Händelsevis klickade jag på länken ”The Post ombudsman whitewashes George Will’s columns…” i bloggen Climate Progress i listan till höger. Det tog mig rakt in i ett hundslagsmål som är enastående även för att vara inom klimatlobbyn. Jag rekommenderar dig som läser engelska, och är road av att följa hur vuxna människor rasande river öronen av varandra, att ta dig en titt.
Orsaken är en Op-Ed kolumn 15 februari 2009 av George F. Will i Washington Post (tidningen med Watergateaffären och Deep Throat 1972-74). Op-Ed är en kolumn mitt emot ledarsidan där skribenten ger uttryck för personliga åsikter (viktigt i sammanhanget). Wills artikel Dark Green Doomsayers som startade kalabaliken hittar du här. Själv tycker jag den är skickligt och roande skriven, som man väntar sig av vinnaren av ett Pulitzerpris. Helt inom gränserna för vad en enskild person får påstå.
Wills påstående att isläget i Arktis "nu är detsamma som 1979" - den punkt han får mest skäll för - är rätt på åtta procent när. Arctic Climate Research vid University of Illinois säger: "... our data shows that on February 15, 1979, global sea ice area was 16.79 million sq. km and on February 15, 2009, global sea ice area was 15.45 million sq. km - that is, 1.34 million sq. km less in February 2009 than in February 1979." Ett "nästan" hade räddat honom. Nu låser kritikerna på siffran 1,34 miljoner kvadratkilometer (= tre gånger Sveriges yta, som låter stort) utan att sätta in den i sitt sammanhang.
En man som kritiserade krigsförbrytaren George W. Bush medan skurken fortfarande satt vid makten har rätt till ett så litet felsteg.
Med intresse noterade jag Gregg Easterbrooks "Law of Doomsaying": Predict catastrophe no sooner than five years hence but no later than 10 years away, soon enough to terrify but distant enough that people will forget if you are wrong. Samma tanke som jag uttryckte i posten Himmel och helvete ska ligga runt knuten den 9 februari.
Den osignerade posten i Climate Progress är förhålllandevis hovsam men klicka på länkarna får du se. Börja med You can read a good line by line response by Siegal here och fortsätt sedan med länkarna i den. Bortsett från att rabaldret är kontraproduktivt - nog drar man på munnen?
Tom Lehrers National Brotherhood Week faller en cyniker i minnet.
DeSmogBlog i blogglistan har också hoppat på tåget och skäller i samma tonart. Likaså A Few Things Ill Considered och Stoat.
Nog är det märkligt att klimatlobbyn, som mänskligt att döma befinner sig i ett toppenläge, är så extremt känslig i skinnet. H. C. Andersens "Prinsessan på ärten" var en tjockhudad buffel i jämförelse. För min del rycker jag på axlarna åt fenomenet - allt är som det måste vara - men det har en allvarlig sida. Om varje skribent som vågar ge uttryck för kritiska åsikter eller annorlunda tolkningar i klimatfrågor blir överfallen av lobbyns stormtrupper tystnar så småningom diskussionen. Redan nu är det omöjligt att få forskningsanslag till undersökningar med "fel" målsättning. Och jag kunde ledigt nämna en handfull forskare som mobbats för avvikande åsikter.
En sådan likriktning är illavarslande. Den kommer förhoppningsvis att brytas, precis som alla diktatoriska försök hittills att strypa det fria ordet, men det kommer att ta tid.
Storleksordningen fem till tio år.
Ett par rader av den oförliknelige humanisten Alf Henriksson (1905-1995) passar som avslutning:
Kring kunskapens träd är det dystert att vandra
i en krets av personer som hatar varandra.
På vilket sätt det starkt radioaktiva avfallet från kärnreaktorer ska förvaras är en fråga med geologiska perspektiv eftersom man måste planera hundratusentals år in i framtiden. Så långa tidrymder ligger strängt taget bortom den mänskliga projekteringshorisonten.
En blick bakåt antyder dimensionerna. För hundratusen år sedan var den förra mellanistiden (interglacialen) just slut och inlandsisarna började breda ut sig i den senaste glaciationen (här kallad Weichsel) som skulle komma att vara i åttiotusen år och bl a slipa våra skärgårdsklippor. Mammutar, renar, ullhåriga noshörningar och vildhästar var karaktärsdjur i faunan. Människan, Homo sapiens, fanns ännu inte i Europa, utan neanderthalaren, Homo neanderthalensis, blomstrade som bäst och skulle fortsätta i ytterligare sjuttiotusen år. Tekniskt kunde hon framställa enkla flintredskap typ yxor och skrapor men hade inte uppfunnit pilbågen. Sannolikt kunde hon tala.
Inga människor av något slag fanns i Australien (befolkades för 60 000 år sedan) eller Nord/SydAmerika (30 000 år sedan). Det problematiska överflödet av Homo sapiens på jorden är en mycket sen händelse.
Hur världen ser ut om hundratusen år har vi ingen aning om. Om vi utgår från antarktiska och grönländska iskärnor ligger Norden-Sibirien-Nordamerika då nerpressade under en ny inlandsis som sannolikt går mot sitt slut. Pulsen av människoinducerad uppvärmning (om den inträffar) ligger vid den tiden ofattbart långt tillbaka, troligen inte ens känd av de som lever då.
Slutförvaringen av använt kärnbränsle måste planeras med sådana perspektiv i tankarna. Det är överraskande stora mängder det handlar om. En typisk reaktor, t ex i Ringhals som har fyra stycken, innehåller storleksordningen tio ton urandioxid av vilket endast 3-5 % består av den radioaktiva isotopen uran 235. Bränslet förbrukas på 3-4 månader och ersätts med nytt; varje reaktor producerar 20-30 ton högintensivt avfall per år. Från Sveriges tio reaktorer ca 230 ton. I 30-50 år mellanlagras det innan behovet av slutförvaring i kanske hundratusen år uppstår. Tidigast 2020 räknar man med att börja använda slutförvaringslager – som dessutom inte ska förseglas de första hundra åren. Ingen som lever i dag kommer att vara med när/om förseglingen sker i mitten på 2100-talet.
Två modeller föreslår sig själva för ett sådant förvar. Båda i bergrum. Det första alternativet är gammalt urberg. Sverige med omgivningar ligger på den Fennoskandiska eller Baltiska skölden, en 2-3 miljarder år gammal platta som numera är oberörd av tektoniska rörelser. Dess karaktär av miljardåldrig resistens verkar betryggande i ett geologiskt sett så kort perspektiv som hundratusen år. (Förhållandet miljard/hundratusen är ungefär som förhållandet år/timme.)
Att placera ett slutförvar djupt i den slitna berggrunden utanför kärnkraftverket i Forsmark i norra Roslagen verkar därför acceptabelt enligt resonemanget ”Det som hållit två år håller en timme till”. Inte ens det faktum att en ny istid sannolikt lägger platsen under tusentals meter is och pressar ner berggrunden trehundra meter inom tidsperioden är ett absolut hinder. Berggrunden har stått emot fyra istider de senaste fyrahundratusen åren (och ett okänt antal sådana under årmiljarderna sedan den bildades).
Alternativ två är att välja deposition i sedimentära saltavlagringar. I Europa finns Zechstein-avlagringarna som deponerades under mellersta och övre perm för 260 miljoner år sedan.
Resonemanget är dels, att saltlagren genom sin blotta existens tyder på ostörda förhållanden sedan depositionen, och dels, att salt under tryck har en plasticitet som gör lagren täta och sprickfria. (I flera sammanhang fungerar Zechsteinlager som tätande kappa över porösa lager som innehåller olja, till stor glädje för länder med oljesektorer i Nordsjön.)
Övergivna saltgruvor har använts som skyddsrum och gömslen i många sammanhang, bl a för museiföremål och dyrbarheter i oroliga tider. General Eisenhower med stab trodde knappt sina ögon när de såg den tyska riksbankens guldreserv i Merkers saltgruva vid slutet av andra världskriget.
Ett slutförvaringslager för använt kärnbränsle som upptäcks i saltlagren om hundratusen år väcker kanske samma förvåning men mindre glädje.
Det viktiga med alla glödande helveten och gröna lyckoriken är att de ligger i framtiden (sic). Ju längre bort dess bättre. Gärna en livstid eller två men i nödfall 15-30 år. Kommer den utsatta tidpunkten alltför nära gäller det att fort formulera om definitionerna och skjuta datum ett stycke längre bort. Sådant händer ideligen med det stundande värmehelvetet (ett märkligt milt sådant, 3-5 grader varmare än nu), och det gröna lyckosamhället där alla lever ekologiskt och all energi kommer från sol, vind och vatten.
Jag kom att tänka på fenomenet i samband med regeringen Reinfeldts trolleriföreställning om kärnkraften. Ta inte fel, jag är ingen kärnkraftsmotståndare, tvärtom ”I am for it” som Tom Lehrer sa om oanständighet. Och jag beundrar regin.
Först skickar man ut Göran Hägglund, vingbräckt av frågan om könsneutrala äktenskap, som en testduva ur arken. ”Kd är positivt till kärnkraft”. När han kommer tillbaka med en olivkvist i näbben är det dags för hela regeringen. Självklar huvudroll av centerpartiet som i mer än trettio år varit grundbulten i kärnkraftsmotståndet men nu kapitulerar.
Det blev ju så klent med det gröna samhället som utlovades vid valet 2006. Vindkraften låg kvar runt 1,4 TWh per år = 1 % av den totala elproduktionen på 140 TWh i landet. Målet 10 TWh vindkraft senast år 2015 framstod som det förhastade löfte det var. Och tidpunkten 2015 låg plötsligt kväljande nära.
Den förvillade idén att köra den svenska personbilsparken på etanol från majs eller sockerrör kändes alltmer omoralisk i en värld där en tredjedel av befolkningen svälter och 15 miljoner barn dör av hunger varje år.
Fyra 50-kilos säckar majs betyder mycket som mat i Uganda, förstår du, men räcker lagom Stockholm - Helsingborg i en bil.
Full tank 70 liter i en Volvo V70 kräver 190 kg majs och räcker 500 km. Om Sverige skulle odla sin egen etanol skulle 13 procent av landets åkerareal på 2,6 miljoner hektar behövas enbart för jordbrukets egna behov. Den största effekten hittills har visserligen bara varit nerläggning av bensinmackar i glesbygden som inte haft en miljon kr till en etanolpump. Vilket inte gjort idén mindre dödfödd.
Tänk då att få en ny dag ”med blanka ark och nya kritor till”. Kunna begrava den gamla folkomröstningen och ”beslutet” att stänga den sista reaktorn 2004, formulera nya djärva mål och eliminera risken att partiledaren Maud Olofsson hamnar i samma fälla som företrädarna Thorbjörn Fälldin och Olof Johansson som målade in sig i miljöhörnor och måste avgå.
Man ersätter det förargliga 10 TWh vindkraft år 2015 som ligger otäckt nära med ett luftigare planeringsmål 2020 och hugger till med 30 TWh. Det skulle betyda en ökning av vindkraftverken från knappt 900 till 3 000-6 000 stycken, något som ingen tror på. Men den dagen den sorgen, år 2020 ligger tre valperioder bort.
Centerpartiet gillar förstås inte kärnkraft men kan acceptera att den finns och får byggas ut. Så när ”dom som tycker om kärnkraft” kommer och gör anspråk på utbyggnad får väl Maud göra en svensk variant av den apokryfiska Lady Hillingdons metod när maken kom och ville utnyttja sina äktenskapliga rättigheter: Lie down, close your eyes, spread your legs and think of England. (Ligg ner, blunda, sära på benen och tänk på England.)
Hon blir inte den första politiker som gör så.
Endast de politiskt oskuldsfulla tror att föreställningen i första hand har med energifrågan och klimatet att göra. Den är en torped riktad mot den rödgröna alliansen som på ett oroväckande sätt har kapat åt sig opinionssiffror från regeringsalliansen (trots Mona Sahlin, får man väl säga). Partiledarna ler. Den tankesmed eller stadssekreterare som kläckte idén kan räkna med regeringens välvilja fram till nästa val.
Inte kan väl de rödgröna, med miljöpartiet som en viktig partner, så tvärt gå med på en utbyggnad av kärnkraften? Mona Sahlin har sagt att hon vill stänga ett aggregat (ett kärnkraftverk?) nästa mandatperiod, förutsatt att hon vinner valet 2010. Och miljöpartiet har redan offrat sitt motstånd mot EU på den hägrande maktens altare, så det är taktiskt omöjligt för dem att också omfamna kärnkraften av samma skäl. (Miljöpartiet gick så att säga med på sex men kan inte acceptera analsex.) Var vänsterpartiet står är mera oklart (storebror i öster hade ju Tjernobyl) men hittills har de mumlat i takt med S och MP.
Nog ser deras leenden lite stela ut men det kanske beror på att den grimme ælling Lars Ohly kommit för nära. (Hålla handen får han dock inte.)
I ett första försvar deklarerade både Mona Sahlin och Peter Eriksson att den rödgröna alliansen stod fast vid tanken på att avveckla kärnkraften "på ett ansvarsfullt sätt" och med hänsyn till Sveriges energiförsörjning. Något om nästa valperiod hördes dock inte utan den ödesdigra tidpunkten verkade ligga i ett luddigt fjärran.
Varje politiker värd sitt salt kan Regel Nummer Ett beträffande lyckoriken: De ska ligga långt in i framtiden.
Tillägg 27 februari: Ur DN: "Förhandlingarna om energin bröt samman på torsdagskvällen 26 februari. Stötestenen var som så ofta förr kärnkraften. Oppositionen ville inte gå med på att gamla kärnreaktorer ska kunna bytas ut mot nya. Regeringen var då inte villig att fortsätta samtalen."
Endast den mycket blåögde är förvånad.
Den ofantliga lobbyorganisationen IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) har gett ifrån sig en serie Assessment Reports (bedömnings- eller utvärderingsrapporter); den första 1990, den andra 1995, den tredje 2001, och den fjärde 2007. Det är omfångsrika dokument som av läsarna inte bara kräver ”säten av järn” som Geijer sa om de värmländska studenternas rumpor, utan även tålamod och ett luttrat sinne.
Den positiva rubriken på detta inlägg föranleds av kapitel 6 Paleoclimate i fjärde rapporten från 2007, en text på 62 sidor med Eystein Jansen, Norge, och Jonathan Overpeck, USA, som koordinerande huvudförfattare. De inleder med en Executive Summary av grundläggande fakta och antaganden som är överraskande balanserad. Eftersom jag skriver för amatörer har jag vid översättningen kammat texten litegrann och förklarat några termer utan att förändra innebörden. Numreringen min egen.
(1) Den oavbrutna ökningen under senaste århundradet av den kombinerade radiativa (av "radiation", strålning) drivningen från växthusgaserna koldioxid, metan och lustgas är med stor sannolikhet oöverträffad under de gångna 16 kår (kyr = kiloyear = tusen år). Förindustriella variationer observerade de senaste 10 kår var små jämförda med industriella ökningar och troligen mest beroende på naturliga processer
(2) Det är mycket troligt att den nuvarande halten av CO2 (379 ppm) och CH4, metan (1 774 ppb, parts per billion, miljarddelar; 1 774 ppb = 1, 8 ppm avrundat) klart överstiger det naturliga intervallet de gångna 650 kår. Iskärnedata indikerar att CO2 varierade mellan 180 och 300 ppm och CH4 mellan 320 och 790 ppb under denna tid. Över samma tid samvarierade antarktisk temperatur och CO2-halt vilket antyder ett nära samband mellan klimatet och kolcykeln.
(3) Det är mycket troligt att glaciala-interglaciala CO2-variationer har starkt förstorat klimatvariationerna, men det är osannolikt att CO2-variationerna har utlöst slutet på glaciala perioder. Antarktiska temperaturer började stiga flera århundraden före atmosfärens CO2 under gångna glaciala slut.
[Trean är en intressant punkt. Man medger att raden av uppvärmningar som fick inlandsisarna att smälta startade flera hundra år före koldioxidökningen. Uppvärmningen var hästen, koldioxidökningen kärran. Det är ett upprepat mönster under åtminstone fyra glaciationer. (Se min post Isen i Antarktis.)
I nutiden, däremot, har IPCC spänt kärran för hästen och beskyller koldioxidhalten för den globala värmekatastrof som stundar. Senast 2015... eller 2030... okej då, 2050. Du kan själv lista ut varför man gjort så, och varför tidpunkten för undergången flyttar sig bortåt i tiden. Se också mitt inlägg Vroomfondel/ Majikthise-effekten.]
(4) Det är praktiskt taget säkert att globala temperaturer under kommande århundraden inte kommer att bli signifikant påverkade av en naturlig orbitalstyrd avkylning. Det är mycket osannolikt att jorden naturligt går in i en ny istid på åtminstone 30 kår.
[En slavens viskning på triumfvagnen: Det är bara trettio år sedan faran av en ny istid var en seriöst debatterad fråga inom klimatforskningen. Så snabbt kan en käpphäst förvisas till garderoben.]
(5) Under den senaste glaciala perioden [den jag kallat Weichsel i några tidigare poster] inträffade upprepade abrupta regionala uppvärmningar (troligen upp till 16 °C inom decennier på Grönland) och avkylningar i den nordatlantiska regionen. De hade troligen globala kopplingar, som vid stora skiftningar i tropiska nederbördsmönster. Det är osannolikt att dessa händelser hade samband med omfattande förändringar i global ytmedeltemperatur, utan istället troligen ingick i redistribution av värme inom klimatsystemet förbundet med förändringar i Atlantiska Oceanens cirkulation.
Okej - femman var en snårig sak. Nu förstår du det där med säten av järn, tålamod och ett luttrat sinne. Det finns många fler punkter och de blir allt snårigare för amatören så jag tar inte upp dem.
Låt mig bara påpeka att den indikerade "abrupta regionala uppvärmningen" med 16 °C på Grönland gäller den kallaste platsen på norra halvklotet med lägsta temperaturen minus 70 °C och årsmedeltemperatur minus 30 °C.
Lägg märke till de måttfulla formuleringarna hos vetenskapare. De (här ett femtiotal forskare) använder uttryck som troligen, sannolikt, mycket sannolikt, praktiskt taget säkert. Likaså osannolikt, mycket osannolikt. I ett fall säger de praktiskt taget säkert och det gäller jordens fortsatt trygga storskaliga rotation i banan. Även den mest kritiske kan ge dem rätt på de flesta punkter.
På den vanliga journalistfrågan: "Kan du garantera detta?" måste varje sann forskare svara: "Nej."
Kortfattat vill jag beskriva de tre IPCC-baserade stegen till den larmande klimatpaniken: (1) Forskare samlar data som leder till en kritisk blick på den kommersiella rovdriften av jorden; (2) Forskningsresultaten knådas, anpassas och omförhandlas av politiker och ekonomer styrda av nationella och finansiella intressen; (3) Den kontrollerade informationen portioneras ut i media styrda av marknadskrafterna. Och ingenting säljer som hårt lanserade katastrofer.
Vad blir det för lösnummerförsäljning av den feta rubriken:
SANNOLIKT MILJÖKATASTROF. MÖJLIGEN!
Sista veckan i januari 2009 (vecka 5) löpte genom världsnyheterna att Antarktis blir varmare, inte kallare enligt en rapport i ansedda tidskriften Nature. Gick man till källan, ett Abstract (sammanfattning – hela artikeln är endast tillgänglig mot betalning) såg man det sedvanliga jonglerandet med siffror. Här uppdelandet i östra och västra Antarktis och körning av data i ett nytt program. Greppet gav både beröm och kritik. Exempelvis sa Kevin Trenberth, klimatanalyschef på National Center for Atmospheric Research i USA: "It is hard to make data where none exist." (Svårt att skapa data där inga finns.)
Vetenskapsradion gav en föredömlig redovisning som punkterade den skärrade tonen hos vanliga media. Reportern Sven Börjesson, Radio Kronoberg, hade lyft luren och ringt huvudförfattaren Eric Steig, University of Washington i Seattle. Börjesson har gjort flera insatser prisade för saklighet, kunskap och balans och i intervjun med Steig framgick att den alarmistiska vinklingen var medias påfund. Fakta var i princip redan kända, endast omstöpta i ny form.
Östra Antarktis blir visserligen kallare men västra i gengäld så mycket varmare. (Kartan överst visar västra Antarktis rosa till vänster, östra till höger blått.) Med hur mycket då? Jo, med ”mer än 0.1 °C per decennium under de senaste 50 åren”. Sammanlagt lite mer än en halv grad.
På den mindre delen av antarktiska kontinenten med årsmedeltemperatur minus 50 °C har alltså temperaturen (möjligen) stigit en halv grad sedan 1950. Till minus 49,5. På den östra större delen har temperaturen rentav sjunkit sedan 1970 men det trollas bort med statistik. Att extrapolera så bräckliga data in i framtiden som tecken på global uppvärmning är meningslöst med geologisk tidsskala. Pulser av den storleksordningen är kända från bebyggda trakter i historisk tid.
En av författarna, Drew T. Shindell, gjorde i en diskussion ändå sitt bästa för att mana fram den erkända hotbilden. Jag citerar: He predicted that West Antarctica "will eventually melt" over a long period of time "if warming like this continues." A 5.4 °F rise could trigger a wide melt of West Antarctica, he said.
Läsare av denna blogg lägger märke till pärlbandet av reservationer. Västra Antarktis kommer slutligen att smälta under en lång tidsperiod om uppvärmning som denna fortsätter. En 5,4 °F stegring (= 3 °C) kan utlösa en bred smältning av västra Antarktis.
Om, kan. Ord som ska sätta varje självständig läsare på hasorna. Till dem vill jag lägga icke-kvantitativa ord som lång, kort, stor, liten. De hör hemma i slapp politikerprosa och bör genast utlösa frågan: ”Vad menar du med lång (etc.)?”
Femtio år, femtio miljoner år? Eller som politiker, en valperiod, gränsen för oändlighet?
Det ska påpekas att Shindell inte menar att höja Antarkis nuvarande temperatur minus femtio grader med tre grader till minus fyrtiosju. Det skulle förstås inte ge någon smältning. Nej, klimatforskare refererar med ryggmärgen till jordens "medeltemperatur", ett i och för sig dunkelt begrepp. För närvarande 14-15 °C. Tre grader C (noga räknat grader K) varmare än idag, dvs. runt 17 °C är den larmnivå Shindel syftar på. Ska inträffa 2050.
Slutligen, östra och västra. Begreppen är inte självklara på en kontinent med sydpolen mitt i. Enligt konvention är östra Antarktis den del som vetter mot Indiska Oceanen och till största delen ligger på östra halvklotet. Tidiga expeditioner kom dessutom ofta söderut från Sydamerika längs meridian 60 W och använde dess öster och väster ombord. Skulle man styra öster om Antarktiska halvön mot Wedellhavet eller väster om mot Rosshavet?
I praktiken gick man runt östra Antarktis även om man skulle till Rosshavet pga vind- och strömningsmönstren kring kontinenten. Landade så att säga i högervarv. Både Amundsen och Scott utgick ovetande om varandra från Rosshavet i den episka kapplöpningen mot sydpolen 1911-1912. Scott längs meridian 170 E, Amundsen längs 160 W.
Den antarktiska kontinenten med ytan 14,4 miljoner kvadratkilometer är till 98 % täckt av inlandsis som i genomsnitt är 2 200 m tjock. Som tjockast är isen 4 800 m. Den utgör 90 % av all nuvarande is i världen och 70 % av allt sötvatten. Området antas ha varit istäckt i 25 miljoner år.
Isens tyngd har pressat ner kontinenten så att ”återstudsen” i frånvaro av is beräknas till omkring tusen meter. Som jämförelse har den varit omkring 300 meter här i Norden efter senaste nedisningen (av oss kallad Weichsel, dåvarande tyska namnet på nuvarande floden Wisla).
Den geografiska sydpolen ligger på en vindsvept platå 2 835 meter över havet. Isen under den är 2 700 m tjock så markytan befinner sig nära havets nivå. (Som kontrast är isen vid nordpolen endast ett par meter tjock och flyter på ett hav 4 200 m djupt. Tunnare än skinnet på vällingen.)
Sydpolen är utmärkt med en stålstång nerslagen i isen. Bredvid står en tavla till åminnelse av Roald Amundsens och Robert Scotts nästan samtidiga ankomst (Amundsen 14 december 1911, Scott 17 januari 1912). Isen rör sig 10 m/år i riktning mot Sydamerika (norrut som är enda riktningen på sydpolen) så stången flyttas varje nyårsdag.
Geografiskt är sydpolen en öken med nederbörd mindre än 4 mm/månad, samma som Sahara. Ändå växer snötäcket 20 cm/år pga vindblåst snö. Polarstationen står på pelare för att inte begravas. Årsmedeltemperaturen är minus 50 °C, sommartemp minus 21, vintern minus 78 °C. Värmerekordet är −13.6 °C och köldrekordet −82.8 °C.
Det vore frestande att ägna utrymme åt Antarktis, de episka berättelserna om upptäcktsresorna, kontinentens säregna klimat och djurliv och de pågående undersökningarna där. Exempelvis kejsarpingvinerna. Eller de säregna i isen inneslutna sjöarna, t ex Lake Vostok på mer än tretusen meters djup i isen och med en yta tre gånger Vänerns. Men ärendet här är bara att betänka Antarktis roll i en hypotetisk klimatkatastrof.
Om (här är det verkligen motiverat att säga om) isen på Antarktis skulle smälta skulle världshavets yta stiga 67 meter. Eftersom rimligtvis Grönlands is också skulle smälta i en sådan global värmechock skulle den sammanlagda höjningen av havsytan bli 67 + 6 = 73 meter.
(Sådana kalkyler visar alltid för höga värden eftersom de bortser från att världshavet inte har raka kanter som en balja utan sluttande som en sopptallrik. Ger mera krut åt larmrapporterna.)
Är en sådan avsmältning teoretiskt möjlig och hur lång tid skulle den ta?
Ja - givetvis är den möjlig, den vore inte ens en katastrof i globalt perspektiv. Istider har kommit och gått, inlandsisar bildats och försvunnit många gånger i jordens historia. Inom de senaste fyrahundratusen åren har det varit fyra glaciationer och arten människa har varit med åtminstone halva den tiden.
För en uppfattning om tidsaxeln kan vi titta på den senaste holocena deglaciationen (Weichsel) då de cirkumpolära inlandsisarna runt nordpolen smälte undan. Avsmältningen började för tjugotusen år sedan och var i stort sett klar för åttatusen år sedan. Under tiden steg havsytan 120 m – i genomsnitt en meter per århundrade. (Samma som landhöjningen i Västerbotten nu.) På den globalt sett korta tiden tolvtusen år smälte alltså en ismängd 1,5 gånger så stor som de kombinerade isarna Grönland-Antarktis.
Intressant nog berördes inte dessa av det tolvtusen år långa tövädret. Grönlands äldsta skikt är 122 000 år gamla och de antarktiska 400 000 – 800 000 år beroende på läge och istjocklek. Det tyder på att såväl Grönland som Antarktis varit istäckta utan avbrott mycket lång tid - i Antarktis fall räknar man med 25 miljoner år. Några flertusenåriga glapp i iskärnorna har inte rapporterats. Vad det än var för klimatisk regim som smälte bort Weichselnedisningen så lämnade den Grönland och Antarktis i fred.
Det visar hur komplicerade de globala klimatprocesserna är. Att betrakta jorden som ett stort växthus där temperaturen överallt stiger pga koldioxiden (växthusgaserna) i atmosfären är en grav förenkling.
Bilden visar atmosfärisk koldioxidhalt (rött) och atmosfärens medeltemperatur (blått) under 420 000 år enligt Vostok-iskärnan (nutid till höger). Koldioxiden i volyms-ppm (dagens är 387). Dåtida atmosfärtemperatur beräknad på förhållandena deuterium/oxygen18-isotoper vilka anses representativa för lufthavets genomsnittstemperatur över (åtminstone) kontinentstora delar av jorden. Alltså inte den lokala temperaturen på borrplatsen. Avvikelsen är räknad från en standardnollinje baserad på det sena 1900-talet (utan att ha sett analysen gissar jag + 13 °C).
Det första dippet till - 8 representerar den senaste nedisningens (Weichsel) största utbredning för 20 tusen år sedan. Med avstånd på 120 tusen till 90 tusen år finns dipp av samma magnitud indikerande äldre nedisningar. Synbarligen ligger temperaturstegringarna genomgående före ökningarna av CO2-halten, ett skäl att undra över sambandet orsak och verkan.
Notera att temperatursprången från - 8 till + 2 vid varje deglaciation har skett på mindre än tjugotusen år. Det tyder på att globala uppvärmningar på 10 grader är helt normala i jordens värmebudget. Föreställningen att systemet kollapsar vid tre eller fem graders ytterligare höjning är en hypotes.
Men om (notera om) en klimatisk regim av samma karaktär som den som smälte Weichsel-nedisningen skulle angripa Antarktis och Grönland tyder historisk-geologiska data på att världens sista isar inte kunde försvinna på kortare tid än åtta till tolvtusen år. (Att flytta Göteborg undan ett stigande hav redan nu är ängsligt i överkant.)
Men hypotesen är synnerligen osannolik. Långt innan något globalt töväder satte in skulle all tillförsel av fossil CO2 ha upphört. Tillgångarna beräknas räcka i 200-500 år till. Den av människan orsakade globala uppvärmningen (fem grader, om den finns) är bara en kort pust i den geologiska historien.
I mina ögon ett gott mått på människans relativa obetydlighet.
Men den dimensionen saknas i IPPC. Organisationen domineras av meteorologer vilka som alla vet inte ens kan förutsäga vädret en månad i förväg.