdomssynd jämförbar med att masturbera under täcket. De äldsta värmerekorden är 87-128 år gamla, utan relation till de senaste femtio årens makalösa CO2-utsläpp.
Nog undrar man tyst för sig själv: Om nu jordens temperatur hela tiden stiger och raskt är på väg mot en värmekatastrof – varför avspeglas inte detta i nya och högre rekordtemperaturer? Om nu koldioxiden i atmosfären har en så ödesdiger radiativ drivning kunde den väl resultera i någon liten temperaturtopp? Nångång?
Eller de vilda svängningar i vädret (dock kallat klimat!) som en global uppvärmning påstås leda till. Svänger de aldrig uppåt och ger nya värmerekord? Man kan tycka att med större svängningar kring en högre temperaturnivå skulle de hundraåriga toppvärdena från tiden med ”naturlig” CO2-nivå ha överträffats för länge sedan.
Skillnaderna mellan klimatmodellerna och det faktiskt existerande vädret blir allt större i takt med varje nytt katastrofscenario. Samtidigt minskar trovärdigheten hos AGW-apostlarna.
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Djävulens fråga i Michail Bulgakovs bok ”Mästaren och Margarita”
Andas lugnt triggades igång 8 januari 2009 av den då rådande klimatpaniken och det självgoda nedlåtande sättet hos klimatforskarna.
Tanken var att förklara för vanliga människor utan vetenskaplig bakgrund några av sammanhangen i klimat- och miljödiskussionen. Min egen bakgrund är marint geo- och biovetenskaplig med ett kryddmått meteororologi.
Sedan några månader fuskar jag också med synpunkter på den ekonomiska katastrofen.
(2011-12-06)