Ekots lördagsintervju 3 mars: Två gröna

Förväntningar

Med behärskad förväntan såg jag fram mot Ekots lördagsintervju lördagen 3 mars 2012. Sveriges senaste miljöminister Lena Ek skulle frågas ut och få redogöra för landets miljösatsningar. Där fanns viss potential.

Som EU-parlamentariker 2004-2011 var Lena Ek med och formulerade EU:s klimatmål vars övergripande syfte är att skära ner unionens koldioxidutsläpp med 20 procent till år 2030 (räknat från 1990 års värde). Klimatmötet i Durban visade att EU, som svarar för 11 % av det globala utsläppet, är ensamt i den kampen. Kanske Tomas Ramberg, en stålnäve i lovikavante, skulle klämma Lena Ek på det meningsfulla i att lamslå Europas industrier med koldioxidavgifter medan 89 % av världens industrier slipper undan? Kanske skulle han fråga om det knoppande handelskriget mellan EU och Kina orsakat av koldioxidavgifter  på flygbränsle där Kina säger tvärt nej?

Kanske vi skulle få några hårda siffror på kalkylerna för att göra svenska bilparken ”fossiloberoende” till 2030. Det som angår de flesta är ödet för landets 4,5 miljoner personbilar som idag går på diesel/bensin. Körsträcka 1 200 mil/bil/år, bränsleförbrukning 840 liter/bil/år. Var tänker sig miljöministern få tag på 3,8 miljarder liter miljöbränsle? Hela Sveriges åkermark skulle gå åt för produktion av biodiesel/etanol vid odling inom landet.

Metan (naturgas, skiffergas) öppnar större möjligheter. Volvo presenterade nyss en metandriven diesel-lastbil men kan Sverige tänka sig ändra sin negativa inställning i gasfrågan? Bygga fler gasledningar än den enda befintliga från danska gasfältet Valdemar i Nordsjön via Malmö till Göteborg?

Och vad tycker miljöministern om att Sverige har lägst koldioxidutsläpp per capita i Norden och det tredje lägsta inom EU? Bra  eller dåligt? Och varför används inte utsläppsvärden korrigerade för markanvändningsomställningar (LULUCF), exempelvis Brasiliens rovdrift på Amazonas regnskog som ökar landets utsläpp med 776 megaton CO₂ årligen (16 gånger Sveriges utsläpp)? Och ger Sverige det korrigerade värdet 2 ton/inv/år istället för 5,3 ton?

Visst hade det varit intressant med frågor och svar om sådant.

Besvikelser

Luften gick ur programmet direkt. Intervjuare var inte Tomas Ramberg utan Ekots miljöreporter Malin Olofsson, miljömässigt lika grön som intervjuobjektet Lena Ek. Det vet man ju att den ena gröna inte kritiserar den andra. Malin Olofsson är känd för indignationsprogramserien ”Matens pris” för vilket hon fått flera belöningar. Som skjutjärnsjournalist är hon oprövad. Hennes grepp var att intervjua från det supergröna hållet och klandra Lena Ek för att miljöministern inte var tillräckligt grön.

Men där var Malin för långsam på skridskorna. Lena Ek, nu 54 år, har varit styrelse- och sammanträdesmänniska hela sitt vuxna liv. En grön betonghäck, för att blanda metaforerna. Juristexamen Lund 1980-talet, kommunalråd Valdemarsvik från 36 års ålder 1994-98, riksdagsledamot Centern 1998-2004, EU-parlamentariker 2004-2011. Hedersdoktor Lund 2011. Miljöminister 2011. Dessutom med ett glatt ansikte.

Hon joddlade lätt bort inledningsfrågan ”Är 15 kr litern för bensin ett bra pris?” Mja, bensinen är ju miljöskadlig och det finns alternativ. Det fick hon säga två gånger utan följdfrågan ”Vilka är alternativen?” Har en miljöreporter som Malin Olofsson ens en aning om hur omöjligt det är för Sverige att odla sitt eget alternativbränsle? Det är dock öppen och dubbelt prisbelönad kunskap, bland annat från Chalmers. Men icke.

Några klipp med svamlet struket:

”Kör vi för mycket bil?”
”Vi kör för mycket fossilbil.”

”Förbifart Stockholm för 25 miljarder kronor?”
”Mja. Bättre än att sitta i kö. Vissa motorvägar, exempelvis med bara elbilar, kan vara miljövänliga.”

”Oljeutvinning i Arktis?”
”Vi har träffat ett avtal om sotpartiklar på snön. Det finns ingen förhandlingsplattform om förbud mot oljeutvinning i Arktis.”

”Flyg på semesterresa?”
”Det har hänt men jag klimatkompenserade.”

”Ny mobiltelefon?”
”Därtill nödd och tvungen.”

Håhå jaja.

Efterhand ändrade intervjun karaktär. Lena Ek föll in i rollen som ärrad erfaren miljökämpe och undervisade den dubbelt gröna Malin Olofsson om det omöjliga i att ändra EU:s nedskärningsmål från 20 till 30 procent år 2030. Det skulle bli trätor om ländernas relativa bördor och det skulle kosta pengar. 

Borde Sverige ta ansvar för de koldioxidutsläpp som sker utomlands där vår import produceras? År 2008 var Sveriges nominella utsläpp 48 megaton men om importen medräknades var den 80 megaton enligt norska miljöcentret Cicero. Sjuttio procent högre!

Lena Ek medgav att det grovt sett låg något i frågan. Men det fanns statistik och statistik. Debatten var ett väldigt viktigt verktyg för att ändra konsumtionsmönstren. Sverige borde ta ansvar för att det blev mer debatt. Kultur ökade tillväxten …

Ja, ni förstår.

Lena Ek skrinnade varv på varv runt den försagda intervjuaren och strödde klassiskt innehållslösa centerfloskler omkring sig. Inte ett hårt besked, inte en siffra, absolut inte någon potentiellt obehaglig åtgärd.

Klimaträddning omöjlig

Att ”rädda klimatet” enligt AGW-hypotesens modell går inte. Den tänkta åtgärden – minskning av det globala koldioxidutsläppet – låter sig inte genomföras. Det blev tydligt vid klimatrörelsens Waterloo i Köpenhamn 2009. Bakom kulisserna kom ”de stora gorillorna” USA, Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien överens om att släppa ut all koldioxid industrin och näringslivet krävde. Redan en ytlig titt på utvecklingen i Kina (från 7 gigaton 2008 till 8,2 Gt 2010) eller Indien (från 1,7 Gt 2008 till 2,1 Gt 2010) visar det tysta avtalets effekter.

EU är den enda området i världen som försöker. Men unionen svarar bara för 11 procent av globala utsläppet. Inte ens ett totalstopp skulle ge mer än marginella effekter på jordens samlade utsläpp. Åtgärderna styrs av en hård kärna anonyma eurokrater utan en tydlig företrädare. (Till skillnad från eurogruppen som har Merkel/Sarkozy och ECB som länge hade Jean-Claude Trichet och nu Mario Draghi.) Ledda av självgodhet och blind övertygelse arbetar de nu på ett handelskrig med Kina för rätten att kräva kineserna på koldioxidavgifter för flygbränsle. Avgifterna ska gälla hela sträckor, säg Beijing-Paris tur och retur. Att Hongkong Airlines överväger att säga upp en order på tio Airbus superjumbo A380 passagerarplan är en överkomlig förlust för koldioxid­galningarna.

Miljöministrar må komma långt efter stats- finans- och utrikesministrar i status men det finns all anledning att vakta dem noga. Rätt som det är får de igenom ett beslut med konsekvenser långt in i framtiden: vindkraften, koldioxidavgiften på energi, utfasningen av bensin/diesel…

Därför var den tandlösa lördagsintervjun med miljöminister Lena Ek en dubbel besvikelse.

Tröst för ett tigerhjärta är att Centerpartiet ligger och guppar runt 4,5-5,1 procent i väljarundersökningar. Får bara  Lena Ek, Annie Lööf, Eskil Erlandsson och Anna-Karin Hatt  fortsätta i sin klassiska centerstil ska nog partiet komma under fyra procent i riksdagsvalet år 2014.