Klimatkatastrofen bordlagd i väntan på bättre tider

Det börjar märkas att klimatrörelsen tappat luften. När den tvingades överge det en gång så fruktbara begreppet ”global uppvärmning” tog den sitt första steg mot nederlaget. Inga smältande polarisar längre, inga döende isbjörnar som behövde "faddrar", ingen stigande havsnivå som skulle dränka Göteborg och Manhattan inom kort. Hela konceptet med ett öde värre än kärnvapenkrig, civilisationens undergång och Homo sapiens reducerad till spridda stammar typ neanderthalare på samlar/jägarstadiet är plötsligt förlegad. Gammaldags, så nollnoll-tal.

En av de mindre effekterna är att min motivation för att skriva Andas lugnt-inlägg har punkterats. När jag började 8 januari 2009 var debatten full av stolliga klimatsynpunkter, det fanns en spridd tro på att jorden måste ”räddas” och att det bara kunde göras genom försakelser och späkningar. Leva påvert, inte köra bil, inte äta kött, inte torsk, inte tända ljus, inte kissa i havet... Listan var lång.


Debatten var stängd. Al Gore ägde frågan, George Monbiot regerade på The Guardian, Karin Bojs på DN, det var förräderi (i alla fall ovetenskapligt) att inte tro på den globala uppvärmningen, skolbarn drömde mardrömmar av klimatskräck. Avvikare mobbades i tidningar och radio.


Minns du uppbyggnaden inför klimatmötet i Köpenhamn? G8-mötets ”beslut” att jordens temperatur inte skulle få stiga mer än 2 grader C, det käcka utropet ”Sluta fega, Carlgren” av EU-parlamentariker Eva-Britt Svensson och riksdagsledamot Wiwi-Anne Johansson, det luftiga snacket om 30 TWh vindkraft till år 2020.


Och det sannolikt stolligaste och mest världsfrånvända ”klimatbeslut” som någonsin tagits – EU:s ministermötes resolution under ordförandeskap av vår egen Fredrik Reinfeldt att sänka koldioxidutsläppen med 80–95 procent! till 2050. Visste ministrarna hur det mesta av Europas el framställs (kolkraftverk), hur stål tillverkas (reducering av järnmalm med kol i masugnar upphettade med el eller kol till 1 400 C), hur man gör cement (bränner bort CO₂ ur kalksten vid 1 450 C) och hur bilar och flygplan drivs (förbränning av petroleumfraktioner)? Konsekvenserna skulle ha blivit så genomgripande att det hade krävts en ny Uggleupplaga för att beskriva dem.


Så har också EU i tysthet övergett beslutet och Fredrik Reinfeldt har lämnat klimatfrågan.

Minns du hur mycket pengar det skulle handla om? EU skulle satsa 100 miljarder euro (en miljard är tusen miljoner), ungefär 950 miljarder svenska kronor. Om året. Som gåva! För obestämd framtid.

Det du. Sådana fantasisiffror trodde man på så sent som i november 2009. Undra på att en självtänkande man tvivlade.

Jämför detta med vad EU-länderna efter mycket stånkande har nått fram till för att rädda Greklands ekonomi och därmed euron och sina egna skinn: Upp till 30 miljarder euro. I form av lån. Till 5 procents ränta. Som Milton Friedman (1912-2006) sa: "There is no such thing as a free lunch." (Det finns inget sådant som en gratis lunch.)


Pannkakan i Köpenhamn: Så kom då det hajpade klimatmötet COP15 7-18 december 2009 i Köpenhamn då Världens Ledare skulle rädda jorden. Runt tjugo tusen delegater och journalister plus ett oräknat antal klimatsupportrar, alla Danmarks och de flesta av Skånes limousiner, fri champagne och gratis sex till delegaterna. Som handledning för beslutsfattarna en rad Frågor & Svar typ ”Vad är CO2? En beståndsdel av luft”. Världens kanske bästa teleprompterläsare, självaste Barack Obama, var med några timmar.


Men det som var tänkt som soufflé blev pannkaka.

Där satt alla med långa näsor avslutningsdagen sedan de fem stora gorillorna USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien helt fräckt kommit överens om att skita i hela idén med CO₂-nerskärningar. Världens miljöministrar chockskadades och är fortfarande kvar i förnekelsefasen. Mumlar i sömnen om Cancún i Mexico i december 2010. Då du.

De inbitna klimatlobbyisterna typ James Hansen och Phil Jones har stämt ner tonen, ministrar och journalister skäller inte skeptikerna för antivetenskapliga plattjordingar längre, dagstidningar och teve (även svenska) har öppnat för klimatkritiska synpunkter. Det har gått förbluffande fort.

Man påminns om det klassiska katastrofscenariot när något – lämlar, banker, IT-aktier – ökar obehindrat och närmar sig exponentiell tillväxt. Katastrofen kan komma snabbt. Under ett antal år hade klimatlobbyn och forskare med global uppvärmning som tema goda tider med stora forskningsanslag och starka genomslag i media. Varje Uppfinnarjocke fick lufta sin idé femton minuter i rampljuset: måla alla världens tak vita, sprid mikroskopiska speglar i stratosfären, samla all majshalm i USA och sänka den i havet, slakta alla idisslare, gödsla havet med järnpartiklar, bogsera isberg från Antarktis till ekvatorn – säg något och det har föreslagits. Kraven på förslagsställarnas intelligens och idéernas genomförbarhet krympte i samma mån.


Nu, med vacklande ekonomi i västvärlden, stor statsskuld hos många stater, hög arbetslöshet och urholkning av den sociala tryggheten, känns den teoretiska risken av en klimatkatastrof inte längre så akut. Problemet får diskuteras när tiderna blir bättre.

För klimatalarmisterna är det så att säga fredagen den 12 september 2008 hos Lehman Brothers. Raset kom måndagen den 15e. Den dag forskningsanslagen börjar krympa gäller lagen ”Rädde sig den som kan. Sisten ut släcker ljuset.”

Det kan dröja länge innan det tänds igen.

Den berömda glödlampan i brandstationen i Livermore utanför San Francisco som brunnit sedan 1901, alltså i 109 år. Den är bara på 4 watt vilket sannolikt har bidragit till att göra den så långlivad.

Tillägg i blogglistan: Jag har lagt till bloggen “Science of Doom” som har en saklig och sympatisk profil. Exempelvis detta i programförklaringen:

What does the author think about Climate Science?
(Vad tänker författaren om klimatvetenskap?)

It’s a fascinating subject and something really worth trying to understand.
(Det är ett fascinerande ämne och något som verkligen är värt att försöka förstå.)