2012-03-26

Ingen ”klimaträddning” i Queensland, Australien



Exempellös (”unprecedented”) förlust för regerande klimatparti


Det styrande Laborpartiet i Queensland, Australien, blev näst intill utraderat i lördagens val 24 mars 2012.  Partiet lett av Anna Bligh förlorade 44 av sina 51 mandat i delstatens Lagstiftande församling (Parlamentet) som har 89 ledamöter. Anna Bligh fick lämna sin plats som Queenslands premiärminister till motståndaren Campbell Newman vars parti Liberala Nationella Partiet fick 78 av de 89 mandaten. Laborpartiet föll från 51 till 7 mandat.




Anna Bligh var en rekordkvinna på flera sätt. Den första kvinnliga premiär­ministern i Queensland (2007), den första kvinnan att bli premiärminister på egna meriter och den längst sittande regeringschefen i Australien. Nu blev hon också partiledaren med den största valförlusten någonsin i Australiens historia. Fram till valet var hon också den mest avskydda politikern i Queensland och näst mest avskydda i nationen. Etta nationellt är Australiens premiärminister Julia Gillard.

Anna Bligh erkände sig besegrad på lördagskvällen. Hon förklarade att hon skulle avgå som partiledare, lämna Parlamentet och sluta med politiken.

Vad hände?

Anna Bligh blev våldsamt impopulär i delstaten genom besluten att privatisera fem stora statsägda företag: (1) Quensland Motorways Ltd; (2) Brisbanes hamn; (3) Forestry Plantations Queensland; (4) Abbot Points kolterminal, som ska utvidgas från 50 till 400 miljoner ton kolexport/år; och (5) den koltransporterande delen av Queensland Rail. Åtminstone 3 000 arbetare beräknades bli arbetslösa genom försäljningen. 


Abbot Point kolhamn.

Bligh svek också ett vallöfte om bensinpriset:

Anna Bligh, 2008:
I will not kick (Queensland households) when they are down and I will not abolish the petrol subsidy.
(Jag kommer inte att sparka på (Queenslands hushåll) när de är nere och jag kommer inte avskaffa bensinsubventionen.)

Tre månader efter valet 2009:
The Bligh government will scrap its 8.35 cent per litre fuel subsidy  and hold a multi-billion dollar fire sale of State-owned assets to offset a plunge in revenues during the global financial crisis.
(Blighs regering kommer skrota de 8,35 cent per liter bränslesubventionerna och hålla en mångmiljard-dollars brandförsäljning av statliga tillgångar för att kompensera en djupdykning i intäkterna under den globala finanskrisen.)

Dessutom fick Anna Bligh bära det lokala hundhuvudet för svikna vallöften från den nationella premiärministern Julia Gillard. Denna lovade uttryckligen i teve att det inte skulle bli någon carbon tax (koldioxidavgift) under en regering hon ledde. Ändå manglade Gillard fram ett beslut om koldioxidbeskattning som ska träda i kraft 1 juli 2012 och gälla hela Australien. Tills vidare motsvarande 162 kr per ton, från 2015 handel via en koldioxidbörs. Då rör det sig om 100-200 miljarder kr om året.




Nästa nationella val ska äga rum i slutet av 2013. Det verkar mycket sannolikt att Julia Gillards regering som har ett enda mandats majoritet då kommer att sopas bort från styret. Oppositionsledaren Tony Abbot har svurit en ”blodig ed” att upphäva koldioxidlagen om han vinner makten 2013. Valet i Queensland har knappast minskat hans övertygelse på den fronten.

Signalvärde

Man kan tycka att ett val i ”the outback” av Australien, hemort för lantisar som Crocodile Dundee, ska spela liten roll i världen. Queensland har dock bara 4,5 miljon av Australiens 22,8 miljoner invånare. Delstaten är en osofistikerad råvaruexportör med frukt, spannmål och ull samt kol och malmer som produkter. Plus turism driven av närheten till Stora barriärrevet. 




Så har man tydligen tyckt i välkammade svenska media som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och Aftonbladet. Har de alls nämnt valutgången är det i notisform. Men räkna med att den enorma valkatastrofen för ett såväl socialistiskt som klimatengagerat parti studeras noga av valstrateger och spinndoktorer i politiska partier över hela världen. Inget motsvarande har hänt i Australiens hela demokratiska historia. Från 51 mandat och makten till 7 mandat och obetydlighet. Frågan är om någon förlust av den dimensionen förut inträffat någonstans i den demokratiska världen. 




Valstrategernas fråga: Står den yttersta dagen för dörren – har omsorgen om statens ekonomiska hälsa och världens framtida klimat ingen dragningskraft på väljarna längre? Kan det vara så illa att människor förstått att utförsäljningarna av nationella tillgångar görs för att kratsa kastanjerna ur elden åt Wall Street efter kollapsen 2008 orsakad av pyramidspelet med kreditswappar? Har folk rentav märkt att klimatskrämseln saknar substans, att vädret är ömsom varmt, ömsom kallt som det varit i alla tider. Att Grönlandsisen inte smälter, Maldiverna inte dränks?

Då måste många politiska partier tänka om och det snabbt.

Framtiden har börjat

Att EU:s hundratals miljarder euro som ”hjälp” till länder som Grekland, Portugal och Irland bara låser länderna fastare i skuldfällan har varje tänkande människa insett vid det här laget. Pengarna går via staternas bokföring direkt till de långivande bankerna och ökar därigenom statsskulderna. Samtidigt predikas åtstramning för vanligt folk, sjuka, arbetslösa och pensionärer. Näringslivet slås i spillror.

Att som Anna Blighs regering sälja statliga tillgångar ”för att kompensera en djupdykning i intäkterna under den globala finanskrisen” är det sämsta eller näst sämsta en regering kan ta sig till. Alla vet att pengarna går till bankerna och deras omättligt giriga direktörer (med lite dricks åt politikerna).


Anna Bligh ger upp och förklarar sig besegrad.

Det andra sämsta/näst sämsta alternativet är att ”kämpa för klimatet” med höjda energipriser, enfaldigt trams om sol- och vindkraft, och attacker på folks möjlighet/rättighet att köra bil.

Politiker med känsla för hur vinden blåser har vetat det länge. Barack Obama, en av de halaste och mest slipade politikerna i världen, släppte klimatfrågan vid COP15 i Köpenhamn 2009. Där stod Connie Hedegaard och Fredrik Reinfeldt långa i ansiktet. Japan och Kanada har stigit av Kyotoprotokollet som sannolikt dör. Kina, Indien och Sydafrika satsar hårt på kolkraften, Polen slåss med EU för sina kolkraftverk och bevakar friheten att exploatera sina nyupptäckta, sannolikt enorma, reserver av skiffergas. Storbritannien tog ett halvt steg ut ur EU för att bevaka London som finanscentrum och gräms över sina vårdslösa klimatlöften. Ihop med Frankrike bygger man ut kärnkraften och håller sina skiffergasfynd i reserv.

I Sverige läste Miljöpartiets Maria Wetterstrand/ Peter Eriksson väljarkåren alldeles rätt inför 2010 års riksdagsval och låg lågt med klimatet. Partiet ökade 6 mandat till 25. Centerpartiet med Maud Olofsson i spetsen rullade vidare med vindkraften och gick ner 6 mandat till 23 varför Olofsson fick silkessnöret.

Något att kämpa för

För framgång behöver varje politiskt parti ett ärende, en mission. Något som kan ta tag i människor. Socialdemokraterna växte fram ur kapitalismens hänsynslösa rovdrift av arbetarklassen på 1890-talet och lyckades hålla engagemanget levande till någon gång på 1970-talet. Då kom Centerpartiet med Thorbjörn Fälldin och kärnkraftsfrågan som snart tappade luften. Regeringsmakten dinglade fram och tillbaka tjugo år. År 2006 hade betongsossarna tappat all glans (minns Göran Persson) och väljarkåren valde av leda och trötthet de ”nya” Moderaterna.


Mitt förslag till alternativ valaffisch för socialdemokraterna. Originalet är från folkomröstningen om ATP-pension 1957. Allmän tilläggspension infördes 1 jan 1960 och grundades på "livsinkomsten" under 30 år. Tvärt emot en spridd vanföreställning sparades inte avgifterna utan användes direkt. Det gick bra då många arbetade och få var pensionerade, men 2002 då proportionerna blivit omvända måste systemet överges.

Vad som ska locka väljarna vid valet 2014 är en öppen fråga. Inget parti har motton som får sinnena att brinna och pulsarna att slå.

(M): ”Moderaterna tar ansvar för Sverige.” (S): ”Ett inkluderande samhälle där alla ska kunna vara med.”  (MP): ”Ett hållbart samhälle, som möter klimatutmaningen och dessutom ger nya jobb.” (FP): ”Inför euron så snart som möjligt.” (C): ”Var med och påverka vårt nya idéprogram.” (SD): ”Ansvarsfull invandringspolitik.” (V): ”Vi är ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund.” (KD): ”Låt familjerna bestämma mer.”

Redan Bibeln varnade för sådant innehållslöst svammel:

”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm.  Jag skulle önska att du vore antingen kall eller varm.  Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.”  (Joh. uppenbarelse, 3:15-16.)

Hjälp!

En drunknande griper efter varje halmstrå. De politiska partierna letar desperat bland gamla slagord. Centerpartiet, som förlorat rötterna genom sin mentala flytt till Stureplan, erkänner sin rådvillhet genom att be väljarna om bistånd: Hjälp oss med ett nytt idéprogram. Förtjusande kokett men kanske alltför blottande. Den sjunde slöjan ska en kvinna alltid behålla.

Vänsterpartiet är lika illa ute. Partiet har alltid varit trögrörligt och haft svårt släppa gamla tankegångar. Man behöll beteckningen kommunist längre än självaste Sovjetunionen. Strök ordet ur partinamnet 1990. Förre partiledaren Lars Ohly kallade sig kommunist till 2005. I senaste (sista?) försöket till ny plattform valde partiets tänkare socialism och feminism som ideologi. Hur djärvt och nyskapande är det?


Klassisk vänsterfeminism

Den nye partiledaren Jonas Sjöstedt (möjligen den skickligaste och mest övertygande i partiledargänget) verkar ha insett det hopplösa i att elda väljarna med så slitna klichéer. Istället har han omfamnat klimatfrågan i dess mest radikala version: inga koldioxidutsläpp, endast vind-vatten-solenergi. Av hänsyn till planeten! Dessutom ingen kärnkraft, hur lite koldioxid den än släpper ut. Av hänsyn till … tja hm?

En stjärna ska Sjöstedt dock ha för sitt val av tema: det rör om i debatten.

Min personliga uppfattning är att koldioxidkampen haft sin tid. Enda skälet för den var klimatskrämseln men inte många tror på den längre. Dessutom inser varje realist att det framgångsrika fossilbränslesamhället – som ingen vill leva utan – kommer att utnyttja vartenda fat olja, varje kubikmeter naturgas och ton kol man kan nå. Plus de nyupptäckta tillgångarna skiffergas. Dessutom de sannolikt ofantliga förekomsterna metanhydrat/ metanklatrat som är metan bundet i is.




En tvåhundraårig teknologi som gått från Newcomens och Watts enkla ångmaskiner till dagens enormt komplicerade, välfungerande och tillförlitliga näringsliv låter sig inte stoppas av gröna fundamentalister.  Spridningen av koldioxidavgifter/ koldioxidbörser över världen ska inte tolkas som framsteg för klimat-alarmisterna och koldioxid-reduktionisterna. I själva verket är de nya kanaler för kapitalet in i medborgarnas plånböcker. Tror någon att Goldman Sachs är emot koldioxidbörser? Handel för hundratals miljarder dollar/euro per år i EU, Australien, kanske Kina och Indien? Självklart inte.

På sätt och vis är det ironiskt att Jonas Sjöstedt, sprungen ur gammalkommunistiska värderingar i ungdomen, har valt att slåss för det internationella kapitalets intressen. Men ser man på de kretsar han rört sig i sedan han fyllde trettio är det begripligt: EU-nomenklaturan i Bryssel/Strasbourg 1995-2006, FN-kretsarna i New York 2006-2010, Sveriges riksdag 2010 och partiledare Vänsterpartiet 2012. Med beundransvärd självövervinnelse bor han i sin fru diplomaten Ann Måwes förmånslägenhet nära Carl Bildt och likställda på Karlavägen i Stockholm.

Ifall Jonas Sjöstedt läser om den exempellösa valkatastrofen för Anna Bligh och socialisterna/klimatkämparna i Queensland, Australien, i lördags bör han få en sjunkande känsla i magen.  Kan den gamla klimatkampens vandringsfärd verkligen vara över och kamraten mogen för gröna ängars klöver?

Det kommer att bli tomt. Mycket tomt.


  Den gamle klimatkampen

2012-03-23

Fossilbränslelandet Danmark och koldioxidkampen



EU:s koldioxidparanoia

EU har fortfarande kvar systemet med halvårsvis roterande ordförandeskap även om funktionen kommit i skuggan av Unionens fast tillsatte ordförande (nu Herman Van Rompuy). Perioden 1 januari-30 juni 2012 är Danmark ordförandeland med statsminister Helle Thorning-Schmidt i spetsen och danske klimatministern  Torsten Lidegaard som mannen som håller i yxan.

Miljöministrarnas Brysselmöte den 9 mars 2012 om Färdplan 2050 (som det plötsligt blev så tyst om) var ett prisat danskt initiativ. Men Polen lade in sitt veto mot planen, och den som letar träget kan hitta klimat­kommissionären/ danskan Connie Hedegaards förtrytelse över den sortens oansvariga demokrati.


Det kryper i den eurokratiska myrstacken i Bryssel/Strasbourg där koldioxidmaffian odlar sina tvångstankar. Polen ska minsann få se. Bara den lilla friktionen med Kina om koldioxidavgifter på flyget, kinesernas exportförbud för sällsynta jordartsmetaller och tvekan att fullfölja kontraktet om Airbus superjumboplan sorterats ut.

Fossilbränslelandet Danmarks klimatprofil

Danmark har ett oförtjänt gott rykte som starkt engagerat i klimatkampen/ försöken till koldioxidreduktion. Söker man på Google med sökorden “denmark energy production” får man rader av länkar till dansk vindkraftsproduktion.  Landet har skapat en falsk bild av sig självt som vindkraftsdrivet. I själva verket är Danmark EU:s näst största olje/gasproducent (efter Storbritannien) och har per invånare större koldioxidutsläpp än Sverige: nominellt 46 megaton/år, 8,4 ton/invån/år, LULUCF-justerat 8,8 ton/invån/år; Sverige nominellt 49 megaton/år, 5,3 respektive 2,0 ton/invån/år.


(Enstedverket vid Aabenraa Fjord har norra Europas största kolhamn. Kol från flera världsdelar fraktas på stora kolfartyg till Enstedverket varifrån en del vidarefraktas i pråmar till andra jyska och fynska kraftverk. Den övervägande delen av den danska elproduktionen bygger på koleldning.)

Danska kolkraftverk: Danmark bränner inte bara egen olja och gas för energiproduktion; man importerar dessutom stenkol till sina kolkraftverk: 7 421 ton år 2009 (Sverige 2 253 ton).  Åtminstone 16 kolkraftverk är strödda över landet. Enstedverket, ett kolkraftverk med 626 MW installerad effekt långt söderut på Sönderjyllands östkust, har Nordeuropas största kolhamn.

Dansk olje/gasproduktion: Danmark hade turen att få olje- och gasfält i sin ekonomiska zon i Nordsjön på 1960-talet då gränserna drogs. Produktionen kulminerade år 2004 och fortfarande 2009 var den 262 100 fat olja/dag (15,2 miljoner kubikmeter/år, 13,7 miljoner ton/år) och 9 miljarder kubikmeter gas per år. En gasledning går från fältet Valdemar via Malmö till Göteborg. Man kan anta att alltsammans bränns upp. 13,5 miljoner ton olja innehållande 84% kol, C, ger överslagsmässigt 13,7x0,84x3,7=42,6 miljoner ton, megaton CO2.  En kubikmeter naturgas avger ca 2 kg CO2 vid förbränning vilket ger 18 miljarder kg (18 miljoner ton) CO2 från den danska gasen.


Enligt denna köksbordskalkyl bidrar Danmark genom sin olje/gasproduktion med 42,6+18= 60,6 megaton koldioxid/år globalt. I och för sig ganska obetydligt, i samma storleksordning som Sveriges nationella koldioxidutsläpp 49 megaton/år. Lägger man ihop Danmarks dubbla bidrag blir de 46+60,6=106,6 megaton/år, 19,4 ton/invån/år.

Danmarks oljeproduktion 0,3 miljoner fat/dag bleknar dock när den jämförs med Rysslands 10,5 miljoner fat/dag och Saudiarabiens 8,8 miljoner fat/dag. Även EU:s största producent Storbritannien med 1,5 miljoner fat/dag är en liten spelare i sammanhanget. (Norge som producerar 2,4 miljoner fat/dag är inte med i EU.)

Dansk vindkraft en skuffelse

Sedan 1980-talet har Danmark uppmuntrat elproduktion med vindkraft genom bidrag och skattelättnader. Det finns nu fler än fyratusen vindsnurror på land och 3-5 vindkraftparker till sjöss. Vestas Wind Systems A/S  var länge världens största företag i branschen men nu har det gått för dem som för finska Nokia på mobilfronten. På tre år har aktiekursen fallit från 390 till 60 kronor. Den bittra sanningen är att folk börjat tröttna på den förfulande, dyra och lågpresterande vindkraften. 



Fristående värderingar ger också vindkraften dåligt betyg. År 2009 lät det amerikanska Institute för Energy Research den danska tankesmedjan CEPOS (Centrum för politiska studier) undersöka elexporten från Danmark och de ekonomiska konsekvenserna av den danska vindkraftsindustrin. Studien fann att danskarna betalar de högsta elpriserna i EU (delvis för att subventionera vindkraften), och att kostnaden 2001-2008 för att spara ett ton koldioxid i genomsnitt var 647 DKK (776 SEK). Som ett resultat var Danmarks BNP 1,8 miljarder DKK  lägre än vad den skulle ha varit utan subventioner till vindkraftsindustrin. CEPOS beräknade att 90% av arbetstillfällena inom vindkraftsindustrin hade överförts från andra tekniska branscher. 

 Ibland blåser det inte.

Enligt analysen producerar vindkraften ingalunda några påstådda 20 procent av Danmarks el. År 2006 gav den bara omkring 5% av årskonsumtionen och genomsnittet 2003-2008 var 9,7%.

Åren 2001-2008 måste västra Danmark exportera (kunde inte använda) i genomsnitt 57% av vindkraften och östra Danmark i genomsnitt 45%.  Överflödet såldes till spotmarknadspriser i Tyskland, Sverige och Norge. Det sannolika värdet på sålunda exporterade subventioner 2001-2008 beräknades till 6,8 miljarder DKK. Ännu större väntas beloppen bli efter starten av Anholt Offshore Wind Farm 2015.


Ögonblicksbild av läget för det danska elnätet. Från Energinet.dk.

(Därtill kommer nöjet för skåningarna att betala extra hög eltaxa pga närheten till Danmark vars plötsliga underskott i vindkraftsproduktionen bland annat ersätts med importerad svensk kärnkraft/vattenkraft.)

CEPOS-rapporten utlöste en storm av kritik från de rättänkande i Danmark. Den påstods vara betald av USA:s kol/oljelobby och genomgående baserad på felaktiga antaganden. Den intresserade kan finna länkar till CEPOS rapport Wind Energy: the Case of Denmark och till en vindkraftsförsvarande artikel Danish Wind Power: Export and Cost av sju professorer och en handfull lägre rankade forskare som referenserna nr 27 och 28 här.

Danmarks energiprofil

Danmarks image som ett i stor utsträckning vindkraftsdrivet land är falsk. Den riktiga bilden av landets energiprofil är att man främst bygger på olja och gas från egna fält i Nordsjön. Därtill kommer import av utomeuropeisk stenkol till 16 stycken kolkraftverk som producerar 22% av landets energi (48% av elen och 22% av fjärrvärmen). Danmarks Klima- Energi- og Bygningsministerium säger själv på sin hemsida: ”Energiforsyningen i Danmark baserer sig på olie, gas, kul og vedvarende energi.” 



Även om den hajpade vindkraften producerar 19% av elen är det endast av elförbrukningen (36 204 GWh, 130 PJ), inte av landets totala energiförbrukning på 814 PJ. (PJ = petajoule, 1015 joule. 1 PJ är ca 278 miljoner kWh.)  Räknat på energin bidrar vindkraften med 25 PJ av 814, dvs med tre procent.

Aktivister protesterar mot Amager kolkraftverk i Köpenhamn

Som varje modern ekonomi är Danmarks baserad på de fossila bränslena kol-olja-gas. Man kan tycka hur illa man vill om den saken, men det är ett faktum man alltid hittar bakom de officiella kulisserna. Varför det i tio år varit en politisk blamage att erkänna så självklara förhållanden kan man fråga sig.

Nya tider

En förändring är på gång. Människorna är trötta på klimatpolitikernas lögner och deras tomma hot om väderkatastrofer som kostar skjortan vid bensinpumpen och på elräkningen men som aldrig kommer. (Av svenska bensinpriset ca 17 kr/litern går 10 kr till svenska statskassan.) De stora politiska rörelserna har redan insett att löften om att rädda världens klimat inte lockar väljare längre. I USA nämner varken demokrater eller republikaner ordet climate i uppvärmningen inför presidentvalskampanjen. Kanada har lämnat Kyotoprotokollet för att utan dryga koldioxidböter kunna exploatera sina oljesandstillgångar. I Storbritannien backar premiärministern ut ur EU:s kvävande famntag och vill ”Commit suicide more slowly” (begå självmord långsammare). I Frankrike skulle varken Nicolas Sarkozy, François Hollande eller Marine Le Pen drömma om att ta upp något så efemärt och av gudarna styrt som klimatet inför presidentvalet 22 april and 6 maj 2012.

Även Sverige i utkanten av den beboeliga världen är på väg att svänga.  Människorna tror inte på klimatkris längre, de köper inte etanolbilar, åker inte med SJ (om de inte är politiker), vill hellre ha Förbifart Stockholm än järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Klimatsmart är ute. Det vet både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Personligen tror jag att Jonas Sjöstedt som satsat Vänsterpartiets överlevnad på klimatfrågan får ett beskt piller att svälja vid valet 2014. Likaså damerna i Centerpartiet som verkar tro att ett glatt ansikte döljer tomheten i miljöargumenten.

Endast självmordsbenägna politiker är dumma nog att lova väljarna fler vindkraftverk och högre koldioxidavgifter inför nästa val.


 

2012-03-14

Svenskodlad etanol: Några basfaktorer


”Fossiloberoende”

Formellt ska Sverige enligt beslut av alliansregeringen ha en ”fossiloberoende” fordonsflotta år 2030. Beslutet var sannolikt ett köttben till Centerpartiet i alliansregeringens gryning då partiet under Maud Olofsson verkade starkt och hade gått upp 7 mandat i valet 2006. Tills vidare ligger beslutet kvar även om inga verkliga åtgärder görs för att genomföra det.

Observera termen ”fossiloberoende”. Det betyder inte att fordonsflottan ska drivas med icke-fossila drivmedel 2030. Politikerna är slugare än så. En vanlig dieselmotor kan utan förändringar köras på biodiesel från raps/soja och är därmed inte beroende av dieselbränsle från petroleum. Rudolf Diesel (1858-1913) körde sina första modeller på jordnötsolja. Dieseldrivna fordon är därmed per definition ”fossiloberoende”. 


"Användningen av vegetabiliska oljor som motorbränsle må verka betydelselös i dag. Men sådana oljor kan med tiden bli lika viktiga som nutidens petroleum och koltjäreprodukter."
 
För bensinmotorn (Ottomotorn) är läget mer komplicerat. Huvudalternativet till den fossila petroleumfraktionen bensin är etanol (C2H5OH, vanlig drickbar alkohol) i varierande spädning med bensinE85 är 85 % etanol och 15 % bensin sommartid och 75 % etanol och 25 % bensin vintertid. I Brasilien, världens största etanolproducent, finns E100 som i princip är ren etanol utan tillsatser. Vanliga bensinmotorer måste konverteras för drift med E85-E100. Den dagen alla bensinmotorer konverterats är även de ”fossiloberoende”.

Hokus pokus, lätt som en plätt.

Etanoldrift

EU, ansvarigt för 11 % av det globala koldioxidutsläppet, är ensamt i världen om att sträva mot utsläppsminskningar. Målen är 20 % reduktion till 2020 räknat på 1990 års värde, och 80-95 % reduktion till 2050. En anonym antikoldioxid-eurokrati strävar efter att öka reduktionen från 20 till 30 % år 2020.

Antingen kollapsar oljemarknaden av PeakOil-effekter (redan 2017 enligt de svartaste uppskattningarna) eller/och kommer EU att införa tvingande beslut om konvertering av bensinmotorer
till ”fossiloberoende” inom 3-5 år. I vilket fall som helst uppstår problemet med tillgång på förnybara drivmedel. Varifrån ska de hämtas?


Enklaste överslagskalkyl visar att EU själv inte kan odla nog råvaror (raps, soja, vete, majs, sockerrör, sockerbetor) för sitt eget behov av agrobränsle. Det finns inte odlingsjord tillräckligt.
 

Etanolimport från Brasilien är belagd med skyddstull, 0,19 respektive 0,10  euro/liter beroende på förhandlingsläge. Frågan om tull eller ej blir sannolikt betydelselös om oljehandeln kollapsar en dag och hela världen vill köpa sockerrörsetanol från Brasilien. År 2010 producerade landet 30 procent av världens drivmedelsetanol (26 miljarder liter). Som bieffekt föröddes stora mängder regnskog vilket ledde till Brasiliens mer än fördubblade LULUCF-relaterade koldioxidutsläpp. Från nominella 420 till justerade 1196 megaton, 6,3 ton/invån/år. Miljövärdet av etanol som bilbränsle är sannolikt noll, möjligen negativt.

Svensk etanol?

För mindre än tio år sedan sågs etanol som en bra lösning på förnybart bilbränsle. Den så kallade pumplagen vann laga kraft år 2005 och heter officiellt
”Lag (2005:1248) om skyldighet att tillhandahålla förnybara drivmedel". Den innebar att stationer som sålde mer än en miljon liter bensin/diesel var skyldiga att även sälja förnyelsebart drivmedel. Av kostnadsskäl valde man E85. En bieffekt blev att macknätet i glesbygder tunnades ut.


I Sverige produceras cirka 200 miljoner liter etanol huvudsakligen från spannmål odlad på 100 000 hektar jordbruksmark. För en liter etanol behövs 2,65 kg vete. Ett ton vete ger i bästa fall 375-400 liter etanol. Avkastningen för vete i Sverige är 6 ton/ha. Omräknat i etanol blir det 2 250-2 400 liter per hektar.


Etanol till Sveriges personbilar: Av 4,3 miljoner personbilar som rullade på svenska vägar i början på 2010 var 84 procent bensindrivna, 11 procent dieseldrivna, 4 procent etanoldrivna och ungefär en halv procent var gas- respektive elhybrider.

De 3,6 miljonerna bensinbilar kördes i genomsnitt 1 200 mil om året. Bensinförbrukning 0,7 liter/mil, 840 liter/år vilket ger totalförbrukningen 3 miljarder liter bensin/år. Vid etanoldrift ökar bränsleförbrukningen 30 procent så Sveriges personbilar skulle behöva 3,9 miljarder liter etanol vid oförändrad körning. I dag produceras 0,2 miljarder liter.

Behov: Dagens 3,6 miljoner bensindrivna personbilar skulle behöva 3,9 miljoner kubikmeter etanol om bensintillgången upphörde. Vid veteodling i Sverige kan man producera 2,3 kubikmeter etanol per hektar. Behövlig spannmålsmark för 100 procent försörjning blir då 3,9 miljoner/2,3 ≈ 1,7 miljoner hektar. Den befintliga spannmålsmarken i Sverige är 1,2 miljoner hektar. (Notera skillnaden mellan spannmålsmark som duger för odling av säd, och det vidare begreppet odlingsmark där andra, mindre krävande grödor kan odlas.)



Slutsats: För inhemsk produktion av etanol till landets bensindrivna personbilar skulle det krävas en halv miljon hektar mer spannmålsmark än Sverige har. Då blir inget över till
rapsodling för biodieselproduktion och inget till andra grödor som mat. Inte ett hektar, inte en kolonilott. Valet blir mellan att svälta och att köra konverterad bensinbil/flexifuelbil.

Falsk miljöpropaganda

Tanken att Sverige under avspärrningstider, typ andra världskriget 1939-1945, skulle kunna producera sitt eget biobränsle till vägtrafiken är naiv, orealistisk, dödfödd. Miljömotiverad propaganda för svensk agroproduktion av etanol och biodiesel är ohederlig och egennyttig, satsningar på sådana en återvändsgränd.

Den bistra sanningen är att ett avspärrat Sverige inte ens skulle kunna framställa mat till befolkningen. Landet kan idag bara producera 60 procent av sin mat (länkar här, här och här.) Dagens svenska mathållning med frukt och grönsaker året runt och låga priser på ris, vete, potatis och griskött är byggd på import. Leveranser ofta enligt principen just-in-time med långtradare.

Så länge landet har efterfrågade exportprodukter och det fossilbränsledrivna näringslivet fungerar går det bra. Om/när olje- och gasförsörjningen skulle bryta samman stundar den stora katastrofen. Kollaps i kommunikationerna: inga vägtransporter, inget flyg, ynkliga rester av järnvägstrafiken. Minimal export och import.

PeakOil-alarmisterna ser ett sådant scenario 2020-2030. Men inga tunga beslutsfattare i politiken, ekonomin eller näringslivet tror på en sådan krasch. De gör i alla fall inga beredskapsinsatser. Infrastruktur som vägar, flygfält och hamnar byggs i ohämmad grad, bilindustrin växer och omlokaliseras till stater som Kina och Indien, den tjockoljedrivna handelsflottan moderniseras med nya större fartyg.


Världens största dieselmotor Wärtsilä RT-flex96C på 109 000 hästkrafter. Bränsleförbrukning 3,8 liter förvärmd tjockolja i sekunden. Den används i stora fartyg, typ Emma Maersk, och väger 2 300 ton i sin 14-cylindriga version.

Ingen miljöminister med bevarad läs- och räkneförmåga kan i vargtimmen tro på ritualerna som sägs leda till minskade koldioxidutsläpp: det resultatlösa argumenterandet vid de så kallade klimatmötena i Köpenhamn, Cancun, Durban… den konstgjorda andningen på Kyotoprotokollet, EU:s infantila strävan att minska sina 11 procent av det globala koldioxidutsläppet till 9 och kanske 3 procent, medan världen i övrigt skamlöst ökar sina.



Jäst efter degen 16 mars: Den av många läste bloggaren Pointman har en intressant post i dag. Där skriver han bland annat:

"In Western Europe, the only political entity, which seems not to have abandoned the global warming cause, is the European Union (EU). They’re currently heading into a dispute with the rest of the world, because they want to unilaterally impose a carbon tax on flights into the EU. A few little countries like America and China are not happy with that idea and if the EU insist on it, they’ll just impose retaliatory taxes on imported EU goods, which means welcome to a trade war. Basically, the faceless bureaucrats of the EU are about to be taught a humiliating lesson, which can’t be a bad thing. When it comes to the EU and its particular brand of insular stupidity, you have to admit that Forrest Gump’s Momma was right – stupid is as stupid does."

(I Västeuropa är Europeiska unionen (EU) den enda politiska enhet, som inte verkar ha övergett den globala uppvärmningskampen. De är för närvarande på väg in i en tvist med resten av världen, eftersom de ensidigt vill införa en koldioxidskatt på flyg till EU. Några små länder, som USA och Kina, är
inte nöjda med den idén, och om EU insisterar kommer de bara införa skatterepressalier på importerade EU-varor, vilket betyder välkommen till ett handelskrig. I grund och botten är de ansiktslösa byråkraterna i EU på väg mot en förödmjukande lektion, vilket inte kan vara en dålig sak. När det gäller EU och dess speciella sort av lokal dumhet, måste man erkänna att Forrest Gumps Momma hade rätt - dum är som dumt gör.)

Styrkan i den spontana klimatskepticismen är att vi är många på olika håll i världen som tänker samma tankar.



Affärer som vanligt


Den tvåhundraåriga fossilbränsledrivna teknologin lever och blomstrar. Den har nått en tidigare okänd grad av raffinemang, teknisk komplexitet och tillförlitlighet. Bilar går 3 000 mil mellan servicetillfällena, däcken håller luften i åratal, passagerarflygplan som Airbus och Boeing har operativa livstider på 25-35 år, den internationella rymdstationen ISS kretsar kring jorden på sitt fjortonde år.



Varje teveapparat, varje dator, smartphone, sms-biljett på stadsbussen bygger på fossilbränsleteknologin. Liksom varje datortomograf i sjukvården, varje kanyl, skalpell, plastpåse vätskedropp, ringklocka till syster. Den alternativa, förnyelsebara teknologin har inte bidragit ett dugg, bara bromsat och hållit igen.

Olja-kol-gas svarar för 81 procent av världens energi, allt förnybart (vatten, vind, sol, geotermi, biobränslen) 13 procent och kärnkraft 6 procent.  Relationerna har visat sig vara ytterst svåra att ändra. Förargligt nog tycks fossilbränslesektorn ha fått förlängd livstid genom de konceptuellt nya fynden av skiffergas (naturgas, metan) på många ställen i världen (USA, Storbritannien, Polen). De är särskilt illa sedda av vindkraftslobbyn eftersom en övergång från kolkraftverk till gaskraftverk med samma elproduktion reducerar koldioxidutsläppet med 50-70 procent. Det är givetvis fel slags reduktion.

Sveriges miljöminister Lena Ek gjorde ett patetisk försök att predika vind- och vågkraftens välsignelser för Polen/svenska klimatmuppar på Newsmill 9 mars 2012: "Även Polen tjänar på att släppa kolkraften." Direkt enfaldigt är hennes påstående “Därtill har Polen utmärkta förutsättningar för att bygga […] vågkraft.”  Få länder har så kort kuststräcka som Polen i förhållande till ytan: 440 km kust till 312 685
km2 landyta. Sverige har 2 400 km kust till 528 447 km2 yta, Storbritannien 12 429 km kust till 229 848 km2 yta.


Att Polen troligen har de största tillgångarna skiffergas i Europa låtsas Lena Ek inte om. De kan täcka 200 års förbrukning som nu tillgodoses av importerad gas från Ryssland. Det är möjligheten att utvinna skiffergasen som Polen slår vakt om, inte sin kolindustri.


Tillägg kl 17:30

Via The Climate Scam framgår det att Polen lade in sitt veto mot Färdplanen Lena Ek refererar till i sin Newsmill-artikel. Som TCS påpekar har det varit öronbedövande tyst i svenska media om klimatmaffians nederlag. Här ett klipp ur Wall Street Journal:

"Warsaw vetoed the plan at a meeting of EU environment ministers Friday, and Polish officials say they are now starting to gain the support of its neighbors including the Czech Republic, Hungary, Slovakia and Romania in a bid to block the initiative permanently."
 
(Warszawa lade in sitt veto mot planen vid ett möte med EU: s miljöministrar fredag, och polska tjänstemän säger att de nu börjar få stöd av sina grannar, inklusive Tjeckien, Ungern, Slovakien och Rumänien i ett försök att blockera initiativet permanent.)



Slutet?

Någon gång kommer förstås slutet för fossilbränsleteknologin eftersom tillgångarna är ändliga. Men det finns ingen övertygande beskrivning av slutet, när det kommer och hur finalen går till. PeakOil-alarmisterna är ute i sina ärenden, koldioxid-alarmisterna i sina. Oljebolag som BP kalkylerar med att bufferten av bevisade oljereserver räcker 45 år med nuvarande förbrukning. Stora nationer som USA, Kina och Indien planerar för fortsatt fossilbränsleteknologi i uppskattningsvis trettio år (Sydafrika för 200 år i Waterbergformationen) och världens finanskonglomerat är med och investerar.

Vem har fel? Personligen tror jag alarmisterna är ute i ogjort väder. Båda schatteringarna – särskilt koldioxidrädslan – bygger på elementära antaganden som inbjuder till överförenklingar och drastiska extrapoleringar.  Ingen av varianterna styrks heller av tecken i tiden.

Den envisa affärer-som-vanligt attityden som präglar världen i stort styrs däremot av myriader små skilda beslut som fattas av människor i de mest olika roller: politiker, affärsmän, investerare, ingenjörer … Det är svårt att tro att ett sådant kollektiv har fel.

Att miljö- och klimatmaffian har fel är däremot inbjudande lätt att tro. Det räcker att man läser och räknar på förutsättningarna för svenskodlade förnybara bilbränslen typ etanol/biodiesel för att tilltron till all miljöargumentation ska sjunka så djupt att den aldrig återhämtar sig. 


Bildskapare http://kaaaay.deviantart.com/

2012-03-07

Ekots lördagsintervju 3 mars: Två gröna



Förväntningar

Med behärskad förväntan såg jag fram mot Ekots lördagsintervju lördagen 3 mars 2012. Sveriges senaste miljöminister Lena Ek skulle frågas ut och få redogöra för landets miljösatsningar. Där fanns viss potential.

Som EU-parlamentariker 2004-2011 var Lena Ek med och formulerade EU:s klimatmål vars övergripande syfte är att skära ner unionens koldioxidutsläpp med 20 procent till år 2030 (räknat från 1990 års värde). Klimatmötet i Durban visade att EU, som svarar för 11 % av det globala utsläppet, är ensamt i den kampen. Kanske Tomas Ramberg, en stålnäve i lovikavante, skulle klämma Lena Ek på det meningsfulla i att lamslå Europas industrier med koldioxidavgifter medan 89 % av världens industrier slipper undan? Kanske skulle han fråga om det knoppande handelskriget mellan EU och Kina orsakat av koldioxidavgifter  på flygbränsle där Kina säger tvärt nej?

Kanske vi skulle få några hårda siffror på kalkylerna för att göra svenska bilparken ”fossiloberoende” till 2030. Det som angår de flesta är ödet för landets 4,5 miljoner personbilar som idag går på diesel/bensin. Körsträcka 1 200 mil/bil/år, bränsleförbrukning 840 liter/bil/år. Var tänker sig miljöministern få tag på 3,8 miljarder liter miljöbränsle? Hela Sveriges åkermark skulle gå åt för produktion av biodiesel/etanol vid odling inom landet.



Metan (naturgas, skiffergas) öppnar större möjligheter. Volvo presenterade nyss en metandriven diesel-lastbil men kan Sverige tänka sig ändra sin negativa inställning i gasfrågan? Bygga fler gasledningar än den enda befintliga från danska gasfältet Valdemar i Nordsjön via Malmö till Göteborg?

Och vad tycker miljöministern om att Sverige har lägst koldioxidutsläpp per capita i Norden och det tredje lägsta inom EU? Bra  eller dåligt? Och varför används inte utsläppsvärden korrigerade för markanvändningsomställningar (LULUCF), exempelvis Brasiliens rovdrift på Amazonas regnskog som ökar landets utsläpp med 776 megaton CO2 årligen (16 gånger Sveriges utsläpp)? Och ger Sverige det korrigerade värdet 2 ton/inv/år istället för 5,3 ton?

Visst hade det varit intressant med frågor och svar om sådant.

Besvikelser

Luften gick ur programmet direkt. Intervjuare var inte Tomas Ramberg utan Ekots miljöreporter Malin Olofsson, miljömässigt lika grön som intervjuobjektet Lena Ek. Det vet man ju att den ena gröna inte kritiserar den andra. Malin Olofsson är känd för indignationsprogramserien ”Matens pris” för vilket hon fått flera belöningar. Som skjutjärnsjournalist är hon oprövad. Hennes grepp var att intervjua från det supergröna hållet och klandra Lena Ek för att miljöministern inte var tillräckligt grön.



Men där var Malin för långsam på skridskorna. Lena Ek, nu 54 år, har varit styrelse- och sammanträdesmänniska hela sitt vuxna liv. En grön betonghäck, för att blanda metaforerna. Juristexamen Lund 1980-talet, kommunalråd Valdemarsvik från 36 års ålder 1994-98, riksdagsledamot Centern 1998-2004, EU-parlamentariker 2004-2011. Hedersdoktor Lund 2011. Miljöminister 2011. Dessutom med ett glatt ansikte.

Hon joddlade lätt bort inledningsfrågan ”Är 15 kr litern för bensin ett bra pris?” Mja, bensinen är ju miljöskadlig och det finns alternativ. Det fick hon säga två gånger utan följdfrågan ”Vilka är alternativen?” Har en miljöreporter som Malin Olofsson ens en aning om hur omöjligt det är för Sverige att odla sitt eget alternativbränsle? Det är dock öppen och dubbelt prisbelönad kunskap, bland annat från Chalmers. Men icke.


Några klipp med svamlet struket:

”Kör vi för mycket bil?”
”Vi kör för mycket fossilbil.”

”Förbifart Stockholm för 25 miljarder kronor?”
”Mja. Bättre än att sitta i kö. Vissa motorvägar, exempelvis med bara elbilar, kan vara miljövänliga.”

”Oljeutvinning i Arktis?”
”Vi har träffat ett avtal om sotpartiklar på snön. Det finns ingen förhandlingsplattform om förbud mot oljeutvinning i Arktis.”

”Flyg på semesterresa?”
”Det har hänt men jag klimatkompenserade.”

”Ny mobiltelefon?”
”Därtill nödd och tvungen.”


Håhå jaja.

Efterhand ändrade intervjun karaktär. Lena Ek föll in i rollen som ärrad erfaren miljökämpe och undervisade den dubbelt gröna Malin Olofsson om det omöjliga i att ändra EU:s nedskärningsmål från 20 till 30 procent år 2030. Det skulle bli trätor om ländernas relativa bördor och det skulle kosta pengar. 



Borde Sverige ta ansvar för de koldioxidutsläpp som sker utomlands där vår import produceras? År 2008 var Sveriges nominella utsläpp 48 megaton men om importen medräknades var den 80 megaton enligt norska miljöcentret Cicero. Sjuttio procent högre!

Lena Ek medgav att det grovt sett låg något i frågan. Men det fanns statistik och statistik. Debatten var ett väldigt viktigt verktyg för att ändra konsumtionsmönstren. Sverige borde ta ansvar för att det blev mer debatt. Kultur ökade tillväxten …

Ja, ni förstår.

Lena Ek skrinnade varv på varv runt den försagda intervjuaren och strödde klassiskt innehållslösa centerfloskler omkring sig. Inte ett hårt besked, inte en siffra, absolut inte någon potentiellt obehaglig åtgärd.

Klimaträddning omöjlig

Att ”rädda klimatet” enligt AGW-hypotesens modell går inte. Den tänkta åtgärden – minskning av det globala koldioxidutsläppet – låter sig inte genomföras. Det blev tydligt vid klimatrörelsens Waterloo i Köpenhamn 2009. Bakom kulisserna kom ”de stora gorillorna” USA, Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien överens om att släppa ut all koldioxid industrin och näringslivet krävde. Redan en ytlig titt på utvecklingen i Kina (från 7 gigaton 2008 till 8,2 Gt 2010) eller Indien (från 1,7 Gt 2008 till 2,1 Gt 2010) visar det tysta avtalets effekter.

EU är den enda området i världen som försöker. Men unionen svarar bara för 11 procent av globala utsläppet. Inte ens ett totalstopp skulle ge mer än marginella effekter på jordens samlade utsläpp. Åtgärderna styrs av en hård kärna anonyma eurokrater utan en tydlig företrädare. (Till skillnad från eurogruppen som har Merkel/Sarkozy och ECB som länge hade Jean-Claude Trichet och nu Mario Draghi.) Ledda av självgodhet och blind övertygelse arbetar de nu på ett handelskrig med Kina för rätten att kräva kineserna på koldioxidavgifter för flygbränsle. Avgifterna ska gälla hela sträckor, säg Beijing-Paris tur och retur. Att Hongkong Airlines överväger att säga upp en order på tio Airbus superjumbo A380 passagerarplan är en överkomlig förlust för koldioxid­galningarna.




Miljöministrar må komma långt efter stats- finans- och utrikesministrar i status men det finns all anledning att vakta dem noga. Rätt som det är får de igenom ett beslut med konsekvenser långt in i framtiden: vindkraften, koldioxidavgiften på energi, utfasningen av bensin/diesel…

Därför var den tandlösa lördagsintervjun med miljöminister Lena Ek en dubbel besvikelse.


Tröst för ett tigerhjärta är att Centerpartiet ligger och guppar runt 4,5-5,1 procent i väljarundersökningar. Får bara  Lena Ek, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och Anna-Karin Hatt  fortsätta i sin klassiska centerstil ska nog partiet komma under fyra procent i riksdagsvalet år 2014.