Poängen med elbilar

TV-underhållaren Jay Leno i sin renoverade Baker Electric från 1909.

”Elbilen är ett "måste" för att klara de framtida utmaningarna” påstår den pro-elektriska elbilsfrälsta artikeln ”Elbil” på Wikipedia. Är den verkligen ett måste och varför då, i så fall? Är det inte snarare så att elbilar har fått ett oförtjänt gott rykte som ”miljövänliga” fast de har mindre potential än till och med vindkraften?

Låt oss titta på miljöeffekterna av eldrivna bilar mot bakgrund av existerande teknologi och resurser. Med dagens metoder för att generera el ”vid källan” och egenskaperna hos de ackumulatorer (”batterier”) som finns nu och låt oss säga på fem års sikt. Inga drömmar om solkraft från Sahara och fantastiska batterier ur Jules Vernes värld.

Andas lugnt är en blogg för amatörer och därför börjar jag från grunden.

Fram till omkring 1950 hade verkstäder ofta en central elmotor vars kraft överfördes genom ett system av remmar, remskivor och axlar till olika arbetsplatser.

Elektricitet: Elen är inte en primär energikälla jämförbar med ett lass kol, ett fat olja eller ett vattenfall. Snarare är den en transportform, en energibärare, och som sådan har den oöverträffade distributionsfördelar. Två tunna koppartrådar fram till användningsstället räcker i princip. (Den tredje, gulgröna, i en vanlig elsladd har ingen primär transportfunktion.)

Numera är det självklart att man tar med sig kraften i en sladd till elmotorn i verktyget (här en vinkelslip).

Elen har en stor nackdel – den kan inte lagras som el. Då måste man ta omvägen om kemisk energi i en ackumulator, värmeenergi i en upphettad materia, rörelseenergi i ett svänghjul eller lägesenergi i exempelvis vatten. Alla metoder medför energiförluster vid användningen. För ett vanligt bilbatteri (blyackumulator) är förlusten 10-30 procent mellan den el som tillförs vid uppladdning och den som kan tas ut.


Elektricitet är inte heller något man lätt producerar hemma. Istället är man beroende av ett stort oligopol av kraftföretag som är nära lierade med staten. Alla beslut rörande elproduktion fattas långt över den enskilde konsumentens huvud. Konsumenten har inte ens möjlighet att gå någon annan stans. ”Friheten” att välja leverantör sista steget till bostaden är en placebo-åtgärd där man låter kunden spara några ören per kWh.

Elkraftens ursprung: När allt fungerar som det ska produceras elen i Sverige mest med vattenkraft (≈ 43 procent) och kärnkraft (≈ 42 procent). Resten är 14 procent värmekraft och 1 procent vindkraft. Tekniska problem är numera regel i den svenska elproduktionen. Det har visat sig vara ett sätt att få ut högre elpriser.

Att vattenkraft är miljövänlig kan man tro i Danderyd. I verkligheten torrlägger den vattendrag och förstör stora älvdalgångar, hindrar vandringen av ål och lax. Den är långt värre än brunkolsbrytningen vid Vattenfalls Jänschwalde. Till råga på eländet hamnar inkomsterna långt från den drabbade kommunen. Bildcredd: Leif Kuhlin.

Så kallad ”Grön el” är ett marknadsföringsjippo. Det som kommer i sladden är samma blandning som hos alla andra. Gröngölingen betalar ett högre pris för att lugna sitt samvete. Möjligen går en fjuttprocent till att ”främja utvecklingen av förnybar energi” sedan kraftbolagen tagit sitt.

GM_Segways Puma elbil.

Elbilens drivmedel: I princip går alltså elbilen på en blandning av vattenkraft och kärnkraft spetsad med femton procent annat. För de som tror på koldioxiden som bov i en spekulativ global uppvärmnng klimatförändring kan det sägas vara en miljövänlig åtgärd att gå över till elbil. I Sverige.

I exempelvis Tyskland är det en annan sak. Där baseras energin på olja/naturgas/kol (83 procent), kärnkraft (13 procent) och vatten/vind/diverse (4 procent). Att köra elbil i Tyskland för att rädda världen från den hemska koldioxiden vore rätt misslyckat. Ännu värre vore det i Polen där all el produceras i koleldade värmekraftverk.


I hela EU25 är den genomsnittliga mixen för elproduktion 56 procent fossila bränslen, 31 procent kärnkraft och 13 procent vatten/vind/diverse. En övertygad kärnkraftsmotståndare, typ fäbodstintan Maria Wetterstrand, som också tror att människans koldioxidutsläpp är orsak till en eventuellt kommande katastrofal global uppvärmning klimatförändring, borde inte alls kunna köra elbil i EU. Om hon levde efter sina principer (vilket är en helt annan fråga).


Sverige som föregångsland: Antag att Sverige med sina sovjetoida metoder på miljöområdet skulle tvångsgenomföra en total övergång till eldrift för våra drygt fyra miljoner personbilar i landet. (De tekniska problemen lämnar vi därhän, här snackar vi miljö.) Personbilarna släpper ut 12,3 megaton av den hemska koldioxiden i atmosfären per år. Sverige som land var # 59 på utsläppslistan med 49,3 megaton per år totalt enligt 2007 års siffror. Världen som helhet släppte då ut 29 321 megaton. (Avrundat 50 Mt för Sverige och 30 000 Mt för världen.) Sveriges andel var alltså 1,7 promille. En fjärdedel av detta kom på personbilarnas skuldregister (1,7 / 4 = 0,425 promille = 425 ppm). Vi närmar oss homeopatiska nivåer.

Kära gamla Jänschwalde spyr ut 24 megaton per år, Sydafrikas nya Medupi kolkraftverk som fick stöd av Sverige i Världsbanken 30 megaton.


Poängen med elbilar: Om man ser elbilen som en generell ersättning för den nuvarande bensin/dieseldrivna personbilsparken får man säga att den kommer till korta. Den skulle kräva helt ny teknologi och ett utbyggt elnät för att ersätta våra nuvarande bilar som har mer än hundra års utveckling bakom sig. Minskningen av koldioxidutsläppen i Europa som helhet skulle bli mycket små. I globalt perspektiv ännu mindre.

Det gäller även hybridbilarna som har både förbränningsmotor och eldrift. Motiveringarna för el är lika bräckliga i deras fall. Men att de kan vara tysta och bekväma och ett nöje att köra i städerna ska inte bestridas. Den som har råd och är lysten på experiment kan gärna prova (med Wankelmotorn i gott minne). Det är alltid roligt att ligga vid utvecklingsfronten.

Men svenska Wikipedias påstående att elbilen skulle vara ”ett måste” för att klara de framtida utmaningarna är bara en marknadsföringsfras utan innehåll. Särskilt som ingen vet vilka de framtida utmaningarna kommer att bli.