När president #44 Barack Obama tillträdde ämbetet 20 januari 2009 skulle han bland annat ”rädda klimatet” – en uppgift som då (2008-2009) var opinionsmässigt viktig. Kokar man ner begreppsinnehållet gällde det att stoppa det moderna samhällets utsläpp av fossil koldioxid som i första hand beror på industriell förbränning av kol, olja och naturgas.
De globala utsläppen sedan 1830 är cirka 1.500 gigaton, 1,5 x 1012 ton. Utsläppen har ökat halten av CO2 i atmosfären från 280 ppm år 1830 till 391 ppm idag. Ökningen skulle enligt AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming) leda till katastrofalt varmare klimat på jorden, och slutligen total klimatkollaps. Men märkbart varmare har det inte blivit.
Gammal skåpmat: Den som tyder tecknen har inte undgått att se hur AGW-hypotesen tappat anhängare. Plötsligt är teorin gammaldags, såå 2008. Climategate var en spik i kistan, fifflet med IPCC:s data en annan. Men locket lades riktigt på vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009 när de stora gorillorna USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien (tillsammans hälften av alla globala utsläpp) helt kallt beslöt att skrinlägga alla nedskärningsplaner. FN:s klimatdelegater försöker förgäves få igång dem på nytt.
Shelfområden kring Nordamerika. Detalj av global karta på Wikipedia.
Nya tag från Obama: Det är därför inte förvånande att president Obama beslutat att tillåta borrning efter olja och naturgas på USA:s kontinentalsockel (shelfen som är kontinentblockets bräm innan kontinentalsluttningen stupar ner till oceaniska djup.) Kanten ligger anmärkningsvärt konstant på vattendjupet 140 m – en konsekvens av kontinenternas historia. Det är välkänt från exempelvis Nordsjön att shelfområden kan innehålla stora förekomster av olja och gas.
Olje- och gasfält i centrala Nordsjön. Större karta här.
Därför öppnades USA:s shelfområden för oljeborrarna efter ett moratorium på över 20 år. Man hoppas hitta 12 årsförbrukningar olja och 20 för naturgas vilket blir betydande mängder. Det är signifikant att Obama berättade om beslutet på Andrews Air Force Base. Därmed strök han både militären, försvarsindustrin och oljesektorn medhårs.
Inspiration från "The Quiet Road", the weblog of Jim Bliss.
USA:s dagsförbrukning av olja är 21 miljoner fat, årsförbrukningen alltså 365 x 21 = 7665 miljoner fat à 159 liter. Ett fat olja ger 100 kg bränsle (bensin, diesel, jetbränsle) som vid förbränning ger 315 kg koldioxid. 7665 miljoner fat ger alltså 7665 x 315 = 2414475 miljoner kg CO2, eller i vanliga mått 2.414 miljoner ton, megaton per år. (Sveriges årsutsläpp är 51 megaton.)
Diagrammet från Wikipedia
Naturgasen räknas opraktiskt nog i kubikfot. USA:s årsförbrukning är 20 miljoner MMCF (miljoner kubikfot = 28.000 m3). Om vi räknar metriskt blir det 20 miljoner x 28.000 m3 = 560.000 miljoner m3 gas med tätheten 0,7 kg/ m3. Det ger 392.000 miljoner kg eller i vanliga mått 392 megaton CH4. Säg 350 megaton kol som multiplicerat med 3,15 ger 1.103 megaton koldioxid per år från gasförbränningen.
Summa (12 x 2414 = 28968) plus (20 x 1103 = 22060), sammanlagt 51 028 megaton CO2 utsläpp till atmosfären om fynden på shelfen blir de förväntade. Det kan jämföras med det största globala årsutsläppet hittills, nämligen år 2008 då det var 31 500 megaton.
51 gigaton versus 31 gigaton räknat som koldioxid. Nästan två globala årsutsläpp.
Tusentalsavgränsning: (Tillägg dagen efter.) Min bloggläsande Eva-Maria reagerar på krånglet med tusentalsavgränsning i engelsk respektive svensk text. Engelskan har komma men svenskan har punkt. Decimalkommat i engelska är däremot en punkt.
Lösningen är att jag lär mig HTML-koden för hårt mellanslag som rekommenderas istället för punkt i svenskan. Den visar sig vara & nb sp ; (non-breaking space) utan mellanslagen jag la in för att kunna visa den. Låt se: 51 028. Jajamän.
Varmt tack, Eva-Maria! Där lärde jag mig något.
Vaddå koldioxid? Varför skriver jag så mycket om koldioxiden när jag ändå inte tror att den kommer att leda till en klimatkatastrof? Jo – därför att den är ett så klart exempel på hur svagt underlag olycksprofeterna har för sina hypoteser. Hur lite täckning det finns för alarmismen, och hur lite de styrande i självs verket bryr sig om klimatrörelsen.
Och hur stort avståndet är mellan snacket och verkligheten för den som gitter tänka efter. Ta köttbenet som Obama slängde åt miljörörelsen (”my administration is upholding its end of the deal”): De nya reglerna för bilarnas bränsleförbrukning ska bli som att ta 58 miljoner bilar av vägen för ett helt år! Då frågar sig cynikern: vad innebär det, hur många bilar har USA? Jo – 251 miljoner. Bragden blev plötsligt inte så stor.
Varje gång jag hör Obamas teleprompteruppläsningar tänker jag att den mannen är för slipad för sitt eget bästa. Vill stå väl hos alla, äta kakan och ha den kvar. För att parafrasera Nils Ferlin: han halkar på sin egen halhets halka.* Fast världen är nu som den är, så jag börjar tro att han trots allt når sitt första mål: Att bli omvald för en andra period.
Väljarna är kanske inte dumma men kollar siffror gör de som regel inte.
* Nils Ferlin (1898-1961): Kan du höra honom komma ur En döddansares visor (1930).
Efter klimatfiaskot COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009 där bekymren för global uppvärmning klimatförändring visade sig väga lätt när det började handla om pengar på bordet låg klimatlobbyn lågt ett par månader. Men nu har den startat sin litania igen och försöker återuppliva koldioxidrädslan. Samtidigt pågår intensiv industriell utbyggnad av energiprojekt baserade på de klassiska fossila energikällorna kol, olja och gas. Det är i stor skala frågan om att säga en sak och göra en annan. Det ger etablerade klimataktörer mycket låg trovärdighet.
Till exempel:
Lördag 6 april skrev Storbritanniens ambassadör Andrew Mitchell en artikel i Svenska Dagbladet: ”Nya initiativ för klimatet krävs” (sannolikt på uppdrag av sin minister för energi och klimatförändringar, Ed Milliband). Inlägget är fyllt av glidningar (2009 var ett framgångsår) och snömos (”Vi tror alltjämt att en omfattande juridiskt bindande överenskommelse kommer att försäkra att den gemensamma graden av strävan är tillräcklig för att uppnå vårt 2 graders mål”) precis som vanligt i klimaträddningsartiklar.
Bilderna är klickbara.
Samtidigt, i den krassa verkligheten, beslutade Storbritanniens regering att stödja Sydafrikas ansökan hos Världsbanken om förmånliga lån på 21 miljarder kronor till kolkraftverket Medupi. Det blir världens fjärde största kolkraftverk med en installerad kapacitet på 4.800 MW som ska bränna 17 miljoner ton (megaton) lågvärdigt kol per år och släppa ut 30 megaton koldioxid. (Sveriges utsläpp 51 megaton/år, vår gamla favorit kolkraftverket Jänschwalde 24 megaton/år.)
Sverige stödde förstås också Sydafrikas begäran och det var lustigt att höra minidebatten i Sveriges Radio 2010-03-31 mellan biståndsminister Gunilla Carlsson (för) och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson (mot). Båda berättade sagor för folket.
Peter Eriksson – som har ord om sig att vara en maktpolitiker som vässar tänderna för regeringspost i höst – svävade runt i den gröna sagovärlden. ”Man har väldigt goda förutsättningar för solenergi och för vindenergi i Sydafrika.” Som läsare av denna blogg vet så skulle det krävas elvatusen vindkraftverk för att ersätta Vattenfalls Jänschwalde på 3.000 MW. Räknat watt för watt skulle det behövas 17.600 för att ersätta Medupi. Även Peter Eriksson (eller något alternativsnille i Miljöpartiet) borde klara sådana kalkyler.
Gunilla Carlsson – som sagt ett och annat allvarligt ord till SIDA – stödde sig på argumentet bistånd-till-snälla-svartingar. Utan Medupi skulle ”kvinnor fortsätta att gå och hämta ved, att leta efter möjligheter att kunna elda, att inte kunna värma sin mat på ett modernt sätt”. Som biståndsminister vet hon mycket väl att Sydafrika är ett skatteparadis för energikrävande industrier med extremt låga elpriser till företag. Gunillas stackars kvinnor betalar mer än dubbelt så mycket som företagen för elen – i den mån de har någon.
Bostäder i Soweto. Ser du några el-ledningar?
Av Medupis, säg, 35 terawattimmar per år (halva Sveriges vattenkraftel på ca 65 TWh/år) lär minst 80 procent gå för rabattpris till industrin, och resten till politiker och advokater i Pretoria och affärsmän i Johannesburg. Väldigt lite till ”tändsticksaskarna” i Soweto.
View Larger Map
Medupi och Matimba ligger vid A på kartan. Nära den mytomspunna floden Limpopo där elefantbarnet fick sin långa snabel, enligt Kipling.
Inga blåbärsprojekt
Medupi kolkraftverk kommer att ligga nära det redan verksamma Matimba kolkraftverk som inte heller skäms för sig. Kapacitet 3.990 MW (990 MW större än Vattenfalls Jänschwalde), produktion 24 TWh/år och koldioxidutsläpp 26 megaton/år. Att Medupi och Matimba ligger där de ligger beror på kolförekomsterna - de kan transportera bränslet på band direkt till sina jättestora ångpannor. Tillsammans släpper de ut 30+26=56 megaton CO2 per år (att jämföras med Sveriges 51 Mt/år).
Byggplatsen för Medupi kolkraftverk med Matimba i bakgrunden. Peter Erikssons tanke att ersätta dessa två jättar med 29.000 (tjugoniotusen) vindkraftverk verkar naiv på gränsen till rasistisk.
Det är tröttsamt att tjata om saken men Sverige är faktiskt en pluttspelare i det internationella industri- och ekonomispelet. Numera inte ens kompetent att behålla dammsugartillverkning och skjortsömnad inom landet. Långt mindre varvsindustri och bilindustri. Vore jag politiker (gubevare mig) skulle jag vara bekymrad över utarmningen av det en gång i tiden tekniskt och industriellt framstående Sverige som byggde sitt eget flygvapen och gjorde framgångsrika bilar.
Som enkel man av folket skulle jag se "av-teknifieringen" av Sverige som ett värre problem än energiutbyggnaden i länder som Kina, Indien och Sydafrika. Särskilt som inget av de länderna frågar Sverige om råd. Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Peter Eriksson kan sedan säga vad de vill.
Medupi byggarbetsplats. Inga dansande svartingar i bastkjolar där, inte.
I det strävsamma radioprogrammet ”Meny” i P1 i torsdags den 25 mars pratade Årets kock 2010 Gustav Trägårdh om en ”klimatsmart” festmeny för jippot ”Earth Hour” (Jordtimmen) som inträffar innevarande dygn lördagen den 27 mars 20:30 - 21:30 lokal tid. Då ska man ”genom en enkel handling – att släcka ljuset under en timme – visa sitt stöd för klimatet och samtidigt uppmana världens makthavare att agera i klimatfrågan”.
Spektaklet börjar i Sydney, Australien, som ligger tio timmar före oss, och är tänkt att rulla som ett mörkt band över jordklotet i takt med klockan. (Egentligen borde det börja i Nya Zeeland som ligger vid datumlinjen.) När allmogen i Ballyickeen, Dingle, längst västerut på Irland tänder ljuset igen klockan 21:30 GMT i kväll sveper bandet i tomning tre timmar över Atlanten tills klockan blir 20:30 i Boston, Massachusetts, på USA:s östkust. Så rullar det vidare tills gimmicken går till sängs vid datumlinjen i Stilla Havet efter ett dygn.
Aftonbön Anna Ancher 1888.
Om Jordtimmens betydelse för klimatet är inte mycket att säga. Energimässigt är den försumbar. Den är en PR-grej från klimatlobbyn för att hålla liv i AGW-hypotesen (Anthropogenic Global Warming, teorin att människans utsläpp av koldioxid leder till katastrofal global uppvärmning), en dogm som blev grundligt punkterad vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009. Att delta i Earth Hour är lika harmlöst som, säg, att be aftonbön. Och lika effektivt.
Det som triggade denna post var Gustav Trägårdhs förslag i ”Meny” till klimatsmart matsedel för lördagskvällen:
Blåmusslor, brytbröd
Lammstek, potatismos
Äpple och nötter, vaniljglass
Det verkar som att han mest av misstag väljer blåmusslorna som klimatsmart förrätt med förklaringen att de är ekologiska och närodlade. Där förbiser Gustav det starkaste klimatargumentet för blåmusslor (förutsatt att man tror på koldioxidökningens ödesdigra effekt på framtidens klimat), nämligen att de vid skalbildningen tog upp koldioxid ur havsvattnet och i förlängningen ur atmosfären. Och band den i kalk för överskådligt lång tid.
Jag gjorde några överslagsberäkningar i inlägget ”Klimatsmart mat med tusenårsbonus” 21 augusti 2009.
I runda slängar består 10 procent av blåmusslans vikt av kalkskal, kalciumkarbonat, CaCO3. Nästan hälften – 44 procent – av kalciumkarbonatet utgörs av koldioxid, CO2. I 100 kg musselskal finns följaktligen 44 kg koldioxid i bunden form. Och den blir kvar där mycket länge (miljoner år).
Odlade musslor växer fort och kan skördas efter 2-3 år. Odlandet kan ses som extra snabb klimatkompensering, för dem som tror på sådan. Det vanliga är att man betalar för trädplantering som ska kompensera koldioxidutsläppen vid exempelvis en flygresa. Normen är fem träd per ton CO2 och det tar omkring 70 år för dessa att göra effekt. Bättre och snabbare vore att odla 22 ton musslor per ton koldioxidsynd (≈ 2,2 ton kalkskal x 0,44 ≈ 1 ton CO2). Fixat på tre år och med 20 ton musselkött som bonus. Och skalen finns kvar långt efter att det sista jetplanet har landat. Träden, däremot, har gjort oräkneliga rundor in och ut ur atmosfären.
Den tidpunkt då koldioxiden i molluskskal genomsnittligt återvänder till atmosfären ligger längre bort än våra hjärnor kan fatta. Människan som art kommer inte att finnas då. Den lilla puffen av antropogen koldioxid i atmosfären (utsläpp hittills 1.800 gigaton, kvar i atmosfären just nu 840 gigaton) är vid det laget inte ens en millimetertjock horisont i någon framtida kalkstensavlagring.
Reningsverket i Lysekil släpper varje år ut 39 ton kväve i Saltöfjorden norr om stan. Istället för att bygga ut kvävereningen har kommunen tecknat avtal med ett företag som varje år skall skörda 3.900 ton odlade musslor. Utan att ha tänkt på det binder de också ca. 172 ton koldioxid per år i skalen så länge projektet pågår. Naturen gjorde samma sak i större skala för tiotusen år sedan, när den bildade de fossila skalbankarna i Uddevalla, ”the greatest shellbanks in the world”. Om kommun-gubbarna i Lysekil känner till dem kan man undra.
Ostronäterska. Målning av Jan Havicksz Steen (1626-1679). Ostronskalen ligger i en holländsk kökkenmödding sedan 1658 med några kubikmeter koldioxid från 1600-talet bundna i kalcium-karbonatet. Enligt dåtidens ikonografi betyder flickans odygdiga blick och suggestiva grepp om ostronet något som min känsla för dekorum förbjuder mig att nämna. Mera relaterat till vin och nöjen än klimatproblem.
Affärsidé: Vore jag affärsman skulle jag introducera musselodling som en supersnabb och super-duper effektiv form av klimatkompensering. Det finns ekonomi i modellen: Dels får odlaren några hundralappar som avlat från de samvetsömma som vill göra bot för lyxen att flyga hit och dit i världen, dels får hon för varje ton skalbunden koldioxid 20 ton musslor som bonus. Ett gyllene läge för någon smart musselodlare. Publicitet och profit samtidigt.
En av de första avlatsköparna kunde bli Årets kock 2010 Gustav Trägårdh själv. Just under rullande Earth Hour har han flugit till New York som ett led i sin nya status som kockstjärna. Säg två ton koldioxidutsläpp för den resan. Snabbt och lätt kompenserat genom odling av 44 ton blåmusslor (eller 22 ton ostron för överklassen eftersom ostron har dubbelt så tjocka skal). Som Gustav dessutom kunde servera på sin ägandes krog ”Basement” i Göteborg. (Ursäkta reklamen.)
En vinn-vinn situation om någon.
Ostronsupé 1858. Johann Wilhelm Preyer (1803-1889).
För en månad sedan kom jag in på USA-president #43 Bushs överfall på Afghanistan 7 oktober 2001. En attack som fått det löjeväckande namnet ”Operation Enduring Freedom” och som utvidgats och förlängts av den man som lovar att bli tjugohundratiotalets största besvikelse, Bushs efterträdare president #44 Obama.
I en fullkomlig värld skulle Bush och Obama ha åtalas för brott mot mänskligheten, precis som mindre skurkar typ Milošević och Karadžić. Men i den verkliga världen straffas endast ledare som blivit militärt besegrade. Bushs och Obamas överfall på Afghanistan har istället blivit politiskt och militärt förankrat i västvärlden med inte mindre än 43 länder som medlöpare i en underavdelning till NATO (North Atlantic Treaty Organization) kallad ISAF (International Security Assistance Force). Sverige hör dit.
Länk till Matthew Hoh.
I Afghanistan pågår ”Operation Moshtarak” (Operation Tillsammans) där NATO/ISAF lierat sig med soldater, poliser och politiker ur marionettpresidenten Hamid Karzais administration. Detta betraktas som ett nytt genialiskt grepp av den senaste befälhavaren, general Stanley McChrystal. De invaderande trupperna ska inte längre uppträda som de hänsynslösa inkräktare de är, och likt Gestapo och KGB sparka in dörrar klockan tre på natten på jakt efter statsfiender, ”insurgenter”. Inte heller ska de skjuta först och fråga sedan.
"Med sådana vänner - vem behöver fiender?"
Nej – nu ska de vara vänner, nu vill de ”skydda folket”. En tanke som möjligen kommer något sent. Tänk dig att en främmande och teknologiskt kolossalt överlägsen makt hade överfallit Sverige 7 oktober 2001 när Göran Persson var statsminister i en regering med namn från sagans värld: Anna Lindh, Leif Pagrotsky, Mona Sahlin... Hade någon månads bombning av Kiruna, Malmberget och Svappavaara med deras erkänt subversiva befolkning lagt en god grund för ”befrielse”? Skulle vi idag betrakta tvåhundratusen (200.000) tungt beväpnade främmande inkräktare, som varken kan svenska eller vet något om kvinnlig jämlikhet, jul och midsommar, som vänner?
Skulle vi tända ljus på våra nydöda föräldrars och syskons gravar Allhelgonakvällen och tänka förlåtande tankar om de främmande soldater vars chef bad om ursäkt och skyllde på "collateral damage"?
Obamas och McChrystals påhitt med befrielse, beskydd och vänskap åtta år in i ett överfall är så idiotiskt att jag saknar ord. Vad för slags varelser tror de lever i Afghanistan ... tamagotchis? Deras tankegång är rent rasistisk.
Jag skriver inget om Fredrik Reinfeldt och hans enfaldiga ”kamp mot ondskan”. Att kritisera ordförandens stolliga idé om 90 procents nerskärning av EU:s koldioxidutsläpp till år 2050 kändes meningsfullt. Men inför Obamas, McChrystals och tydligen även Reinfeldts koncept för hur man skapar vänner och goda demokrater i Afghanistan kan jag bara lägga ner pennan stänga av datorn. Lämna argumentationen till de som kan bättre. Reinfeldt är ändå bara en medlöpare.
Har någon lagt märke den tystnad som plötsligt sänkt sig över Afghanistan? Lagom hade attacken mot Marja ("Operation Moshtarak”, som betyder Tillsammans) startat 12 februari 2010 och gett ifrån sig några bulletiner om framgång så blev det tyst. Inga reportage om framgångsrik kamp mot de 400 till 1,000 ”rebeller” - inklusive mer än 100 ”utländska stridande” (självskrivna för Obamas istället-för-Guantanamo tortyrcenter, typ Bagramfängelset, om de inte dödas) – som beräknades gömma sig bland Marjas 80.000 invånare.
Bloggar som DN:s Afghanistanblogg skriven av Fredrik Wass ”på plats” med svenska styrkan i Mazar-i-Sharif skrev om en Elviskonsert 3 mars men är sedan dess tyst; den enligt målsättningen kritiska Afghanistanbloggen på Blogspot har inte heller haft någon information. Carl Bildt har pratat i telefon med Hillary Clinton om Afghanistan.
Helmandblog skriven av major Paul Smyth i britternas Media Ops berättade en nattstånden pilothjältesaga 6 mars men säger inget om Operation Moshtarak. BBC har inget sedan 18 februari, CNN däremot har friserade rapporter av inbäddade journalister så sent som 4 mars.
The Times, London, skrev om inledningen:
”Captain Ryan Sparks, Bravo’s commander and a veteran of some of the US military’s bloodiest days in Iraq, later said that the 12 hours of fighting on that first day in Marjah were “at least as intense as anything I experienced in Haditha and Fallujah”.
(Kapten Ryan Sparks, Bravos befälhavare och en veteran från några av USA-militärens blodigaste dagar i Irak, sade senare att de 12 timmarnas strid på den första dagen i Marjah ”var minst lika intensiva som något jag upplevde i Haditha och Fallujah”.)
Från massakern i Fallujah november 2004.
Fallujah i Irak jämnades med marken genom artillerield och bomber november 2004. Sannolikt användes även kemiska vapen. Omkring 6.000 betydelselösa irakiska civila antas har dödats fast de förstås inte räknades enligt USA:s motto ”We don’t count the bodies” (Vi räknar inte liken).
Tro inte att det är annorlunda i Afghanistan. Mord och terror vill man sköta diskret. Det är redan förbjudet att visa resultaten av talibanska anfall och självmordsattacker på teve. Att utvidga informationsförbudet är en enkel sak för general McChrystal. Både journalister och soldater tiger när de blir tillsagda.
Så här går det till när brittiska SAS övertalar talibaner att ansluta sig till Karzais regim:
”British special forces operations in southern Afghanistan now centre on persuading mid-ranking Taliban leaders that they are better off working with the Afghan government. This involves a mixture of “hard arrests” — snatch operations to grab key Taliban leaders to gather intelligence — and “offensive action” in which Taliban leaders are killed”.
(Brittiska specialstyrkor i södra Afghanistan fokuserar nu på att övertala talibanledare på mellannivå att de tjänar på att arbeta med den afghanska regeringen. Detta innebär en blandning av "hårda gripanden" - bortrövande av viktiga talibanska ledarna för att samla information - och "offensiva åtgärder", där talibanernas ledare dödas.)
Granskar man denna symboliska bild av Marjas "befrielse" ser man att fotot inte är taget, säg på Stortorget i staden, utan på ett anonymt fält var som helst. Jublande folkmassor som välkomnar "befriarna" lyser med sin frånvaro. Snarare ser det ut som människor samlade för ID-kontroll och visitering.
Bilden minskar inte misstanken att det som pågår under "Operation Moshtarak” är ett blodbad vars omfattning "befriarna" vill förtiga. Så länge det går.
Fredag 5 mars 2010 hade jag nöjet att se ”Skandinaviens mest sedda pratshow” “Skavlan” i SVT 1 (länk aktiv till 25 april 2010). Fredrik Skavlan har återupptäckt att programledare i teve inte måste hoppa och skrika och klia sig under armarna som chimpanser för att fånga tittare. Till förargelse för det svenska televisionsetablissemanget är han dessutom norrman.
Den här fredagen hade han en utsökt samling intressanta människor som gäster: femfaldiga OS-medaljören Marit Björgen, det osannolika paret Thorsten Flinck och Christer Sjögren, skådespelaren Stellan Skarsgård, tatuererskan Kat von D och sist men inte minst klimatgurun Al Gore. Stjärnor som alla lyste med eget ljus.
Med fler norska program i teve kanske fler skulle betala teveavgiften.
Här på Andas Lugnt – bloggen som fridsamt argumenterar för fakta i klimatdebatten – måste jag invända mot en spridd uppfattning som Stellan Skarsgård tog upp. Nämligen att vi klimatskeptiker aldrig för fram bevis utan bara slänger oss med dåligt underbyggd kritik av klimatrörelsens renhjärtade försök att rädda jorden från undergång. Skäller forskarna för charlataner. (Sannolikt betalas vi av kol- och oljeindustrin, enligt Al Gore.) Jag ska bara ta upp en punkt.
Själva grundbulten: I varje vetenskaplig hypotes – här teorin att människans koldioxidutsläpp leder till katastrofalt varmare klimat – är det hypotesens upphovsmän som har bevisbördan. I klimatfrågan lämpligen genom att visa att jordens temperatur stiger i takt med koldioxidutsläppen. Teorin ska också fungera som underlag för prognoser. Om prognoser grundade på teorin visar sig vara riktiga styrks den, om de inte slår in försvagas den.
Relationen koldioxidutsläpp/temperaturökning: Här finns hypotesens verkliga akilleshäl. Det är ingen tvekan om att halten koldioxid i atmosfären ökar (I’ll give you that, Stellan). Sannolikt är det ett resultat av människans förbränning av kol, olja och gas. Utsläppen är kända på någon miljard ton (gigaton) när. År 2008 var de 31,5 gigaton CO2. Under perioden1910-2008 totalt 1.203 gigaton, 1,2 x 1012 ton, teraton. (Se mina tre första poster i oktober 2009.)
Koldioxidutsläppen under tre klimatperioder à ≈ 30 år plottade på brittiska Met Offices diagram över jordens medeltemperatur. Linje 0.0 motsvarar +14 oC. Notera ”cherry-picking” till förmån för AGW-hypotesen. Hade jag startat med år 1900 hade ökningen till 1941 bara blivit 0,3 grader istället för 0,5.
För perioden 1910-1941 (32 år) var stegringen av jordens medeltemperatur en halv grad C samtidigt som världens industri släppte ut obetydliga 116 gigaton koldioxid. Under perioden 1942-1978 (36 år) var temperaturökningen ingen (0 grader C) fast det antropogena utsläppet var 380 gigaton koldioxid. Slutligen för tiden 1979-2008 (29 år) var temperaturökningen 0,3 grader C och utsläppen 707 gigaton koldioxid.
(Jag har valt perioder på ca 30 år eftersom det är gränsen mellan väder och klimat.)
År 2009 satsade kol- och oljebolagen i USA 500 miljoner dollar på anti-klimatprogram i teve, enligt Al Gore.
Vare sig man tror på AGW-hypotesen eller inte är förhållandena följande:
1910-1941 0,4 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra tiondels grad upp per 100 Gt CO2)
1942-1978 noll grader varmare trots 380 Gt koldioxidutsläpp. (Ingen mätbar effekt per 100 Gt CO2)
1979-2008 0,04 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra hundradels grad upp per 100 Gt CO2)
Enkelt uttryckt: Ju större koldioxidutsläpp desto mindre verkan. The law of diminishing returns. Dessutom är det så att ungefär 40 procent av alla koldioxidutsläpp försvinner direkt genom naturliga men dåligt kända processer.
Den illa skamfilade professor Phil Jones vid East Anglia-universitetets Climatic Research Unit (CRU) – stjärna i klimatforskningen – har nyligen medgett att statistiskt sett har ingen temperaturökning skett de senaste 15 åren. Detta trots ett koldioxidutsläpp på 372 gigaton. (Fast envis som en treåring hävdar han att klimatförändringen minsann pågår ändå.)
Som lök på laxen kan vi lägga till det bevisade smusslet med observationsdata ända in i IPCC:s publikationer, den beryktade Dr James Hansens totala prognosmiss om dränkningen av Manhattan, och spådomarna om ett isfritt arktiskt hav och utdöda isbjörnar. Och som grädde på moset sådant fluff som att vitmåla alla tak i världen, beslutet att skära ner EU:s koldioxidutsläpp med 90 procent till år 2050 (genomfört av vår egen Fredrik Reinfeldt) och den svenska Energimyndighetens och politikernas prognos om 30 TWh vindkraft år 2020.
Jag håller med Al Gore om att ilska, irritation och skällsord inte hör hemma i sakliga debatter. Det är något som klimatmaffian behöver ta till sig. Att det skulle vara sista gången vi AGW-skeptiker kallas ovetenskapliga plattjordingar tvivlar jag dock mycket starkt på.
Stellan Skargård och jag rör oss i olika kretsar och kommer sannolikt aldrig att träffas. Att han tillhör mina bloggläsare är inte heller troligt. Närmare än att jag ser hans film ”En ganske snill man” kommer vi säkert inte varandra.
Som sammanfattning av Stellans och mitt fiktiva meningsutbyte vill jag säga att indicierna för en växthusgasdriven klimatkatastrof är mycket små på gränsen till obefintliga. Som prognosinstrument är AGW-teorin misslyckad. Motbevisa det, den som kan.
Andra, okända faktorer betyder mycket mer för jordens medeltemperatur. Vattenångan är Misstänkt Nr 1.
Att jag hävdar det betyder dock inte att jag menar att allt är väl med människans förvaltning av detta vårt enda jordklot. Tvärtom är världen full av skandalös misshushållning som skär i hjärtat. Nu senast avverkningen av flerhundraårig regnskog för odling av soja till kycklingfoder och sockerrör för etanolframställning.
Men det är en helt annan historia.
Den brinnande oljeriggen i Mexikanska golfen innan den sjönk.
