Grön panik

Det råder panik inom miljörörelsen – numera detsamma som klimatrörelsen. Andra bekymmer för miljön – utfiskningen av haven, rovdriften av skogen, utarmningen av odlingsjordarna – får stå tillbaka för påhittet Rädda Jordens Klimat.

Att jordens klimat sannolikt inte behöver ”räddas” och att räddningen, om den skulle behövas, inte är något människan kan klara av, är en åsikt som sprider sig. Rädslan för katastrofala klimatförändringar/klimatstörningar blir allt mindre bland folk i allmänhet.

Det återspeglas i programvisionerna för en rad politiska parter. I Sverige tydligast hos Miljöpartiet de gröna som hade låg klimatprofil inför valet 2010 och gick fram. Centerpartiet körde hårdare med klimatet och röstförlusterna ledde till att partiledaren Maud Olofsson fick gå. Som i alla krislägen ledde förlusterna till stridigheter och splittring i den hårda kärnan. ”När krubban är tom bits hästarna.” Den största gruppen talade för anpassning till det nya läget, en mindre grupp uppmanade till hårdare tag och extremare profil. 

Ett makalöst exempel på förstockad enfald var bildandet av det nya svenska Gröna partiet. Det skulle vara riktigt grönt, så grönt det över huvud taget gick att vara, ett nytt hem för alla dem som kände sig svikna av de gamla partierna som sålt sina gröna ideal för ministerposter. Partiets grund skulle vara (a) ekologism, (b) solidaritet, (c) grön ekonomi, (d) livsrespekt, (e) djurrätt, (f) jämlikhet, (g) pacifism, (h) social rättvisa och (i) direktdemokrati. Sedan tog plusorden slut.

När kommer Gröna partiet in i riksdagen? Jo, aldrig.

Inte långt bakom i intellektuell briljans kommer nätverket Radikalisera klimatpolitiken nu. Projektet speglar den längtan efter en stark man, en enastående ledare kapabel att rädda situationen, som grupper i kris ofta drömmer om. Nätverket ber politikerna besluta om radikala åtgärder utan hänsyn till väljaropinionen.

”Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till efterföljd.”

Ett gott samvete som ska minska tungsintheten, kan tänka. Frånsett det klena underlaget för svenska samvetskval – Sverige bidrar med 0,16 procent av de globala koldioxidutsläppen – är tanken på en ”livsstil som vi kan vara stolta över” gåtfull. 

Långserums folkskola 1904

Sverige är ett litet men tekniskt sett mycket ganska framstående land med 169-årig folkskola, ett 155-årigt järnvägsnät (i förfall), snudd på hundraårig vattenkraft med 85-procentig utbyggnad av älvarna, en femtioårig kärnkraftstradition, personbil på varannan invånare, en modest statsskuld (ca 40 % av BNP) och hyggliga 8 procent arbetslösa. 

Riktningsvisaren på taket, den så kallade ryktborsten, har en lustig förklaring. Volvos ingenjörer tyckte att riktningsvisare satt på allehanda oreglementerade ställen, som utfällningsbara pilar, som blinkers, utan ordning. Därför lanserade de ryktborsten på taket som tänkt standard. Den blev bara ännu en variant och försvann ganska snabbt.

Ska vi skämmas över vårt land? Vad fattas för att vi ska vara stolta – ett ja till Kyoto II? Om Sverige sedan eurons skapande 2002 hade kunnat ”inspirera andra länder till efterföljd” skulle läget i EU och USA varit bättre idag. Men världen rent ut sagt skiter i Sverige (som utgör 1,3 promille av världens befolkning).  Landets framgångsrikaste exportprodukt de senaste femtio åren har varit begreppet ”personnummer”. Det har i EU utvidgats till att omfatta vartenda kreatur, ko, gris, höna, till och med enskilda ägg. 

Sverige strävar efter att bli så likt andra kapitalistiska länder som möjligt. Den sociala tryggheten, en gång kallad ”folkhemmet”, är borta för länge sedan. Istället har skola, vård och omsorg blivit spelplatser för vinstgivande företag (ofta med hemvist i skatteparadis) under den vilseledande etiketten ”valfrihet”.  I linje med kapitalets krav har skatterna sänkts för de rika och höjts för de fattiga. Tillsammans med sämre pensionsvillkor för vanliga löntagare har politiken lett till att skillnaden mellan rika och fattiga ökat. En procent av Sveriges befolkning äger 40 procent av tillgångarna.




Anstiftarna till Radikalisera klimatpolitiken nu vill att politikerna ska ta beslut utan att snegla på kommande valresultat. Men begreppet ”fria val” i en demokrati består faktiskt av två bitar (1) möjligheten att välja politiker utifrån deras program, och (2) möjligheten att belöna/bestraffa politikernas utifrån hur de följt sina program. Den ena lika viktig som den andra. Ta bort påföljden (2) och demokrati blir ett tomt ord.

 I den pågående eurokatastrofen har kapitalet desarmerat demokratins sprängkraft genom att valda politiker – George Papandreo och Silvio Berlusconi – avgått och temporärt överlämnat makten till finansindustrins lakejer Papademos i Grekland och Monti i Italien. De fungerar som syndabockar vars uppgift är att underteckna alla avtal ECB/IMF/EFSF lägger fram för att sedan avgå. Så kan de politiska partierna möta kommande val utan en fläck på sig. 

I klartext ber supportrarna till Radikalisera klimatpolitiken nu om samma sak på klimatområdet. Beslut utan anknytning till folkets vilja. Fattade av en super-Il Duce-Führer-Lillefar över huvudena på  de oförståndiga medborgarna. Samma rop på en stark ledare fanns inför Köpenhamnsmötet 2009.

Radikalisera klimatpolitiken nu är intressant som tecken på paniken bland de gröna. Som politisk faktor är uppropet försumbart. Tisdag morgon när detta skrivs har 2 695 personer skrivit på.

Klimatpolitik har blivit ett begrepp med dålig klang. I USA drar klimatfrågor inte väljare på samma vis som inför presidentvalet 2008 och Obama tar sällan ordet climate i sin mun. Nu försöker han avvärja en ny bankkrasch, backa ur det dyrbara överfallet på Afghanistan  och minska arbetslösheten. Ingen president sedan Roosevelt har blivit omvald med arbetslösheten över 7,2 procent. I dag är den 8,6 procent.

Storbritannien tonar ner den gröna politiken som preludium till det som kan bli decennier av skiffergasanvändning. Frankrike har sedan 1970-talet satsat på kärnkraft och har inga planer på att stänga den. Tvärtom exporterar man el till Tyskland som av inrikespolitiska skäl planerar för att ”stänga” sina kärnkraftverk. Polen, som upptäckt stora skiffergastillgångar, motsätter sig bestämt några försök från EU-byråkratin i Bryssel att hindra utvinningen av denna fossila energikälla (i princip metan, CH₄).

Mycket tyder på att klimaträdslan haft sin tid. Den är på väg in i historien i likhet med andra folkrörelser som arbetarrörelsen, frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen.

Endast klimatnomenklaturan – som de 20 000 delegaterna/lobbyisterna i Durban just nu – kommer att sakna den. 

Tillägg 15:30

Det slår mig via en finsk tango i radion att i dag 6 december är det Finlands självständighetsdag då man av tradition sätter två ljus i fönstret. Vi "vattusvenskar" kan gott skänka Finland en tanke i dag.  Där har vi ett styvsinnat folk som inte tvekar att protestera mot kapitalindustrins och EU:s  metoder att tappa blodet ur länder de ser som skuldsatta. Jag tänker förstås på Timo Soini och Sannfinländarna som inte ville godkänna EU:s så kallade räddningspaket. Mer av sådant och mindre av ynkanden över dåligt samvete, tack.