Andas lugnt 3 år

Beslutsamhetens friska hy

Det är tre år sedan jag drog igång Andas lugnt. 168 poster har det blivit. Tanken har varit att i lugn och saklig ton ta upp grundläggande fakta om miljön och klimatet. Och göra det i enkla och för vanligt folk begripliga ord. Skriva debatt istället för diskurs. En tid var min tänkta läsare en ensamstående tvåbarnsmamma utan specialkunskaper i naturorienterande ämnen. Hon skulle begripa resonemangen hemma vid köksbordet under de korta fristunder en mamma med två barn kunde tänkas ha.

(Hon gick snabbt upp i rök. Hon och hennes systrar har en egen bloggvärld om sina intressen: barn, mode, yrke, genderfrågor, systerskap … Där lärde jag mig något.)

På dessa tre år har debatt- och känsloläget i klimatfrågan ändrats med besked. I januari 2009 rådde ett tungt åsiktsförtryck. Media löpte i fotspåren på den yrvakna klimatskräcken, nappade på varje katastrofhypotes och serverade den vinklad och journalistiskt förenklad. Möjligheterna till debatt var stängda. Skeptiker jämställdes med personer som förnekade Förintelsen eller sambandet cigarretter/lungcancer. Naturvårdsverket klassificerade Skeptikerna: Drivs av egen nytta och misstror de flesta. (Särskrivningen verkets.) Att tvivla på global uppvärmning (som det hette då) sågs som en form av terrorism.

Obama som fredspristagare. Sannolikt det absoluta bottennappet i fredsprisets historia.

I lobbystormen inför klimatmötet COP15 i Köpenhamn hösten 2009 uppträdde statsminister Fredrik Reinfeldt (då EU:s ordförande) som klimatkämpe. Tillsammans med den av förväntningar omsusade president Barack Obama i USA, fredspristagare och allting, skulle han styra in världen på förnyelsens väg. Sverige med Andreas Carlgren som miljöminister hade en värld att rädda.

Stora mängder skattepengar skulle delas ut, gratis och räntefritt, till klimatunderprivilegierade länder: 100 miljarder euro årligen från EU och lika mycket från USA. De behövande stod redan i kö: Saudiarabien, Israel, Sydafrika, Nigeria, Brasilien… Björnen var skjuten, det återstod bara att fördela skinnet.

Det kända fotot från Gare Montparnasse, Paris, 1895, är en god symbol för klimatmötet i Köpenhamn 2009.

Men därav blev intet. Sällan har så storstilade planer lett till så lite. Köpenhamnsmötet blev ett genant misslyckande. ”Världens ledare” tonade ner klimatengagemanget, likaså Sveriges regeringschef Fredrik Reinfeldt. Ingen ville associeras med nederlaget.  Miljöpartiet De gröna såg vartåt det lutade och tonade ner ”Rädda klimatet”-löftena inför valet 2010 och gick fram, Centerpartiet höll fast vid sin käpphäst vindkraften och gick tillbaka.

Eftertankens kranka blekhet

När första posten av Andas lugnt publicerades var det mindre än fyra månader sedan Lehman Brothers-konkursen och 2008 års finanskollaps. Ihåligheten i världens ekonomi och den fiktiva naturen hos politikernas och bankvärldens ”pengar” hade ännu inte avslöjats. Början på 2009 tolkades som ett tillfälligt dipp i fastighetspriserna och tillväxten. Att USA:s ekonomi urholkats av tjugo års krig med överfallen på Afghanistan 2001 och Irak 2003 som russinen i kakan var det ingen som såg.

Alla problem kunde lösas genom att man kastade pengar på dem. Så även de förmenta klimatproblemen och rovdriften med naturen. Och pengarna kunde ”tryckas” vid tangentborden på bankernas datorer. Så mycket enklare och snabbare än att i Weimarrepublikens stil trycka faktiska sedlar på papper.

 (Då den tyska hyperinflationen slutade i november 1923 ersattes 1 biljon Mark (10¹², tera, USA:s trillion) med 1 Rentenmark. Att i nutid rulla ut en trillion, biljon, dollar som ett band av endollarsedlar från ett flygplan i ljudets hastighet skulle ta 14,5 år. Då trillion används om pengar finns orsak att vara bekymrad.)

Kondratieffvågor eller supercykler, en omtvistad tolkning av växlingarna depression-välstånd i världsekonomin. Lika god som någon annan i den synbarligen primitiva ekonomiska vetenskapen.

Nu vet vi att finanskrisen 2008 inte hade något utgångsdatum. Den pågår fortfarande och inget slut skymtar än, 8 januari 2012.  Spanien har 23 % arbetslöshet, Grekland 19 %, Irland 14 %, Baltikum 13-15 %. Demokratiskt valda regeringar i Grekland och Italien har ersatts av kommandostyre från EU/ECB. Det ska bli värre innan det blir bättre.

Klimatmötet COP16 i Cancun 2010 slutade med det tillkämpade glädjeropet ”Vi har ett avtal”. Välregisserad osanning, visade det sig. Vid klimatmötet COP17 i Durban 2011 enades man med nöd och näppe om att ge Kyotoavtalet intensivvård till COP18 i Qatar 2012. Mötets hemsida dog tvärt när de 15-20 tusen deltagarna drog hem eller på safari. Inte en rad om vad som möjligen beslutades. 

Då COP17 i Durban var slut drog alla en lättnadens suck och försökte glömma fiaskot. Till och med webmaster för hemsidan gick till grönare bete. Ingen information om mötesresultaten finns där.

Sveriges miljöminister centerpartisten Lena Ek suckade vid hemkomsten: ”uppslutningen till protokollet ser ut att bli dålig. Vi är besvikna på de länder, USA, Ryssland,Kanada och Japan, som inte konkret lovar minskningar av växthusgaser.” Annars tystnad. Inget om Kina som har världsrekord i utsläpp.

Klimatrörelsens ikoner är ännu ibland oss. Som gnatiga gamla anförvanter, moster Maud eller onkel Thorbjörn, som för skams skull måste bjudas till släktkalasen. Under överskådlig tid kommer arvet efter dem leva kvar i form av skatter och avgifter som etablerades under skördeåren: Koldioxidskatt, elcertifikat, energiskatt, svavelskatt … uppfinningsrikedomen var stor.

Business as usual

Utvecklingen har bytt riktning. Inom EU – världens tillförordnade klimatfrälsare – hotar  Polen och Storbritannien med veto mot Bryssels plan att hindra utvinning av fossilbränslet skiffergas. Storbritannien backar försiktigt från extrem koldioxidbekämpning genom att lägga ner planerna på en CCS-anläggning i Skottland. Detta synkront med Norge som inte går vidare med CCS i Mongstad. Frankrike ökar utbyggnaden av kärnkraft (74 % av elproduktionen) och säljer till Tyskland där förbundskansler Angela Merkel av politiska skäl tvingats lägga ner den tyska. 

En fördel med underjordisk kolförgasning är att små, otillgängliga förekomster kan utnyttjas. En annan att inga gruvarbetare behöver slita i ohälsosamma och livsfarliga miljöer.

USA och Kina går  traditionellt sina egna vägar och skiter högaktningsfullt i koldioxiden och klimatet. Som förberedelse inför peak oil planerar de bland annat Underground Coal Gasification (UCG), underjordisk kolförgasning, som medger utvinning av energin i stenkol på plats i kolflötserna. Detsamma gör Indien, Sydafrika och Australien.

Trots alla böner till Gaia, allt slitande av hår och rullande i stoftet har ingen ny mirakulös teknik för energiframställning uppenbarat sig. Inget har visat sig jämbördigt med de fossila bränslena kol, olja och gas. Inte så konstigt egentligen. En kolflöts på några meters mäktighet är ett koncentrat av miljoner års solstrålning som av fotosyntes bundits i växtvävnad som komprimerats/ denaturerats under värme och tryck till de högpotenta energipaket vi tillgodogör oss i nutiden. Olja och naturgas har samma ursprung med fler slingor i produktionen.

Släpet på en ordinär tankbil skulle rymma hela årsproduktionen biodiesel från en medelstor gård med 25 ha åkerjord. Årsproduktion 25 kubikmeter förutsatt att ingenting annat odlades på gården.  Biobränslen för bilar är en återvändsgränd. Produktionen förstärker matbristen i världen.

En jämförelse med biobränslen är talande. Raps ger tusen liter (1 kubikmeter) biodiesel per hektar. När den skördats dröjer det till nästa sommar innan en ny kubikmeter finns att hämta. Det vanligaste lantbruket i Sverige har 10-50 ha åkermark, låt oss ta Sörgården med 25 ha som exempel. Gården kan framställa ynkliga 25 kubikmeter biodiesel per år om den inte odlar något annat! Det är vad en tankbil lastar i släpet. 

Stureplansfantasier.

Att avstå från fossil energi är synnerligen dyrbart. För biobränsle till Sveriges bilpark skulle krävas en åkerareal tre gånger större än landets befintliga på 2,7 miljon hektar.  De aningslösa politiker som svamlar om fossiloberoende fordonsflotta och fossilfri matproduktion 2030 vet inte vad de pratar om.

Hundpromenader

På tre år hinner vanor utveckla sig och jag har vant mig vid att ta ett snack vid tangentbordet någon gång i veckan. Andas lugnt känns som en stillsam cyberhund som insisterar på en promenad ibland. (Måttliga en gång i veckan istället för tre gånger om dagen för verkliga hundar.)

Precis som vid vanliga hundpromenader är det husse som bestämmer åt vilket håll turen ska gå. Men det slutliga resultatet är en kompromiss. Mer än en gång har bloggposten ändrat karaktär under skrivandet och blivit något annat än den första tanken. Jag har respekt för fakta och försöker ta reda på relevanta sådana istället för att löst ha åsikter. Om cyberhunden nosar upp något nytt kan promenaderna byta spår. Mycket lärorikt och något som rekommenderas.

Tills vidare tänker vi därför fortsätta med promenaderna, Andas lugnt och jag. Till min egen och en och annan läsares förkovran.