Slagsmål om klimatsmulorna

Hej-då Juholt

Partiledardebatten onsdag 18 januari 2012 visade vilket säkert grepp Moderaterna med Fredrik Reinfeldt som partiledare har om Sveriges politik. Det egentliga oppositionspartiet, riksdagens största parti (!) Socialdemokraterna med 112 mandat, hade inget att komma med. Aftonbladets osnygga förföljelse av Håkan Juholt har fått mig att tänka, ”Ge karln en chans”, och nu fick han den. Och sumpade den. Tyvärr.

Redan framför det öppna målet ’utförsäljning av skolor och vårdcentraler’ gjorde Juholt bort sig. Med darr på stämman berättade han att ”en vårdcentral i Stockholm såldes för sjuhundratusen men ganska snabbt var det någon som tjänade tjugo miljoner på den…” 

 Serafens husläkarmottagning, Stockholm

Någon!?  En minut vid Google avslöjar att det gällde Serafens husläkarmottagning på Kungsholmen som ”knoppades av” till de egna läkarna – övrig personal fick inte vara med – för futtiga 694 500 kronor. Inte ens ett rättframt nämnande av Serafens husläkarmottagning kunde Juholt förmå sig till.

Och varför bara ett exempel när varje grundkurs i retorik rekommenderar tre? Om jag gitte kunde jag lätt leta fram en rad skandalösa affärer att komplettera med. Nu fick Serafen-exemplet ingen substans.

Sent omsider hänvisade Juholt till webbsidan stockholmsrean.se där alliansregeringens alla skamliga försäljningar skulle redovisas. Tala om att slänga in jästen efter degen. Sidan visar bara försäljningarna i Stockholm. Alliansregeringen styr faktiskt över hela Sverige.

Håkan Juholt fumlade sig genom debatten med nattmössan ner över ögonen. Inget nytt, inget fräckt. Bara svammel och fraser som Den Gröna Kraften. Ett enda rakt besked om hur Sverige ska få ner sin åttaprocentiga arbetslöshet till Norges nivå (fyra procent) hade varit något.

Dags för Juholt att följa Mona Sahlin in i skuggorna.

Klimatvalsen

Att Annie Lööf,  Centern, jamsade om klimatet och koldioxiden var väntat, likaså att Gustav Fridolin, Miljöpartiet, gjorde det. ”Klimatutmaningen är vår generations stora uppgift” var budskapet. Någon yrade om att tio års koldioxidnedskärningar gått åt skogen på ett enda år. Allt cyklande till jobbet, all sopsortering under tio år var bortkastad. (Riktig hur den tanken gick ihop var oklart.)

Att Sverige bara ansvarar för 160 promille 1,7 promille (tack till kommentatorn Börje S.) av det globala koldioxidutsläppet sa de förstås inte. Inte heller att Sveriges befolkning bara utgör  1,3 promille av jordens befolkning och att landets betydelse i klimatkampen möjligen står i proportion  till det.

Men att Vänsterpartiets nyvalde partiledare, Jonas Sjöstedt, skulle dra samma vals var en besvikelse. Jag delar ex-språkröret Birger Schlaugs bild av Sjöstedt som förnuftig, saklig och realistisk. Han har inte skyggat för att nämna saker vid deras rätta namn. Så går han ut och slåss om smulorna av klimatkampen!

”Bekämpa klimatförändringarna hör till Vänsterpartiets viktigaste uppgifter”, sa Sjöstedt och kritiserade skolministern(!) Jan Björklund för regeringens svaga klimatpolitik. Är inte Vänsterpartiet sprunget ur kommunismen – förkroppsligad av Lenin och Stalin under Sovjetexperimentet 1922-1991 – och nu i tvättat och kammat skick försvenskat?  Är dess färg inte längre röd? Andra frågor än koldioxidutsläppet borde ligga närmare ett sant vänsterpartis hjärta: klasskampen, arbetarnas rätt till produktionsmedlen, makten över kapitalet.

Det finns inga aktuellare frågor i dag. Vore jag arbetare på Saab eller Volvo röstade jag väl hellre på ett parti som vill ge arbetarna delägarskap i fabriken än ett som vill förbjuda bilar av hänsyn till klimatet.

”Fyra svinefötter”

Kanske alla partier lovar kämpa för klimatet? Kanske är de, för att citera riksdrotsen Per Brahe (1602-1680), i den frågan likadana "alldeles såsom fyra svinefötter"?

Låt se:

Socialdemokraterna? (112 mandat) Visst: ”Klimatförändringarna är en av de största utmaningarna som världen står inför.”

Moderaterna?  (107 mandat) Jodå: ”Klimatet är vår tids kanske största miljöutmaning.”

Miljöpartiet De Gröna? (25 mandat) Självklart: ”Klimatförändringarna är vår tids största utmaning.”
 
Folkpartiet? (24 mandat) Absolut: ”Klimathotet är en av vår tids viktigaste miljöfrågor.”

Centerpartiet? (23 mandat) Naturligtvis: ”Klimathotet är vår tids största utmaning.”

Sverigedemokraterna? (20 mandat)  Nej, ingen klimatkamp.

Vänsterpartiet? (19 mandat) Jojomän: “Hotet om klimatförändringarna är en ödesfråga för planeten och kraftfulla åtgärder måste vidtas för att begränsa dem.”

Kristdemokraterna? (19 mandat) Nej, inte de heller. De låter förstås Gud sköta klimatet.

Av de 349 ledamöterna i Sveriges riksdag är 310 försvurna att delta i klimatkampen, endast 39 står vid sidan. Sex av de åtta partierna lovar rädda klimatet.

Ingen profilfråga

Klimatet som profilfråga är tandlöst. Alla pekar åt samma håll, alla ger samma löften. Och – inte minst – alla är lika maktlösa. Inget svenskt parti kan göra något som märks globalt. Även om Sveriges koldioxidutsläpp sänktes till noll skulle effekten försvinna bland decimalerna.

Resultatet för lilla Sverige skulle däremot bli förödande. Ingen cementindustri, ingen metallindustri, ingen vägtrafik, ingen flygtrafik, ingen fartygstrafik … den fullständiga listan är lång. Tillbaks till hästskjutsarna 1801.

Den ”gröna” förnybara energin är långt ifrån koldioxidfri. Varje vindkraftverk består av betong, armeringsjärn, kvalitetsstål, den sällsynta jordartsmetallen neodymium och förstås koppar. Vindkraftverket Matilda bestod av 1 400 ton betong och armeringsjärn samt 200 ton stål när det efter 15 års produktion revs 2008. Icke återvinningsbar propeller i kolfiber. Den som gitter kan räkna ut koldioxidutsläppet per år och producerad kWh. En svensk vindkraftpark på, säg, 2 000 verk (i oktober 2011 fanns 1 884 st) med livslängd trettio år kan varken byggas eller underhållas utan utsläpp av fossil koldioxid.

De politiker som lovar ”ett fossilfritt Sverige” i framtiden är antingen durkdrivna lögnare eller dåligt pålästa.

Fantastisk magisk ny energi. INTE

När det kniper och fakta blir för svåra för ”gröna” visionärer tar de till framtidens gåtfulla energikällor. På något sätt ska sådana utnyttja de 6 kWh solstrålning som når varje kvadratmeter jordyta varje dag. Vid datorn trollar de bort olägenheten att solen inte skiner om natten, drar miljövänliga högspänningsledningar från Sahara och uppfinner rena ekologiska superbatterier som lagrar en halv global dygnsförbrukning elström (≈ 28 TWh, hälften av Sveriges årsproduktion av kärnkraft, 56 TWh).

Alternativt kan de sträcka sig till ett antal tokamaker i väntan på de små hemmakraftverk för kall fusion som väntar om hörnet. För det gör de, det har stått i tidningen.

Låter jag cynisk? Rätt – det är jag. Jag trodde inte att marknaden för blå dunster var så stor att vartenda svenskt politiskt parti av format kände sig tvunget att sprida sådana i en partiledardebatt. 

I verkligheten kan Sverige inte göra ett dugg åt klimatet. Om global uppvärmning klimatförändring klimatstörning existerar, och om den orsakas av människans koldioxidutsläpp finns inget sätt att stoppa den. Den förmodade orsaken – förbränningen av fossila bränslen – sprider sig okontrollerat över jorden. Mest ökar den i länder med snabb teknisk utveckling: Kina, Indien, Turkiet, Sydafrika, Brasilien, Mexiko. Det är en tidsfråga innan den når Nigeria, Kenya, Tanzania.

Den globala maktbalansen medger inte att rått förtryck typ kolonisering och krig används för att stoppa utvecklingen.  Den internationella finansvärlden vill det inte heller – möjligheterna till vinster för den är enorma. Idén att köpa ut industrialisterna med bidrag på 100 miljarder euro/dollar per år begrovs vid Köpenhamnsmötet 2009.

Om riksdagen kunde stoppa hela det svenska koldioxidutsläppet 49 050 megaton/år skulle världens koldioxidutsläpp 29 888 121 megaton minska till 29 839 071 megaton. I gigaton från 29 888 till 29 839 gigaton. I teraton från 30 till 30 teraton. Det är vad jag menar med att alla svenska insatser försvinner i decimalerna. 

Uttryckt i pengar: Sverige bidrar med 50 kr av 30 000 kr. Inte ens i teveprogrammet Lyxfällan har en så liten slant någon betydelse.
 
Ändå sitter 349 svenska riksdagsledamöter, väl avlönade, med dagtraktamenten och hyresstöd långt över vanlig medborgarnivå snällt igenom en av riksdagens främsta mediahändelser och ägnar den åt – ursäkta uttrycket – skitsnack.

Blir man trött eller blir man trött?