Rädda klimatet?

Kan det räddas?

Två relevanta frågor: 

(1) Går det att rädda klimatet? och
(2) Kan åtgärder i Sverige märkbart hjälpa till?

Frågorna aktualiserade av partiledardebatten i Sveriges riksdag 18 januari 2012 och i synnerhet av Jonas Sjöstedts tal där han gjorde klimatet till en central fråga för Vänsterpartiet. (En tredje mer fundamental fråga får vänta: (3) Behöver klimatet räddas?)

Bakgrund 

 Majoriteten av svenska riksdagspartier, sex partier av åtta, 310 riksdags­ledamöter av 349, tror på AGW-teorin från IPCC: människans utsläpp av koldioxid till atmosfären vållar katastrofal uppvärmning av klimatet som orsakar smältning av de stora inlandsisarna vilket leder till stigande världshav.

Enda sättet att rädda klimatet är att minska utsläppet av koldioxid till atmosfären. Det kräver en radikal minskning av förbränningen av de fossila bränslena kol-olja-naturgas. Dessa svarar för 81% av världens energi. Något konkurrenskraftigt alternativ att i stor skala producera energi finns inte. Försöken att via FN och en rad klimatkonferenser förhandla fram minskad användning av fossila bränslen har varit resultatlösa. Den första konferensen hölls 1979 när det globala koldioxidutsläppet var 20 gigaton. Vid senaste konferensen 2011 var det 32 gigaton och stigande.

De tekniskt utvecklade länderna har byggt in sig i kol-olje-gaseldade industrier, transporter och jordbruk sedan 1800-talets början. Systemen är högt utvecklade och infrastrukturen den mest omfattande människor någonsin skapat. Grund för tekniken är eldning av kol-olja-naturgas, vare sig det gäller ett värmekraftverk, en bilmotor eller en jetmotor. Från den grunden kan man avlägsna sig så långt man vill – en MacBook, en iPhone, kommunikationssatelliter, datortomografi, Hubbleteleskopet – fossilbränsledriven teknologi är basen.

Enligt AGW-teorin måste den teknologin stoppas för att rädda klimatet. Istället för nuvarande ca 5 ton koldioxidutsläpp/världsinvånare/år sägs planeten bara tåla 1 ton.

Många ”gröna” vill dessutom ha en energiproduktion utan kärnkraft. Det är ingen klimatåtgärd utan ett subjektivt ideal. Koldioxidutsläppet minskar inte genom att en kärnreaktor på 500 MW som producerar ≈ 3 GWh/år ersätts av femhundra vindsnurror à 3 MW med samma årsproduktion.  Det ger ingen AGW-relaterad klimateffekt.

Små möjligheter i Sverige

Sverige med 9,4 miljoner invånare är speciellt dåligt lämpat för koldioxid­nedskärning. Av landets energianvändning (412 TWh) produceras bara 30 % med fossila bränslen, främst bensin/diesel/tjockolja för transporter. Totalutsläppet är inte mer än 50 megaton/år, 5,3 ton/person.

Som jämförelse producerar Tjeckien med 10,5 miljoner invånare 80 % av sin energi med fossila bränslen, mest kol/brunkol/olja.  Totalutsläpp 117 megaton/år, 11,3 ton/person. Även EU som helhet producerar 80 % av energin med fossila bränslen. Ett undantag är Frankrike vars energiproduktion bygger på 40 % kärnkraft, 52 % olja-gas-kol och 8 % förnybart (energi inte el, Eurostat 2009) vilket ger nästan lika låga utsläpp per invånare/år som Sverige, 6,1 ton.

(Högst i världen per invånare/år är Qatar med 53,5 ton, lägst bland fungerande icke krigförande länder kanske Filippinerna med 0,8 ton. Det ”gröna” Tysklands värde är 10,1 ton, oljelandet Norges 10,5 ton, vindkraft-Danmarks 8,4 ton. Sverige glänser i sällskapet med sina 5,3 ton men aldrig hörs ett positivt ord om det i klimatdebatten.)

Biobränslen till bilarna: Att ersätta bensin/diesel för Sveriges bilpark med inhemska biobränslen (etanol/biodiesel) är omöjligt. Det skulle kräva tre gånger större åkerareal än landet har. Situationen är ändå värre för EU som helhet: åkerarealen skulle behöva vara fyra gånger större än den befintliga. Utvecklingen av etanolbilar är en återvändsgränd. Hälften av dem körs redan på bensin.

Liten effekt: Koldioxidutsläppet från Sveriges 4,4 miljoner personbilar är 10 megaton/år.  Inte ens ett totalförbud för personbilar skulle ge större besparing än från 50 till 40 megaton/år. Det är bråkdelar av promille i den globala budgeten på 30 000 megaton. 

Lastbilar gör många jobb som inte järnvägen kan 

Ännu mindre effekt: Jonas Sjöstedts önskan i partiledardebatten att få över godstransporterna på välfungerande järnväg är helt meningslös ur klimatsynpunkt. Sverige har ca 80 000 tunga lastbilar som framför allt transporterar schaktmassor (!) styckegods, timmer och livsmedel. År 2010 var koldioxidutsläppet från dem 4 megaton. Klimateffekten av de 1,8 megaton koldioxid som blir kvar i atmosfären är för liten för att kunna beräknas. I atmosfärens stora förråd på 3 000 gigaton, 3 000 000 megaton, kan det lilla tillskottet inte ens spåras.

Ena handen tar, andra ger

På hemmaplan är attityden extremt snål. "Vi måste väga in hänsynen till klimatet i vartenda beslut vi tar i statsbudgeten." Utanför Sveriges gränser är den generös.

Sydafrikansk kolkraft: I mars 2010 beslöt svenska regeringen att stödja det sydafrikanska ESCOM:s ansökan hos Världsbanken om förmånliga lån på 21 miljarder kronor till kolkraftverket Medupi. Världens fjärde största kolkraftverk med en installerad kapacitet på 4 800 MW som ska bränna 17 miljoner ton (megaton) lågvärdigt kol per år och släppa ut 30 megaton koldioxid. Strax intill ligger Matimba kolkraftverk med kapacitet 3 990 MW, produktion 24 TWh/år och koldioxidutsläpp 26 megaton/år. Medupi och Matimba ligger på den enormt rika Waterbergförekomsten och transporterar kolet på band från dagbrott till ånggeneratorerna. Tillsammans släpper Medupi/Matimba ut 30 + 26 = 56 megaton koldioxid per år. Mer än Sveriges totala utsläpp.

Faktaruta Waterbergformationen:
Avlagringarna är från karbon-trias och beräknas innehålla 50 miljarder ton kol. Om fyra kraftverk större än Medupi bröt 4 x 25 Mt = 100 Mt kol/år skulle Waterberg räcka i 500 år. Nuvarande ägaren Exxaro planerar för 200 år.

Det betyder inget var på jorden ett koldioxidutsläpp görs: Sydafrika, Kina, eller Sverige. Ungefär 45 % av utsläppet blir kvar i atmosfärens förråd på ca 3 000 gigaton medan 55 % tas om hand av naturens processer.

Andra odlar vår mat: Att vi köper ca 40 % av vår mat i andra länder kan ses som export av koldioxidutsläpp. Varje kcal mat på våra bord har energi från tio kcal fossila bränslen bakom sig (en tredjedel till HaberBosch-kvävet, en tredjedel till jordbrukens maskiner och resten till pesticider, lagring, torkning och transporter).

Elva megaton dolda koldioxidutsläpp: Förenklat 3 liter bensin/diesel bakom varje dagsbehov på 3 000 kcal. Överslagskalkyl: 146 dygn x 9,4 miljoner invånare x 3 liter  = 4,1 miljarder liter bensin/diesel. Mer än vad Sveriges personbilar förbrukar på ett år (3,7 miljarder liter). Översatt i koldioxidutsläpp 11 megaton.

Klimaträddarna har ingen verklighetskontakt
 

 Klimatpredikanterna sätter aldrig in sina argument i verkliga sammanhang. Vid partiledardebatten 18 januari klagade Gustav Fridolin, MP, i replik till Annie Lööf, C: ”Förra året tvingades Annie Lööfs regering anmäla till FN att de svenska utsläppen har ökat med över tio procent. Resultatet av ett årtiondes ansträngningar, av att människor har tagit tåget och cykeln, av att man har jobbat på distans sista dagen i veckan, av att man har valt den där lite bättre varan, ja, det var omintetgjort på ett år. ”

Visst låter det rart. Men Fridolins analys är fel. Att Sveriges koldioxidutsläpp ökade 2010 hade inte med människors cyklande att göra. Orsaken var en återhämtning av ekonomin efter finanskraschen 2008/2009. Folk vågade köpa igen, företagen började tillverka och varorna distribuerades. Då steg koldioxidutsläppet. 

Se på utsläppet efter depressionen 1929. Det gick ner 26 %  på tre år med hunger- och arbetslöshetsåret 1932 som bottenår.  Mellan 1933 och 1934 steg det ganska precis tio procent och det var tecken på att depressionen var över.

Världen drivs till 80 procent av fossila bränslen. När aktiviteten går ner minskar koldioxidutsläppet, när den går upp ökar det. Säkert vet Gustav Fridolin det. Varför då larva sig med cyklar, tåg och strävsamma människor? Usel retorik, sämre än Juholts.

Klimatpsykosen tonar bort

Tecknen på att klimatpanikens krön, peak climate, ligger bakom blir allt fler. I USA:s presidentvalskampanj nämns knappast klimatet. Inte i Vladimir Putins återvalskampanj heller. Amerikanska folket sätter klimatbekymren sist bland 22 viktiga frågor. Planerna på USA:s första offshore vindkraftpark skrinläggs i brist på statligt stöd. Man bygger ut kolbrytningen för export till Kina. Elbilarna säljer dåligt. Grönt har blivit en tyngd kring Obamas hals.

Storbritannien manövrerar sig bort från det man ser som förhastade löften till EU om utbyggnad av ”förnybar energiproduktion” = vindkraft. Istället planerar man för utvinning av skiffergas. Barclays Bank stänger sin desk för carbon trading i USA. 

Alberta oljesandbrytning

Kanada lämnar Kyotoprotokollet och sparar 14 miljarder kanadensiska dollar (13,8 miljarder kr) i avgifter. Det är bara halva historien. Kanada vill exploatera sina förekomster av oljesand, ”den smutsigaste oljeutvinningen av alla” enligt Greenpeace, och det väcker ingen märkbar klimatopposition i landet. Pengarna övertygar.

Australien investerar i en ny exporthamn för LNG (Liquid Natural Gas, flytande naturgas). Landet siktar på att bli större exportör än Qatar som nu är världsledande. Japan och Kina väntas bli de stora köparna. Australien ökar också sin produktion av svartkol som beräknas räcka i hundra år, och brunkol som beräknas räcka 400 år.

Den vetenskapliga tidskriften Nature klagar i en ledare 4 januari 2012 över att 2011 var ett dåligt år för klimatfrågorna och att allmänheten inte längre tror på farorna. Klimatforskarna uppmanas till extra flit i arbetet att sprida tron på a disastrous but entirely possible future (en katastrofal men fullt möjligt framtida) 4-graders temperaturhöjning detta sekel. Det råder panik i lägret.

Under tiden tjurar världens klimat. I femton år har det vägrat bli varmare.  Det är ett argument starkare än alla klimatskeptiska bloggare.

The Planet is fine. The people are fucked.