Fossilbränslelandet Danmark och koldioxidkampen

EU:s koldioxidparanoia

EU har fortfarande kvar systemet med halvårsvis roterande ordförandeskap även om funktionen kommit i skuggan av Unionens fast tillsatte ordförande (nu Herman Van Rompuy). Perioden 1 januari-30 juni 2012 är Danmark ordförandeland med statsminister Helle Thorning-Schmidt i spetsen och danske klimatministern  Torsten Lidegaard som mannen som håller i yxan.

Miljöministrarnas Brysselmöte den 9 mars 2012 om Färdplan 2050 (som det plötsligt blev så tyst om) var ett prisat danskt initiativ. Men Polen lade in sitt veto mot planen, och den som letar träget kan hitta klimat­kommissionären/ danskan Connie Hedegaards förtrytelse över den sortens oansvariga demokrati.

Det kryper i den eurokratiska myrstacken i Bryssel/Strasbourg där koldioxidmaffian odlar sina tvångstankar. Polen ska minsann få se. Bara den lilla friktionen med Kina om koldioxidavgifter på flyget, kinesernas exportförbud för sällsynta jordartsmetaller och tvekan att fullfölja kontraktet om Airbus superjumboplan sorterats ut.

Fossilbränslelandet Danmarks klimatprofil

Danmark har ett oförtjänt gott rykte som starkt engagerat i klimatkampen/ försöken till koldioxidreduktion. Söker man på Google med sökorden “denmark energy production” får man rader av länkar till dansk vindkraftsproduktion.  Landet har skapat en falsk bild av sig självt som vindkraftsdrivet. I själva verket är Danmark EU:s näst största olje/gasproducent (efter Storbritannien) och har per invånare större koldioxidutsläpp än Sverige: nominellt 46 megaton/år, 8,4 ton/invån/år, LULUCF-justerat 8,8 ton/invån/år; Sverige nominellt 49 megaton/år, 5,3 respektive 2,0 ton/invån/år.

(Enstedverket vid Aabenraa Fjord har norra Europas största kolhamn. Kol från flera världsdelar fraktas på stora kolfartyg till Enstedverket varifrån en del vidarefraktas i pråmar till andra jyska och fynska kraftverk. Den övervägande delen av den danska elproduktionen bygger på koleldning.)

Danska kolkraftverk: Danmark bränner inte bara egen olja och gas för energiproduktion; man importerar dessutom stenkol till sina kolkraftverk: 7 421 ton år 2009 (Sverige 2 253 ton).  Åtminstone 16 kolkraftverk är strödda över landet. Enstedverket, ett kolkraftverk med 626 MW installerad effekt långt söderut på Sönderjyllands östkust, har Nordeuropas största kolhamn.

Dansk olje/gasproduktion: Danmark hade turen att få olje- och gasfält i sin ekonomiska zon i Nordsjön på 1960-talet då gränserna drogs. Produktionen kulminerade år 2004 och fortfarande 2009 var den 262 100 fat olja/dag (15,2 miljoner kubikmeter/år, 13,7 miljoner ton/år) och 9 miljarder kubikmeter gas per år. En gasledning går från fältet Valdemar via Malmö till Göteborg. Man kan anta att alltsammans bränns upp. 13,5 miljoner ton olja innehållande 84% kol, C, ger överslagsmässigt 13,7x0,84x3,7=42,6 miljoner ton, megaton CO₂.  En kubikmeter naturgas avger ca 2 kg CO₂ vid förbränning vilket ger 18 miljarder kg (18 miljoner ton) CO₂ från den danska gasen.

Enligt denna köksbordskalkyl bidrar Danmark genom sin olje/gasproduktion med 42,6+18= 60,6 megaton koldioxid/år globalt. I och för sig ganska obetydligt, i samma storleksordning som Sveriges nationella koldioxidutsläpp 49 megaton/år. Lägger man ihop Danmarks dubbla bidrag blir de 46+60,6=106,6 megaton/år, 19,4 ton/invån/år.

Danmarks oljeproduktion 0,3 miljoner fat/dag bleknar dock när den jämförs med Rysslands 10,5 miljoner fat/dag och Saudiarabiens 8,8 miljoner fat/dag. Även EU:s största producent Storbritannien med 1,5 miljoner fat/dag är en liten spelare i sammanhanget. (Norge som producerar 2,4 miljoner fat/dag är inte med i EU.)

Dansk vindkraft en skuffelse

Sedan 1980-talet har Danmark uppmuntrat elproduktion med vindkraft genom bidrag och skattelättnader. Det finns nu fler än fyratusen vindsnurror på land och 3-5 vindkraftparker till sjöss. Vestas Wind Systems A/S  var länge världens största företag i branschen men nu har det gått för dem som för finska Nokia på mobilfronten. På tre år har aktiekursen fallit från 390 till 60 kronor. Den bittra sanningen är att folk börjat tröttna på den förfulande, dyra och lågpresterande vindkraften. 

Fristående värderingar ger också vindkraften dåligt betyg. År 2009 lät det amerikanska Institute för Energy Research den danska tankesmedjan CEPOS (Centrum för politiska studier) undersöka elexporten från Danmark och de ekonomiska konsekvenserna av den danska vindkraftsindustrin. Studien fann att danskarna betalar de högsta elpriserna i EU (delvis för att subventionera vindkraften), och att kostnaden 2001-2008 för att spara ett ton koldioxid i genomsnitt var 647 DKK (776 SEK). Som ett resultat var Danmarks BNP 1,8 miljarder DKK  lägre än vad den skulle ha varit utan subventioner till vindkraftsindustrin. CEPOS beräknade att 90% av arbetstillfällena inom vindkraftsindustrin hade överförts från andra tekniska branscher. 

 Ibland blåser det inte.

Enligt analysen producerar vindkraften ingalunda några påstådda 20 procent av Danmarks el. År 2006 gav den bara omkring 5% av årskonsumtionen och genomsnittet 2003-2008 var 9,7%.

Åren 2001-2008 måste västra Danmark exportera (kunde inte använda) i genomsnitt 57% av vindkraften och östra Danmark i genomsnitt 45%.  Överflödet såldes till spotmarknadspriser i Tyskland, Sverige och Norge. Det sannolika värdet på sålunda exporterade subventioner 2001-2008 beräknades till 6,8 miljarder DKK. Ännu större väntas beloppen bli efter starten av Anholt Offshore Wind Farm 2015.

Ögonblicksbild av läget för det danska elnätet. Från Energinet.dk.

(Därtill kommer nöjet för skåningarna att betala extra hög eltaxa pga närheten till Danmark vars plötsliga underskott i vindkraftsproduktionen bland annat ersätts med importerad svensk kärnkraft/vattenkraft.)

CEPOS-rapporten utlöste en storm av kritik från de rättänkande i Danmark. Den påstods vara betald av USA:s kol/oljelobby och genomgående baserad på felaktiga antaganden. Den intresserade kan finna länkar till CEPOS rapport Wind Energy: the Case of Denmark och till en vindkraftsförsvarande artikel Danish Wind Power: Export and Cost av sju professorer och en handfull lägre rankade forskare som referenserna nr 27 och 28 här.

Danmarks energiprofil

Danmarks image som ett i stor utsträckning vindkraftsdrivet land är falsk. Den riktiga bilden av landets energiprofil är att man främst bygger på olja och gas från egna fält i Nordsjön. Därtill kommer import av utomeuropeisk stenkol till 16 stycken kolkraftverk som producerar 22% av landets energi (48% av elen och 22% av fjärrvärmen). Danmarks Klima- Energi- og Bygningsministerium säger själv på sin hemsida: ”Energiforsyningen i Danmark baserer sig på olie, gas, kul og vedvarende energi.” 

Även om den hajpade vindkraften producerar 19% av elen är det endast av elförbrukningen (36 204 GWh, 130 PJ), inte av landets totala energiförbrukning på 814 PJ. (PJ = petajoule, 10¹⁵ joule. 1 PJ är ca 278 miljoner kWh.)  Räknat på energin bidrar vindkraften med 25 PJ av 814, dvs med tre procent.

Aktivister protesterar mot Amager kolkraftverk i Köpenhamn

Som varje modern ekonomi är Danmarks baserad på de fossila bränslena kol-olja-gas. Man kan tycka hur illa man vill om den saken, men det är ett faktum man alltid hittar bakom de officiella kulisserna. Varför det i tio år varit en politisk blamage att erkänna så självklara förhållanden kan man fråga sig.

Nya tider

En förändring är på gång. Människorna är trötta på klimatpolitikernas lögner och deras tomma hot om väderkatastrofer som kostar skjortan vid bensinpumpen och på elräkningen men som aldrig kommer. (Av svenska bensinpriset ca 17 kr/litern går 10 kr till svenska statskassan.) De stora politiska rörelserna har redan insett att löften om att rädda världens klimat inte lockar väljare längre. I USA nämner varken demokrater eller republikaner ordet climate i uppvärmningen inför presidentvalskampanjen. Kanada har lämnat Kyotoprotokollet för att utan dryga koldioxidböter kunna exploatera sina oljesandstillgångar. I Storbritannien backar premiärministern ut ur EU:s kvävande famntag och vill ”Commit suicide more slowly” (begå självmord långsammare). I Frankrike skulle varken Nicolas Sarkozy, François Hollande eller Marine Le Pen drömma om att ta upp något så efemärt och av gudarna styrt som klimatet inför presidentvalet 22 april and 6 maj 2012.

Även Sverige i utkanten av den beboeliga världen är på väg att svänga.  Människorna tror inte på klimatkris längre, de köper inte etanolbilar, åker inte med SJ (om de inte är politiker), vill hellre ha Förbifart Stockholm än järnvägstunnel genom Hallandsåsen. Klimatsmart är så ute. Det vet både Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven. Personligen tror jag att Jonas Sjöstedt som satsat Vänsterpartiets överlevnad på klimatfrågan får ett beskt piller att svälja vid valet 2014. Likaså damerna i Centerpartiet som verkar tro att ett glatt ansikte döljer tomheten i miljöargumenten.

Endast självmordsbenägna politiker är dumma nog att lova väljarna fler vindkraftverk och högre koldioxidavgifter inför nästa val.