Klimatfrågan: Allt färre bryr sig

De obefintliga tvivlar

Den massiva propagandan för en AGW-relaterad klimatförändring har skjutit över målet. Vanliga människor (ja, jag vet att vi inte finns; lika lite som etniska svenskar), alltså, vanliga människor tvivlar på att våra koldioxidutsläpp får polarisarna att smälta, världshaven att stiga, öknarna sprida sig och jorden bli obeboelig. Även om vi definitions­mässigt inte finns, är det vi som röstar i politiska val, och det gäller att vinna vårt förtroende om man ska ha framgång. Därför anpassar sig politiska partier snabbt till skiftningar i åsikterna hos gruppen vanliga människor.

Gruppens åsikter är svåra att styra. På 1960-talet försökte ”Palmes pojkar” göra socialister av skoleleverna och de blev centerpartister och folkpartister i stället. När tonåringarna troddes vara röda sänkte man rösträttsåldern från 21 till 18 år 1974 och de visade sig vara blå kapitalister och bruna främlingshatare. När det gällde att få bort Göran Persson skapades termen ”utanförskap” och den kommer nu tillbaka och biter Alliansregeringen i baken. När invandringen började skapa problem låtsades riksdagspartierna som ingenting och vi fick ett nytt riksdagsparti.

Klimatlobbyn hade stora resurser och stort opinionsstöd fram till 2009. Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 markerade peripetin; då vände lyckan, trollen sprack, kejsaren visade sig vara naken. Försöken att göra allt till klimateffekter, varje regnväder i Göteborg, varje torr sommar i Ryssland, varje översvämning i Pakistan har baktänt. Lobbyn har tagit i för mycket. Allt fler människor är hjärtligt trötta på klimatgnölet.

Färre tidningsartiklar

Effekten märks i tidningarna. Klimatlarm säljer inte längre och då skrivs färre artiklar. Globalt är tendensen mycket tydlig.

Colorados universitet i Boulder driver The Center for Science and Technology Policy Research (CSTPR). I dess regi följer forskarna Max Boykoff and Maria Mansfield medias behandling av klimatfrågan. Bland annat räknar de antalet klimatrelaterade artiklar i 50 stora tidningar som tillsammans har global täckning. Resultaten publiceras månadsvis.

Grafen visar tydligt lobbyverksamheten inför Köpenhamnsmötet 2009. Likaså att klimatdebatten var en europeisk sak med stark återspegling i Australien och Nya Zeeland. Den australiensiska toppen 2011 beror på debatten före införandet av koldioxidbeskattning, något som ledde till valsensationen i Queensland och sannolikt till Julia Gillards fall 2013. Intresset i USA och Kanada har hela tiden varit lågt. Kanada är på väg ut ur alla planer på klimatrelaterad koldioxidreducering.

  
Ingen svensk tidning är medräknad. Deras upplagor är små, hundra till tvåhundra tusen, och krympande: Aftonbladet 216 000; DN 210 000; SvD 119 000. Svenska språket är ett av de ringare i världen, mindre än ungerska men större än xhosa i Sydafrika; svenska folket utgör 0,13 promille av världsbefolkningen. Det subjektiva intrycket är att svenska tidningar följer de globalt ledande tidningarna tätt i spåren. Exempelvis tar de numera in såväl artiklar för som artiklar mot global uppvärmning/ klimatförändring/ klimatstörning.

Gammal surdeg

I journalistkåren finns många överlevare från klimatkampens glada och hoppfulla tid. De gör vad de kan för att hålla klimathotet levande på den mikronivå dit de hänvisats. Ett intressant exempel var den lilla mediastormen mot FOI:s studie av kommunpolitikers syn på klimatförändringen. Studien klassade sex kommunalpolitiker av tio som klimatskeptiker. Den harm det väckte var lustig att ta del av. Alla, inklusive rapportförfattarinnan Annika Carlsson-Kanyama, tyckte det var sorgligt att resultaten tolkats så.  Det störde det viktiga klimatarbetet.

Till dem som lever kvar i det förgångna hör också de svenska partipolitikerna. När nu socialismen är död, kommunismen ett skämt och kapitalismen har gjort fiasko söker de sig till hjälpgumman Klimathotet och hennes förvirrade make Rädda Världens Klimat (som borde in på åldringsvården men där är fullt).  Med brösttoner talar de om Sveriges betydelse för världen, hur landet kan bli en ledstjärna och ett föredöme i klimatpolitiken. Hur en fullständig övergång till förnybar energi (utan kärnkraft) i Sverige kan reducera världens koldioxidutsläpp radikalt och rädda planeten från undergång.

Rekordet i sådant struntprat har för närvarande Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt.

Sverige kan minska världens koldioxidutsläpp en tusendel.

Sverige kan inte rädda världen från mer utsläpp än landet själv producerar. År  2010 var mängden 52,9 megaton, miljoner ton. Med det utsläppet lyckades landet driva sina fem miljoner motorfordon, en måttlig cementproduktion och resterna av en fram till 1980 blomstrande verkstadsindustri.

Rädda klimatet? Vad händer om man skär radikalt i bilparken, lägger ner kärnkraften, jagar energikrävande industrier ur landet och sänker Sveriges koldioxidutsläpp med så mycket som femtio procent, säg avrundat 30 megaton?  (Det vore en större nedskärning än något land i världen lyckats med.)

Jo, det globala utsläppet minskar nominellt med 30 megaton. Det är en tusendel av världens 33 400 megaton. Ta bort alla svenska koldioxidutsläpp och det globala minskar med två tusendelar.

Att prata om sådana obetydligheter med darr på rösten och dramatisk retorik motverkar sitt syfte. Som Alf Henriksson (1905-1995)  skrev:

Retar du upp dig på ting som är små 

så är du väl inte större än så. 

Något att sätta på kylskåpsdörren hemma hos Jonas Sjöstedt på Karlavägen.

Två symboler för det förflutna: Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, ex-Kommunisterna, talar på Första maj, en artefakt från Arbetarrörelsens tid.
 
Framtiden?

Just nu letar de politiska partierna febril efter idéer och slagord att gå ut med inför riksdagsvalet 2014. Socialdemokraterna fick lära sig en dyrbar läxa av experimentet med Håkan Juholt. Han hade fräckheten att prata socialistiska tankar och satte sig rent av emot Sveriges närmande till eurogruppen. Det gillades inte av makterna och Juholt eliminerades genom ett mediadrev byggt på skvaller och och lösa anklagelser. Hans företrädare Mona Sahlin var skadeglad. Nu har (S) fått en mer lättdresserad partiledare i Stefan Löfven som genast sa ja till närmandet till eurogruppen. Lydigt har han hållit tyst i principiella frågor och bara småskällt på Fredrik Reinfeldt.

En blåröd -skär regering bestående av (M) och (S) skymtar bortom valet 2014.

Under tiden arbetar (C) och (V) på sin undergång; (C)  genom sin idéfattigdom och allmänna fumlighet, (V) genom Sjöstedts verklighetsfrämmande agitation för att rädda världens klimat i Sverige. Att Sjöstedt är så skicklig i talarstolen ökar spänningen. Ska de lyckas komma under  fyra procent i nästa val?