Jonas Sjöstedts förvillelser

Stjärna från vänster

En ny stjärna har tänts på den svenska klimathimlen. Det är Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets ledare sedan 6 januari 2012. De etablerade klimatentreprenörerna – Miljöpartiet och Centerpartiet – har tappat  sin lyskraft. Genom taktisk anpassning till den tysta förändringen i folkopinionen har de gjort klimatet till en icke-fråga. Miljöpartiets ”förräderi” utlöste rentav bildandet 2011 av ett riktigt, äkta, kompromisslöst mörkgrönt parti med det originella namnet Gröna Partiet.

På mindre än två månader har Jonas Sjöstedt flammat upp som en klimatdriven supernova. Där nyss bara fanns en mörk fläck i form av Lars Ohly och gamla vänsterpartiet står plötsligt en flammande klimatförkunnare. Som säger sin mening utan att tveka på orden och drar konsekvenserna långt in i en verklighetsfrämmande fantasivärld. 

Sjöstedt har en tyngd i framträdandet som få andra partiledare. I talarstolen kan han mäta sig med Moderaternas Fredrik Reinfeldt. Socialdemokraternas Stefan Löfven sattes i koppel när han tvingades börja sin bana som ja-sägare till europakten. Han är dessutom handikappad av att inte ha en riksdagsplats.

När Jonas Sjöstedt föreläser ger han orden rytm och betoning som om de betyder något. Han uttrycker en åsikt klart och tydligt. Exempel: ”Vi vill inte ha uranbrytning i Sverige.” Färdigsnackat. Lyssnaren tror sig förstå vad han menar. Sjöstedt är en sällsynt begåvning i den agitationsindustri politiken har blivit. Som brandtalare är han värd all beundran. I tevedebatter (senast SVT:s Agenda 19 februari 2012) är han inte samma stjärna.

Jonas Sjöstedt har levt det mesta av sitt vuxna liv i de professionella politikernas guldfiskskål. I tjugoårsåldern kallade han sig kommunist men följde strömmen och blev socialist/feminist. Han var bara 30 år då han 1995 blev Vänsterpartiets ledamot i EU-parlamentet där han stannade till år 2006. Då följde han sin fru, diplomaten Ann Måwe, till New York och kretsarna runt Förenta Nationerna. År 2010 blev han ledamot i Sveriges riksdag och 6 januari 2012 ledare för Vänsterpartiet. Milt knotande bor han i sin fru diplomatens förmånsbostad (för 7000 kr i månaden) nära Carl Bildt på Karlavägen i Stockholm. Själv beskriver han denna lyx som ett tåligt buret lidande. Skänk honom en medlidsam tanke, ni med andrahandskontrakt i förorterna.

EU-parlamentets palats i Bryssel. Ett hem för de verkligt utvalda.

Budskapet

Sjöstedts (och rimligen Vänsterpartiets) position i klimatfrågan är extremt kompromisslös. Rena sharia-attityden. Grunden är en oinskränkt tro på AGW-hypotesen som hävdar att människans koldioxidutsläpp är en fara för jordens klimat. Rentav det största hotet mot mänsklighetens fortsatta överlevnad. Stiger koldioxidhalten i atmosfären över 450 ppm antas jordens medeltemperatur stiga med mer än 2 ^oC (det allmänt accepterade ”säkra” värdet) och en ohejdbar resa mot katastrofen börjar. Redan nu är luftens koldioxidhalt 393 ppm och ökande.

Sjöstedt: ”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål.”

Klimatkatastrofen har blivit något man driver med. Här Paris variant.

Ingenting blir då lika viktigt som att hejda det globala koldioxidutsläppet. År 2010 var det 33,4 gigaton, miljarder ton. Den officiella siffran för 2011 föreligger inte men är rimligen ännu högre. Enda sättet att minska koldioxidutsläppet är att stoppa användningen av fossila bränslen. Problemet är att 81 procent av världens industriella energi kommer från dem.

I Sjöstedts/Vänsterpartiets nya gröna värld finns inte heller kärnkraften. Den är visserligen lika koldioxidfri och klimatvänlig som vattenkraft och vindkraft men ska ändå bort därför att … tja, den ska bort, helt enkelt. Så är det bara.

Sjöstedt: ”Vi vill ersätta kärnkraften med förnybara energikällor och vi vill inte bygga någon ny kärnkraft i Sverige. […] Vi vill inte ha uranbrytning i Sverige.”

En sådan desperat Ardenneroffensiv passar ett parti på undergångens brant (19 riksdagsmandat, på gränsen till utplåning). Men varför klimatfrågan? Och varför kärnkraftsrädslan? Finns det verkligen slumrande opinioner att mobilisera inom dessa föråldrade problem?

Kärnkraftsfrågan

En mer söndertröskad fråga finns knappt i Sverige. Diffus ängslan för atomkraften under 1970-talet, Thorbjörn Fälldin och Centerpartiets valseger 1976, raden av vacklande regeringar, den avsiktligt suddiga kärnkraftsomröstningen 1980 vars resultat var ”fel”. Ny tur i februari 2009 då alliansregeringen sa sig vara för kärnkraften. De senaste kalla vintrarna har elen från kärnkraft varit oumbärlig. Vad folk efterlyser nu är fungerande kärnkraft, inte nedläggning.

Det gäller också internationellt. Storbritannien/Frankrike bygger två nya reaktorer i England. Även USA bygger två nya, de första sedan 1979 då olyckan i Harrisburg gjorde kärnkraften impopulär. Finland stretar på med sann finsk sisu: reaktorn Olkiluoto 3 är snart klar och ett helt nytt kärnkraftverk planeras i Pyhäjoki ”16 mil fågelvägen från svenska Skellefteå.”

Pyhäjoki är platsen för ett nytt kärnkraftverk i Finland. I Olkiluoto ligger ett verk med två reaktorer i drift och en tredje snart klar att invigas.

I Tyskland har Bündnis 90/Die Grünen makten tillsammans med Angela Merkels CDU. De tvingade fram beslut om nedläggning av kärnkraften i paniken efter tsunamin som förstörde Fukushima i Japan våren 2011. Åtta reaktorer stängdes direkt och återstående ska fasas ut fram till 2022 ”för att ersättas med förnybar energi”. I verkligheten bygger och planerar Tyskland 21 fossila kolkraftverk och 24 fossila gaskraftverk för att ersätta kärnkraften och vara reglerkraft för 12 planerade vindkraftparker. Redan innan var landets LULUCF-justerade koldioxidutsläpp 9,9 ton/invån/år (Sveriges 2 ton) och det kommer att öka.

Att lägga ner kärnkraften och samtidigt minska koldioxidutsläppen är inte möjligt i industrialiserade nationer. Varken i Tyskland eller Sverige. Det vore intressant att skärskåda Jonas Sjöstedts kalkyler för det konststycket.

Klimatfrågan

I sin debut i partiledardebatten 16 januari 2012 sa Jonas Sjöstedt om klimatet: ”Det fanns en tid då den svenska regeringen pratade om det här. Då ministrarna stod på rad och pratade klimatfrågor. I dag har jag knappt hört ett ord om klimatfrågor.”

Han borde ha frågat sig varför. Varför ligger Miljöpartiet lågt med klimatfrågan, hur gick det för Centerpartiet som istadigt trumpetade klimaträddning i valkampanjen 2010? Miljöpartiet gick upp sex mandat till 25, Centern gick ner sex till 23.

Fracking för skiffergas, USA

Klimatfrågan är död. USA/Obama satsar på ökad olje- och gasutvinning, Kina har aldrig brytt sig, Indien industrialiserar landet med egna enorma koltillgångar, Ryssland försörjer allt större delar av EU med naturgas från Sibirien, Sydafrika planerar (med stöd av Världsbanken) för 200 års kolbrytning i den gigantiska Waterbergformationen.

EU är ensamt om att slåss för begränsningar i koldioxidutsläppet. Inför COP17 i Durban 2011 suckade unionens klimatkommissionär Connie Hedegaard uppgivet: ”Europa står för endast 11% av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 89% göra?” De gjorde ingenting.

Nyligen mötte EU för första gången hårt motstånd i nedskärnings­politiken. Då man krävde att Kinas flygtrafik på EU skulle betala koldioxidavgifter på flygbränslet sa Beijing nej. Bryssel sa, då får kinesiskt flyg inte landa här. Varpå Beijing svarade, då får EU:s flyg inte landa i Kina. Där står frågan nu.

EU-parlamentets palats i Strasbourg där de är förpliktade att hålla tolv sessioner om året vilket medför ett pendlande för ledamöterna mellan Bryssel och Strasbourg. Varje 30-årig yngling som får medlemskort i dessa palats må förlåtas om han känner sig lyft över populasen.

Det kan verka konstigt att en fd. kommunist som Jonas Sjöstedt så hängivet ställer sig  på det superkapitalistiska, av bank-och industrijättar styrda EU:s sida i koldioxidfrågan. En blick på hans karriär förklarar saken. Knappt torr bakom öronen trädde han trettioårig in i EU-parlamentets gyllne salar i Bryssel, Strasbourg och Luxemburg. Sedan kan han kalla sig metallarbetare så mycket han vill.

Felsatsning?

Att AGW-hypotesen vetenskapligt står på allt bräckligare ben har liten betydelse på kort sikt (5-10 år). Däremot är svängningar i folkopinionen helt avgörande. Varje politiskt parti har fingrarna i luften för att känna hur valvinden blåser. Förr eller senare gör skiftningarna intryck i partiprogrammen. Det är just demokratins quinta essentia, själva byggstenen för allt det andra.

Att klimatfrågan tappat betydelse i USA och Storbritannien ser var och en som följer politiken där. Men inte i Sverige, väl? Detta land av rödkindade naturälskande vikingaättlingar som dricker mellanmjölk och äter ekologiskt. Som ska bli föredöme för världen i klimatfrågan?

Sjöstedt-effekten vid hans tillträde som partiledare i januari 2012 innebar en ökning från 6,3 till 8,8 procent. Efter en månads idogt klimatargumenterande hade siffran sjunkit till 6,7 procent. Räkna med att Vänsterpartiets spindoktorer väntar med spänning på marsvärdet.

 

Jodå. Ovädersmolnen hopar sig redan över Vänsterpartiet. Då Jonas Sjöstedt var nyvald partiledare i januari 2012 steg partiets siffra i Sifos väljarundersökning från 6,3 procent i december 2011 till 8,8 procent. I februari då Sjöstedt varit på väg en månad i sitt klimatkorståg hade andelen sympatisörer sjunkit till 6,7 procent (minskningen med 2,1 procentenheter är statistiskt säker). En sådan nergång till och partiet är på gränsen till att falla ur Riksdagen.

Intressanta tider stundar. Vänsterpartiets yrvakna klimatintresse kan komma att raskt tona bort till förmån för den gamla räddningsbojen ”Feminismen”. Ny-ny partiledare Rossana Dinamarca som var det kvinnliga alternativet då Sjöstedt valdes (med 179 röster mot 39). Vi kan få se en Juholt Mark 2. Inget är så värdelöst som en partiledare som satsat fel.

En supernova brinner vanligen några dygn och slocknar inom veckor eller månader.