Den globala medeltemperaturen år 1942 låg kvar på temperaturkurvans krön +14 oC. Men under resten av 1940-talet skedde en distinkt nergång med 0,2 grader till 13,8 grader år 1950. Samma temperatur som 1935 så världen lämnade en 15 år lång värmetopp bakom sig.
Ihjälfrusna i Stalingrad.
Det är svårt att inse att de kalla krigsvintrarna 1939-1943 ska representera en värmetopp. Finska vinterkriget 1939-40, den tillfrusna Bottniska viken som tillät lastbilstrafik Sverige-Finland, och det tyska fälttåget i Sovjet som slutade med nederlaget i det djupfrysta Stalingrad 1943 talar ett annat språk. Sådan extrem köld visar på svagheterna i begreppet ”global medeltemperatur”.
Emellertid: År 1950 började kurvan stiga och nådde åter 14 grader C år 1978. Därmed var temperaturen tillbaka på 1942 års nivå efter ett 30-årigt dipp på 0,2 grader. Den period som behandlas här, 1942-1978, började och slutade alltså på samma nivå 14 oC. Någon global uppvärmning inträffade inte under dessa 37 år.
Klicka för större bild.
Det hoppfulla 1950-talet, det frigjorda 1960-talet och det vänstervridna 1970-talet förgick medan industrins hjul snurrade och standarden steg. Det resulterade i ett antropogent koldioxidutsläpp på 380 gigaton. Drygt tre gånger så mycket som under perioden 1910-1941, men bara 54 procent av de kommande utsläppen 1979-2008.
Koldioxidhalten i atmosfären steg från 312 ppm år 1958 då mätningarna började till 332 ppm år 1978, dvs. med 20 ppm (6 procent).
Antropogent koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen:
Att relatera de 37 årens koldioxidutsläpp 380 gigaton till någon global uppvärmning är omöjligt eftersom ingen uppvärmning skedde. Den enfaldige kan förstås hävda att joho – från år 1950 till 1978 var den 0,2 grader. Så kan man med ”cherry picking” (= selektivt urval) massera sina data så de passar den förvalda hypotesen. En metod som sannerligen inte är okänd i klimatdebatten.
[För att konstruera ett exempel från MetOffice-kurvan: 1860-1880 steg temperaturen 0,3 grader, 1910-1940 steg den 0,5 grader och 1950-2004 slutligen 0,6 grader. Sammanlagt ”på grund av människans koldioxidutsläpp” med 1,4 grader (istället för diagrammets 0,8). Tro inte att detta är en parodi – exempel finns på nätet.]
Nåväl: 1942-1978 års antropogena CO2-utsläpp på 380 gigaton sammanföll med en svacka ner/upp på 0,2 grader i den globala temperaturkurvan. Orsaken till svackan är okänd i detalj men den kan endast ha berott på naturliga (= av människan oberoende) variationer i jordens temperaturkontroll.
Det är svårt att se hur det antropogena koldioxidtillskottet skulle kunna ha en roll. Gasen är temperaturhöjande genom absorption av långvågig strålning från jordytan och kan inte vara annat. Mest troligt är variationer i atmosfärens halt av vattenånga, den gas som svarar för närmare 90 procent av växthuseffekten på 33 grader. Utan den vore jordens temperatur minus 19 grader C så det finns stora möjligheter till svängningar på en halv grad upp eller ner.
I det perspektivet är det förvånande att jordens temperatur ligger så stadigt kring plus 14 oC som den gör.
Sammanfattningsvis visar analyserna av de antropogena koldioxidutsläppen 1910-1941, 1942-1978 och 1979-2008 en ytterst erratisk eller obefintlig relation till den globala temperaturstigningen. Under de 98 åren var CO2-utsläppen 116 + 380 + 707 = 1203 gigaton. Nästan hälften av dessa försvann löpande från atmosfären genom att ingå i den naturliga koldioxidomsättningen.
Jordens medeltemperatur ökade under samma tid från 13,5 till 14,4 grader C, det vill säga med 0,9 grader. Endast med hjälp av avancerade logiska krumbukter kan man konstruera ett orsakssamband mellan koldioxidutsläppen och den ryckiga globala uppvärmningen.
Samt givetvis, med hjälp av stora datorer och komplicerade klimatmodeller gjorda av forskare med den rätta tron.
Ovanstående kurva visar avvikelser i den globala medeltemperaturen sedan 1850 enligt brittiska MetOffice. Det rör sig om maximalt 0,5 grader ner som inträffade år 1910 och 0,42 grader upp som diagrammet placerar år 2005. Det årtalet är numera föråldrat, enligt NOAA var toppåret 1998 som nådde 0,44 oC över medeltemperaturen 14 oC.
Även klimatlobbyn erkänner nu att temperaturen faktiskt gått ner någon hundradels grad sedan 1998 och att 2000-talet tempmässigt är en platå.
Mellan 1850 och 1910 gick världens temperatur ner en tiondels grad för att slå i botten 1910 med 13,5 grader C. Så ”kallt” hade det inte varit sedan lilla istiden 1650-1850. Från 1910 gick den upp med en halv grad fram till 1941 då jordens temperatur var precis 14 grader C. Denna period om 32 år granskar jag här lite närmare. Det intressanta är förhållandet mellan temperaturökningen och det antropogena koldioxidutsläppet under perioden.
Som i förra posten har jag hämtat mängderna CO2-utsläpp årsvis här. Värden på atmosfärens CO2-halt i ppm (Keeling-kurvan) började inte mätas förrän 1958. Temperaturen är genomgående uttryckt i grader C.
Lägg märke till dippet under 1930-talet orsakat av förra depressionen. Först när rustningarna inför det kommande andra världskriget började tog utsläppen fart. Dock uppgick periodens maximala utsläpp på knappt 5 gigaton år 1941 endast till 16 procent av 2008 års 31,5 gigaton.
Perioden 1910-1941 omfattar 32 år och man kan alltså tala om det tidiga 1900-talets allt varmare klimat (till skillnad från väder). Summan av CO2-utsläppen under perioden var 116 gigaton.
Således: 116 Gt utsläpp, temperaturhöjning 0,5 grader C. Om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid 0,5 / 116 x 100 = 0,4310 grader C ≈ 0,4 grader.
Detta kan jämföras med 30-års perioden 1979-2008 då utsläppen var 707 gigaton medan temperaturen steg 0,3 grader. Fortfarande, om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid under de senaste trettio åren 0,3 / 707 x 100 = 0, 0424 ≈ 0,04 grader.
Vare sig man tror på AGW-hypotesen eller inte är förhållandena följande:
1910-1941 0,4 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra tiondels grad upp per 100 Gt CO2)
1979-2008 0,04 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra hundradels grad upp per 100 Gt CO2.)
Ju större CO2-utsläpp, desto mindre temperaturökning per enhet. Den hypotetiska effekten minskade med 90 procent då utsläppen ökade från 116 Gt till 707 Gt. Det är en faktisk observation av något som inträffat – inte ett antagande
Från 0,43 oC per 100 Gt under 1920/30-talen till 0,04 oC per 100 Gt under 1980/90-talen. Ett lysande exempel på "The law of diminishing returns", om något. (Jfr. Avtagande avkastning.)
Någon enkel förklaring är inte lätt att ge. Man kan tycka att de naturliga sänkorna biosfären - havet - kalksedimenten borde ha lättare att assimilera en liten antropogen störning som den 1910-1941. Den hypotetiska värmeeffekten borde därvid varit mindre eller rent av noll. Omvänt borde de naturliga sänkorna "kvävas" av en stor antropogen störning som den 1979-2008, den största hittills i historien. Det hypotetiska värmeutbytet per 100 Gt CO2 borde i så fall varit större än någon gång tidigare.
Nu var det emellertid tvärtom.
Det får mig att minnas ett annat känt samband:
”Att sova med skorna på är starkt korrelerat till att vakna med huvudvärk”.
”Därför, att sova med skorna på orsakar huvudvärk”.
En nonsenskorrelation, ett exempel på den fundamentala regeln att korrelation inte betyder orsakssamband. Ju djupare forskningen tränger in i de dåligt kända orsakerna till växlingar i väder och klimat, desto bräckligare blir det hypotetiska sambandet antropogena koldioxidutsläpp / global uppvärmning. En signal kommer från klimatlobbyn själv som bytt från ”global uppvärmning” till ”klimatförändring”. En annan från det faktum att de aldrig vågar publicera en klimatprognos med ett eller två års löptid.
Sannolikt ligger förklaringen gömd i förhållandet att det antropogena koldioxidutsläppet även på maxnivån 30 Gt CO2/år bara utgör tio procent av det totala årliga flödet in/ut ur atmosfären.
En handfull rapporter som förklarade sådana samband skulle vara mycket intressantare och många gånger värdefullare än ett tjog modellkörningar. Fast dåliga underlag för skattehöjningar. 
De globala CO2-utsläppen 1979-2008 var 707 gigaton. Hälften har försvunnit.
Mina poster 14 juli och 7 september behandlade fenomenet att hälften av de industriella koldioxidutsläppen försvinner ur atmosfären på okänt sätt. Här redovisar jag vad som hände under 30-årsperioden 1979-2008.
Trettio år är gränsen mellan väder och klimat vilket gör perioden intressant. Tidsavsnittet 1979-2008 är dessutom det hittillsvarande krönet på allt industriellt koldioxidutsläpp med år 2008 som rekordår – 31,5 gigaton.
De närmaste åren väntar en nedgång på grund av ekonomikrisen. Så skedde efter depressionen 1929 då svackan som mest nådde 26 procent år 1932. För 2009 beräknas en nedgång med 2,6 procent. (Att jämföras med uppgången 2008 med 2 procent.)
Information eller kunskap?
”Ge någon en fisk och hon har mat för dagen – lär henne fiska och hon har mat för livet.” Jag lär helst mina läsare fiska och därför förklarar jag resonemangen från grunden. Även den som bara har suddiga minnen från skolans kemi- fysik- och mattetimmar ska kunna följa med. Inte behöva tro på profetens ord utan kunna kolla själv. Internet och datorns kalkylator är allt som behövs.
För konsekvensens skull räknar jag genomgående med CO2 uttryckt i gigaton, Gt. Annars ser man ofta utsläppen uttryckta i C, kol. (För omvandling använd faktorn 3,67. Sålunda 707 Gt CO2 / 3,67 ≈ 193 Gt C.) Praktiskt nog är Gt, gigaton, 109 ton, samma mängd som Pg, petagram, 1015 gram.
Siffror för de årliga utsläppen är hämtade från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center) som ingår i US Department of Energy. Närmare bestämt från denna sida. Halterna i ppm årsvis kommer från Carbonify.com.
Klicka för större bild
Basvärden:
Summan av CO2-utsläppen 1979 – 2008 var 706.714 miljoner ton, megaton, 106 ton. Avrundat 707 tusen megaton = 707 gigaton, 109 ton. Under samma period steg halten i atmosfären från 336 ppm år 1979 till 384 ppm år 2008, det vill säga med 48 ppm. En ökning med 14,29 procent.
Kalkyl:
Koldioxidhalten i luften redovisas av tradition i volyms-ppm, miljondelar volymsenheter. De kan omräknas till massa (vikt) såhär:
En kubikmeter är en miljon kubikcentimeter. En kubikmeter luft med 1979 års koldioxidhalt 336 ppm innehöll alltså 336 cm3 koldioxid = 0,336 liter. Vid temperaturen 0 grader C och en atmosfärs tryck (STP 0 °C and 101.325 kPa ≈ 1 atm.) har en mol av valfri gas volymen 22,4 liter. Molvikten hos CO2 är 44 varför 0,336 liter väger 44/22,4 x 0,336 = 0,660 gram per kubikmeter luft.
0,660 g/m3
Vikten hos 1 m3 luft vid samma STP är 1,29 kg. Per kilogram luft finns då 0,66/1,29 = 0,511 g CO2.
0,511 g/kg
På varje kvadratmeter jordyta vilar 10.332 kg luft och koldioxidmängden per kvadratmeter jordyta blir då 10332 x 0,511 = 5279,652 g. Eller 5,279652 kg.
Jordens yta är 5,10 x 1014 kvadratmeter. Multiplicerar man mängden CO2 i kilogram/m2 med 510 får man direkt massan i atmosfären i gigaton: 5,279652 x 510 = 2692,62252 ≈ 2693 Gt.
Motsvarande kalkyl med 2008 års värde 384 ppm ger 3081 Gt.
(44/22,4 x 0,384 / 1,29 x 10332 / 1000 x 510 = 3081,0642 ≈ 3081 Gt.)
Halten i atmosfären ökade alltså från 2693 Gt år 1979 till 3081 Gt år 2008, det vill säga med 388 Gt. I procent 14,41 (att jämföras med 14,29 procent om man räknar direkt i volyms-ppm.)
Men: Under samma tid var utsläppen 707 Gt. Skillnaden 707 – 388 = 319 Gt (45 procent) har alltså försvunnit i icke specificerade kolsänkor.
Slutsatser:
Under de trettio åren 1979 – 2008 försvann 45 procent av alla antropogena koldioxidutsläpp från atmosfären. Sådana assimilerande processer kan spåras över hela den industriella perioden. Vare sig man räknar på totalutsläppen sedan 1830, decenniet 1990-99 eller som här 30-årsperioden 1979-2008 så blir resultatet detsamma: Ungefär hälften av de antropogena utsläppen försvinner ur atmosfären.
De är spårlöst borta i den meningen att inga forskare har redovisat vilka processer som agerar. I allmänna termer kan man säga att den terrestra biosfären, den marina biosfären och havsvattnet självt är de sänkor som kan komma ifråga.
Grova uppskattningar ger vid handen att fotosyntesen binder 550 Gt och havet tar upp 330 Gt CO2/år – tillsammans en koldioxidskrubbning på 880 Gt per år. Om inte kompenserande koldioxidbildande processer tillförde lika stora mängder skulle självklart atmosfärens CO2-halt sjunka undan för undan. Nu råder en dynamisk balans mellan ≈880 Gt minus och ≈880 Gt plus. Det antropogena tillskottet på 30 Gt per år blir litet i sammanhanget (endast tio procent).
Tankeväckande antitänk:
Om ingen koldioxid tillfördes skulle atmosfärens befintliga 3.000 gigaton försvinna på 3000/880 = 3,4 år och luften skulle bli fullständigt CO2-tom. Alla gröna växter skulle dö, all syrgasproduktion upphöra, alla växtätande djur svälta ihjäl liksom alla köttätande (inklusive människan). Sannolikt på mindre än tio år. Under någon tid (10-100 år) skulle ett litet CO2-tillskott komma från alla ruttnande organiska kadaver, men livet på jorden som vi känner det skulle vara borta.
Försvunnet. Hädangånget. Väck. Hemma hos gud för gott.
Det strålskyddande ozonlagret (O3) i atmosfären skulle också försvinna så mikro-organismer endast kunde leva skyddade av vatten eller mark.
Jordytan skulle i bokstavlig mening bli öde.
Klimatlobbyns skräckvisioner reduceras till idyller:
Det öde som skulle drabba jorden om all atmosfärens CO2 försvann är mångdubbelt värre än effekterna av en fördubblad eller tredubblad halt. Jordytan skulle täckas av lik och död växtlighet i inledande stadier av förruttnelse som avstannat sedan syrgasen i luften tog slut. Samma sak med havsbottnarna. En geologisk horisont av aldrig tidigare skådat slag skulle bildas.
Det perspektivet visar hur korttänkt och enfaldigt det är att klassificera koldioxiden som en miljöförorening. Utan koldioxiden vore vi helt enkelt inte till.
”Tillräckligt stor dumhet kan inte skiljas från illvilja.”
Lagen om alltings jäkelskap känner alla till som försökt byta packning i duschblandaren eller tändstift i gräsklipparen. Ibland kallad Murphys lag säger den att om någonting kan gå fel så kommer det att göra det. En annan lag, Parkinsons lag, ser vi bevis på dagligen, nämligen att ett arbete växer tills det tar all tid som är tillgänglig för det. En tredje regel, Peters princip, är självklar i alla administrationer: I en hierarki befordras varje lojal medlem till sin inkompetensnivå.
Här ska jag ta upp ett exempel på den mindre kända Clarks lag. Har den inte formulerats på svenska förut är det hög tid.
”Tillräckligt stor dumhet kan inte skiljas från illvilja.”
I original: “Sufficiently advanced cluelessness is indistinguishable from malice.” För mig har ordet “cluelessness” innebörden att inte ha en susning, vara helt utan ledtrådar. Kanske ”aningslöshet” vore bättre än ”dumhet” men en rättfram term vinner alltid över en subtil. Vad som åsyftas är i alla fall människor som inte är den skarpaste kniven i lådan.
Miljöpolitiken ger oanade möjligheter för sådana. De menar väl men skapar elände. Jag säger bara Maud Olofsson.
Den egyptiska regeringen har visat sig ligga långt före klungan på det området. Ingen har väl glömt svininfluensan oavsett vilka vackrare namn man försökt döpa den till: Den nya influensan, influensa A, H1N1... Den sprider sig nu över Sverige men eftersom Smittskyddsinstitutet och vården direkt avråder folk från att testa sig är antalet diagnostiserade fall obetydligt. Det vore chikan om de flesta bevisligen hade haft sjukan innan vaccinet kommer i oktober-november. (Minns Peters princip.)
Nåväl, Egypten: Redan i april beslöt Egyptens myndigheter att låta tvångsslakta de 250.000 svin som fanns i landet. Av Egyptens 82 miljoner invånare är 90 procent muslimer som inte äter svinkött utan betraktar svin som orena av religiösa skäl. Islam är inte heller känt för sin tolerans mot andra religioner så svinpesten var en gyllene förevändning att bli av med landets grispopulation. Minoriteten kristna kopter fick säga vad de ville. Att sjukdomen inte smittar från gris till människa hörde inte till saken.
Sagt och gjort. Med hjälp av polis och militär inleddes en masslakt på Egyptens grisar. De fattiga zabbalenerna, Kairos koptiska grisuppfödare, kämpade förgäves mot makten, och snart var grisarna borta. Brända containervis i anläggningar för sopförbränning.
Landet var renat. Trodde man.
Men man hade slitit sönder en ekologisk väv, en näringskedja lika specialiserad som exempelvis fiskgjusens. Zabbalenerna var Kairos sophämtare. De hämtade avfallet vid dörrarna, sorterade bort metall, glas, plast etc. för återanvändning, och gav matavfall och skulor till sina grisar. Effekten var sopfritt på Kairos gator (nåja) och förädling av det biologiska avfallet till griskött.
Men utan sina grisar hade zabbalenerna ingen orsak att samla in avfall. ”Ge det till regeringen!” Kairoborna, som var vana att få sitt avskräde hämtat vid dörren, hade ingen lust att plötsligt bära sina avfallspåsar till de spridda och dåligt skötta sopstationerna, och resultatet har blivit sopberg av neapolitanska mått.
Bland soporna vandrar nu betydligt kräsnare får och getter som sliter sönder och trampar ner mer än de äter upp.
För att citera den gamle skurken Joseph Fouché (1759-1820), ”mördaren från Lyon”, förste hertig d’Otrante, kan man säga om den egyptiska svinutrotningen att ”den var värre än ett brott, den var en dumhet”.*
Där kommer Clarks lag in händigt: Tillräckligt stor dumhet kan inte skiljas från illvilja.
Miljö- och klimatpolitiken myllrar av svärmare som vill ”rädda världen” med speglar på månen, en slang i stratosfären för att pumpa ut kylande partiklar, eller bysnillegrejor som att måla världens alla tak vita.
Fler manifestationer av Clarks lag går då inte att undvika. Som axiomatisk följdsats till lagen gäller nämligen att när antalet godhjärtade världsräddare ökar kommer sannolikheten för grymma dumheter att närma sig 1.
Då är det en tröst att åtminstone ha ett namn på fenomenet.
------
* Fouché lär ha sagt så om Napoleons mord på hertigen av Enghien 1804.
Jag har lagt in en ny länk till en AGW-kritisk blogg, Climate Change Fraud, som är av intresse av flera skäl. Dels har den varit med ett tag, ett tidigt inlägg behandlar "Jurassic Park" -författaren Michael Crichtons (1942-2008) roman "State of Fear" (2004) som gjorde alla i klimatlobbyn ursinniga. (Såvitt jag vet har boken inte översatts till svenska.) Dels är bloggen mycket professionellt gjord – den undviker till exempel de mest stolliga förnekelseargumenten – så man frågar sig vilka krafter som ligger bakom.
I äldre detektivromaner kunde man stöta på uppmaningen ”Cherchez la femme” (Sök kvinnan) i betydelsen sök efter den egentliga orsaken. Man kan tänka sig Lord Peter Wimsey eller Hercules Poirot använda det, men min tid tillåter inte nu att jag söker en referens. Läsaren är välkommen att göra det och få angenäm läsning på köpet.
I klimatsammanhang är det mer meningsfullt att fråga ”Where is the money” (Var finns pengarna) eftersom det ligger så ofantliga belopp i potten. Att tro att äkta bekymmer för jordens framtid ligger bakom de stora aktörernas verksamhet är naivt på gränsen till dumt. Inte bara vindkraftsproducenter utan även biltillverkare och kärnkraftsbyggare har självklara ekonomiska intressen i en stark ”klimatrörelse”. Den dag vi alla måste köpa nya bilar kan rentav SAAB få en chans. Blir de eldrivna gynnas kärnkraften. Men man hittar intressenter där man inte väntar sig, sålunda är världens största företag General Electric en aktiv AGW-lobbyist
En forskare som hoppat på the bandwagon är John Holdren, president Barack Obamas vetenskaplige rådgivare, en av ”tsarerna” i Vita Huset. På 1970-talet var han starkt engagerad i bekymren för en kommande istid. Men som varande en klyftig karl sadlade han om i tid och kan nu glida runt på en räkmacka för alltid.
De som är fördomsfritt intresserade av klimatpolitikens olika aspekter rekommenderas att titta runt i ClimateChangeFraud (Klimatförändringsbedrägeriet). Om inte annat så för att få en uppfattning om vad president Barack Obama har att kämpa emot om han vill införa något som ens har en avlägsen likhet med de ”miljö”-relaterade pålagor vi vant oss vid i Sverige. I ett USA där bensinen i dag bara kostar drygt fyra kronor litern. (2.40 USD per gallon = 2,4 x 6.8 kr = 16,32 kr per 3,79 liter = 4,31 SEK /liter).
Bloggen öppnar för bidrag på ett charmigt sätt som man absolut inte kan tänka sig hos klimatlobbyns förespråkare:
”Have a story tip? Would you like to join CCF as a regular contributor/editor? Believe this site is the spawn of Satan and we're going to burn in hell? All constructive questions, inquiries, comments, and suggestions are welcome.”
(Har du ett tips? Vill du bli med i CCF som regelbunden medarbetare/redaktör? Tror att sajten är Satans avföda och att vi ska brinna i helvetet? Alla konstruktiva frågor, undersökningar, kommentarer och förslag är välkomna.)
En glatt attraktiv självsäkerhet i kontrast mot den rumptunga, dystra och asketiska förkunnelsen hos klimatförändringens apostlar. Någon med både pengar och omdöme måste ligga bakom.
För min del ser jag gärna att det förblir så. Hur skulle det gå om klimatlobbyn inte bara hade alla forskningspengar och alla karriärsugna forskare, utan också de bästa skribenterna och reklambyråerna?
Då kunde vi skeptiker lägga ner.
Tillägg: På tal om bästa skribenter, läs gärna Michael Crichtons "Remarks to the Commonwealth Club" - utskriften av ett föredrag han höll 15 september 2003. Balanserat, med genomtänkta synpunkter levererade i en behaglig ton.
Ge mig en olycksprofet i klimatlobbyn som kommer i närheten.
Crichton, som var utbildad läkare, skapade också den uppskattade TV-serien "ER" (Cityakuten) som producerades 1994-2009 och med sina 15 säsonger blev det sjukhusdrama som gått längst i amerikansk TV.
Jag läste nyligen FN:s generalsekreterare Ban Ki-moons upprop ”Mobilizing Political Momentum for Copenhagen” riktat till världens statsöverhuvuden och regeringschefer inför toppmötet om klimatförändring i New York i morgon tisdag 22 september 2009. Intressant läsning som jag rekommenderar till alla som vill veta vad klimatpolitiken handlar om.
Ki-moon skriver inte om global warming – man gör inte det längre eftersom jorden har svalnat ett uns sedan 1998 – utan om climate change, klimatförändring. Så är man garderad. Vare sig det blir varmare eller kallare är det ”en av de största utmaningar som mänskligheten någonsin ställts inför. Ingen fråga är mer grundläggande för varaktigt globalt välstånd. Och ingen fråga är mer väsentlig för vår överlevnad som art”.
Hå-hå ja-ja. Samma gamla formuleringar kopierade och inklistrade av talskrivarna från slaskhögen av tal. De användes om global cooling för trettio år sedan. Vad Ban Ki-moon försöker göra nu är att kratta manegen för klimatmötet i Köpenhamn i december.
Bläddra gärna runt på hemsidan och läs deltagarlistan och check-in anvisningarna. Det ger en uppfattning om vilken enorm, oerhörd, ofantlig super-duper jättekoloss klimatpolitiken har blivit. Och hur obegripligt mycket pengar den rör sig med: Trillions of dollars (eng. trillion = 1012, sv. biljon, SI-prefix tera).
Parentes: Flera försök att åskådliggöra hur mycket en trillion dollar är finns på nätet. Den här gillar jag: Om man tänker sig en B2 stealth-bomber flyga med ljudets hastighet (≈ 1.225 km/h) och rulla ut ett band av hopfästa endollarsedlar efter sig, hur länge tar det, tror du, att rulla ut en trillion dollar?
två timmar ...
två dar ...
kanske rentav två månader?
Planet flyger med ljudets hastighet, jorden runt på 33 timmar. Gissa innan du tittar under bilden.
Du försökte väl på allvar? Svaret finns i slutet av kalkylen.
Räkna själv: en dollarsedel = 156 mm lång x 1012 = 156000000 km vilket tar flygplanet 156 x 106 / 1,225 x 103 = 156000 / 1,225 = 127347 h / 8766 (antalet h/år) = 14,527 = 14 år och sex månader. Distansen 156 miljoner km är längre än avståndet till solen 149 miljoner km som tar åtta minuter för ljuset.
Fjorton år alltså. Bandet av dollarsedlar skulle räcka 3.900 varv runt jorden. Och det var bara en trillion.
Kostnader för internationella klimatmöten, privata jetplan och egna våningsplan på lyxhotell blir snuspengar i sammanhanget. Så flockas också flugorna kring marmeladen. Barack Obama, förstås, Gordon Brown, Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi liksom Fredrik Reinfeldt. De förväntas lova bort miljarder som vi alla ska betala i framtiden.
Där finns också banditer som Robert Mugabe från Zimbabwe, Teodoro Obiang från Ekvatorialguinea och Nyan Win från Burma (Myanmar). De vill ha miljarderna eller åtminstone miljoner.
Några tal blir särskilt intressanta. Barack Obamas, eftersom han har svårt att få igenom sin miljölag med utsläppsrätter (cap and trade). Fredrik Reinfeldts eftersom han är EU:s ordförande och EU lovar 20 procent CO2-reduktion på egen hand och 30 procent om andra följer med.
Mest intressant blir dock talet av Kinas president Hu Jintao. Nyligen var Xiao Ziniu, generaldirektören för Beijings klimatcenter, stursk nog att säga att Kinas kultur genomlevt många förändringar i klimatet, både varmare och kallare, och att man inte såg ett 2 grader varmare klimat som en katastrof.
“The accuracy of the prediction is very low because the climate is affected by many mechanisms we do not fully understand." (Träffsäkerheten hos förutsägelsen är mycket låg eftersom klimatet påverkas av många mekanismer som vi inte fullt förstår.)
Hm.
Som det heter i frågan: Where does the eight hundred pound gorilla sit? Svar: Anywhere it wants to!
Säger de själva
Ibland får jag lust att kommentera kattslagsmålen på den svenska politiska scenen. Oftast lyckas jag behärska mig med stöd av den här bloggens målsättning: Att vara generös med fakta men snål med personligt tyckande, och att tillämpa globala perspektiv mot en fond av geologiska tidrymder.
Då blir Sverige med 9.302.133 invånare (1,4 promille globalt) på 449.964 km² (3 promille globalt av landytan) och nr 57 i ”förbrytarligan” med 0,051 gigaton CO2-utsläpp/år (1,8 promille globalt) en mycket liten spelare. Gör tankeexperimentet att reducera landets koldioxidutsläpp till noll och fundera på vad det skulle betyda som insats för att ”rädda” jorden, den som tror på sådant.
Som att ösa den sjunkande RMS Titanic med en tesked.
Emellertid som undantag:
Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott (två kvinnor och elva män) släppte nyligen ett Uttalande om vindkraft som åstadkom betydande harm. De hade fräckheten att kritisera Energimyndighetens och politikernas prognos om 30 TWh vindkraft år 2020. Det skulle kräva att vindkraftverken ökade från drygt 1.000 till 6.000-8.000 stycken beroende på effekt, något som Kungl. Energiutstkottet bedömde som en orimlig målsättning. Tio TWh vore kanske möjligt.
(Ingen nyhet för läsarna av denna blogg, se min post Nödsignaler 24 mars 2009. Lite ironiskt att en ensam man med hjälp av datorns kalkylator, en grötportion kunskap och ett kryddmått förnuft kan slå tretton professorer med sex månader på deras egen planhalva.)
Kritikens natur: Det intressanta för denna post är typen av kritik de tretton fick. Inte att de hade fel i sak – det påstår ingen. Utan att de inte begrep politikernas språk.
Regeringens utsände, statssekreterare Ola Alterå, förklarade förnärmat att man visst inte lovat 30 terawattimmar vindkraft-el. Man hade sagt att man skulle besluta om ett nytt mål bla-bla gröna elcertifikat bla-bla-bla förutsättningar bla-bla-bla-bla stor trygghet... ”Det förvånar mig lite, om det är 13 professorer, att de inte på ett bättre sätt förstått vilka beslut som har fattats.”
Oppositionen var också förvånad. ”Vi har i den rödgröna oppositionen en högre ambitionsnivå än regeringen. Sedan kan det öka beroende på hur vi fortsätter stimulera vindutbyggnanden men det finns ingen tvekan om att det finns en ganska stor samstämning [och] politisk uppslutning bakom en höjning av ambitionsnivån i elcertifikatsystemen”, sade Thomas Eneroth, näringspolitisk talesperson för Socialdemokraterna.
Självklart.
Energimyndighetens generaldirektör Tomas Kåberger kom också med ett kraftfullt uttalande: ”Just detta att man skall förbereda sig och investera i elnäten, det är skälet till att myndigheten och regeringen satt upp ett sådant här mål därför att andra aktörer måste börja planera för att man ska klara så här mycket vindkraft i nät och när de säger att det är omöjligt, då har de ingen grund för det. Det har gått i andra länder att bygga ut vindkraften, minst lika mycket som detta.”
Bra att det blev sagt. Nu vet vi varför regeringen och myndigheterna sätter upp såna häringa mål.
Ex-språkröret Birger Schlaug (Miljöpartiet 1985-2001) sammanfattade kritiken mot KVA:s Uttalande om vindkraft på sin blogg under rubriken KVA är dålig på det där med politik.
Det har vi själva kärnpunkten i attityderna, något som tydligen är självklart för politiker och politiskt tillsatta funktionärer typ statssekreterare, generaldirektörer och landshövdingar.
Det de säger ska inte tas bokstavligt.
Det är politik för populasen. Eller i klarspråk:
Lögn.
De som tror annat visar en brist på intelligens som åtminstone inte passar för 13 professorer.
Endast de intellektuellt underprivilegierade förväntas tro att G8-mötet faktiskt bestämde att jordens temperatur inte ska få stiga med mer än 2 grader. Eller inbilla sig att Sverige som EU:s ordförandeland ska åstadkomma en globalt avtal som ”räddar jorden” vid klimatmötet i Köpenhamn nu i december. Eller för den delen luras att tro att mänskligheten om 50 - 200 år bara är en folkspillra hänvisad till det ständigt molntäckta men plötsligt isfria Antarktis på en jord där 90 procent av alla arter är utdöda och luften är tjock av metan och koldioxid (Mark Lynas).
Det är i och för sig vad jag sagt hela tiden fast jag bemödat mig om att uttrycka mig mer respektfullt.
Slutparentes: Med tanke på det kolossala överläge klimatlobbyn har både i forskningspengar och forskarantal är jag förvånad över lobbyns lättsårade attityd och ohövliga språk mot oliktänkande. Tydligen känner man inte till uttrycket ”Speak softly and carry a big stick” (≈ Tala mjukt och ha en stor påk).
Lobbyn har verkligen en stor påk i form av den växande skaran politiker och vetenskapsmän som ser vinsterna i AGW-hypotesen, vare sig den är korrekt eller inte. Så den kunde kosta på sig att bemöta sina opponenter lugnt och sakligt istället för att mobba och förhåna.
Någon utsikt att stoppa den med vetenskapliga argument finns inte på många decennier.
Den globala medeltemperaturen år 1942 låg kvar på temperaturkurvans krön +14 oC. Men under resten av 1940-talet skedde en distinkt nergång med 0,2 grader till 13,8 grader år 1950. Samma temperatur som 1935 så världen lämnade en 15 år lång värmetopp bakom sig.
Ihjälfrusna i Stalingrad.
Klicka för större bild.
