Närkontakt med skiffergasen

Industrialismen växte fram i England på 1800-talet i symbios mellan konstruktörer/tillverkare av ångmaskinen (Newcomen, Watt) och gruvbrytningen av stenkol. I över hundra år dominerade England världen i kraft av sin tekniska utveckling och sina energitillgångar. Det visade sig bättre att flytta järnmalmen till kolet än tvärtom; därför växte exempelvis Ruhrområdet i Tyskland fram. En stor svensk exportprodukt då var pitprops, gruvstöttor.

Pitprops Sollefteå järnvägsstation omkring 1915

Den episka kampen då premärminister Margaret Thatcher kväste gruvfackets boss Arthur Scargill 1984-85 var början till de brittiska kolgruvornas undergång. Samtidigt bildades IPCC för att bakvägen bekämpa kolbrytningen. I dag är Storbritannien en andra rangens industrination. Några år har landet siktat på att bli EU:s ”grönaste” vilket har gjort energin dyr och fördrivit energikrävande industrier till mindre ”gröna” länder med billigare el.

Nu står England möjligen inför ett nytt skede med billig och lättillgänglig energi i form av skiffergas. Redan märks tecken på en lägre ”grön” ambitionsnivå hos den brittiska regeringen. (Let's commit suicide more slowly.) Signalerna mottas med lättnad av industrin.

Blackpoolfyndet

Energiföretaget Quadrilla borrade i Blackpool i hopp om att hitta någon biljon (10¹²) kubikfot gas.  I september 2011 rapporterade företaget att man funnit 200 biljoner kubikfot eller 5,7 biljoner kubikmeter gas. Storbritannien förbrukar 100 miljarder (10⁹) kubikmeter gas per år så fyndet motsvarar teoretiskt 57 års nationell konsumtion.

Brittisk geologi med skiffergasfynd

De första kalkylerna tyder på att England har större tillgångar på skiffergas än Polen som hittills haft Europas största (200 gånger den egna årskonsumtionen.)

Världsproduktionen 2008 av konventionell gas var 54 procent av Blackpool­fyndet,  3,1 biljoner (10¹²) kubikmeter. 

Pad på gasproducerande borrhål.

En lättillgänglig artikel publicerades av brittiska Mail Online 29 oktober 2011. ”Our coal industry is in tatters and the gas is running out.” Den skrivande journalisten David Rose besökte borrplatsen. Ett borrtorn med längder av borrpipor, verkstäder och arbetarbaracker ute på ett gärde. Då fältet börjar leverera gas lämnas bara en pad (gastankar, rörledningar och en administrationsbyggnad) kvar på det producerande borrhålet.

Quadrilla fracking:




Stiltje för vindkraftslobbyn?

Förbränning av  gas ger 57 procent lägre koldioxidutsläpp per energienhet än bituminöst kol. (Gas 51 g, bensin 69 g, dieselbränsle 70 g, och bituminöst kol 89 g CO₂ per miljon joule, megajoule [3,6 Mj = 3 kwh].)  Modern teknik bidrar dessutom till ännu högre effektivitet.

Ett gaskraftverk under byggnad nära Themsens mynning i Kent med en installerad effekt på 1 000 MW beräknas producera el med bara 37 procent av koldioxidutsläppet från ett gammaldags kol- eller oljeeldat värmekraftverk. (Andas lugnt-bekantingen Jänschwalde är på 3 000 MW och släpper ut 24 megaton koldioxid/år.) Det byggs nära Englands LNG-terminal Isle of Grain där man hittills landat LNG-gas från Algeriet och Qatar.

Gaskraftverket i Kent kontrasteras mot The London Array, världens största vindkraftpark under byggnad utanför Themsens mynning. Den får 1 228  MW installerad effekt, ska bestå av 341 stycken 3,6 MW vindsnurror, täcka ett område på 90 kvadratmiles (233 kvadratkilometer) och kosta 2,2 miljarder pund (23 miljarder kr). Därtill kommer det ”smarta” nätet av kraftledningar och lika mycket reservkraft för tider då vindkraften står still. Som alla vindkraftverk kommer The London Array bara att leverera 25 procent av den teoretiska produktionen (för att det blåser för lite eller för mycket). Ett monument över lågpresterande ineffektiv teknik.

Skiffergasen erbjuder ett billigare sätt än vindkraften att nå Storbritanniens mål på 34% reduktion av koldioxidutsläppen och det är svårt att se hur politikerna ska kunna avstå från den. Partitaktikerna vet att en sådan ”grön” renlärighet skulle leda till förlust i nästa val.

Gasen finns redan

 
 Gas är inget nytt bränsle. Tills nyligen svarade naturgas för 23 % av den globala industriella energin (olja för 37 %  och kol 30 %).  Den distribueras i gasformigt tillstånd i pipelines. Exempelvis den nyligen invigda Nord Stream som i slutet av 2012 ska kunna transportera 55 miljarder (10⁹) kubikmeter gas årligen under minst 50 år. Den kommer från avlägsna fält nära floden Obs utflöde i Norra Ishavet. (Halvvägs genom Nordostpassagen.) Det finns redan ett omfattande nät av ledningar för gas i Europa och världen. Till och med i gasnegativa Sverige finns en från danska fältet Valdemar i Nordsjön till Göteborg.

LNG-fartyg bogseras in till Grain Isle gasterminal.

Mindre mängder gas transporteras länge sträckor som LNG (Liquefied Natural Gas). Vid minus 162 ^oC blir gasen en klar, färglös och luktfri vätska, hälften så tung som vatten och 640 gånger tätare än i gasformigt tillstånd. Energitätheten är 60% av dieselbränsle och 70% av bensin. Likvifiering är en energi- och kostnadskrävande procedur men det beräknas att i slutet av 2012 kommer det att finnas 100 anläggningar i drift med en total kapacitet av 300 miljoner ton LNG/år. Det är dock bara promille av världsproduktionen gas.

Chock och förnekelse

Att perioden med fossil energi möjligen kommer att förlängas femtio, kanske hundra år är en mycket ovälkommen nyhet för de som drömt om ett ”grönt” samhälle baserat på alternativ energi. Det Internationella Energirådets (IEA) beräkning att det finns ”ett kvarts årtusendes” (250 års) tillgångar på billig naturgas i världen möts med hån, tvivel och förnekelse.

Intressant nog hör förkunnarna av peak oil till de negativa. De inte bara varnar för utan vill ha ett slut för de fossila bränslena. ”Förstör inte vår katastrof som vi byggt så mycket på.” Samma sak med survivalisterna av alla schatteringar. Om samhället som vi känner det – med bilar, flyg, sjöfart, banker, internet – skulle leva kvar femtio år till bleve alla deras survival kits onödiga. Förlegade, något att hänga på väggen i hembygdsgården bredvid vargnät och ullkardor.

Var och en sitt eget skyddsrum (Anderson Shelter från andra världskriget).

Andas lugnt tar det mesta med en nya salt. Så även jubelropen över skiffergasen och dess enorma potential. Har verkligen vår fossilbränslecivilisation fått ett nytt kontrakt, rullar hjulen 2020… 2050?

Ja, möjligheten av en skiffergasperiod verkar bra mycket troligare än flertalet av de ”gröna” framtidsskisserna. Exempelvis Jacobson & Deluccis ”Providing all global energy with wind, water, and solar power” till 2030; Roger Angels 20 miljoner ton plastskivor som solskydd 1,5 miljoner km ut i rymden; och mera hemlagat, Annie Lööfs målsättning att med Centern som plattform få till stånd en grön omställning i Sverige och världen.

Även en skeptiker är benägen att sätta en slant på skiffergasen.