Julen 2030

Hoppsan

Länge låg år 2030 betryggande långt in i framtiden. Så långt bort att året användes som datum för potentiella klimatkatastrofer. Då skulle den arktiska havsisen vara bortsmält, isbjörnarna nästan utdöda och den sibiriska tundran ett kärrlandskap bubblande av metangas. Stora delar av den grönländska inlandsisen skulle ha smält och höjt havsytan som dränkt Maldiverna och gett problem i Göteborg.

Den katastrofen är nu flyttad till 2050 eller hellre 2100. Det är nämligen bara 18 år till 2030.

AGW-hypotesen förlorar trovärdighet år för år (jämför Köpenhamn 2009 och Durban 2011) och intresset flyttar efterhand till effekterna av oljetoppen, peak oil. Tidpunkten då oljeutvinningen stod på topp är svår att bestämma. Möjligen inträffade den 2007 eller kommer något av de närmaste åren. Den kan egentligen bara bestämmas i efterhand. Produktionen nu ligger runt 85 miljoner fat (à 159 liter) om dagen. Aldrig mer – om kalkylerna stämmer – kommer lika mycket olja utvinnas så "billigt".

Brent råolja kostar idag 108 dollar per fat (747 kr ≈ 4,70 litern). För 18 år sedan, 1994, kostade Brent 17 dollar fatet (0,74 kr litern).

Då kranarna stängs

En vanlig prognos spår att oljepriserna blir förlamande höga år 2020 och att all oljehandel gått i stå 2030. Klimatpsykosen har visat att spådomar tenderar att luta mot det dramatiska och katastrofala. Säkert är det samma sak med peak oil-prognoserna. Men låt oss leka med idén att Sveriges oljeimport upphört till julen 2030, om 18 år.

Förbränningsmotorer av otto- och dieseltyp kan inte konverteras till el- eller bränslecelldrift. Bara att skrota.

Slut med bilresorna: Det vanligaste sättet att resa i Sverige är med bil/buss. Landets har idag 6,5 miljoner fordon varav 4,4 miljoner personbilar.  Nästan samtliga drivs med dieselbränsle eller bensin. Som inte kommer att finnas om all oljehandel har upphört. Odla sitt eget biobränsle (etanol/biodiesel) förmår Sverige inte. Det skulle kräva 6 gånger större spannmålsmark än landet har. Köpa från andra EU-länder går inte heller; de skulle själva behöva 8 gånger större spannmålsmark för sina egna bilar.

Diagrammet efter Maria Grahn och Frances Sprei, Chalmers.

Tror någon att åtta EU-arealer spannmålsmark ska hittas på andra kontinenter, Brasilien eller kanske Afrika? Okej – varsågod och räkna. Tänk in bevattning, handelsgödsel, miljöansvar och ekonomi.

Biodrivmedel till Sveriges (eller EU:s) bilpark är en våt grön dröm utan verklighetsförankring. God jul 2030 till alla bensin- och dieselbilar – kanske duger de som snölyktor i trädgården.

Tåg då? Jag säger bara SJ. Företaget som hade 70 000 anställda på 1950-talet och  4 000 nu. Ett varumärke lika förstört som Vattenfall och Carema. Läs om den nyss förflutna julens tågtrafik och boka hypotetiskt in fyra miljoner fd. bilägare med familjer i tågen till jul 2030. Trevlig resa. Medför filtar, varm dryck och pansarpsyke.

Flyg? Jetbränsle ingår i fotogenfraktionen av petroleum (gas-bensin-fotogen- dieselolja-smörjolja) och när handeln med olja upphör sinar förstås jetbränslet. Därmed blir i praktiken de flesta av världens 17 000 jetdrivna passagerarplan stående på marken. Teoretiskt kan de drivas med biodiesel men räcker världens åkerareal inte till bilarna räcker den inte till flyget. Så familjeresor till Phuket blir helt otänkbara julen 2030.  Endast regeringsplanet flyger.

För eliten: Inskränkningarna i resandet kommer självklart inte att gälla den politiska, ekonomiska och sociala överklassen. Statschefer, regeringschefer, finansministrar, höga bankchefer, glasyren på den myllrande EU/eurobyråkratin, även vanliga mångmiljardärer blir givetvis undantagna och kan resa som de vill. Liksom militär och säkerhetspolis. Hur det blir för delegaterna till klimatmötet COP36 är en öppen fråga.

Oljan tar nämligen inte helt slut. De blir bara svåråtkomlig och mycket, mycket dyr.

Julmaten 2030?

Resor till julen 2030 blir ändå rätt betydelselösa. Viktigare blir problemen med julmaten och maten i allmänhet. Två faktorer gör läget kritiskt:

(1) Sverige kan idag bara producera 60 procent av sin mat. Jag skrev om saken 18 augusti och 14 december 2011.  Den 21 december 2011 dök frågan upp hos Cornucopia? som hänvisar till en rapport från Livsmedelsverket i februari 2011.  Vid en snabbkoll ser jag att Livsmedelsverket och jag har samma siffra för Sveriges självförsörjningsgrad: ca 60 procent. Resten, 40 procent av svenskarnas mat, odlas i andra länder. 

Ingen "fossilfri" mat med sådana leveranser.

Och transporteras hit. Inom Europa med (dieseldrivna) långtradare, interkontinentalt med (tjockoljedrivna) fartyg eller, för blommor och frukt, med (fotogendrivna) jetplan. Vad en extrem knapphet på olja skulle få för följder kan var och en räkna ut.

(2) För den mat som hamnar på våra tallrikar har det i genomsnitt gått åt tio gånger så mycket energi som maten innehåller. En måttlig dagsranson på 3 000 kcal (12 600 kJ) representerar alltså 30 000 kcal (126 000 kJ) förbrukad energi. Motsvarande drygt 3 liter bensin. Därav trettio procent till kvävegödning enligt Haber-Boschmetoden, trettio procent till jordbrukets maskiner och resten till pesticider, transporter och beredningar.

Enbart förlusten av Haber-Boschkvävet skulle minska världens skördar med trettio procent. Processen lär rimligtvis få hög prioritet i kön till de sista kubikmetrarna naturgas (dit skiffergasen hör).

Om

I alla framtidsscenarier finns ett antal om. Den bortdöende klimatdebatten har varit särskilt rik på sådana. Om hypotesen är riktig och om temperaturen stiger och om isen smälter … Då det gäller peak oil-prognoserna finns inget sådant om. Produktionstoppen kommer (eller har inträffat) och utbudet av fossil olja och gas måste minska successivt och slutligen nästan upphöra. Säg att nästan betyder tio procent kvar av dagens produktion av olja och klassisk gas. Då förlorar världen drygt hälften av sin fossila energiproduktion. Kolet återfår den dominerande ställning det hade fram till 1965 då oljan gick förbi.

Utanför kalkylen ligger de stora fyndigheter skiffergas som blivit åtkomliga genom borrmetoden fracking. Gasen förlänger fossilbränsleperioden dramatiskt för de länder där den finns (Polen, Storbritannien, USA). Självaste Internationella Energirådet (IEA) tror att det finns ett kvarts årtusendes tillgångar på skiffergas i världen.

Inte heller har man räknat in någon ökad framställningen av syntetisk olja från kol. Den pågår kommersiellt i Sydafrika och förbereds i Kina. Med dagens och framtidens oljepris är den ekonomiskt konkurrenskraftig. Sannolikt kommer den aldrig ut på den fria marknaden utan reserveras för vitala samhällsfunktioner och militären.

Vem tror på peak oil?

Kända fakta indikerar unisont att peak oil och en åtföljande dramatisk nedgång i oljehandeln ligger i den relativt nära framtiden (<100 år). Att nedgången ska bli så snabb som alarmisterna antar är däremot tveksamt. I samhällsplaneringen märks inga förberedelser. Vägar byggs som vanligt, bilar tillverkas och säljs i ökande antal, matproduktion och distribution görs allt mer beroende av bil- båt- och flygtransporter.  Landsbygden utarmas på servicefunktioner: de sista lanthandlarna har fått stänga sin bensinmack eftersom kravet på ”miljöbränsle” blev för dyrt; postbrev får hämtas i tätorten, kopparledningen till telefonerna monteras ner och säljs.

Den meningslösa stimulansen av ”miljöbränslen” (etanol/biodiesel) för bilar fortsätter trots att enklaste kalkyl visar att det är en återvändsgränd. En storskalig satsning skulle kräva 4-8 gånger all tillgänglig spannmålsmark för produktionen.

Sex gånger mer spannmålsmark än det finns i Sverige (alternativt åtta gånger mer än i EU). Hur mycket blir det då över till matproduktion? Vad tror Centerpartiets visionsgrupp?

Detta är allmänt kända samband men ingen bryr sig om dem.

Slutsats

När varken investerare, finansmoguler, politiker eller samhällsplanerare bryr sig om begreppet peak oil antyder det att något är fel i resonemanget. Jag kan tänka mig två saker: 

Diagram från BP visar att bufferten av bevisade oljereserver räcker 45 år med nuvarande förbrukning.

(1) En sammanvägd balanserad informationsvärdering antyder att alarmisternas kalender är för kort. Krisen, hurdan den nu blir, kommer mycket senare. Oljeföretaget BP, en av världens oljegiganter, visar att med nuvarande utvinning räcker de påvisade reserverna 45 år. Så stor har bufferten inte varit någon gång efter 1980.

Från BP:s energiprognos till år 2030. Inte bara saknas alla tecken på nedgång i oljeutvinningen, den ökar. Största ökningen spås för gas och kol - vilket verkar logiskt för en lekman. Notera den lilla betydelsen av förnybart, vattenkraft och kärnkraft. Sådan är världens energiproduktion utanför klimatrörelsens seminarier.

Den som sitter i ett regeringskansli var som helst i världen kan förmodligen ringa upp huvudkontoret för Shell, Exxon, rentav China National Petroleum och komplettera BP:s bild av läget. Säkerligen skiljer sig oljebolagens bedömningar grundligt från alarmisternas beräkningar på ASPO (Association for the Study of Peak Oil&Gas) och andra survivalistsidor.

(2) Tjugo år hit eller dit är mycket långt i politiken. Där för alltid betyder denna valperiod. Vad hade exempelvis den avgående regeringen Bildt eller tillträdande regeringen Carlsson kunnat göra för 18 år sedan, 1994, för vår situation år 2012 som börjar på söndag?

Medias fascination för AGW-hypotesen som bollar med hundraåriga tidsperspektiv och hundratals miljarder fantasieuro har gett intrycket att regeringar arbetar med stora frågor av grav betydelse för generationer framåt. I verkligheten har de ett gnetande med pluttbeslut och ett ständig jämkande med några miljoner hit eller dit. Hur ofta ler inte skeptikern stilla när någon miniminister, typ biträdande jämställdhetsminister, träder fram och förkunnar att nu har regeringen minsann satsat 200 miljoner på denna viktiga fråga. Nogsamt säger man inte 0,2 miljarder. Av en budget på 1 000 miljarder.

Ingen regering petar i en kris som inte bultar på dörren. ASPO och medlöpande alarmister får ursäkta men ni är än så länge ute i ogjort väder. I princip har ni rätt: oljan tar slut en dag, liksom även kolet. Då är det fossilbränsledrivna samhället till ända och civilisationen måste söka sig nya vägar.

Men så snart som ni påstår blir det inte. Säkert kommer det att finnas både skinka och bensin även julen 2030.

Klimatmyglet värre än vi trott

Desperation

I torsdags 15 december 2011 gjorde sex detektiver från The Norfolk Constabulary och The Metropolitan Police i England husundersökning hos bloggaren Roger Tattersall som skriver den klimatskeptiska bloggen TallBloke. De tog med sig två laptop-datorer och en bredbandsrouter på jakt efter ledtrådar till FOIA, den eller de personer som läckte mejlen till Climategate 1 och Climategate 2. 

Med Climategate 2 följde en krypterad subfolder med 220 000 mejl som en slags livförsäkring. Skulle det börja brännas behöver förövaren/förövarna  bara publicera koden så sprids 220 000 känsliga mejl över världen. Något som till varje pris måste stoppas. Läs reflexionerna hos Pointman:

“Release 2 contains the political emails and all it needs is the magic pass phrase to unmask them. It could be uttered at some phony trial on trumped-up charges, it could be uttered to a fellow prisoner, it could be disclosed to their lawyer. It could be left with a few trusted friends with instructions as to who to send it to if anything untoward should happen to them. Allowing for the very worst, it could even be in their last will and testament.”

(Release 2 innehåller de politiska mejlen och allt som behövs är den magiska lösenfrasen för att öppna dem. Den kan yttras vid någon skenrättegång på falska anklagelser, den kan sägas till en medfånge, den kan avslöjas till deras advokat. Den kan lämnas till några betrodda vänner med instruktioner om vem de ska skicka den till om något oförutsett skulle hända dem. Med hänsyn tagen till det allra värsta, den kan till och med finnas i deras sista vilja och testamente.)

Klimatforskning

Att den jättelika organisationen för ”klimatforskning” med IPCC i spetsen är en koloss på lerfötter blir allt tydligare. Det vetenskapliga underlaget är svagt. Ett, möjligen två grundfakta är solida: (1) koldioxid bromsar långvågig strålning, värms och strålar värmen vidare; i atmosfären till luften, tillbaka till jorden och ut i rymden, växthuseffekten; (2) den ökande halten koldioxid i atmosfären orsakas sannolikt av människans utsläpp av koldioxid, för närvarande omkring 32 megaton, miljoner ton koldioxid per år.

Varför cirka hälften av det antropogena utsläppet försvinner i den naturliga koldioxidomsättningen som är mer än hundra gånger så stor är oförklarat. Varför den försvunna mängden stadigt är omkring hälften oberoende av utsläppets storlek är också en gåta. (Hälften av 15 Mt/år, hälften av 30 Mt/år.)

Att höjningen av jordens medeltemperatur med 0,8 grader C sedan 1830 skulle bero på den ökade koldioxidhalten i luften (från 280 till 390 ppm) är omstritt. Dels steg temperaturen före 1950 trots att det antropogena tillskottet var litet, dels har temperaturen inte stigit under 2000-talet trots det största antropogena tillskottet någonsin. Därför har AGW-konceptets innebörd löpande urholkats från "global uppvärmning" via "klimatförändring" till "klimatstörning".

Att en ökande koldioxidhalt i atmosfären kommer att leda till katastrofala klimatförändringar med tiotals meter högre havsnivåer på 50-100 års sikt är hypoteser med svag förankring i faktiska observationer.

Ogenomförbara åtgärder

 

FN:s stora klimatorganisation, manifesterad i de årliga COP klimatmötena med femton- till tjugofemtusen deltagare (senast COP17 i Durban), försöker med administrativa åtgärder minska de antropogena koldioxidutsläppen. Eftersom (a) de tekniskt utvecklade ländernas välstånd bygger på exploatering av det koncentrat av energi som de fossila bränslena utgör, och (b) tekniken sprider sig till allt fler länder, är faktiska nedskärningar ogenomförbara. Behovet av energi är så desperat att en besparing på ett håll genast äts upp av efterfrågan någon annanstans.

Länderna med störst koldioxidutsläpp (USA, Kina, Indien, ca hälften av världens utsläpp) har inte deltagit i nedskärningsprogram som Kyotoprotokollet, och några tidigare deltagare lämnar det (Japan, Kanada).

Förslag att med ”climate engineering” reflektera/refraktera bort någon procent av den solenergi som når jorden har hittills stannat som fantasiprojekt (svaveldioxidutsläpp i stratosfären, plastskivor i yttre rymden). Att öka koldioxidupptaget i havet genom gödsling med järnfilspån ledde inte till något.

Smussel, hemligheter, manipulerad information

Kärnan av pro-AGW klimatforskare är en tätt sammansluten organisation vars målsättning är att till varje pris marknadsföra teorin. Gruppen verkar inte sky några medel, friserar sina data, håller kritiska/skeptiska forskare utanför, blockerar öppna diskussioner i tidskrifter med peer-review … knepen är många. 

Fusk i kortspel. Målning av J C van Oostsanen (1470-1533).

De läckage från insidan som blivit kända som Climategate 1 och 2 har blottlagt mycket av de vetenskapliga manipulationerna. Nu frågar man sig vad den krypterade mappen med 220 000 dokument från insidan kan innehålla. Genanta och avslöjande kommunikationer mellan forskare och makthavare?... spår av otillbörliga ekonomiska transaktioner som blottlägger oetiska/brottsliga förehavanden av ledande politiker?

Som Pointman säger, informationen kan vara en sorts dödmansgrepp-försäkring för den eller de som läcker.

Demonstration mot den inhumana behandlingen av Bradley Manning 

Polisräden mot bloggaren TallBloke har styrkt misstankarna om att härvan av mygel och konspirationer bakom klimatforskningens kulisser är större än någon trott. Någon eller några högt uppe i maktpyramiden är tydligen redo att till varje pris eliminera personerna som läcker. På dem väntar samma behandling som Bradley Manning undergår, och som väntar Julian Assange. Åratals isolering i ensamcell 23 timmar om dygnet under häktningstiden följt av livstid i ett fängelse i USA. Där livstid verkligen betyder resten av livet och varifrån man bärs ut som död.

Peak oil – och maten?

Små problem och stora

Klimatbyråkratin räddade sitt skinn i sista Durbanminuten och återkommer  hösten 2012 med COP18 i Qatar. Tydligen lever Kyotoprotokollet vidare i respirator fem år till. Någon verkan på det globala koldioxidutsläppet har KP som bekant inte.

Ett litet problem. Varför bry sig?

Ett stort problem är begreppet peak oil, det självklara faktum att olja som ändlig resurs någon gång måste ta slut. Det slutet står nu i farstun, predikar peak oil-lobbyn för döva öron. År 2030 (om 18 år!) har all handel med olja upphört och det moderna samhället gått i putten, enligt dem. Minimal fartygstrafik, rudimentär flygtrafik och obetydlig vägtrafik på grund av förlamande höga oljepriser.

Slussens invigning 1935.

Ska man tro detta? Är världens bankirer och politiker så kortsynta att de fortsätter bygga fartyg, flygplan, bilar, vägar, hamnar … hela den moderna infrastrukturen om dess beräknade livslängd bara är 18 år?  Nya Slussen i Stockholm, exempelvis, klar 2020-2022. Kan man alls hålla liv i Sverige efter 2030 – redan nu utan textil- och skoindustri, snart utan bilindustri, med varvsindustrin nedlagd sedan 1980-talet och en verkstadsindustri som flyr till länder med lägre energi- och lönekostnader?

Och vad värre är, med ett jordbruk som i dag möjligen föder 60 procent av befolkningen men som blir helt otillräckligt om 18 år ifall oljan då sinat och flödet av spannmål, kött, grönsaker och frukt från andra länder stagnerat.

Den som försöker läsa in sig på frågan blir benägen att svara ja på första frågan. Världens finansiella och politiska överklass är just så kortsynt. Alternativt tvivlar den på peak-oil. Den har en tidshorisont på 3-5 år. Och nej på andra frågan. Om peak-oil lobbyn får rätt (observera om) går det inte att hålla liv i Sverige som vi känner det. Glöm bekymret med bilar och se på problemet med mat.

Sveriges jordbruk

Sverige med 9,4 miljoner invånare har 2,6 miljoner hektar (Mha) åkermark. Antalet verksamma i jordbruket är 177 000 enligt EU:s statistiknormer (0,2 1,8 procent av befolkningen). För ett års mat till en person behövs 0,4 ha åker om dieten ska vara 3 000 kcal/dag blandad kost inklusive kött. Dagens 9,4 miljoner svenskar skulle behöva 3,8 Mha för att vara självförsörjande men saknar alltså 1,2 Mha. Dessa täcks upp av import från länder som Pakistan (ris), Italien, Spanien, Holland (frukt, grönsaker), Danmark (griskött) … listan är lång och växlande. Det mesta levereras just-in-time. Kossan som idisslar hos bonden på måndagen är lövbiff hos Ica på fredagen.

Hur driver man den karusellen om peak-oil lobbyns spådomar blir sanna?

Höskörd på gammalt sätt. Tidigt 1900-tal.

Någon ledning ger Sveriges läge under andra världskriget 1939-1945. Landet hade då 6 miljoner invånare och runt 3,5 Mha åkermark. Tjugo procent av befolkningen arbetade i jordbruket som drevs med bönder, bondhustrur, barn, drängar, pigor och hästar. Maten från nationens åkrar räckte nätt och jämnt och var därför ransonerad. På grund av köttbrist åt man kanin, kråka och varjehanda smådjur. Inga apelsiner, inga bananer.

"Det har kommit en båt med bananer". Harry Brandelius år 1946 (observera årtalet).

År 2030 blir problemet värre. Sverige har då 10 miljoner invånare som nominellt behöver 4 Mha för sin matproduktion och saknar 1,4 Mha. Världen har 8 miljarder invånare men jordens åkermark har inte vuxit. Det innebär ökad kamp om livsmedlen, höga priser och etiska fördelningsproblem. Hur skaffar man då mat i Sverige? ...  skickar ut folket på landet och nyodlar skogen med hacka, spade och årder? Eller exporterar pappersmassa via bantade och dyra kommunikationsnät?

Det är det mindre problemet. Här är det större.

Olja i maten

I dagens internationella jordbruk ligger tio kilokalorier energiutlägg (mest olja) bakom varje kilokalori på tallriken. För en dags mat (3 000 kcal) har det gått åt 30 000 kcal energi, motsvarande lite mer än tre liter bensin/diesel (à 9 225 kcal per liter). Därav trettio procent till handelsgödsel, trettio procent till jordbrukets maskiner och resten till pesticider, lagring, torkning och transporter. 

Stallgödselspridning.

Försvinner handelsgödseln minskar skördarna trettio procent, ska svenska jordbruket odla sin egen biodiesel behövs 13 procent av åkermarken till det.  Problemet är så hopplöst stort så ingen kan lösa det. Ingen låtsas om elefanten i rummet.

Naiva politiker svamlar om ”fossilfri matproduktion”  år 2020. Oljebolaget BP å andra sidan bedömer att det finns 45 år av bevisade oljereserver kvar.

Handelsgödsel

Bristämnet är framför allt kväve (N) trots att ämnet är 78 procent av luften. Länge täckte jordbruket sitt behov genom att återcirkulera stallgödseln från kreaturen. Varje gård hade sin gödselstack. ”Ju större gödselhög desto rikare bonde”. Från 1840 till 1910 spelade guanofyndigheter (fågelspillning) utanför Chiles kust en roll i världspolitiken. 

Brytning och lastning av guano för export.

År 1908 lyckades den tyske kemisten Fritz Haber (1868-1934) syntetisera ammoniak (NH₃) från luftens kväve under högt tryck. Det gav honom Nobelpriset i kemi 1918. Processen utvecklades industriellt av Carl Bosch (1874-1940) som i sin tur fick halva Nobelpriset i kemi 1931. I dag används en procent av världens energi (3-5 procent av naturgasen) i Haber-Boschmetoden som livnär en tredjedel av världens befolkning. I genomsnitt kommer hälften av  en människokropps 3 viktprocent kväve från en Haber-Boschfabrik någonstans.

Historiskt ligger Norge långt fram i kvävegödseltillverkningen. Företaget Norsk Hydro, grundat med Wallenbergpengar 1905 som Norsk hydro-elektrisk Kvælstofaktieselskab startades för att producera salpeter med vattenkraft-el i Rjukan. (Det Rjukan som gjorde tungt vatten och utsattes för pojkboks­spännande sabotage av norska motståndsrörelsen 1943-44.) Norsk Hydros tillverkning och export är nu flyttade till Porsgrunn, en dags seglats från Strömstad-Uddevalla-Göteborg. Det kan vara ett hopp för ett post-2030 Sverige som varken har olja eller produktion av ammoniumnitrat.

Framtidens problem

Energitätheten i de fossila bränslena gör dem svåra att ersätta. Etanol till en tankfylla (70 liter) i en Volvo V70 kräver 190 kg majs som kunnat ge en person 3 000 kcal/dag i åtta månader. Om Sverige skulle odla etanol till sin egen bilpark skulle åkerjorden inte räcka till.

Eller ta exemplet The London Array, världens största vindkraftspark utanför Themsens mynning. Den ska bestå av 341 stycken 3,6 MW vindsnurror med sammanlagd installerad effekt 1 228 MW spridda över 233 kvadratkilometer hav. Teoretisk årsproduktion 1228 x 8760 h = 10 757 280 MWh/år ≈ 10,8 TWh/år. Ett bra utfall för vindkraft är 25 procent, alltså 2,7 TWh/år. Under den icke-produktiva tiden krävs backup-el genererad på annat sätt, i England med värmekraftverk.

Jämför med ett gaskraftverk under byggnad på en vanlig industritomt vid gasterminalen Isle of Grain i Kent. Nominell produktion 1275 x 8760  ≈ 11,2 TWh/år. Med drift 72 procent av tiden blir produktionen 8,1 TWh/år.  Detta med endast 37 procent av koldioxidutsläppet från ett gammaldags kol- eller oljeeldat värmekraftverk. Skifte från kolkraftverk till gaskraftverk räknas därför som klimatvänlig minskning av koldioxidutsläppet enligt EU:s regler.

Potatisplockning längesedan.

Peak-oil lobbyn ligger i syskonbädd med AGW-teorin och den ”gröna” politiken och ser ett samhälle byggt på förnybar energi som naturligt och harmoniskt. Tillsammans med den hittills obetydliga globala uppvärmningen klimatförändringen klimatstörningen är peak-oil  ”vår generations ödesfråga”.

Kalkyler om fortsatt exponentiell tillväxt av människans energiförbrukning leder till det absurda: tio gånger större på 100 år, hundra gånger större på 200 år. Det påminner om sagans belöning till uppfinnaren av schackspelet: ett riskorn för första rutan, två för andra rutan, fyra för tredje, åtta för fjärde och så vidare 64 rutor. (Resultat 18 446 744 073 709 551 615 riskorn, fler än det finns i världen.)

Peak-oil lobbyn försöker lösa framtidens problem med gårdagens metoder. Den vill bygga fler lågpresterande vindkraftverk, jäsa fram allt mer biogas och täcka öknarna med solceller som reläar el från områden med dag till områden med natt.

Lösningen ligger inte där. Den ligger i att lära världens människor läsa och förstå vad hygien och födelsekontroll är. Då avstannar befolkningstillväxten på lång sikt (efter år 2050) och den globala populationen minskar. Det drömda samhället med låg tillväxt, rentav med negativ sådan, kan infinna sig. Tendensen är självförstärkande, grundad i människans önskan om ett bekvämt liv.




Man löser peak-oil problemet effektivare med en miljon skollärare, barnmorskor och barfotaläkare än med hundratusen vindkraftverk. På vägen kommer människan att använda varje åtkomligt fat olja och varje kubikmeter gas. Tro inte annat – se på fumlandet och rökridåerna vid klimatmötena. EU, ansvarigt för 11 procent av det globala koldioxidutsläppet, förlänger för syns skull Kyotoprotokollet fem år medan alla andra gör som de vill.

Kommer ett sammanbrott på energiområdet? De som styr världen tycks inte tro det. Gällande motto är: 

”Vi korsar den bron när vi kommer till den”.

Grön panik

Det råder panik inom miljörörelsen – numera detsamma som klimatrörelsen. Andra bekymmer för miljön – utfiskningen av haven, rovdriften av skogen, utarmningen av odlingsjordarna – får stå tillbaka för påhittet Rädda Jordens Klimat.

Att jordens klimat sannolikt inte behöver ”räddas” och att räddningen, om den skulle behövas, inte är något människan kan klara av, är en åsikt som sprider sig. Rädslan för katastrofala klimatförändringar/klimatstörningar blir allt mindre bland folk i allmänhet.

Det återspeglas i programvisionerna för en rad politiska parter. I Sverige tydligast hos Miljöpartiet de gröna som hade låg klimatprofil inför valet 2010 och gick fram. Centerpartiet körde hårdare med klimatet och röstförlusterna ledde till att partiledaren Maud Olofsson fick gå. Som i alla krislägen ledde förlusterna till stridigheter och splittring i den hårda kärnan. ”När krubban är tom bits hästarna.” Den största gruppen talade för anpassning till det nya läget, en mindre grupp uppmanade till hårdare tag och extremare profil. 

Ett makalöst exempel på förstockad enfald var bildandet av det nya svenska Gröna partiet. Det skulle vara riktigt grönt, så grönt det över huvud taget gick att vara, ett nytt hem för alla dem som kände sig svikna av de gamla partierna som sålt sina gröna ideal för ministerposter. Partiets grund skulle vara (a) ekologism, (b) solidaritet, (c) grön ekonomi, (d) livsrespekt, (e) djurrätt, (f) jämlikhet, (g) pacifism, (h) social rättvisa och (i) direktdemokrati. Sedan tog plusorden slut.

När kommer Gröna partiet in i riksdagen? Jo, aldrig.

Inte långt bakom i intellektuell briljans kommer nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu. Projektet speglar den längtan efter en stark man, en enastående ledare kapabel att rädda situationen, som grupper i kris ofta drömmer om. Nätverket ber politikerna besluta om radikala åtgärder utan hänsyn till väljaropinionen.

”Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.”

Ett gott samvete som ska minska tungsintheten, kan tänka. Frånsett det klena underlaget för svenska samvetskval – Sverige bidrar med 0,16 procent av de globala koldioxidutsläppen – är tanken på en ”livsstil som vi kan vara stolta över” gåtfull. 

Långserums folkskola 1904

Sverige är ett litet men tekniskt sett mycket ganska framstående land med 169-årig folkskola, ett 155-årigt järnvägsnät (i förfall), snudd på hundraårig vattenkraft med 85-procentig utbyggnad av älvarna, en femtioårig kärnkraftstradition, personbil på varannan invånare, en modest statsskuld (ca 40 % av BNP) och hyggliga 8 procent arbetslösa. 

Riktningsvisaren på taket, den så kallade ryktborsten, har en lustig förklaring. Volvos ingenjörer tyckte att riktningsvisare satt på allehanda oreglementerade ställen, som utfällningsbara pilar, som blinkers, utan ordning. Därför lanserade de ryktborsten på taket som tänkt standard. Den blev bara ännu en variant och försvann ganska snabbt.

Ska vi skämmas över vårt land? Vad fattas för att vi ska vara stolta – ett ja till Kyoto II? Om Sverige sedan eurons skapande 2002 hade kunnat ”inspirera andra länder till efterföljd” skulle läget i EU och USA varit bättre idag. Men världen rent ut sagt skiter i Sverige (som utgör 1,3 promille av världens befolkning).  Landets framgångsrikaste exportprodukt de senaste femtio åren har varit begreppet ”personnummer”. Det har i EU utvidgats till att omfatta vartenda kreatur, ko, gris, höna, till och med enskilda ägg. 

Sverige strävar efter att bli så likt andra kapitalistiska länder som möjligt. Den sociala tryggheten, en gång kallad ”folkhemmet”, är borta för länge sedan. Istället har skola, vård och omsorg blivit spelplatser för vinstgivande företag (ofta med hemvist i skatteparadis) under den vilseledande etiketten ”valfrihet”.  I linje med kapitalets krav har skatterna sänkts för de rika och höjts för de fattiga. Tillsammans med sämre pensionsvillkor för vanliga löntagare har politiken lett till att skillnaden mellan rika och fattiga ökat. En procent av Sveriges befolkning äger 40 procent av tillgångarna.




Anstiftarna till Radikalisera klimatpolitiken nu vill att politikerna ska ta beslut utan att snegla på kommande valresultat. Men begreppet ”fria val” i en demokrati består faktiskt av två bitar (1) möjligheten att välja politiker utifrån deras program, och (2) möjligheten att belöna/bestraffa politikernas utifrån hur de följt sina program. Den ena lika viktig som den andra. Ta bort påföljden (2) och demokrati blir ett tomt ord.

 I den pågående eurokatastrofen har kapitalet desarmerat demokratins sprängkraft genom att valda politiker – George Papandreo och Silvio Berlusconi – avgått och temporärt överlämnat makten till finansindustrins lakejer Papademos i Grekland och Monti i Italien. De fungerar som syndabockar vars uppgift är att underteckna alla avtal ECB/IMF/EFSF lägger fram för att sedan avgå. Så kan de politiska partierna möta kommande val utan en fläck på sig. 

I klartext ber supportrarna till Radikalisera klimatpolitiken nu om samma sak på klimatområdet. Beslut utan anknytning till folkets vilja. Fattade av en super-Il Duce-Führer-Lillefar över huvudena på  de oförståndiga medborgarna. Samma rop på en stark ledare fanns inför Köpenhamnsmötet 2009.

Radikalisera klimatpolitiken nu är intressant som tecken på paniken bland de gröna. Som politisk faktor är uppropet försumbart. Tisdag morgon när detta skrivs har 2 695 personer skrivit på.

Klimatpolitik har blivit ett begrepp med dålig klang. I USA drar klimatfrågor inte väljare på samma vis som inför presidentvalet 2008 och Obama tar sällan ordet climate i sin mun. Nu försöker han avvärja en ny bankkrasch, backa ur det dyrbara överfallet på Afghanistan  och minska arbetslösheten. Ingen president sedan Roosevelt har blivit omvald med arbetslösheten över 7,2 procent. I dag är den 8,6 procent.

Storbritannien tonar ner den gröna politiken som preludium till det som kan bli decennier av skiffergasanvändning. Frankrike har sedan 1970-talet satsat på kärnkraft och har inga planer på att stänga den. Tvärtom exporterar man el till Tyskland som av inrikespolitiska skäl planerar för att ”stänga” sina kärnkraftverk. Polen, som upptäckt stora skiffergastillgångar, motsätter sig bestämt några försök från EU-byråkratin i Bryssel att hindra utvinningen av denna fossila energikälla (i princip metan, CH₄).

Mycket tyder på att klimaträdslan haft sin tid. Den är på väg in i historien i likhet med andra folkrörelser som arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen.

Endast klimatnomenklaturan – som de 20 000 delegaterna/lobbyisterna i Durban just nu – kommer att sakna den. 

Tillägg 15:30

Det slår mig via en finsk tango i radion att i dag 6 december är det Finlands självständighetsdag då man av tradition sätter två ljus i fönstret. Vi "vattusvenskar" kan gott skänka Finland en tanke i dag.  Där har vi ett styvsinnat folk som inte tvekar att protestera mot kapitalindustrins och EU:s  metoder att tappa blodet ur länder de ser som skuldsatta. Jag tänker förstås på Timo Soini och Sannfinländarna som inte ville godkänna EU:s så kallade räddningspaket. Mer av sådant och mindre av ynkanden över dåligt samvete, tack.