Vara rädd

 Varför är bror Duktig inte nöjd?

Det viner av förmaningar, varningar och larm i media. Särskilt i europeiska media där det mentala läget är nattsvart. Sverige med sitt bäst-i-klassen syndrom känns som ett föregångsland i pessimism.

Ändå har svenska folket det mycket bra. Medellivslängden är högre än någonsin (83,5 år för kvinnor och 79,5 år för män). Hälsoläget är utmärkt, ingen tuberkulos, ingen nationell hiv, ingen aids. Ingen malaria, ingen kolera. Ingen svält.

En kreativ och rådig kvinna: Judith med Holofernes huvud. Ingen bitterfitta hon, inte. Målning av Jan Massys, 1543.

Landet är moraliskt framstående. Kvinnor är jämlika med män (bortsett från problemet med barnafödande), glastaket i yrkeskarriärerna är borta, nationen har på fyrtio år förvandlats från rent vit och nominellt kristen till ett blandfolk med kanske en halv miljon invandrare från Afrika/mellersta östern och med islam som landets näst största religion.

Sverige har skött sin ekonomi. De lönesänkningar, urholkade pensioner och försämringar i vården som nu Grekland och Italien tvingas till av euroblockets huliganer startade den moderata alliansregeringen redan 2006. Och reformarbetet mot lägre standard för vanligt folk fortsätter under demokratiskt vald regim.

Ändå lyser ingen strålglans av lycka kring landet.

Undergången ska stå för dörren

För att få läsare/tittare måste en tidning, blogg eller tevekanal producera skrämsel, rädsla och elände. Ett exempel från Andas lugnts blogglista är Maggie Thauersköld Crusell. Hon drev med stor genomslagskraft den klimatkritiska bloggen The Climate Scam (nu överlåten på Stockholmsinitiativet) men tröttnade på kritiska vinklingar och startade bloggen Optimism i juli 2011 för att skriva positivt. I september tog hon ”paus tills vidare”.

Det glada, goda och uppmuntrande har ingen marknad i Sverige. Däremot våra tre pålitliga gnäll- och klagoämnen.

Klimaträdslan: Grundtanken att beroendet av fossila bränslen måste brytas är komplett ogenomförbar. Det går inte att stänga av 90 procent av världens industriella energiproduktion (olja 37, kol 30, gas 23%) utan att samhället kollapsar. Det öppnar en marknad för skrämsel och råd om små förändringar i den personliga livsstilen som ska rädda jorden. Varje regnväder kan tolkas som förebud om smältande polarisar och stigande havsnivåer. Varje toabesök inverkar på klimatet. Hotet finns alltid och överallt.

Peak oil: Klimatskrämseln har en lillebror kallad peak oil eller oljetoppen. Den bygger på det självklara antagandet att oljan som en ändlig resurs kommer att ta slut. Man kunde tro att där vimlar av ingenjörer och uppfinnare som vill förbättra användningen av olja/bensin/diesel, så länge de nu finns. Och gläds åt signalerna om skiffergas.

Tvärtom. Rörelsen domineras av räknenissar som gnölar om hur ödesdiger oljetoppen ska bli för mänskligheten. Den har för övrigt redan inträffat och vi andra lever i ett Coyote-Roadrunner ögonblick där vi svävar över avgrunden men inte har fattat det.  Att argumentera mot den förestående oljekrisen är moraliskt lågt och högstämda tillrättavisningar finns på nätet (här och här).

Bensin kostar runt 14 kr litern i Sverige. Bevis på peak oil, väl? Ingalunda.

Cirka 5,25 kr är energiskatter, därtill moms cirka 5,70 2,70 som utgår även på skatterna (men än så länge inte på sig själv). Det verkliga produktpriset, det som ska delas mellan oligarkerna i Ryssland eller oljemiljardärerna i Norge, raffinaderierna, distributionskedjan och den enskilde mackägaren är i storleksordningen 3 6 kr per liter. (6 + 5,25 + 2,70 = 13,95.) Därför säljer mackägaren grillkorv.

(I första versionen hade jag angett momsen till 5,70 men blev uppmärksammat på felet av kommentatorn Ulf [tack]. Det gör skillnaden mellan svenska statens inkomst och producentledets betydligt mindre dramatisk. Mackägaren tjänar trots det mer på grillkorven än bensinen.  Torsdag 21:20.)

Svenska staten tjänar tre gånger så mycket ungefär två kronor mer per liter bensin/diesel än upphovslandet och distributionsledet. År 2010 blev det 70 miljarder kr. Bilägaren borde glädjas över sitt bidrag till landets finanser vid varje tankning. Tids nog kommer peak oil.

Finanskraschen: Västerlandet har  levt över sina tillgångar, säger man oss. Finansindustrin som menar sig ha bekostat festen vill nu ha tillbaka sina pengar med ränta. Politikerna skulle inte drömma om att säga emot. För att inte raderas ut i nästa val har partierna i Grekland och Italien avsagt sig ansvaret och lämnat över rodret till ’teknokrater’. I klartext bulvaner för Europeiska centralbanken och andra finanskonglomerat. 

Hur mycket av ’kraschen’ som är bluff kan inte ens ekonomer klara ut. Men ett gudasänt tecken på civilisationens undergång är den. Och den har skapat en flora av överlevare, survivalister, preppers, retreaters.  

Livbältesutdelare: Då Titanic sjönk 1912 fick alla passagerare ett livbälte (av tveksamt värde eftersom döden i det kalla havet blev utdragen och plågsam). Överlevnadsrådgivarna – från den tankeväckande Nicole "Stoneleigh" Foss i The Automatic Earth till enklaste prepper som tror på snören, fällkniv och stormtändstickor – är sådana livbältesutdelare. De räddar möjligen den enskilde men Titanic sjunker likafullt. (Och klarar sig människorna i vattnet tills räddarna från Carpathia kommer, för att fortsätta liknelsen? Och vad/vem är i så fall Carpathia?)

Apokalyps som överlevnadsfaktor

Tron på en kommande världskatastrof finns i en lång rad religioner och filosofier. Ragnarök, apokalypsen, harmageddon, syndafloden, yttersta domen – kärt barn har många namn. Har tron på en sådan ett evolutionärt överlevnadsvärde, som giraffens långa hals eller råttans snabba fortplantning? Var det tron på en världskatastrof som neandertalmänniskan saknade och därför gick under? Eller är den ett onödigt intellektuellt bihang, som ’blindtarmen’ ett fysiskt? 

En tendens, rentav en drift att förbereda sig för den stora katastrofen är en mänsklig egenskap. Legenden om Noaks ark vill inte dö. Många sekter har förberett sig för jordens undergång vid ett av gud uppenbarat datum, men evenemanget har aldrig inträffat. Ändå lever tron på att jordens sista dag någon gång ska komma. Någon form av njutning finns tydligen i tanken. Den sublima totala underkastelsen?

Kosmologiskt inträffar jordens undergång sannolikt om någon miljard år. Individuellt för varje människa när hon dör.

Under tiden kan vi roas eller förskräckas (beroende på läggning) av den rad av gamla och nya katastrofer media rullar upp för oss. Att se om sitt hus är klokt och ger ett visst behag. Att undvika sms-lån är överlevnadsmässigt rena orgasmen.

Ha gärna ett gasolkök, en plastdunk vatten och några stearinljus i källaren. Rätt som det är glömmer Vattenfall en dammsugare i något kärnkraftverk igen.

Till dess: Andas lugnt.