Som mer eller mindre ensam skeptiker – i käringens mot strömmen efterföljd – har jag roat mig en tid med stillsamma och hovsamt formulerade argument mot tron på en klimatkatastrof. Det är inte första gången jag går mina egna vägar.
Glatt överraskad och något häpen blev jag därför över ett upprop ställt till president Obama av mer än hundra engagerade forskare som artigt påpekar att han fel i klimatfrågan. ”With all due respect Mr President, that is not true”. Skälen till oro för klimatförändring är gravt överdrivna...
Bland signatärerna märks fem forskare från Sverige, naturgeografen Wibjörn Karlén och matematikern Sten Kaijser i Uppsala, geovetarna Gösta Walin och Björn Malmgren i Göteborg och den färgstarke Nils-Axel Mörner i Stockholm.
I och för sig är jag inte imponerad av namninsamlingar och kollektiva uttalanden i vetenskapliga frågor. Ett yttrande av Albert Einstein har fastnat i mitt huvud. Han sa med anledning av protester mot hans relativitetsteori: ”Det betyder inget med protester från hur många som helst – det enda som behövs är en forskare som bevisar att jag har fel”. (Fritt ur minnet – tacksam för en referens.)
Men nog känns det bra att den gräsbrand av kritik mot klimatlobbyn och undergångspredikanterna som pyrt länge börjar flamma upp. Att IPCC:s tolkningsföreträde skulle brytas förr eller senare har jag sagt sedan Dag Ett av den här bloggen, och privat mycket längre. Min gissning var att det skulle ta fem till tio år.
Men frågan är om det inte kan gå fortare om president Obama ser en möjlighet att slippa föra ett klimatkrig också utöver krigen mot Wall Street och bilindustrin på hemmafronten och de långt värre och blodiga riktiga krigen i Afghanistan och Pakistan. Då kan den intellektuella friheten (åter)införas även i klimatforskningen.
(Detta, är bäst att påpeka, betyder inte att jag menar att bilindustrin ska fortsätta att bygga sina idiotiska material- och energislukande fordon. Vad ska man med 300 hästars motorer och toppfart på 260 km/h när man bara får köra 110? Eller en SUV när terrängkörning är förbjuden? Bildirektörerna är lika urspårade som bankdirektörerna.)
Den första Volkswagen hade 25 hk motor och byggde på ett koncept som skulle hålla i många decennier. Mera framgångsrikt än någonsin en motorstark Saab eller Volvo för en halv miljon kronor.
Titeln är en parafras på kriminalromanen Ingen kan hejda döden (1943) av Stieg Trenter (1914-1967) och lånad för dess uttrycksfulla enkelhet. (Trenter var sin tids Stieg Larsson och hans romaner är fortfarande nöjsam men nostalgisk läsning.) Min post är mindre underhållande och betonar något som förtigs i klimatdebatten: Nämligen att koldioxidökningen i atmosfären inte kan stoppas, och att ingen nu levande får se halten minska. Vore jag konspiratoriskt lagd anade jag en tyst överenskommelse bakom tystnaden.
Minsta barn vet att halten koldioxid i atmosfären stiger. Från 280 ppm i förindustriell tid till 387 ppm nu. Ökningen är 2 ppm/år. Det är en vida spridd övertygelse att gasens växthuseffekt medför en katastrofal uppvärmning av jorden (hittills bara 0,7 grader C) med oöverskådliga konsekvenser som följd.
Enda sättet att undvika den förväntade katastrofen är att stoppa CO2-ökningen så att naturliga processer hinner ta hand om gasen och sänka halten i luften till normal nivå. Något tekniskt sätt att extrahera den finns inte. Till den ändan belastas vi med allt högre energiskatter och omges av allt fler restriktioner och förmaningar. Rädda jorden med sopsortering. Ät inte kött. Kör inte bil.
Inskränkningarna är ett spel för galleriet, ett sätt att stärka medborgarnas moral och kampanda. Och Sverige, utan egen olja och gas men med utbyggda älvar och stora skogar, med 0,2 procent av det globala utsläppet, ska vara "världsledande".
Men (1) ökningen kan inte stoppas; och (2) koldioxiden i luften försvinner inte (i mänsklig livstid).
(1) Att stoppa ökningen: De försök som gjorts, i första hand Kyotoprotokollet 1997, har inte lett till något. Målet att signatärländerna skulle minska sina utsläpp till fem procent under 1990 års nivå har uppnåtts av ett fåtal (bl a Sverige) men globalt har utsläppen ökat. År 1990 var de 22.585 megaton CO2 som år 2005 stigit till 29.257 megaton. En ökning med 6.672 megaton, nästan 30 procent, istället för en minskning.
År 1990 var halten i atmosfären 354 ppm och nu är den 387, en ökning med 33 ppm eller nio procent.
Ingen påläst person tror att en global utsläppsminskning kan administreras fram. Minst av allt vid Köpenhamnsmötet i december 2009 då världens finansiella härdsmälta förlamar initiativen. (På det sättet har Fredrik Reinfeldt otur: först satsar han på arbetslinjen och då kollapsar arbetsmarknaden; så satsar han på klimatfrågan och då kallnar klimatintresset.)
De mediaprofiler – från kung Carl XVI Gustaf till Al Gore och Maria Wetterstrand – som hävdar att det finns mjuka alternativ är sparvar i en ofantlig tranedans. Ikonen Al Gore – som fick Nobels fredspris av Norge för sitt miljöarbete – har startat en treårig klimatkampanj med 300 miljoner dollar (2 miljarder kronor) i kassan för att rädda klimatet. Norge å sin sida exporterade olja och gas för 433 miljarder norska (509 miljarder svenska) kronor år 2005. På tre år storleksordningen 1500 miljarder att jämföra med Al Gores två. Och Norge planerar att uppehålla verksamheten i 50 år jämfört med Gores tre.
Då har vi inte ens nämnt Saudiarabien - världens största oljeproducent.
(2) Gasen försvinner inte. Processerna i kolcykeln är långsamma och delvis okända. Mycket tyder på att koldioxiden i luften har en livstid på lågt räknat 300 år med en svans på 25 procent ”som räcker för alltid”. Om CO2-utsläppen minskades till nära noll vid nuvarande 387 ppm – antag en enorm katastrof som reducerar mänskligheten till en lågteknologisk spillra – skulle det ändå ta hundra år för halten att sjunka under 300 ppm.
I det perspektivet verkar en hypotetisk global uppvärmning som ett bättre alternativ. Det är dessutom det enda. Det finns för närvarande inga instrument inom politik, ekonomi eller teknologi som kan stoppa ökningen på tvåhundra års sikt. Inte om civilisation och demokrati i vår mening ska finnas kvar.
Ett gulledjur som nu ska räddas efter pandan är isbjörnen. Söta varelser med lurviga vita pälsar och undrande svarta ögon som tittar mot oss med frågan: Har du samvete att låta oss dö?
Isbjörnen och dess existens är ett långt större problem än pandans. För att säga det rätt ut: För stort för mänskliga hjälpinsatser. Därför måste både Greenpeace och WWF tumma på sanningen (läs ljuga) för att locka bidragsgivare. Inga pengar i världen kan göra skillnad för isbjörnen – bara för organisationerna.
Jag tar det mest flagranta ljugandet direkt. Det är Greenpeace som står för det.
”Ett Nordpolen utan is. Utrotade isbjörnar. Renar som svälter. Som ett resultat av att isbjörnarnas snöiga värld smälter, ökar också risken för en global höjning av havsnivån med fruktansvärda konsekvenser. Detta är som den värsta katastroffilm du någonsin har sett. I verkligheten.”
”Isbjörnarnas snöiga värld” är havsisen runt nordpolen. Den utgör 0, 01 procent (en hundradels procent) av all världens is mätt i volym. Även om den smälte bort totalt skulle havsytan inte höjas ett smack eftersom isen flyter i havet. Inga renar skulle svälta eftersom det inte finns några renar där.
Det var den isen Andrée-expeditionen försökte betvinga med vätgasballongen Örnen 1897, Amundsen korsade med luftskeppet Norge 1926 och Nobile havererade på med luftskeppet Italia 1928. (Jfr min post 28 januari.) Numera kan den som har 200.000 kr till övers delta i en skidexpedition för turister till nordpolen.
Packisen är bara 3 m tjock och har sin största utbredning (15 miljoner km2) i februari och minsta (5 miljoner km2) i september. Under de trettio år satellitmätning funnits har utbredningen haft en svagt neråtgående trend. Enligt IPCC:s hypotes beror detta på global uppvärmning orsakad av stigande CO2-halt i atmosfären men hypotesen är obevisad.
Låt oss anta att teorin är korrekt. För att hejda isens pågående avsmältning och rädda isbjörnen måste man då minska CO2-halten från dagens 387 ppm och stigande till en antagen ”naturlig” nivå runt 280 ppm, dvs med 100 ppm. Att som Kyotoprotokollet föreslår sänka utsläppen med 5,2 procent baserat på 1990 års nivå kan inte minska halten i atmosfären, möjligen minska ökningen. Sådana betydelseglidningar är typiska för klimatlobbyn. Växthuseffekten skulle inte försvinna, den globala uppvärmningen inte upphöra (i den mån den beror på koldioxiden).
När Greenpeace och WWF påstår sig ”rädda isbjörnen” genom att bromsa den globala uppvärmningen är de antingen okunniga eller ljuger. Inga hundra kronor i månaden från aldrig så många isbjörnsfaddrar räddar isbjörnen. Däremot generalsekreterare med över miljonen i årslön.
Isbjörnen, Ursus maritimus, utvecklades från en arktisk brun björn, Ursus arctos, i Alaska/Kanada för 200 000 år sedan. Äldsta kända fossilet är 130 000 år. Arten levde alltså genom den föregående interglacialen Eemian som sannolikt var varmare än nutiden för 125 000 år sedan. Det är därför inte självklart att isbjörnen saknar förmåga att leva genom ännu en värmeperiod (om en sådan stundar).
Däremot är det självklart att aktivisterna i Greenpeace och WWF inte vill tänka i så långa tidsperspektiv. För dem måste allt hända inom 30-50-70 år. Annars skulle folk inte ge bidrag.
Läs i sammanhanget en post av den alltid läsvärde Birger Schlaug – det fd språkröret för miljöpartiet – som funderar över vad idealisten Bengt Westerberg får i lön som ordförande i Röda Korset. Jo, 822 000 kr om året. Generalsekreterare Christer Zettergren drar hem 1 086 129 kr. Plus sociala avgifter.
Tro inte att generalsekreteraren i WWF har lägre lön. Chefen för ett företag med adress Ulriksdals slott och med HM Konungen som ordförande måste ha anständigt betalt. Wanja Lundby-Wedin skulle säkert instämma. Elvahundra isbjörnsfaddrar som betalar 1 200 kr/år räcker precis till en miljonlön med sociala avgifter. (Pensionsavsättningar är som bekant en särskild fråga.)
Tycker jag att du kan använda pengarna till något bättre än att bli isbjörnsfadder? Absolut. Projektet är naivt och ovetenskapligt, spelar på gullegull-faktorn.
Varken Greenpeace eller WWF kan göra ett skvatt åt isbjörnens framtida öde som art. Där gäller evolutionens hårda lag – anpassa sig eller gå under - och då är tiotusen år en kort tid. Tanken att sådana organisationer skulle kunna ingripa i det naturliga urvalet är löjeväckande.
Isbjörnen som art har två chanser: (1) Den anpassar sig till förändringarna i livsmiljön om (det är dock bara en hypotes) nordpolsisen smälter; eller (2) isen smälter inte och isbjörnen kan fortsätta som vanligt.
Människan kan inget göra i så stora sammanhang. Utom möjligen, för att citera David Brower (1912 – 2000), begära hjälp av Tillverkaren – lämpligast genom bön. (Min post 8 januari.)
I början av februari sköt den borgerliga regeringen ett torpedskott mot den rödgröna oppositionen. Som politisk manöver var det ett snilledrag. Plötsligt var regeringen för kärnkraft – något ingen svensk regering varit sedan 1960-talets sista år då lille Fredrik Reinfeldt ännu lekte i sandlådan. Självaste kärnkraftsmotståndets Jeanne d’Arc, Maud Olofsson, offrade sin jungfrudom för det supervapen en kärnkraftsvänlig regering innebar i kampen mot oppositionen.
Som beräknat blev vänsteralliansen lika tagen på sängen som kapten Smith på Titanic när han väcktes av smällen mot isberget. Stor förvirring rådde medan de fyra i trojkan famlade efter glasögonen och muttrade i mobiltelefonerna: ”Nämen, voffor gör di på dette viset?”
Nyligen kom deras mer samlade svar: Kärnkraftens framtid prövas varje mandatperiod. Den blir kvar tills den kan ersättas.
Närmare än så till att sälja sin kärnkraftsmödom för en valseger 2010 kunde Maria Wetterstrand knappast komma.
Låt oss läsa presentationen med dimridåfiltret aktiverat och plusordsvarnaren påslagen. Därtill med någon kunskap om den gregorianska kalendern, mänsklig ålder och mandatperiodernas längd i Sverige.
Den übercyniske läsaren har också salig Olof Palmes yttrande i åtanke: ”Vallöften är inte bindande men de är ... förpliktande.”
Manifestets fyra inledande stycken med bla-bla och en lätt pik till regeringen är jämförbara med en talares knackning på mikrofonen för att kolla att den är på. Snömosindikatorn säger: hoppa över.
Den första substantiella biten är ”vi står inför ett mycket kraftigt elöverskott i Sverige under de kommande 30 åren, framför allt som effekt av de beslut som tagits de senaste tio åren inom energipolitiken.” Ett inlindat sätt att beskriva de höga energiskatterna som gör att massafabriker, stålverk och andra energikrävande industrier stänger och flyttar ur landet. Man förstår att miljöpartiet inte framhåller sin roll i besluten.
Nästa steg i tankegången lyser inte av konsekvens: ”Därför behöver den förnybara elproduktionen byggas ut ytterligare.” Landet står inför ett mycket kraftigt elöverskott och därför behöver produktionen byggas ut? Sambandet är inte glasklart.
Men låt oss inte vara petiga utan titta på målen. ”Minst 30 TWh ny el från förnybara källor år 2020.” Löftet uppfyller Regel Nummer Ett för lyckoriken: de ska ligga långt in i framtiden. Här tre valperioder. Av misstag är det dock samma målformulering som regeringens. En katt har smugit sig in bland hermelinerna, och någon tankesmed kommer att få sparken.
Lite bla-bla och så kommer nästa bit substans: ”Vi vill därför slå fast ett långsiktigt mål om minst 55 TWh ny förnybar el till år 2030 redan nu.” Mycket bra, det målet ligger ännu längre bort. Och låter handlingskraftigt vi vill slå fast... redan nu. Att chefsledarna då är 70-plus och sannolikt har lika lite att säga till om som idag Ingvar Carlsson, Birger Schlaug och Lars Werner kan möjligen minska eftertrycket en smula. Att 55 TWh motsvarar en enorm mängd vindkraftverk låtsas man inte om.
(Åtminstone om man menar TWh per år. TWh per decennium blir genast färre.)
Vad innebär då 55 TWh/år omräknat i begripliga enheter, säg, nutida vindkraftverksekvivalenter. År 2008 producerade svensk vindkraft 1984 GWh (2 TWh) med hjälp av cirka 1100 vindkraftverk. Den genomsnittliga årsproduktionen per vindkraftverk, vindkraftverksekvivalenten, blir avrundat 2 GWh/år (2 miljoner kWh) vilket motsvarar årsförbrukningen i ca 100 eluppvärmda villor.
Här måste jag nämna vindkraftverket Matilda på Gotland som under 15 års drift stadigt producerade 4 GWh/år under sin livstid (noga räknat 61,4 GWh på 61.469 timmars drift) och därmed blev en rekordhållerska.
(En läsare påpekar att vindkraftproduktionen kan följas löpande på Vattenfalls Vindstatpunktnu som bl a visar att produktionsnivåerna regelmässigt ligger kring 50 procent av kapaciteten. I min kalkyl som utgår från faktisk årsproduktion kommer man runt problemen med sådana växlingar.)
Att med likvärdiga vindkraftverk producera 55 TWh/år skulle kräva 28 tusen anläggningar. Även om miljön tolererade dagens största verk, 108 m höga med 100 m rotordiameter som producerar 8 GWh/år skulle det behövas sjutusen nya av största modellen.
Att bygga sju- till tiotusen nya vindkraftverk i det svenska landskapet får en miljöeffekt större än en gång dämningen av de norrländska älvarna, men nu i tätbebyggda trakter. Om medborgarnas protester mot att få sådana jättar in på knutarna säger jag bara "You Ain't Seen Nothing Yet".
Invänder då teknikoptimisten: ”Framtidens vindkraftverk blir mycket effektivare än dagens.” Tyvärr finns inte så mycket att göra med basparametrarna rotordiameter och propellereffektivitet. Ju större rotordiameter desto högre och mer störande torn. För rotordiametrar större än 100 m uppstår dessutom ett transportproblem med propellerbladen - särskilt om anläggningen ska läggas avskilt från bebyggelse där vägnätet är svagt. Vindpropellrar har byggts i stor skala sedan bröderna Wrights dagar och tekniska genombrott är osannolika. Utvecklingen var som störst under flygets propellerepok, säg fram till 1960-talet, då de byggdes i miljarder.
Långt innan sju- till tiotusen jättevindkraftverk med lagens hjälp och minskade möjligheter att överklaga tvingats in i befolkningens närmiljö lär ordet "vindkraft" ha blivit giftstämplat i valkampanjer. Lika politiskt föråldrat som typ "Gärna medalj men först rejäl pension".
Än i dag finns strödda minnen på landsbygden av det hat som uppstod mot dåvarande Kungl. Vattenfallsstyrelsen när högspänningsledningarna från Norrland drogs linjalrakt genom ägorna på 1900-talet. Den regering som ska handlägga utbyggnaden av det nya, täta vindkraftnätet kommer inte nödvändigtvis att belönas med folkets kärlek.