Klimatfronten sviktar

Länge var klimatdebatten helt enig i grundfrågorna: (1) Jordens medeltemperatur ökar och orsaken är människans utsläpp av koldioxid; (2) den globala uppvärmningen skadar växters och djurs levnadsförhållanden och därmed människans livsmiljö; (3) enda sättet att hejda processen är att minska människans koldioxidutsläpp; (4) koldioxidutsläppet orsakas till 80 procent av fossilbränsleförbränning som därför måste minskas radikalt.

Teorin brukar sammanfattas som AGW-hypotesen där AGW står för Anthropogenic Global Warming (Antropogen global uppvärmning). En av dess svåraste konsekvenser skulle vara en stor nedsmältning av jordens inlandsisar Grönlandsisen (9 % av världens is) och Antarktis (90 %) och åtföljande höjning av havsytan. För Grönland 6 meter och Antarktis 67 meter. För ett par år sedan var jordens dränkning ett omtyckt skrämselscenario men då processen skulle ta tiotusentals år är den mindre populär i dag.

Sprickor i teorin

Efterhand har det visat sig att sambandet koldioxidutsläpp/ temperaturökning är bräckligt och svårbevisat. Stegringen anses ha börjat under 1800-talet då hela utsläppet bara var 45 gigaton. Som kontrast har ingen temperaturstegring skett under 2000-talet fast utsläppet varit  292 gigaton.

Inte heller har det bevisats att det industriella utsläppet är orsaken till den 0.7 graders uppvärmning som skett sedan år 1800. "Correlation does not imply causation" som det heter i statistiken.  (Korrelation innebär inte orsaks­samband.)

Försöken från pro-AGW forskare att bortförklara eller dölja så genanta problem har lett till pikanta PR-katastrofer som Climategate 1 och 2 och ”hockeyklubban”. Klimatlobbyn tar också till så ovetenskapliga argument som att ”tretusen  forskare” och  ”majoriteten av världens forskarsammanslutningar”  uttalat stöd för teorin.

Det pågår en verklig vetenskaplig debatt i ämnet men den är högt specialiserad. Jag har ansett den ligga utanför målsättningen för Andas lugnt som vill förklara klimatfrågor på köksbordsnivå.  Några länkar finns i blogglistan till höger.

Konflikter på åtgärdsnivå

Från början agiterade alla klimatengagerade grupper för en verklig minskning av människans koldioxidutsläpp. Politiker, politiska partier, miljögrupper som WWF och Greenpeace – alla predikade koldioxidreducering. Den största politiska formering som ännu finns kvar på den banan är EU vars centrala byråkrati ivrar för koldioxidskatter för att öka sin egen budget.

Att lura hårdhudade politiker i längden är svårt. Sådana argumenterar för en fråga så länge den ökar deras eget väljarstöd. Minskar det glider de diskret bort från diskussionen. Tydliga exempel är Barack Obamas muntliga stöd för klimatfrågan under presidentvalskampanjen 2008 då den var en ungdomsfråga. Inför kampanjen 2012 är han mindre intresserad. Inget har heller hänt under Obamas fyra år i Vita Huset mer än små, misslyckade insatser i solenergifrågan och ansatser till koldioxidreglering genom EPA (Environmental Protection Agency).

Ett annat exempel Fredrik Reinfeldts klimatintresse under kraftsamlingen inför COP15 i Köpenhamn december 2009. När Obama visat var skåpet skulle stå slocknade Reinfeldts klimatintresse.

Stora industristater som USA, Kanada och Japan har övergivit tanken på koldioxidbegränsning (mitigation). Kostnaderna blev för stora, effekterna för osäkra. Den nya modellen är Deal with climate reality as it unfolds (Hantera klimatverkligheten som den utvecklar sig). Det ger en ny, oanad frihet eftersom odiskutabla klimateffekter är glesa och få.

Sverige

Länge var Sverige bäst i klimatklassen. Den duktige eleven som alltid räckte upp handen. Att det i lika mån berodde på landets väl utbyggda vattenkraft och kärnkraft låtsades ingen om. 

Självmordsförsök: "Sveriges utsläpp av växthusgaser ska reduceras med 45 procent till 2020 och 90 procent till 2050 i förhållande till 1990. Målet ska uppnås genom utsläppsminskningar inom Sverige."

För att komma vidare fanns i princip bara biltrafiken att angripa. Landets ca fem miljoner vägfordon drivs med bensin/diesel från petroleum. Dessa fossila bränslen skulle ersättas med biobränsle från vete och raps. Att detta inte skulle minska det faktiska koldioxidutsläppet låtsades man inte om. Inte heller att varken Sverige eller EU kan odla egna biobränlsen i nämnvärd mängd. (För etanol till Sveriges 3,6 miljoner bensindrivna personbilar skulle behövas en halv miljon hektar mer spannmålsmark än landet har.)

Den svenske väljaren älskar sin bil och inga klimatåtgärder är lika hatade som de som drabbar bilen. För att parafrasera greve Malcolm i Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”:  ”Jag tolererar att min hustru bedrar mig men rör någon vid min älskarinna blir jag en TIGER!”

 
Frälsning på dödsbädden?
 
Ordföranden i Centerpartiets idéprogramgrupp, Per Ankersjö, backar undan från nedskärningar, begränsningar och knapphet i debattartikeln ”Den politiska vänstern ska inte styra miljöpolitiken” i DN i dag 28 maj 2012. Det är helt nya signaler:

”Om en månad träffas världens regeringar i Rio för att återigen, på ännu en konferens, diskutera lösningen på miljö- och hållbarhetsfrågan. Förvåningen skulle vara stor om resultatet denna gång skulle bli större än i Köpenhamn, Cancun eller Durban.” (Min fetning.)

[…]

”Pudelns kärna i detta är att Sverige, liksom i princip hela den rika västvärlden, har låtit den politiska vänstern under årtionden definiera vad miljöengagemang och god miljöpolitik är. Höga skatter, förbud, hårt reglerat näringsliv och inte minst forcerad livsstilsförändring är vänsterlösningar som blivit till allmänt idégods när det gäller miljöproblematiken.”

It ain't over till the fat lady sings

I förra bloggposten spådde jag Centerns undergång i riksdagsvalet 2014. Detta baserat på partiledarens naiva klimatargumentation i samband med tillträdet samt siffrorna i senaste halvårets väljarbarometrar. Tydligen finns alternativa begåvningar inom Centerpartiet; det blir spännande att se om Per Ankersjös åsikter inlemmas i partiets profil eller om han åker ut i kylan.

Ska vi få höra miljöminister Lena Ek säga: Höga skatter, förbud och forcerade livsstilsförändringar är vänsterlösningar som Centern förkastar?

Eller partiledaren, näringsminister Annie Lööf: Tyvärr har Centern allt för många gånger spelat på miljövänsterns planhalva och i både ord och handling ställt upp på dess definition av en god miljöpolitik?
 
Fan tro’t men en drunknande griper efter varje halmstrå. Undrens tid är kanske inte förbi.

Att marken skakar under klimatlobbyn är obestridligt.