Krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister. I dess dagar, efter USA:s/ NATO:s/ ISAF:s rekordlånga överfall på Afghanistan (105 månader 7 juli 2010) skymtar de första sprickorna i det skamliga företaget som startades av USA-presidenten #43 Bush och utvidgades av fredspristagaren (sic) #44 Obama. Ett projekt där även Sverige är med och bidrar med fem promille av trupperna.
När krukan brast för kung Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 6 november 1632. Målning 1855 av Carl Wahlbom (1810 – 1858).
Det är känt sedan hundratals år att Afghanistan är ett svårt, för att inte säga omöjligt land att erövra. Det numer kollapsade Sovjet försökte åren 1979 – 1989 och lärde sig läxan snabbare än väst, på 97 månader och 22 dagar. Tidigare notabla försök var första engelsk-afghanska kriget 1838-1842, andra engelsk-afghanska kriget 1878-1880 och tredje engelsk-afghanska kriget 1919.
"Remnants of an Army". William Brydon rider in i Jalalabad 1842. Målning av Elizabeth Butler (1846-1933).
Det första slutade med den famösa reträtten från Kabul i januari 1842 då läkaren William Brydon var den ende av 4 500 soldater och fler än 10 000 civila som nådde Jalalabad som hölls av brittiska styrkor. Doktor John Watson, Sherlock Holmes fiktive vän, gjorde enligt Conan Doyle sina erfarenheter i det andra. Rudyard Kiplings kända dikt The Young British Soldier har också hämtat inspiration från andra engelsk-afghanska kriget:
When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains
An' go to your Gawd like a soldier.
(När du sårats och lämnats på Afghanistans slätter,
Och kvinnorna kommer för att stycka dina rester,
Bara rulla till geväret och blås ut din hjärna
Och gå till din Gud som soldat.)
Mot den bakgrunden förstår man attityden hos Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron. Han sa vid besök i Kabul 11 juni 2010: “No one wants British troops to stay in Afghanistan for a day longer than is necessary. [...] Any troop increases are not remotely on the U.K. agenda.” (Ingen vill att brittiska trupper stannar i Afghanistan en dag längre än nödvändigt. [...] Några truppökningar finns inte ens avlägset på den brittiska dagordningen.)
England är nr två efter USA och har tiotusen soldater i Afghanistan. Landet fick hem sin trehundrade i en kista 12 juni. Cameron är förstås ”desperately sad” och påskiner att alla soldater ska hem senast till 2015. Då, nämligen, är det val. Insatsen kostar dessutom landet (som har sämre ekonomi än Sverige) minst fyra miljarder pund (47 miljarder kronor) per år.
På andra sidan Engelska kanalen sprack Nederländernas regering 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Landets 2 000 soldater (hittills 21 döda) skulle tas hem sommaren 2010, men premiärminister Balkenende hade gett efter för USA:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar.
I Sverige tycker inte ens hälften av folket att det "är bra" att svenska soldater strider i Afghanistan. "Nästan hälften" heter det i statstelevisionen. Den ende politiker av format som företräder folkviljan i det fallet är Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.
Självsprickor: Barack Obamas administration spricker inifrån. Den intensivt hajpade general Stanley McChrystal (nr 298 av 855 i sin årgång på West Point men lanserad som ett militärt snille) gjorde bort sig själv i den obegripligt omdömeslösa intervjun i The Rolling Stone. Han sårade sin Commander in Chief #44 Obama svårt genom att beskriva denne som "uncomfortable and intimidated" (illa till mods och skrämd) i ett möte med höga militärer, och som ”the guy who's going to run his [expletive] war, but he didn't seem very engaged” (killen som ska köra sitt [svordom] krig men han verkade inte särskilt intresserad). Som lök på laxen beskrev generalen fru Hillary Clinton som den som bar byxorna i regeringen.
Möjligen har reklambilderna för "Bud Light Lime" begränsad anknytning till soldatlivet i Afghanistan.
McChrystals försök att spela enkel kis som käkar hamburgare och gulpar öl med citronsmak (Bud Light Lime, huvaligen) hellre än äter på restaurang med servetter och tända ljus hjälpte inte hans ställning hos soldaterna. Hans bysnilleidé att inkräktarna efter åtta års dödande skulle spela vänner med befolkningen inskränkte truppernas möjlighet att skjuta på allt som rörde sig och ökade de egna förlusterna. För att citera Pfc. (Private first class, menig en grad under korpral) Jared Pautsch. "We should just drop a fucking bomb on this place. You sit and ask yourself: What are we doing here?" (Vi borde bara släppa en jävla bomb på det här stället. Man sitter och frågar sig själv: Vad gör vi här?)
Eller Staff Sergeant Kennith Hicks: "Sir, some of the guys here, sir, think we're losing, sir.” (General, några av killarna här, general, tror att vi förlorar, general.)
Det oundvikliga slutet på Afghanistanöverfallet närmar sig. Inte ens chefsöverbefälhavaren själv, president # 44 Barack Obama, tror på seger. Ett farligt ord som kan leda tankarna vilse. Nej – ”Our goal is to make sure they [Al Qaeda] can't attack the United States." (Vårt mål är att se till att de [Al Qaida] kan inte attackera USA.) Och för det satsar han 6,7 miljarder dollar (52 miljarder kronor) i månaden.
Ett mål så subtilt dumt att det trotsar all beskrivning. Det finns kanske en handfull Al Qaida-medlemmar kvar i Afghanistan; de är faktiskt inte så stolliga att de sitter och väntar på obemannade drones och artilleriöverfall. Dessutom – och det borde vara känt för Obama – kan tankeverksamhet utövas var som helst. Yemen eller New York. Sabotagemedlen (flygplan, sprängmedel, skjutvapen) anskaffas på plats i USA.
Nederlaget är inbyggt i överfallet från början.
Sovjetiska truppers högtidliga reträtt ur Afghanistan 15 februari 1989.
Säga vad man vill men Sovjet drog sig ändå tillbaka med stil. Av någon anledning tror jag att USA:s och västmakternas reträtt blir betydligt mindre högtidlig. "Not with a bang but a whimper". Inte med en smäll utan ett gnäll.
Som de flesta vet fortsätter Deep Water Horizon-läckan och alla försök att stoppa den har hittills misslyckats. Det anses att flödet (om man ska kalla en nästan explosiv kaskad av gas/olja så) kan vara så stort som 6 400 kubikmeter per dygn. Det innebär att DWH kan slå Ixtoc I (världens hittills värsta oavsiktliga oljespill på 360 000 m3) redan efter 56 dygn, inte 90 som siffrorna antydde för två veckor sedan. I dag 12 juni är det dygn 54 och vissa anser att Ixtoc I redan förpassats till andraplatsen.
För överslagskalkyler räkna 1 gallon som 3,8 liter. Minns att "," [komma] är tusentalsavgränsare i engelskan.
Jag ser ingen orsak att ändra min bedömning från förra bloggposten att industrin i förening med kontrollmyndigheten MMS (Minerals Management Service) arbetat utmanande nära gränsen till katastrofen. Ansvaret ligger hos regeringen #43 Bush som genom presidenten själv och vicepresidenten Cheney var nära förenad med oljesektorn genom jätteföretaget Halliburton som bland annat fick exploatera Irak. Att president #44 Obama försöker lägga skulden på BP och ”talar irriterat” i brev till ordföranden Carl-Henric Svanberg är patetiskt men helt i Obamas metmaskstil.
Stackars Svanberg, grön ordförande för BP sedan 1 januari 2010, vet säkert hur man kränger mobiltelefoner och dörrlås. Men när USA:s president slåss för sitt politiska liv har han samma chans som de kristna martyrerna i Colosseum. Möjligen/troligen kommer också verkställande direktören Tony Hayward att gå samma väg. Det är Obamas sätt att visa handlingskraft.
(Tjuvnyp: Företaget heter sedan år 2000 BP men Obama envisas med att kalla det British Petroleum för att visa vem som är skurken.)
Det ska erkännas att Obama hade otur i frågan. Knappt hade han släppt loss oljeborrarna på kontinentalsockeln 31 mars 2010 så inträffade DWH-explosionen 20 april. Den 30 april förkunnade han ett sex månaders stopp för nya borrningstillstånd. Han gjorde en kort visit i Louisiana 2 maj så oförberett att man inte hann montera teleprompters utan presidenten fick läsa ur ett pappersmanuskript. Men han såg så bestämd ut och knep ihop munnen. Hårt. Den 28 maj landade han på en strand på Grand Isle för ett fototillfälle och gjorde deklarationen ”I am the President...” Den 4 juli besökte han i förbifarten New Orleans för att ytterligare manifestera sin kontroll av läget.
I verkligheten kan han inte göra mycket. DWH-flödet fortsätter och om inte BP kan stoppa det, kan ingen annan. Det finns ingen beredskap, ingen expertis utom oljeborrarna själva. Den så kallade krisplanen som MMS krävde då tillståndet gavs har visat sig vara klipp-och-klistra ur gamla ansökningar. Den listar ”walruses, sea otters, sea lions and seals” (valrossar, havsuttrar, sjölejon och sälar) som känsliga biologiska objekt fast de inte finns i området; en expert i beredskap dog 2005; telefonnummer är inaktuella... Detta var "planen" för en potentiell olycka tio gånger större än den aktuella.
Obama kritiseras för att borrstoppet ökar arbetslösheten i Louisiana. Det kommer att stänga 33 djupvattensriggar i Mexikanska golfen, därav 22 nära Louisiana och kosta sextusen jobb de närmaste tre veckorna och tjugotusen till slutet av året, klagade guvernören Bobby Jindal, republikan. Tio miljoner dollar i förlorade löneinkomster per rigg per månad, runt två miljarder dollar på ett halvår.
Jämför den förlusten med det nuvarande ersättningstaket 75 miljoner dollar för BP, som Vita Huset vill höja retroaktivt till 10 miljarder dollar. Två och ett halvt års löner för oljeborrarna. Problemet är att om Obama sänker BP går de brittiska pensionsfonderna åt skogen. På Londonbörsen har BP:s värde redan fallit från 122 miljarder pund till 73 miljarder. Kanske blir det ingen utdelning på aktierna.
Världstvåa? Det som verkligen binder Obamas händer är den presumtiva storleken på oljefyndigheterna i Mexikanska golfen. Möjligen rör det sig om det näst största fältet i världen med så mycket som 46 miljarder fat i området. Ghawar, världens största oljefält, innehöll ≈ 100 miljarder fat (16 miljarder m3) vid upptäckten år 1948 och har producerat ≈ 60 miljarder fat sedan dess.
Oljeförsörjningen är en fråga om nationell säkerhet i USA, mer betydelsefull än all sorts ”krig mot terrorismen”. Obama som nu äger USA:s långvarigaste krig – Afghanistan 104 månader 7 juni 2010 jämfört med Vietnam 103 månader – skulle inte drömma om att avstå från olje- och gasfynd som kan tävla med Saudiarabiens. Tänk om han slapp skrapa med foten för kung Abdullah Bin Abdulaziz Bin Abdulrahman Bin Faisal Bin Turki Bin Abdullah Bin Muhammad Bin Saud.
Så allt Obama säger om att skydda Louisianas pelikaner och räkor ska tas med flera nypor salt. Oljan och gasen sextusen meter ner i berglagren på ettusenfemhundra meters vattendjup i Golfen är en enorm förmögenhet som kommer före. Absolut. Sorgligt men sådan är verkligheten.
Se på dimensionerna: Cirka 65 procent av all Saudiarabiens olja 1948-2000 kom från Ghawar och tillät befolkningen (4 miljoner då, 29 miljoner nu) att leva ett elitistiskt herrskapsliv med gästarbetare som rättslös arbetskraft. Gav också landet ett inflytande långt större än motiverat, låter det på grundval av medeltida värderingar förtrycka kvinnor och halshugga brottslingar offentligt med svärd utan att någon protesterar.
(Minst av allt USA. Minns att #43 Bush lät ett privatplan med rika saudier flyga iväg hem precis efter 9/11 då det rådde allmänt flygförbud. Och fastän förövarna bakom attacken var saudier lät han anfalla Afghanistan.)
Att få intäkterna från Mexikanska golfens olja att beskatta är en våt dröm för en ekonomiskt trängd president. Sannolikt är det mer lukrativt än att beskatta koldioxiden. För pengarna kunde man pensionera varenda räkfiskare i Louisiana utan att det märkbart påverkade vinsten. Sierra Club och Jordens Vänner kan slänga sig i väggen. Detta vet förstås Obama men publikt inställsam som han är törs han inte låtsas om det.
Det kommer att borras igen, var så säker. Men först ska några huvuden rulla, i symbolisk bemärkelse. Svanberg ska nog vara glad åt att BP inte är ett saudiarabiskt företag.
Vore det inte klädsamt om politiker i allmänhet, och Obama i synnerhet medgav att de inte är allsmäktiga? Att de faktiskt inte är gud och kan utföra underverk. "Jag är presidenten, jag ska klara upp det här, bla bla bla". Underförstått: Ni kära undersåtar kan känna er helt trygga.
Ingen självtänkande människa blir imponerad av den sortens stå-uppande. Särskilt inte när skorna är så tydligt för stora som i Barack Obamas fall.
Den 6 maj skrev jag en bloggpost kallad ”Inget stoppar oljan”. Andemeningen var att inget i det tekniska perspektivet indikerar att mänskligheten på 50 års sikt kan sluta använda olja. Oljan svarar idag för 37 procent av den industriellt producerade energin (tillsammans med gas och kol 90 procent) och inget tyder på att mängden kommer att minska. Det poetiska ”Sol och Vind” har bara marginell betydelse; likaså övergång till eldrivna bilar så länge 66 procent av världens el genereras med fossila bränslen. Och resten med kärnkraft. (Att elproduktion i sig är mycket energikrävande är en annan historia: bara 40 procent av den tillförda energin kommer ut som elektricitet medan 60 procent går förlorat. Till detta ska läggas ledningsförlusterna då strömmen distribueras.)
Att förfölja bilarna i Sverige genom att höja bensinskatten 49 öre, stoppa Förbifart Stockholm och införa trängselavgift på Essingeleden är bara publikfrieri. Den globala effekten visar sig möjligen i femte decimalen.
”Ingen” i dagens rubrik syftar på den begränsning som även ”världens mäktigaste man” president #44 Barack Obama får finna sig i då det gäller en sådan naturkraft som DeepWater Horizon-läckan i Mexikanska golfen. Råoljan trycks ut av det inneboende övertrycket i olje- och gasfyndigheten som ligger 6 000 m ner i den sedimentära lagerföljden. Detta sker dessutom på 1 500 m vattendjup. Alla åtgärder måste utföras med hjälp av fjärrstyrda obemannade farkoster.
När den växande krisen tvingade ut Obama ur nästet dag 37 av katastrofen och han flög ner för ett fototillfälle på Grand Isle var hans budskap: ”I’m the President and the buck stops with me”. (Jag är presidenten och hinken stannar hos mig.) Det vill säga, jag tar beslutet och ansvaret.
[Tillägg måndag 31 maj: Beträffande "hinken" se kommentar av Christopher E. Med saknad förpassar Dr Max den till illusionernas himmel. En hjorthornsskaftad kniv använd som markör i poker ska det vara - ingen antydan om något annat finns på nätet.]
(Ett citat som brukar tillskrivas den beslutskraftige president #33 Harry Truman som inte drog sig för att avskeda krigshjälten general Douglas MacArthur år 1951 när denne tog sig för stora friheter.)
Vore jag räkfiskare på Grand Isle skulle inte ett stort lugn sprida sig i min själ. Obama är jurist och tror på juristers vis att snack styr verkligheten. Han framstår mer och mer som en anpassling utan märkbar etisk ryggrad och hans tidigare insats gällande läckan var att rytaskrika: ”Plug the damn hole” (Plugga till det förbannade hålet) åt sin stab. Om det skrämde någon har inte framgått.
Alla skäller som bandhundar på BP. Bolaget har gjort som alla krasst kommersiella företag och följt gällande regler så snävt som möjligt. Det finns tusen borrtillstånd i Mexikanska golfen och den mäktiga oljesektorn – med stöd av president #43 George W Bush och hans vicepresident Dick Cheney som var nära lierad med Halliburton – har haft tillsynsmyndigheten MMS (Minerals Management Service) i sin ficka. Kanske kunde en akustiskt styrd blowout preventer ha förhindrat olyckan med DeepWater Horizon men de kostar en halv miljon dollar och förhandlades bort hos MMS. (Med hjälp av sex, pengar och lögner, antyder Robert F Kennedy Jr.) Att avskeda chefen Elizabeth (Liz) Birnbaum, som bara suttit nio månader var typiskt Obama, i mina ögon.
De som ska göra’t: De katastrofdrabbade kan ropa på flottan, presidenten, gud eller djävulen – de som sist och slutligen ska stoppa läckan är skitiga erfarna oljeborrare ur BP:s eller annat liknande företags stall. Ett gäng, en sammansvetsad grupp – minst av allt en enskild politiker. Att jobba på 1 500 m vattendjup mot olja och gas som väller upp med högt tryck från ett sex kilometer djupt hål i havsbotten är inget för byråkrater och andra gröngölingar.
Ta bara trycket. Det stiger i runda slängar med en atmosfär per tio meter vattendjup. På min blogg får man räkna en atmosfär som ett kg per kvadratcentimeter – tio ton per kvadratmeter. Då förstår man lätt att vattenpelaren på tio m djup motsvarar ytterligare en atmosfär, hundra meter tio atmosfärer och tusen meter hundra atmosfärer. Trycket på 1 500 m är ungefär 150 atmosfärers övertryck vilket motsvarar ≈ 150 kg på varje kvadratcentimeter (utan korrigering för vattnets salthalt och andra småttigheter). Om borrhålet är en halv meter i diameter är trycket på dess yta ungefär 300 ton. Det täpper man inte till med en trasselsudd, även om Obama slår sin manikyrerade lilla tass i bordet och skriker:"Plug the 'beep' hole!".
Och borren. En rad kopplade stålrör, säg 30 cm i diameter som bildar en 1 500 m lång sträng innan den når botten där den ska 6 000 m in i berget. Som jämförelse, ta strån av spaghetti, 1,5 mm i diameter och gör en sträng 4 500 gånger längden, nästan sju meter lång och försök borra med den. Ungefär 28 meter ner i en lagerföljd. Det ger en bild av svårighetsgraden.
Hur stor blir katastrofen?
Hittills är det största oavsiktliga oljespillet Mexikos Ixtoc I som läckte 360 000 kubikmeter mellan juni 1979 och mars 1980 och smetade ner 261 km av Texas kust. Märkligt nog ser man inga referenser till det i dagens läge – bara jämförelser med Exxon Valdez 1989 i Alaska.
DeepWater Horizon har beräknats läcka från lägst 180 kubikmeter/dygn till så mycket som 3 200 – 4 000 kubikmeter/dygn. I det värsta fallet skulle DWH slå Ixtoc I efter 90 dygn – den är nu på dag 40 utan att slutet kan skönjas.
Tänk efter före:
Den slutsats man kan dra är att vissa katastrofer möjligen kan förekommas med försiktighet och god planering. Men har de väl lösts ut – av naturen själv som Eyafjallajökul – eller genom snålhet och slarv som DeepWater Horizon – ligger det nästan utanför mänsklig makt att stoppa dem. Då blir det självgoda krypet Homo sapiens väldigt litet.
Jag påminns om ett råd ur David R. Browers "Bruksanvisning för planeten Jorden" som jag återgav i en av mina första poster 8 januari 2009:
"Utan att de ombordvarande passagerarna är ansvariga kan planetens driftmekanismer drabbas av störningar orsakade av tidigare passagerares okunnighet och slarv. I detta fall rekommenderas att begära hjälp av Tillverkaren -- lämpligast genom bön."
Vilket inte ska hindra alla berörda från att jobba för fullt under krisen. Och tänka efter före nästa gång.
Koldioxiden och civilisationen:
För nöjes skull har jag tittat på grunderna för koldioxidens närvaro på jorden och ska försöka relatera människans koldioxidutsläpp till vår tekniska utveckling och dagens civilisation. Detta som kontrast till politikers och klimatlobbyisters lättfärdiga löften om att skära ner de antropogena utsläppen till en bråkdel av dagens på 20-40 år.
(Exempelvis EU:s ministermötes ”beslut” under Fredrik Reinfeldts ledning i oktober 2009 att skära ner unionens koldioxidutsläpp med 80-95 % till år 2050. Troligen det mest naiva ”klimatbeslutet” i världen.)
Det här är post nr 1 i projektet.
Ingen som har minsta aning om varifrån det moderna samhället får sin energi kan tro på det lösa pratet om nedskärningar. Runt nittio procent (90 %) av världens industriella energiförbrukning på cirka 15 terawatt (1,5 x 1012 watt) produceras genom förbränning av kol-olja-gas (inlägg här). Detta genererar koldioxid i proportionen 1 till 3 – förbränning av ett ton bränsle ger tre ton koldioxidutsläpp. (Noga räknat ett ton C = 3,7 ton CO2 men jag har kompenserat för att bränslena inte är rent kol.)
Den industriella revolutionen:
Det moderna samhället har sin rot i den industriella revolutionen som började i England i slutet av 1700- och början av 1800-talet. Den första användbara ångmaskinen konstruerades av Thomas Newcomen 1712 men först med James Watts modell år 1776 blev ångan en kraftkälla som snabbt spreds över världen.
Industrier skaffade sig under 1800-talet egna ångpannor som kraftcentraler vilket gjorde fabriksskorstenar till ikoner för industrin långt in i nutiden. Av ekonomiska skäl placerades fabrikerna i anslutning till kolförekomster som Lancashire i Storbritannien och Ruhr i Tyskland. De kolrökiga och smutsiga industridistrikten blev kapitalismens ansikte på ett sätt som nu övertagits av bankerna och de stora finansinstituten. Där grodde fröet till marxismen och socialismen.
Den industriella utvecklingen ökade behovet av kol och behovet av järn i nära symbios. Stenkol blev snabbt det självklara bränslet för ångmaskinerna. Järnframställningen övergick från träkol till stenkol som energikälla och reduktionsagent i masugnarna vilket ökade utsläppen av fossil koldioxid men sparade skogen.
1800-talet: En teknisk revolution:
Den rikliga tillgången på energi som ångmaskinen medförde gav en intellektuell och teknisk kick åt hela 1800-talet. Den tekniska förändringen blev enorm, kanske den största sedan människan övergav jägarstadiet och blev jordbrukare tiotusen år tidigare.
Tidigt amerikanskt tåg. Det konceptuella språnget från hästdragna karosser till tågvagnar är inte taget.
Järnvägstrafik med koleldade ånglok började 1830 och spred sig snabbt; Sveriges järnvägsbygge startade i stor skala 1855 och linjerna Stockholm-Malmö och Stockholm-Göteborg var klara på nio år 1864. (Jämför med järnvägstunneln genom Hallandsåsen som byggs på sitt nittonde år och för tillfället beräknas bli klar 2015.) Den sista spiken i en transkontinental järnväg genom USA slogs in i syllen år 1869. Transsibiriska järnvägen från Moskva till Vladivostok (världens längsta, 9 300 km) byggdes 1891-1916.
När seklet började svarade hästar för de snabbaste landtransporterna och tio km per timme var en god genomsnittsfart över längre sträckor. År 1899 hade tågen Malmö-Trelleborg tillstånd att köra 90 km i timmen.
Trafik över Atlanten med ångdrivna fartyg började 1838 med hjulångaren SS ”Great Western". Efter 1850 blev de klumpiga och ömtåliga paddelhjulen utkonkurrerade av propellern. Gradvis övergavs också systemet att behålla segel för säkerhets skull, men exempelvis ”Vega”, byggd 1872 och berömd från upptäckten av nordostpassagen, hade både segel och en 70 hk ångmaskin.
Det franska örlogsfartyget "Le Napoléon" 1852. Det första krigsfartyget i världen med ångmaskin (960 hk) och propeller. Dock fortfarande byggt i trä och med segel.
År 1800 fanns endast seglande skepp. Specialbyggda tea clippers, typ "Cutty Sark", kunde runt 1870 nå 16 knops genomsnittsfart i god vind medan vanliga segelfartyg klarade 6-8 knop. Innan seklet var slut sjösattes ångfartyget SS ”Kaiser Wilhelm der Grosse” (”det största rörliga föremål någonsin skapat av människan”) på 14 349 ton och med 33 000 hk ångmaskiner som gav en fart av 22,5 knop.
"Great Eastern" före sjösättningen 1858. På grund av sin stora längd (211 m) sjösattes hon med styrbordssidan först. Det visade sig svårt och medförde förseningar på mer än ett år.
Telegrafen: Försök att lägga en transatlantisk telegrafkabel började 1857 och fullbordades 1866 med det för uppgiften ombyggda ångfartyget ”Great Eastern”. Kommunikationer som förut tog minst tio dygn kunde därefter göras på några minuter. Det första telegrammet sändes mellan Brittiska Imperiets då 39-åriga drottning Victoria och USA:s president James Buchanan 16 augusti 1858. När 1900-talet grydde fanns telegraflinjer i princip jorden runt. (”Vega” sände sitt första telegram efter övervintringen 1878/79 från Yokohama i Japan.)
Olja: Den första kommersiella oljekällan borrades år 1859 i Pennsylvania, USA, av Edwin Drake. Den första bensindrivna fyrtaktsmotorn, Ottomotorn, patenterades år 1876. Dieselmotorn kom till 1892. Därmed var grunden lagd för utvecklingen av bilen och flygplanet. Den första praktiskt användbara bilen rullade år 1886; det första flygplanet flög år 1903, men den stora utvecklingen av bilar och flygplan hör till 1900-talet.
Befolkningsökning. Under 1800-talet ökade jordens befolkning med 672 miljoner, från 978 miljoner till 1 650 miljoner år 1900 (en ökning med 69 procent). Om, och i så fall hur, ökningen är relaterad till den industriella utvecklingen är oklart. Inga dramatiska framsteg inom medicin och sjukvård gjordes. Vaccination, antiseptika och anestesi kom mot slutet av århundradet; malariaprevention var okänd.
Koldioxidutsläppet:
Det totala industriella koldioxidutsläppet under 1800-talet var 44 737 megaton eller i runda tal 45 gigaton. Under århundradets första femtio år, innan den kolbaserade energiförsörjningen kommit igång, var emissionen 4 044 megaton. Det är vad Sydafrika nu släpper ut på ett år. Andra halvseklet var utsläppet 40 693 megaton, avrundat 41 gigaton. Som jämförelse var 2007 års globala utsläpp 31 gigaton.
Som enkel minnesregel: 4 gigaton första halvan, 41 gigaton andra halvan, total 45 gigaton koldioxidutsläpp under hela artonhundratalet.
Stegringen avspeglar den dramatiska industrialisering som präglade "kolets och ångans sekel". Det var en ny värld som mötte människorna när nittonhundratalet grydde.
I princip låter jag bli att kommentera varenda grön stollighet som dyker upp i media. De är talrikare än myggorna i Gysinge och mitt liv har andra värden. Men jag gör ett undantag för ett ovanligt utstuderat världsräddarjippo från Scripps Institution of Oceanography, en i mitt forskningsfält mycket högt rankad institution. Flera tycker det är sorgligt att se den sänka sig så lågt.
Klicka för större bild.
Bakom gimmicken ligger “Scripps Distinguished Professor of Climate and Atmospheric Sciences” Veerabhadran Ramanathan och en sidekick vid namn Yangyang Xu. Dessa herrar lanserar ett obetydligt klimaträddningsprojekt som om det vore den slutgiltiga lösningen på problemen som klimatmötet COP15 i Köpenhamn formulerade i sitt slutdokument.
Distingerade professorn i klimat och atmosfäriska vetenskaper Ramanathan & assistent Xu är fenomenala på att vilseleda utan att direkt ljuga. Citat:
“Major greenhouse gas-emitting countries agreed in December climate talks held in Copenhagen that substantial action is required to limit the increase of global average temperature to less than 2 degrees C (3.6 degrees F).”
(De stora växthusgasemitterande länderna enades i decembers klimatförhandlingar i Köpenhamn om att stora åtgärder krävs för att begränsa ökningen av den globala medeltemperaturen till mindre än 2 grader C [3,6 grader F].)
Det är möjligt att länderna kom överens om att stora åtgärder krävs för detta. Men att åtgärderna skulle genomföras sa de inte. Tvärtom – de stora gorillorna beslöt att helt enkelt skita i alla åtgärder och åka hem.
Mer bla-bla:
“Without an integrated approach that combines CO2 emission reductions with reductions in other climate warmers and climate-neutral air-pollution laws, we are certain to pass the 2-degree C and likely reach a 4 degree C threshold during this century. Fortunately there is still time to avert unmanageable climate changes, but we must act now. [...] These actions, even if we are restricted to available technologies [...] can reduce the probability of exceeding the 2 °C barrier before 2050 to less than 10%, and before 2100 to less than 50%. With such actions, the four decades we have until 2050 should be exploited to develop and scale-up revolutionary technologies to restrict the warming to less than 1.5 °C.”
(Utan en integrerad strategi som kombinerar minskningar av CO2-utsläppen med reducering av andra klimatvärmare samt klimatneutrala lagar mot luftföroreningar, är vi säkra på att passera 2 grader C och troligen nå 4-graderströskeln under detta århundrade. Lyckligtvis finns det fortfarande tid att undvika okontrollerbara klimatförändringar, men vi måste agera nu. [...] Dessa åtgärder, även om vi är begränsade till tillgänglig teknik [...] kan minska sannolikheten för att överskrida 2 °C barriären före 2050 till mindre än 10%, och före 2100 till mindre än 50%. Med sådana åtgärder bör de fyra årtionden har vi till 2050 utnyttjas för att utveckla och skala upp revolutionerande teknologier för att begränsa uppvärmningen till mindre än 1,5 ° C.)
Vilka revolutionerande teknologier har de två herrarna i tankarna, vilken sensation är det de krattar manegen för? Jo, sitt lilla Projekt Surya (sanskrit för sol). "En strategi för att begränsa global uppvärmning."
I oktober 2009 övervakade Ramanathan den första utplaceringen av omkring 30 rena spisar i byn Khairatpur i Uttar Pradesh.
Projektet vill ersätta smutsiga eldstäder i Indien med rena spisar som fungerar med ved, gas eller solljus. Det sägs att 1,6 miljoner människor dör årligen för att de eldar i rökiga eldstäder utan skorsten inomhus. Projektet vill också implementera solspisar på en 65 kvadratkilometers area i Himalayas berg och sedan mäta förbättringarna i luftkvalitet. Man ska installera Bluetooth värmesensorer där användarna bor och ansluta dem till GPS-försedda mobiltelefoner med accelerometrar. Värdena ska avläsas från satellit.
Mycket väsen för lite ull: I mitt och många andras tycke har distingerade professor Ramanathan och assistent Xu tagit munnen för full. Att ge allmogen i Uttar Pradesh mer bränsleekonomiska vedspisar är lovvärt, men det har mycket liten inverkan på jordens klimat (även om man tror på AGW - dvs att människan orsakar global uppvärmning klimatförändring).
Kommersiellt tillverkade solspisar finns redan på många ställen i världen. De är praktiska vid katastrofhjälp.
Att försöka få folket i Himalayas berg att gå över till solspisar är definitivt inget banbrytande projekt, inte ens om man slänger in värmesensorer och GPS-telefoner. Tanken med solspisar är gammal, den förste var Horace-Bénédict de Saussure 1767. Numera finns kommersiellt utvecklade modeller och en rad utvecklingsprojekt som bekämpar skogsskövlingen genom att dela ut sådana.
Att använda solspisar är mer problematiskt än man kan tro. Parabolmodeller kräver molnfri himmel och inställning efter solen varje kvart. Enklare lådmodeller är långsamma och ger en maxvärme runt 80 grader. Alla fungerar bäst mitt på dagen då suget efter varm mat är minst. Någon bieffekt i form av varmare bostäder ger de inte. Att få folk att använda dem är mer ett sociologiskt/pedagogiskt problem än ett tekniskt.
Nej – någon strategi för att begränsa global uppvärmning (om den finns) är Project Surya inte.
Dimension på problemet: Om någon glömt det handlade Köpenhamnsmötet om överföringen av 100 miljarder (miljarder, inte miljoner som är småpengar i sammanhanget) euro årligen till ”klimatdrabbade” länder (typ Saudiarabien, Nigeria och Brasilien plus alla ö-nationer) samt elimineringen av det mesta av världens koldioxidutsläpp. Med tanke på att 90 procent av världens industriella energi (cirka 15 terawatt) kommer från oxidation av fossila bränslen till just koldioxid är det ingen liten uppgift. Det är faktiskt en av de största, kanske den största som mänskligheten tror sig om att kunna lösa.
EU-länderna har plötsligt fått akuta problem på närmare håll. Några 100 miljarder euro varje år till klimatet är det inte tal om.
För jordens klimat betyder ett pluttprojekt som Surya lika lite som Miljöpartiets löfte/hot att öka bensinpriset i Sverige med 49 öre litern efter valet 19 september. Det vill säga ingenting.
Watt är den kraft som på en sekund ger en joule energi.
Bilderna är klickbara.
Läget i stort: Världens industriella energiförbrukning bygger till nittio procent på de fossila bränslena olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %). Kärnkraft och vattenkraft svarar för resterande tio procent. Utanför kalkylen faller småskalig energiförsörjning med vind, kameldynga och av biståndsminister Gunilla Carlssons kvinnor plockade vedpinnar. Att allt utom kärnkraften kan sägas komma från solen är en filosofisk synpunkt som inte saknar betydelse.
Det tältliknande vecket i lagerföljden vid Ghawar är en långsträckt antiklinal där olja och gas på väg genom lagren blir instängda. Fältet är 30 km brett och 280 km långt.
Oljan: Den klassiska oljekällan består av en porös bergart – oftast kalk- eller sandsten – där hålrummen fyllts av olja som vandrat in från någon angränsande avlagring med hög halt (< 5 %) av biologiska ämnen som genom högt tryck och värme omvandlats till råolja. Världens största oljefält, det saudiarabiska Ghawar, ligger i en cirka 150 miljoner år gammal jurassisk kalksten med porositet på < 35 procent. En kubikmeter sten där kan innehålla 350 liter olja. Ghawar är ryggraden i världens största och mest lönsamma oljeföretag Saudi Aramco.
En systerkonstruktion till DeepWaterHorizon under transport från Hyundais varv i Sydkorea till borrplats i Mexikanska golfen.
Nummer tre på den listan är BP (fd British Petroleum) som nyligen råkade ut för en kalamitet i Mexikanska golfen då borrplattformen DeepWater Horizon tog eld när en gaspuff från oljekällan med explosiv kraft trängde upp genom borrpipan. Elva personer dödades och riggen sjönk så småningom till botten 1 500 m ner. Stängningsventilen till borrhålet fungerade inte så olja började läcka ut med en hastighet av 800 kubikmeter per dygn. Av vind och ström har oljan förts i riktning mot Louisianas kust som hotas av en miljökatastrof.
Bildkälla The Times Picayune, New Orleans.
Media har jämfört DeepWater Horizon-katastrofen med Exxon Waldez-olyckan i Alaska 1989. Då spilldes 40 000 kubikmeter olja. På femtio dygn med oförändrat flöde skulle DeepWater Horizon nå samma volymer. Läckaget är dessutom potentiell värre eftersom det kommer från en oljekälla av okänd storlek; fartyget Exxon Waldez transporterade en begränsad volym.
Tillägg 7 maj: Foto av utströmmande olja från DWH-borrhålet på 1 500 meters vattendjup. Betänk att den kommer från ett lager sex kilometer ner i sedimentbergarterna.
Båda kommer långt ner på listan över katastrofala oljeutsläpp. Högst ligger utsläppen under Gulfkriget 1991 med en sannolik volym av 137 miljoner kubikmeter, närmare tretusenfemhundra gånger mer än Exxon Waldez. Nummer två är Ixtoc I oljekälla i inre Mexikanska golfen som läckte 360 000 kubikmeter mellan juni 1979 och mars 1980. (Nio gånger Exxon Waldez.)
Hur kan man stoppa oljan?
Det korta svaret är: Det går inte. Det finns varken ekonomiska, tekniska eller politiska möjligheter att stoppa oljeutvinningen med åtföljande transporter och förbränning. All teknisk utveckling innebär behov av olja. Civilisationen som vi känner den bygger på fossil energi och alla lönsamma förekomster av olja, kol och gas kommer att utnyttjas tills de är slut. Alla kända alternativ är obetydliga i jämförelse.
F.d. "Jahre Viking", en gång världens största fartyg som seglade under flera andra namn. Nu, år 2010, slutligen levererad för upphuggning till Gujarat i Indien under namnet "Mont".
Oljespillet kan reduceras genom bättre fartyg (oljetankers med dubbla skrov), bättre spilloljehantering i hamnarna, bättre navigation och bättre rutiner till sjöss. Befälhavaren på Exxon Waldez sov ruset av sig, tredje styrman som hade befälet var trött. Kaptenen på Amoco Cadiz diskuterade om priset för bogsering i 4 ½ timmar tills det var för sent. Fartyget drev in mot Bretagnes kust och bröts sönder 17 mars 1978 varvid hela lasten 250 000 kubikmeter olja läckte ut.
Enorma pengar: Oljefältet Prudhoe Bay på Alaskas kust mot polarhavet beräknas ensamt ha gett mer pengar än all annan verksamhet i Alaska i historisk tid. Fisket, jakten, jord- och skogsbruket, guldruschen i Klondyke på 1890-talet (390 ton guld) och vad annat man ägnar sig åt i Alaska numera – allt förbleknar i jämförelse med pengarna från oljan. Kostnaderna för den 1 288 km långa Trans-Alaska Pipeline och för städningen efter Exxon Waldez blir småpengar i sammanhanget. De 7,2 miljoner dollar USA betalade Ryssland för territoriet 1867 var en usel affär för tsar Alexander II men lysande för president #17 Andrew Johnson.
Oljan är 49 grader varm när den kommer ur jorden och 44 grader vid pumpstation 1. Det tar 12 dygn för den att pumpas de 1 288 kilometrarna till Valdez hamn. Ledningen beräknas fungera till år 2032.
Det är otänkbart att något så vitalt som oljan skulle kunna stängas av. Den täcker 37 procent av världens industriella energiförbrukning och är basen för vår moderna livsstil. Det existerar ingen organisation med makt nog för att bestämma att den ska lämnas i jorden. Se på det tandlösa slutdokumentet från klimatmötet COP15 i Köpenhamn.
Bildkälla Scanpix.
Den miljövän eller politiker som påstår något annat är antingen naiv eller talar mot bättre vetande. Effekten av 49 öre höjd bensinskatt i Sverige om de rödgröna vinner valet 19 september 2010 får så liten global effekt att den inte kan räknas ut. Därför skickas gulliga tjejer typ fäbodstintor fram för att prata för den. Medan maktpolitiker talar snabbtåg.
Det var ändå ”världens ledare” som möttes i Köpenhamn. Ingen av dem var dum nog att utmana ett av de starkaste ekonomiska system som finns, själva blodet i det kommersiella samhället. Energisektorn. Inte heller ville de komma hem till sina väljare/medborgare med beskedet att nu skulle allt bli sämre och dyrare. (Intressanta avslöjanden här.)
Det är en erfarenhet som får växa fram efterhand. Men tills det sista borrhålet är torrt kommer den allt dyrare oljan att rinna.
Isläget för Arktis i juli 2007 (vänster) och 2010 (höger). Pilarna indikerar platsen för Vegaexpeditionens övervintring 29 september 1878 - 18 juli 1879. 
Isavsmältning Arktis 1-17 juli. Obs. att baslinjen inte är noll. 
