2012-05-28

Klimatfronten sviktar


Länge var klimatdebatten helt enig i grundfrågorna: (1) Jordens medeltemperatur ökar och orsaken är människans utsläpp av koldioxid; (2) den globala uppvärmningen skadar växters och djurs levnadsförhållanden och därmed människans livsmiljö; (3) enda sättet att hejda processen är att minska människans koldioxidutsläpp; (4) koldioxidutsläppet orsakas till 80 procent av fossilbränsleförbränning som därför måste minskas radikalt.

Teorin brukar sammanfattas som AGW-hypotesen där AGW står för Anthropogenic Global Warming (Antropogen global uppvärmning). En av dess svåraste konsekvenser skulle vara en stor nedsmältning av jordens inlandsisar Grönlandsisen (9 % av världens is) och Antarktis (90 %) och åtföljande höjning av havsytan. För Grönland 6 meter och Antarktis 67 meter. För ett par år sedan var jordens dränkning ett omtyckt skrämselscenario men då processen skulle ta tiotusentals år är den mindre populär i dag.

Sprickor i teorin


Efterhand har det visat sig att sambandet koldioxidutsläpp/ temperaturökning är bräckligt och svårbevisat. Stegringen anses ha börjat under 1800-talet då hela utsläppet bara var 45 gigaton. Som kontrast har ingen temperaturstegring skett under 2000-talet fast utsläppet varit  292 gigaton.

Inte heller har det bevisats att det industriella utsläppet är orsaken till den 0.7 graders uppvärmning som skett sedan år 1800. "Correlation does not imply causation" som det heter i statistiken.  (Korrelation innebär inte orsaks­samband.)

Försöken från pro-AGW forskare att bortförklara eller dölja så genanta problem har lett till pikanta PR-katastrofer som Climategate 1 och 2 och ”hockeyklubban”. Klimatlobbyn tar också till så ovetenskapliga argument som att ”tretusen  forskare” och  ”majoriteten av världens forskarsammanslutningar”  uttalat stöd för teorin.

Det pågår en verklig vetenskaplig debatt i ämnet men den är högt specialiserad. Jag har ansett den ligga utanför målsättningen för Andas lugnt som vill förklara klimatfrågor på köksbordsnivå.  Några länkar finns i blogglistan till höger.

Konflikter på åtgärdsnivå

Från början agiterade alla klimatengagerade grupper för en verklig minskning av människans koldioxidutsläpp. Politiker, politiska partier, miljögrupper som WWF och Greenpeace – alla predikade koldioxidreducering. Den största politiska formering som ännu finns kvar på den banan är EU vars centrala byråkrati ivrar för koldioxidskatter för att öka sin egen budget.

Att lura hårdhudade politiker i längden är svårt. Sådana argumenterar för en fråga så länge den ökar deras eget väljarstöd. Minskar det glider de diskret bort från diskussionen. Tydliga exempel är Barack Obamas muntliga stöd för klimatfrågan under presidentvalskampanjen 2008 då den var en ungdomsfråga. Inför kampanjen 2012 är han mindre intresserad. Inget har heller hänt under Obamas fyra år i Vita Huset mer än små, misslyckade insatser i solenergifrågan och ansatser till koldioxidreglering genom EPA (Environmental Protection Agency).


Ett annat exempel Fredrik Reinfeldts klimatintresse under kraftsamlingen inför COP15 i Köpenhamn december 2009. När Obama visat var skåpet skulle stå slocknade Reinfeldts klimatintresse.

Stora industristater som USA, Kanada och Japan har övergivit tanken på koldioxidbegränsning (mitigation). Kostnaderna blev för stora, effekterna för osäkra. Den nya modellen är Deal with climate reality as it unfolds (Hantera klimatverkligheten som den utvecklar sig). Det ger en ny, oanad frihet eftersom odiskutabla klimateffekter är glesa och få.

Sverige

Länge var Sverige bäst i klimatklassen. Den duktige eleven som alltid räckte upp handen. Att det i lika mån berodde på landets väl utbyggda vattenkraft och kärnkraft låtsades ingen om. 



Självmordsförsök: "Sveriges utsläpp av växthusgaser ska reduceras med 45 procent till 2020 och 90 procent till 2050 i förhållande till 1990. Målet ska uppnås genom utsläppsminskningar inom Sverige."

För att komma vidare fanns i princip bara biltrafiken att angripa. Landets ca fem miljoner vägfordon drivs med bensin/diesel från petroleum. Dessa fossila bränslen skulle ersättas med biobränsle från vete och raps. Att detta inte skulle minska det faktiska koldioxidutsläppet låtsades man inte om. Inte heller att varken Sverige eller EU kan odla egna biobränlsen i nämnvärd mängd. (För etanol till Sveriges 3,6 miljoner bensindrivna personbilar skulle behövas en halv miljon hektar mer spannmålsmark än landet har.)


Den svenske väljaren älskar sin bil och inga klimatåtgärder är lika hatade som de som drabbar bilen. För att parafrasera greve Malcolm i Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”:  ”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

 
Frälsning på dödsbädden?

 

Ordföranden i Centerpartiets idéprogramgrupp, Per Ankersjö, backar undan från nedskärningar, begränsningar och knapphet i debattartikeln ”Den politiska vänstern ska inte styra miljöpolitiken” i DN i dag 28 maj 2012. Det är helt nya signaler:

”Om en månad träffas världens regeringar i Rio för att återigen, på ännu en konferens, diskutera lösningen på miljö- och hållbarhetsfrågan. Förvåningen skulle vara stor om resultatet denna gång skulle bli större än i Köpenhamn, Cancun eller Durban.” (Min fetning.)

[…]

”Pudelns kärna i detta är att Sverige, liksom i princip hela den rika västvärlden, har låtit den politiska vänstern under årtionden definiera vad miljöengagemang och god miljöpolitik är. Höga skatter, förbud, hårt reglerat näringsliv och inte minst forcerad livsstilsförändring är vänsterlösningar som blivit till allmänt idégods när det gäller miljöproblematiken.”

It ain't over till the fat lady sings

I förra bloggposten spådde jag Centerns undergång i riksdagsvalet 2014. Detta baserat på partiledarens naiva klimatargumentation i samband med tillträdet samt siffrorna i senaste halvårets väljarbarometrar. Tydligen finns alternativa begåvningar inom Centerpartiet; det blir spännande att se om Per Ankersjös åsikter inlemmas i partiets profil eller om han åker ut i kylan.

Ska vi få höra miljöminister Lena Ek säga: Höga skatter, förbud och forcerade livsstilsförändringar är vänsterlösningar som Centern förkastar?

Eller partiledaren, näringsminister Annie Lööf: Tyvärr har Centern allt för många gånger spelat på miljövänsterns planhalva och i både ord och handling ställt upp på dess definition av en god miljöpolitik?
 

Fan tro’t men en drunknande griper efter varje halmstrå. Undrens tid är kanske inte förbi.

Att marken skakar under klimatlobbyn är obestridligt.



 

2012-05-25

(C) och (V) två sjunkande klimatjollar


Reträtt
 

Klimatfrågan lever i första hand på den väljaropinion som stöder den. Om människor tror (a) att jordens klimat är på väg mot katastrof, (b) att det är vår fossilbränsleteknologi som är orsaken, och (c) att det går att göra något åt saken – ja då får klimatengagerade partier stöd. Då ger det väljarröster om man lovar att partiet ska verka för att rädda världens klimat.

I upptakten till Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 var detta mycket tydligt. Människor var engagerade, deltog i möten, startade klimatgrupper långt ner på lokal nivå, sökte och gav råd om hur man kunde leva ”klimatsmart”. Man trodde att myriader små insatser skulle kunna plussas ihop och bli nånting stort som hade betydelse. Inte äta kött, inte köra bil och framför allt inte flyga. ”Inget flyg norr om Sundsvall” var ett MP-förslag.

Köpenhamnsmötet blev klimatrörelsens Waterloo. ”De fem gorillorna” USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien visade att varje 800 punds gorilla sits where he damn well pleases och gjorde sitt eget avtal. Ungdomliga ideella rörelser stod med rumporna bara, ”klimatsmart” var för nördar. Klimatmötena COP16 i Cancun och COP17 i Durban förstärkte intrycket av nederlag. I Durban stängde man av respiratorn för Kyotoprotokollet men dolde åtgärden bakom innehållslösa fraser.

Läget i Sverige

Känslomässigt är skillnaden mellan då och nu på svenska klimatfronten stor. Guldåldern för professionella klimatföreläsare är slut, klimatgrupperna stretar i motvind och har svårt med argumenten. Skillnaden mellan vad klimat­översåtarna säger åt oss att göra och vad de själva gör sticker allt mer i ögonen. Vad nytta för världen gör 50 000 klimatpratande personer som flyger till klimatmötet Rio+20 i slutet av juni 2012?

Exakt. Varför ska då inte Svensson få flyga till Medelhavet och Thailand?




Från småbarnsmamma till miljökontrollant:
Klimatrörelsens image har ändrats totalt. Den är inte längre representerad av ärligt bekymrade unga människor, småbarnsföräldrar som cyklar ungarna till dagis, snålar med varmvattnet och bokför sina koldioxidfotavtryck. Nu har vi en klimatöverhet som bevakar varje steg vi tar, bedriver dyrbara experiment med ”förnybar energi” på vår bekostnad medan den skor sig själv och hela tiden vet bättre. Den enskilde medborgaren har blivit det största klimathotet.


Jäst efter degen: Ett perfekt exempel på förmyndarmentaliteten ger Miljöpartiets kongress lördag 26 maj 2012.  Kongressen vill lagstifta mot att män med höga inkomster lever ovanför klimatkraven, flyger och beter sig.  Kvinnor gör förstås aldrig det; inte heller klimatpolitiker när de surrar runt på meningslösa klimatmöten.

Några sådana beslut till och (MP) kan utmana (C) och (V) i säcklöpningen mot fyraprocentsspärren.

Riksdagspartierna


Politiska partier har det svårt. I själva begreppet politiskt parti ligger att det är en grupp med ett ärende. En politiskt vision. De flesta av dagens riksdagspartier har sina rötter i 1800-talet: Socialdemokraterna i arbetarrörelsen, Moderaterna i lantmannarörelsen och överlevarna från bondeståndet, Vänsterpartiet i kommunismen, Centerpartiet i bonderörelsen, Folkpartiet i frikyrkorörelsen/ nykterhetsrörelsen. Konceptuellt nya är bara Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det begreppsmässigt yngsta, Feministiskt initiativ, blev bara ett uppslag utan substans.

Partier kan inte ändra sina program snabbt. Det signalerar flyktighet, vända-kappan-efter-vinden mentalitet. Har ett parti tagit fan i båten måste det ro honom i land. Anpassningar till svängningar hos väljarkåren sker därför med fördröjningar.

Majoriteten av riksdagspartierna är åtminstone formellt positiva till klimatkampen. Till de uttalat engagerade hör traditionellt Miljöpartiet och Centerpartiet. Efter valet av Jonas Sjöstedt till partiledare hör även Vänsterpartiet dit.

Miljöpartiet: Partiet lärde sig under Wetterstrands & Erikssons tid att ligga lågt med klimaträddartemat. Anpassningen gav resultat i form av sex nya riksdagsmandat i riksdagsvalet 2010.




Centerpartiet: Dess miljöprofil byggde på vindkraft och etanol, två med tiden allt impopulärare satsningar. Profilen solkades av Maud Olofssons nära beblandning med Vattenfall och hennes kapitulation för kärnkraften. Resultatet blev sex mandats förlust i riksdagsvalet 2010 och Maud Olofssons sorti 23 september 2011. Partiet fick en kort Lööf-effekt och nådde 5,8 procent hos Novus november-december 2011

Annie Lööf försvor sig i ungdomligt oförstånd till klimatkamp av globala mått: ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.”  Hur man får någon över 18 år att tro på en så naiv paroll ger huvudbry åt Centerns strateger. Att man måste vara 18 år och äldre för att få rösta gör inte knipan mindre. Partiet kämpar mot utradering strax över fyraprocentsnivån.

Sifo januari-maj 2012:             4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6 – 4,5.
Novus januari-maj 2012:         5,4 – 5,6 – 4,8 – 5,1 – 4,5.




Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt möttes med stora förhoppningar när han blev Vänsterpartiets ledare 6 januari 2012. Ett knappt rumsrent parti med ledaren Lars Ohly stukad av örfilarna från det rödgröna konceptets mamma Mona Sahlin skulle äntligen få mandom och beslutskraft igen. Sjöstedt är mycket övertygande i talarstolen och partiets väljarsympatier steg inledningsvis. Men när Sjöstedts rabiata klimatförkunnelse sjunkit in hos väljarna började nergången.

Sifo januari-maj 2012:            8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6 – 5,3.
Novus januari-maj 2012:        7,6 – 8,2 – 7,3 – 6,5 – 6,1.




Fram till år 2014

Tiden fram till riksdagsvalet 2014 blir intressant. Kommer (C) och (V) i konsekvensens namn hålla fast vid klimatfrälsarkransen? Eller tvingar partistrategerna fram ett temabyte, det må bära eller brista? 


Hos (C) är det inte bara klimatförkunnelsen som väcker tvekan; det mullrar i medlemsdjupen om att Annie Lööf kanske inte var den rätta sortens partiledare ändå. Kanske det inte räckte med att vara ung och kvinna? ... kanske det behövs fler kvaliteter hos den som ska kunna väcka väljarnas förtroende?

Kanske målsättningar och vallöften som ligger inom rimlighetens gräns?


 
 



2012-05-18

Klimatfrågan: Allt färre bryr sig



De obefintliga tvivlar

Den massiva propagandan för en AGW-relaterad klimatförändring har skjutit över målet. Vanliga människor (ja, jag vet att vi inte finns; lika lite som etniska svenskar), alltså, vanliga människor tvivlar på att våra koldioxidutsläpp får polarisarna att smälta, världshaven att stiga, öknarna sprida sig och jorden bli obeboelig. Även om vi definitions­mässigt inte finns, är det vi som röstar i politiska val, och det gäller att vinna vårt förtroende om man ska ha framgång. Därför anpassar sig politiska partier snabbt till skiftningar i åsikterna hos gruppen vanliga människor.

Gruppens åsikter är svåra att styra. På 1960-talet försökte ”Palmes pojkar” göra socialister av skoleleverna och de blev centerpartister och folkpartister i stället. När tonåringarna troddes vara röda sänkte man rösträttsåldern från 21 till 18 år 1974 och de visade sig vara blå kapitalister och bruna främlingshatare. När det gällde att få bort Göran Persson skapades termen ”utanförskap” och den kommer nu tillbaka och biter Alliansregeringen i baken. När invandringen började skapa problem låtsades riksdagspartierna som ingenting och vi fick ett nytt riksdagsparti.

Klimatlobbyn hade stora resurser och stort opinionsstöd fram till 2009. Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 markerade peripetin; då vände lyckan, trollen sprack, kejsaren visade sig vara naken. Försöken att göra allt till klimateffekter, varje regnväder i Göteborg, varje torr sommar i Ryssland, varje översvämning i Pakistan har baktänt. Lobbyn har tagit i för mycket. Allt fler människor är hjärtligt trötta på klimatgnölet.

Färre tidningsartiklar

Effekten märks i tidningarna. Klimatlarm säljer inte längre och då skrivs färre artiklar. Globalt är tendensen mycket tydlig.

Colorados universitet i Boulder driver The Center for Science and Technology Policy Research (CSTPR). I dess regi följer forskarna Max Boykoff and Maria Mansfield medias behandling av klimatfrågan. Bland annat räknar de antalet klimatrelaterade artiklar i 50 stora tidningar som tillsammans har global täckning. Resultaten publiceras månadsvis.


Grafen visar tydligt lobbyverksamheten inför Köpenhamnsmötet 2009. Likaså att klimatdebatten var en europeisk sak med stark återspegling i Australien och Nya Zeeland. Den australiensiska toppen 2011 beror på debatten före införandet av koldioxidbeskattning, något som ledde till valsensationen i Queensland och sannolikt till Julia Gillards fall 2013. Intresset i USA och Kanada har hela tiden varit lågt. Kanada är på väg ut ur alla planer på klimatrelaterad koldioxidreducering.

  
Ingen svensk tidning är medräknad. Deras upplagor är små, hundra till tvåhundra tusen, och krympande: Aftonbladet 216 000; DN 210 000; SvD 119 000. Svenska språket är ett av de ringare i världen, mindre än ungerska men större än xhosa i Sydafrika; svenska folket utgör 0,13 promille av världsbefolkningen. Det subjektiva intrycket är att svenska tidningar följer de globalt ledande tidningarna tätt i spåren. Exempelvis tar de numera in såväl artiklar för som artiklar mot global uppvärmning/ klimatförändring/ klimatstörning.

Gammal surdeg

I journalistkåren finns många överlevare från klimatkampens glada och hoppfulla tid. De gör vad de kan för att hålla klimathotet levande på den mikronivå dit de hänvisats. Ett intressant exempel var den lilla mediastormen mot FOI:s studie av kommunpolitikers syn på klimatförändringen. Studien klassade sex kommunalpolitiker av tio som klimatskeptiker. Den harm det väckte var lustig att ta del av. Alla, inklusive rapportförfattarinnan Annika Carlsson-Kanyama, tyckte det var sorgligt att resultaten tolkats så.  Det störde det viktiga klimatarbetet.




Till dem som lever kvar i det förgångna hör också de svenska partipolitikerna. När nu socialismen är död, kommunismen ett skämt och kapitalismen har gjort fiasko söker de sig till hjälpgumman Klimathotet och hennes förvirrade make Rädda Världens Klimat (som borde in på åldringsvården men där är fullt).  Med brösttoner talar de om Sveriges betydelse för världen, hur landet kan bli en ledstjärna och ett föredöme i klimatpolitiken. Hur en fullständig övergång till förnybar energi (utan kärnkraft) i Sverige kan reducera världens koldioxidutsläpp radikalt och rädda planeten från undergång.

Rekordet i sådant struntprat har för närvarande Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt.

Sverige kan minska världens koldioxidutsläpp en tusendel.

Sverige kan inte rädda världen från mer utsläpp än landet själv producerar. År  2010 var mängden 52,9 megaton, miljoner ton. Med det utsläppet lyckades landet driva sina fem miljoner motorfordon, en måttlig cementproduktion och resterna av en fram till 1980 blomstrande verkstadsindustri.

Rädda klimatet? Vad händer om man skär radikalt i bilparken, lägger ner kärnkraften, jagar energikrävande industrier ur landet och sänker Sveriges koldioxidutsläpp med så mycket som femtio procent, säg avrundat 30 megaton?  (Det vore en större nedskärning än något land i världen lyckats med.)

Jo, det globala utsläppet minskar nominellt med 30 megaton. Det är en tusendel av världens 33 400 megaton. Ta bort alla svenska koldioxidutsläpp och det globala minskar med två tusendelar.

Att prata om sådana obetydligheter med darr på rösten och dramatisk retorik motverkar sitt syfte. Som Alf Henriksson (1905-1995)  skrev:

Retar du upp dig på ting som är små 


så är du väl inte större än så. 

Något att sätta på kylskåpsdörren hemma hos Jonas Sjöstedt på Karlavägen.

Två symboler för det förflutna: Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, ex-Kommunisterna, talar på Första maj, en artefakt från Arbetarrörelsens tid.
 
Framtiden?

Just nu letar de politiska partierna febril efter idéer och slagord att gå ut med inför riksdagsvalet 2014. Socialdemokraterna fick lära sig en dyrbar läxa av experimentet med Håkan Juholt. Han hade fräckheten att prata socialistiska tankar och satte sig rent av emot Sveriges närmande till eurogruppen. Det gillades inte av makterna och Juholt eliminerades genom ett mediadrev byggt på skvaller och och lösa anklagelser. Hans företrädare Mona Sahlin var skadeglad. Nu har (S) fått en mer lättdresserad partiledare i Stefan Löfven som genast sa ja till närmandet till eurogruppen. Lydigt har han hållit tyst i principiella frågor och bara småskällt på Fredrik Reinfeldt.

En blåröd -skär regering bestående av (M) och (S) skymtar bortom valet 2014.

Under tiden arbetar (C) och (V) på sin undergång; (C)  genom sin idéfattigdom och allmänna fumlighet, (V) genom Sjöstedts verklighetsfrämmande agitation för att rädda världens klimat i Sverige. Att Sjöstedt är så skicklig i talarstolen ökar spänningen. Ska de lyckas komma under  fyra procent i nästa val?



2012-05-09

Feltänket



Gnissel i hjärnan

Att koldioxid från förnybara och fossila bränslen är samma sak i atmosfären är en svår insikt för många att ta till sig. Propagandan för förnybara bränslen är mycket spridd och nästan alltid laddad med påståendet att användning av sådana faktiskt sänker koldioxidutsläppet. Det vill säga, gör det antropogena koldioxidutsläppet  mindre, verkligen reducerar den utsläppta mängden. (Sådana argument kommer ofta från högt befordrade personer, ministrar, riksdags­ledamöter, EU-parlamentariker, vilket gör att många journalister tror på dem.)

Dessutom har de flesta med egna ögon sett att bioråvaror som raps, vete och sockerrör växer upp och skördas år efter år. Skenbarligen en cirkulation av det organiska kolet på ett år. Att kreatursgödseln för biogas är en del av samma cirkulation är lätt att förstå. Likaså att skogen är det fastän slingan tar hundratals år.


Skånskt rapsfält. Foto av Tore Hagman.

Fram till 1850 var förnybara bränslen allenarådande: ved som bränsle, vaxljus och rovoljelampor som belysning, träkol i järnverksamheten. Då var världens befolkning 1,2 miljarder (jämfört med 7 miljarder nu), 97 procent levde på landsbygden i nära kontakt med växter och djur (jämfört med 48 procent i dag). Koldioxidhalten i atmosfären var 280 ppm, den är 394 ppm nu. Det atmosfäriska förrådet var 2 300 gigaton, idag är det 3 200 gigaton. Det rådde i stort sett balans i koldioxidcykeln mellan tillskott och uttag.

Människans förindustriella CO2-tillskott låg runt 30 megaton (miljoner ton) per år. Att jämföras med nutidens 33 400 megaton per år. I storleksskillnaden 1: 1 113 ligger en ledtråd till den obefintliga nyttan med förnyelsebara bränslen och bekymren med de fossila.

Istället för?

Nog har väl Borg & Hatt (och alla andra gröna) rätt när de påstår att ”med åtgärder som nu tillkommer minskar vi koldioxidutsläppen med ytterligare 600 000 ton per år”. Visst måste koldioxidutsläppen minska om Sverige istället för en del av sin petroleumbaserade bensin och diesel använder odlad sådan? Inte kan väl landets finansminister och landets energiminister ha fel? Eller, skamliga tanke, fiffla med sanningen?

Okej, låt oss fundera på tanken. Preemraff Lysekil minskar sin produktion av bensin och diesel med 250 000 ton, den mängd som skulle gett 600 000 ton koldioxid. Motsvarande mängd biodrivmedel kvoteras in i den svenska bilparken som kör vidare i samma utsträckning som förr. Därvid släpper den ut lika mycket koldioxid som före kvotplikten men proportionsvis mer kommer nu från sockerrör/vete/raps.

Hur mycket minskar då Sveriges koldioxidutsläpp?

Ledtråd:  Hur mycket billigare blir en 50-kronors hamburgare om den betalas med två tjugor och två femkronor istället för en femtiolapp?

Exakt.


Fidel Castros sockerrörskampanj 1970 var begriplig då Kuba var ekonomiskt isolerat av USA. Men varför propagerar svenska politiker för biodrivmedel?

Så länge biodrivmedel bara ersätter fossila drivmedel kilojoule för kilojoule minskar inte koldioxidutsläppen. Utsläpp från de två olika källorna ger samma sorts gas i atmosfären, vanlig ordinär koldioxid. Utsläppen hamnar till 45 procent i samma atmosfäriska pool, resten ”försvinner” sannolikt ner i havet men detaljerna är inte kända. Bloggpost här och här.

Om det antropogena koldioxidutsläppet faktiskt ska minska krävs en absolut minskning av tekniksamhällets förbränning, oxidation, av kol. (Jag bortser här från CCS.) Det spelar ingen roll var kolet kommer ifrån. Ved, träkol, etanol, svingödsel, stenkol, råolja, gammal frityrolja … listan kan göras lång. Så snart en kolatom förenar sig med två syreatomer (och producerar värme) blir produkten koldioxid. Sambandet är orubbligt. Och relationen är lika orubbligt 3,7 viktenheter koldioxid från en viktenhet kol.


Varför bedriver svenska biståndsorgan kolonialistisk exploatering i Afrika för att göra sockerrörsetanol? Biodrivmedel för bilar har ingen framtid.

Koldioxiden från Brasiliens 48 miljoner bilar drivna med sockerrörsetanol kan inte skiljas från koldioxiden från Tysklands 42 miljoner drivna med petroleumbensin/diesel. Som växthusgaser är de två kvantiteterna identiska. Den brasilianska har nutidens halt av kol-14, en på en biljon molekyler. Därigenom ansluter den perfekt till det atmosfäriska förrådet som är källan till växterna, bland annat sockerrören.

Koldioxid från fossilbränsleeldning saknar kol-14 molekyler eftersom kol-olja-naturgas på grund av åldern är radioaktivt döda. Inverkan på atmosfärens förråd är dock ytterst liten av storleksskäl. Det totala antropogena utsläppet motsvarar en procent av atmosfärens förråd (33 Gt av 3 200 Gt) och endast 45 procent (15 Gt) stannar i förrådet.


 Sandkornen i världens öknar har långt större individuell särprägel än molekylerna i atmosfärens koldioxid.

Som framgår av Keelingkurvan sker blandningen och utjämningen av den atmosfäriska koldioxiden snabbt (månader) och effektivt. Mauna Loa på Hawaii anses representera hela atmosfären.

Först när människans förbränning håller sig inom den årliga nyproduktionen av biobränsle kan man vänta sig jämvikt mellan koldioxidutsläppet och fotosyntesens koldioxidförbrukning. Dit är det dock mycket långt.

Bioproduktion

Alla skogar och all odlad mark i världen beräknas producera 50 miljarder ton C per år genom fotosyntes. Det är totalmängden: trädtillväxten, all spannmål, djurbete, varje planta som gror. Allt som människor och djur lever på. Ingen av oss skulle klara oss utan fotosyntesen eftersom djur inte kan tillverka sina vävnader av solsken, vatten och koldioxid. (Ja, människan är ett ungt skott på djurstammen vad kristendom och islam än säger. Paradis och helvete är tankefoster.)




Varje år bränner människan 9 miljarder ton C av fossilt ursprung (33,4 Gt / 3,7 = 9,03). Att ersätta dem med bränslen från skogs- och jordbruk skulle ta 18 procent av den årliga tillväxten i alla världens skogar och på all odlad mark. En fruktansvärt hård beskattning som är svår att föreställa sig. Helt ogenomförbar i verkligheten.

Svenskt exempel: Sverige har 3,6 miljoner bensindrivna personbilar som i genomsnitt körs 1 200 mil om året. Vid hundraprocentig etanoldrift skulle krävas 3,9 miljoner kubikmeter etanol som för odling fordrar 1,7 miljoner hektar spannmålsmark (och då skulle ingenting annat produceras i det svenska jordbruket, varken potatis, brödsäd eller fodersäd). Redan det en omöjlig situation. Den blir värre av det faktum att Sverige bara har 1,2 miljoner hektar spannmålsmark. En halv miljon hektar fattas.

Det gröna samhället

Många har funderat på parametrarna för det framtida samhället då den fossila energin är tömd. Gulliga fantasier typ Miljöpartiets där samhället drivs av sol, luft och vatten utan att de drastiska nedskärningarna berörs. De aningen mer sakliga survivalisterna som tror att PeakOil är kulmen och att man kan överleva genom att hugga sin egen ved och odla sin egen potatis. Det är troligt att ramarna för det post-fossila samhället illusionslöst diskuterats i Bilderberg­gruppen utan att slutsatserna offentliggjorts. Sanningen är att ingen vet hur det blir.


Gröna politikers framtidsbilder är alltid så gulliga med lyckliga tvättade människor som driver lantbruk i lagom soligt väder. Aldrig drivande regn och seg lera där stövlarna fastnar.  Bilden: Nicolaes Pietersz Berchem, "Bergère trayant une chèvre/ Herdinnor mjölkar en get", 1648-50, Louvren.

Att perioden med fossil energi inneburit enastående teknisk utveckling är obestridligt. Människan har utnyttjat miljoner års lagrade fotosyntes på några hundra år. Som ett av resultaten har arten ökat i antal från en till sju miljarder och beräknas bli nio miljarder innan det vänder. Om 100-300 år är sparkapitalet slut och samhället måste leva på sin årliga inkomst.

Problemen med övergången kan inte lösas av dagens politiker och samhällsplanerare, lika lite som 1700-talets kungar och adel kunde lösa nutidens frågor. Ett exempel är den fumliga hanteringen av den framtida drivmedels­tillgången för bilar. Där tar politikerna sin tillflykt till kosmetiska insatser (biodrivmedel) som presenteras med direkta lögner (minskning av koldioxidutsläppet).

I politiken är framtiden kort, ”för alltid” betyder ”till nästa val”. För Sveriges del den 14 september 2014. Ska man tro prognosinstitutens väljar­undersökningar är partisatsningar på världens klimat och koldioxidutsläppet fel väg. Den leder genom porten till helvetet för riksdagspartier, Fyra Procent. På andra sidan väntar förgängelsen.

Du kan lura många människor en kort tid, men inte alla en lång tid. 


2012-05-06

Klimatsensation: koldioxid från biobränsle är koldioxid




Koldioxid är väl koldioxid?

Är det inte självklart att koldioxid är koldioxid, CO2 är CO2? Inte på klimatområdet. Där räknar man med två sorters koldioxid: den från fossila bränslen och den från förnybara bränslen. Den byggd på fossilt kol (från kol-olja-naturgas), låt oss tillfälligt kalla den fossil koldioxid fastän syret kommer från nutidens atmosfär, anses skadlig för jordens klimat genom sin växthuseffekt. Den med kol från förnybart bränsle (växter, djuravfall), kalla den provisoriskt förnybar koldioxid, anses sakna växthuseffekt. Att släppa ut sådan minskar rentav det totala koldioxidutsläppet enligt den gröna maffians resonemang.



Ett exempel: Regeringen Reinfeldt vill fördubbla inblandningen av förnybar etanol i bensin och biodiesel i petroleumdiesel. Koldioxidutsläppet minskar då med sexhundratusen ton. Argumentet följs upp av finansminister Borg och miljöminister Hatt som uttryckligen skriver ”Med åtgärder som nu tillkommer minskar vi koldioxidutsläppen med ytterligare 600000 ton per år”.  (Länk här och här.) Miljöpartiet vill minska utsläppet ännu mer och kräver därför större utsläpp av förnybar koldioxid.

Det finns många fler exempel. Påståendet är ett standardargument i klimatpolitiken. Notera att jag skriver om förnybara bränslen som är en underavdelning i förnybar energi. Vatten- vind- och solkraft hör inte hit.

Grundkurs i kemi: repetition

Grundämnet kol, C, har tre isotoper: kol-12, kol-13 och kol-14. Av dem är 99 procent kol-12, en procent kol-13. Den radioaktiva isotopen kol-14 med halveringstid 5 730 år nybildas löpande från kväve, N2, av kosmisk strålning i  troposfären. Den nya kolatomen oxideras omedelbart till atmosfärisk koldioxid och ingår i utspädningen 1: 1 biljon, 1: 10-12 i fotosyntesen. Därmed finns den i alla levande organismer, inklusive råmaterialet till förnybara bränslen. (Det är grunden för kol-14 datering.) I fossilt kol (stenkol, olja, naturgas) har halveringen skett så många gånger att allt kol-14 i princip är borta.


Koldioxidmolekyl

Grundämnet syre,
oxygen, O, utgör i molekylär form O2 tjugoen procent av atmosfären. Vid förbränning, oxidation, förenas en atom kol och två atomer syre till koldioxid, CO2 som är en osynlig gas. Den utgör 12 procent av vanlig förbränningsrök. Av varje kg kol bildas 3,7 kg koldioxid. Det mesta av koldioxiden (73 procent) är alltså syre från luften. Det förklarar varför koldioxidutsläppet från en bil väger mer än det använda bränslet.

Biodieselråvaran raps innehåller nutidens halt av kol-14 som bibehålls i rapsdieseln fram till förbränningen. Då slås kolföreningarna sönder och varje kolatom kombineras med två syreatomer. Reaktionen ger den eftersträvade energin som driver bilen. Av kolatomerna är 1 per biljon en kol-14 isotop. Det innebär att var biljonte koldioxidmolekyl, 1: 10-12, i avgasröken teoretiskt kan identifieras som kommande från förnybart bränsle genom kol-14 atomen. Alla de andra är identiska med koldioxiden från fossila bränslen.




Andra biobränslen: Samma resonemang gäller andra biobränslen: ved, etanol, biogas … Fotosyntesen är grunden och därför har de den atmosfäriska koldioxidens halt av kol-14. Vid förbränning oxideras de till koldioxid som är identisk med all annan koldioxid i atmosfären (
inklusive kol-14 molekylerna).

Konsekvens

När biobränslen förbränns oxideras de enskilda kolatomerna till koldioxidmolekyler som sprids individuellt i lufthavet. Där blandas de utan åtskillnad med atmosfärens befintliga koldioxidmängd, för närvarande 394 ppm, 3 200 gigaton. Samma sak med fossila bränslen. År 2010 var tillskottet 33,4 gigaton, tio procent en procent av det befintliga förrådet. Detta tillskott kan inte särskiljas från det som redan finns där.


(Köksbordsanalogi: En tesked salt för mycket i en soppa kan inte selektivt separeras ut ur totalmängden salt.)

Det finns ingen vetenskaplig metod att skilja på koldioxid från fossila respektive förnybara bränslen. Bortsett från var biljonte molekyl byggd på kol-14 är de samma gas. Väl utsläppt i atmosfären kan den ena portionen inte skiljas från den andra. Att som svenska Wikipedia påstå att ”den mängd koldioxid som bildas vid förbränning [av biobränslen] är en del av kolcykeln” är en filosofisk ståndpunkt som saknar naturvetenskapligt stöd. Det finns ingen process som företrädesvis tar bort ”biologisk” CO2 ur luften eftersom den inte skiljer sig från ”fossil” sådan. Koldioxid som koldioxid.




Att tala om förnybar koldioxid och fossil koldioxid är meningslöst. Gaserna är identiska till sammansättning, uppträdande och funktion. Radioaktiva koldioxidmolekyler med kol-14 nybildas löpande i troposfären och ingår utan fraktionering i all organisk materia med ursprung i fotosyntesen. Det är basen för kol-14 datering. Fossil kol-olja-gas innehöll vid sina bildningstillfällen dåtidens atmosfäriska halt av kol-14 men den har under millenniernas lopp klingat av. Därför är de radioaktivt döda.

Koldioxidens växthuseffekt åstadkoms av atmosfärens totala förråd 3 200 gigaton.  Ingen skillnad i funktion finns mellan det som kommer från vedeldning och det som kommer från stenkolseldning. Eller från förändringar i markanvändning.



 Att påstå att användningen av förnybart bränsle sänker koldioxidutsläppet är så verklighetsfrämmande att det inte kvalificerar för beteckningen ”bedrägeri”. En bättre term vore ”bondfångeri”, alternativt ”okunnighet”.

Syntes

Koldioxidmängden i atmosfären (nu 394 ppm, 3 200 gigaton) kommer från flera skilda processer: förmultning av dött biologiskt material, skogs- och gräsbränder, antropogen eldning för el- och värmeproduktion, väg- luft- och sjötransporter. Den årliga variationen på ± 3 ppm beror på växlingen fotosyntes/förmultning på norra halvklotet.


Förmultnande höstlöv

Den befintliga mängden, som ökar med 45 procent av det antropogena tillskottet årligen, har en växthuseffekt. Den tillskrivs koldioxidens förmåga att bromsa långvågig strålning från jordytan och därigenom bevara en extra mängd solenergi hos planeten: global uppvärmning.

All koldioxid i atmosfären, oberoende av upphovsprocessen, har därvid samma effekt. Det beror på att blandningen är helt homogen. De stabila kolisotoperna 12C och 13C är inte på något sätt märkta av sin historia. Om de suttit i 300 miljoner år gammal stenkol från Polen eller i nyskördat svenskt etanolvete har ingen betydelse; de är likafullt identiska. (Miljoner år är bara bråkdelar av åldern hos
12C och 13C som existerat längre än planeten Jorden som är 4,5 miljarder år.)

Påståendet ”Med ökad inblandning av biodrivmedel minskar vi koldioxidutsläppet” är helt utan relevans. Tanken att inblandningen skulle ha någon som helst klimatbetydelse i ett AGW-scenario är likaså grundlös.


För att säga det kort: Koldioxid är koldioxid. Fossila bränslen eller förnybara spelar ingen roll. Det är mängden som gör det, inte ursprunget.