Grön saga med blå kant

I dag, tisdag 3 november 2009, kan man i DN läsa en artikel undertecknad Fredrik Reinfeldt, statsminister. Tydligen en skiss av EU:s position i klimatfrågan inför mötet med president Barack Obama. Artikeln är det luddigaste och mest världsfrämmande dokument jag läst på länge.

Att Reinfeldt polerar EU:s ståndpunkt till oigenkännlighet är naturligt. Det är politikers natur. Möjligen har EU som han säger ledarskapet i klimatfrågan. Åtminstone om man går efter tjatet om global uppvärmning klimatförändring. Men i konkreta åtaganden, bah. Ministermötet beräknade u-ländernas behov av klimathjälp till 100 miljarder euro per år från 2020. Unionens utlovade bidrag i kontanter blev noll och även denna skenbara enighet uppnåddes bara genom att man begravde interna konflikter i en arbetsgrupp. (Är det inte underligt att alla kalkyler slutar på så runda tal: behov 100 miljarder, inte 97 eller 113, kris år 2020 eller 2050, inte 2018 eller 2057?)

Men, citat: ”Vid toppmötet i slutet av förra veckan satte EU ett eget långsiktigt mål för utsläppsminskning, 80–95 procent till 2050.” Gjorde man? ... det missade pressmeddelandet i så fall.

Låt oss fundera på innebörden av det målet. Säg 90 procent utsläppsminskning (av den antropogena koldioxiden) till år 2050. Det är 40 år dit.

Till dess ska alla bensin- och dieseldrivna bilar skrotas i hela EU, alla maskindrivna fartyg huggas upp, alla flygplan ställas på marken (utom regeringsplanet). Elektriska tåg får väl gå i den mån de drivs med vindkraft eller kärnkraft.

Kyltorn vid kolkraftverk i Bergheim, Tyskland.

Alla Europas kolkraftverk, inklusive de 50 som byggs nu med förväntade livstider på femtio år, måste stängas. Alternativt införa koldioxidfiltrering/ långtidslagring vilket inte bara är tekniskt svårt utan även ökar kolförbrukningen 30 procent.

Rinnande järn vid tappning av masugn.

All cementtillverkning måste upphöra. Alla masugnar släckas. Ingen mer betong, inget järn. I Europa, i alla fall. (Men man kanske kan köpa utifrån?)

Därtill kommer en myriad minutiösa förbud, typ ingen gasol i husvagnar, fritidsbåtar och sommarstugor. Inga motorgräsklippare. Självklart inga motorcyklar eller utombordsmotorer. Inga gaständare, förstås. Möjligen tändstickor fast de kommer att strida mot samhällets värdegrund.

Globala konsekvenser: Reinfeldt skriver om EU:s konkreta åtgärder: ”30 procents utsläppsminskningar till år 2020 jämfört med 1990 års utsläpp förutsatt att en ny, global klimatöverenskommelse kommer till stånd – och förutsatt att andra gör jämförbara åtaganden.” [...] ”EU har lagt sitt bud. Nu måste andra följa.”

Antag att världen följer EU:s dröm och reducerar koldioxidutsläppen till år 2020 med 30 procent och till år 2050 med 90 procent räknat på 1990 års värden. År 2050 skulle det ge följande läge:

90 procents reduktion räknat på 1990 års utsläpp 23 gigaton skulle ge 2,3 gigaton globalt som totalutsläpp. Det är vad Japan (1,3), Tyskland (0,8) och Kazakstan (0,2) släpper ut nu. Totalt var det globala utsläppet 32 gigaton rekordåret 2008.

Folkmängden ökar: Någon gång i februari-mars nästa år 2010 kommer jordens befolkning att nå 7 miljarder-strecket. År 2050 beräknas antalet vara 9 miljarder. Inte nog med att utsläppen i EU:s fantasivärld då ska vara reducerade till sju procent av dagens, de ska också fördelas på trettio procent fler människor. Globalt skulle det bli 0,26 ton/person/år jämfört med dagens genomsnittsvärde 4,7 ton/person/år. Som förstås bara är teoretiskt, USA har idag 19 ton, Ryssland 11, Tysklands 10 och Sverige 5 ton CO₂-utsläpp per person och år.

Kan ens klassens fjäskis Sverige skära ner sina utsläpp till 0,26 ton (260 kg) koldioxidutsläpp per person och år till år 2050? Hur mycket får man elda för att det ska bli 260 kg koldioxid. Nominellt 16 fyrtiondelar = 104 kg rent kol. Färskt trä är som vi vet femtio procent vatten. Torrvikten i sin tur är till hälften rent kol, C. Alltså 208 kg ved om den vore absolut torr. Var och en med spis eller kakelugn vet att så torr ved inte existerar i sinnevärlden. Säg fuktighet 20 procent så landar vi på runt 250 kg ved. Per person och år.

I runda slängar 25 säckar ved. Det är allt. Inte minsta stearinljus och absolut ingen grillfest mera det året.

Alternativt kunde du ha kört 192 mil med din bil om den funnits kvar – fast den är för länge sedan skrotad enligt direktiv från Transportstyrelsen (vars namn vid det laget är ett perfekt exempel på newspeak). Statens snåla ersättning hade kanske räckt till en cykel – om cyklar inte blivit så extremt dyra eftersom stål inte får tillverkas längre. Gummi till däcken är också dyrt eftersom det måste importeras med segelfartyg.

Ostindiefararen SS Götheborg, en replik av ett seglande lastfartyg från 1700-talet. Ska de komma igen på 2100-talet?

Slutet på sagan: Där sitter alltså familjen Svensk och trampar sin elgenerator i miljölampans sken en vinterkväll år 2051. Då berättar farfar, 62, om när han var ung statssekreterare för mer än fyrtio år sedan och kämpade på miljöbarrikaderna med moderaterna. Kanske visar han (igen, håhå jaja) sitt gulnade tidningsurklipp av artikeln ”Nu måste USA och Kina följa EU i klimatfrågan” som han skrev som grön talskrivare åt dåvarande landsfadern Fredrik Reinfeldt. Det var den artikeln som gjorde att han fick förtidspension.

– Krutgubben Fredrik, 86, lever faktiskt fortfarande, skrattar farfar i en paus från trampandet. Fast han har flyttat till Hawaii där han delar en miljöhydda med en 90-årig inföding därifrån, Barack Obama.

Han lär ska ha blivit en jävel på surfing.

Aloha oe!

Litet räknestycke

Klimatreklamen växlar mellan hotfulla framtidsbilder av ett klimat ”värre än kärnvapenkrig” och lugnande löften om att ”världens ledare” nog trots allt ska lyckas avvärja apokalypsen bara vi undersåtar späker oss och betalar. Det senaste hajpade (hypade) löftet kom med statsminister Fredrik Reinfeldts återkomst från EU:s ministermöte torsdag-fredag 29-30 oktober 2009 i Bryssel.

I Sverige – spjutspetsen bland världens klimaträddare (!) – beskrevs Reinfeldts återkomst som segrarens, mannen som lyckades ena EU om ett avtal på 100 miljarder euro till den fattiga världen för klimatåtgärder.

Hundra miljarder euro, hur mycket är det? Jo, drygt tusen miljarder eller en biljon, 10¹², svenska kronor. Aningen mer än Sveriges statsbudget.

Per år.

Till dess jorden är räddad, får man förmoda.

I själva verket lyckades Reinfeldt inte alls med något sådant, lika lite som att G8-länderna den 10 juli 2009 bestämde att jordens temperatur bara skulle få öka med två grader. Tack och lov, får man väl säga. Här de mest uppenbara inskränkningarna:

Mötet enades om EU:s bedömning att det kan komma att kosta 100 miljarder euro per år.

Från år 2020.

Av den summan kan de rika länderna tänka sig att ställa upp med 22-50 miljarder euro. Ett bud på femtio procent hit eller dit. Något mer precist än IPCC:s skattning av havsytans höjning de kommande hundra åren (1 decimeter eller 1,3 meter) men ändå klimatmaffians typiska bluffpoker. Varifrån resten (50-78 miljarder euro) ska komma sägs inte. Fattiga länder?

De rika länderna, då, vilka är de? Självklart EU och USA. Också Kanada, Japan, Israel, Australien. (Krama några pengar ur Israel, den som kan.) Och vad sägs om Brasilien ... och Ryssland? Kanske det måttlöst rika Saudiarabien som är en av källorna till klimatlobbyns bekymmer?

För att inte tala om Kina som leder CO₂-ligan eftersom västerlandets industrier flyttat dit. Men landets attityd är att ”China, as a developing nation, is not in the position to commit to a binding emission reduction target." (Kina, som ett utvecklingsland, är inte i läget att ansluta sig till ett bindande utsläppsminskningsmål.)

Det lär visa sig att världen inte myllrar av länder villiga att bidra till en öppen klimatpott på 100 miljarder euro årligen tills ”klimathotet” (vilket det nu är) har avvärjts.

Vad är målet? Till vad ska denna pengamassa användas? Vill man få Sydafrika, som svarar för 92 procent av Afrikas kolanvändning och exporterar 99 miljoner ton kol årligen, att gå över till vindkraft? Eller muta Nigeria som har de tionde största oljefyndigheterna i världen att bygga solcellsparker?

Zambias president Rupiah Banda. (Jag kan inte hjälpa att jag fascineras av hans skulpturalt knöliga uppsyn. Inte skuggan av ett leende.)

Mot bakgrund av att Sveriges fjuttbistånd till Zambia kunde luras på 50 miljoner kronor på 18 månader förstår var och en att utsikterna till bedrägeri och mygel i ett 100 miljarder-euro program per år blir gigantiska. (En miljard är som bekant tusen miljoner.)

EU lovar i alla fall att stå ”för en rättvis del” vilket enligt Tysklands förbundskansler Angela Merkel kan bli upp till en tredjedel. Av de rika ländernas 22 miljarder då. Om andra ställer upp. Det får EU:s nota att hamna kring 7 miljarder euro, cirka 70 miljarder kronor, vilket är vad försvaret (45 miljarder) och studiestödet (25 miljarder) kostar i Sverige år 2010.

Fast några belopp nämner inte EU.

Raden ur Johan Ludvig Runebergs epos ”Elgskyttarne” förbleknar i sammanhanget: ”Ej köpslagades länge och ej afprutades mycket, hälften dock prutades straxt”.

Handla med dem du.

Intern osämja: Vad man inte låtsas om är att EU långt ifrån är enigt om betalningen. Polens finansminister Jan Rostowski sa vid finans-ministermötet 2 oktober: "Quite frankly, from our point of view it's totally unacceptable that the poor countries of Europe should help the rich countries of Europe to help the poor countries in the rest of the world." (Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.)

Ärkebiskop Desmond Tutu, Nobels fredspris 1984: "I am a leader by default, only because nature does not allow a vacuum."

Till vilket ärkebiskop Desmond Tutu, Sydafrika, i ett brev invände: ”Polen är bland de 50 rikaste länderna i världen, med en brutto-nationalprodukt per capita tre gånger så stor som Kinas och 20 gånger den i Mozambique.” Polen borde skämmas efter att själv ha fått så mycket hjälp tidigare.

Vid ministermötet sopades sådana delikatesser under mattan för att begravas i en särskild arbetsgrupp. De ger en liten aning om tonfallet den dag det blir tal om riktiga pengar. Snälla svarta hednabarn försvann till och med ur söndagsskoltidningen "Barnavännen" för hundra år sedan.

Nu på tisdag 3 november ska Reinfeldt tillsammans med andra ur EU-presidiet vara i Washington för att med president Barack Obama leda ett EU-USA toppmöte om bland annat klimatförändring, den pågående finanskrisen och pengar. Där får de träffa en man som verkligen kan slänga sig med formuleringar utan besvärande hänsyn till verkligheten bakom.

Det ska bli intressant att se vilka nya höjder av poesi det mötet kan uppnå. Och vilka räkneövningar som behövs för att få fram den verkliga storleken på "klimathjälpen".

Förhoppningsvis ska den vanliga gregorianska kalendern räcka till för att tolka när insatserna ska göras. Personligen hoppas jag att fredspristagaren Obama hinner avsluta det åtta år gamla kriget i Afghanistan innan dess.

Olyckskorp som kraxar falskt

Klimatindustrin är lika full av överdriven reklam som kosmetikindustrin. Skillnaden är att den ena hotar med död och undergång medan den andra lovar ständig ungdom och slät hy evinnerligen. Kosmetiken har roligare överdrifter, vad sägs om ”Anti-gravity cream” (Anti-tyngkraftskräm). Möjligen en biprodukt från tillverkningen av flygande mattor i Lyckliga Arabien.

Klimatindustrins knep för att undvika anmälningar till konsument-ombudsmannen är att lägga sina scenarier långt in i framtiden. Och att stegvis skjuta på dem när verkligheten inte lyder. Förr 2010, numera 2050, ”före 2100” eller när CO₂-halten i luften når 400 ppm ... 500 ppm ... Tidpunkten flyr som en zombie in i framtiden.

Men:

En av de värsta olyckskorparna gjorde en tabbe när han var yngre och mindre slipad – han nämnde ett årtal som låg för nära. Den beryktade Dr James Hansen, känd för läsare av denna blogg för framtidsbilden av jorden som ”en häxkittel av smältande isar, bubblande permafrost och lättantändliga skogar varifrån ingen återvändo finns” blev intervjuad i slutet av 1980-talet om klimatutsikterna på 20 års sikt, alltså läget innevarande år 2009 som då var framtid på säkert avstånd.

Det är roande att titta på hans spådom i dagens backspegel. (Tack till Anthony Watts i den varmt rekommenderade bloggen "Watts Up With That" som gjorde pionjärarbetet.)

Hansens kontor. De som följt teveserien Seinfeld känner kanske igen ”Tom’s Restaurant” (Bilden från "Watts Up With That").

Intervjun gjordes i Hansens kontor på Manhattan, adress 2880 Broadway med utsikt över Hudson River. Hansen såg ut genom fönstret och förklarade:

“The West Side Highway [which runs along the Hudson River] will be under water. And there will be tape across the windows across the street because of high winds. And the same birds won’t be there. The trees in the median strip will change.” Then he said, “There will be more police cars.” Why? “Well, you know what happens to crime when the heat goes up.”
(”West Side Highway [som går längs Hudsonfloden] kommer att ligga under vatten. Och det kommer att sitta tejp över fönstren tvärs över gatan på grund av starka vindar. Och samma fåglar kommer inte att vara där. Träden mellan körfälten kommer att ändras.” Sedan sa han, ”Det kommer att vara fler polisbilar.” Varför? ”Tja, du vet vad som händer med brottslighet när värmen stiger.”)

”Under the greenhouse effect, extreme weather increases. Depending on where you are in terms of the hydrological cycle, you get more of whatever you’re prone to get. New York can get droughts, the droughts can get more severe and you’ll have signs in restaurants saying ‘Water by request only’.”
(”Med växthuseffekten ökar extremt väder. Beroende på var du är med avseende på den hydrologiska cykeln får du mer av vad du är benägen att få. New York kan få torka, torkan kan bli värre och du kommer att få anslag i restauranger som säger ’Vatten bara på begäran’.”)

Hansens utsikt i nutiden enligt Googles streetview. Syns några tecken på översvämnning och extremt klimat? (Bilden från "Watts Up With That")

Suverän okunskap: Enligt Google Earth ligger West Side Highway 3 meter över havet så det skulle ha krävts en oöverträffat snabb höjning av havsytan för att översvämma den på 20 år. Det snabbaste tempot under senaste deglaciationen var 14 meter på 1.000 år. Hansens scenario förutsatte en tio gånger snabbare höjning, det vill säga 150 meter på tusen år. Det säger något om hans kunskaper i geologi.

Klimatindustrins väv av påståenden, hypoteser och kampanjer är så full av halvsanningar och hål så det krävs vetenskapsmän (och givetvis -kvinnor) för att upptäcka försåtligheterna. Jag kommer att tänka på miljöpartiets språkrör Peter Eriksson i radioekot i går 23 oktober 2009. I direktsändningen förklarade Eriksson att Fredrik Reinfeldts avståndstagande från Sverigedemokraterna i själva verket betydde tvärtom. ”Men man måste vara statsvetare eller erfaren i politiken för att förstå det” (citat ur minnet, bortredigerat i 30-dagars arkivet).

Samma sak med klimatindustrins dimridåer. Man måste vara geovetare eller kritisk professor i retorik för att se igenom dem.

Som exempel: Dr James Hansens skiss av jorden som ett kokande helvete av bubblande gaser. Noga räknat sade han: ”Om vi bränner ens hälften av jordens återstående resurser av fossila bränslen”. Lägg märke till det lilla ordet om. Jorden har minst lika mycket olja kvar som vi redan förbrukat. Räcker 50-100 år. Kolfyndigheterna är flera gånger större, påvisade reserver räcker 150 år.

Okej. Vi bränner hälften av dessa vilket kanske tar femtio år. Då, om ≈ 50 år är jorden enligt Hansens tro ”irreversibelt på en väg mot ett isfritt tillstånd”. På väg. Hur lång är den vägen? För en isfri jord måste vi smälta Antarktis (90 procent av jordens is) och Grönland (9 procent) vilket skulle ta 10-30 tusen år baserat på den senaste deglaciationen som vi lever i följderna av. Den trehundraåriga pusten antropogen koldioxid skulle för länge sedan vara assimilerad i det stora naturliga flödet där den utgör runt tio procent. Redan försvinner hälften löpande på naturlig väg.

Vilken civilisation som kommer att råda om tiotusentals år är en öppen fråga. Bensindrivna bilar och koleldade kraftverk kommer i vilket fall att vara antikviteter 3-10 gånger äldre än gravfynden i Konungarnas dal i Egypten.

Om tiotusen år: Läser man kritiskt är detta alltså Hansens mycket omskrivna framtidsbild som får skolbarn att gråta sig till sömns och kissa i sängen. Barn borde förskonas från klimatporren. För dem ligger nästa sommarlov och smältningen av jordens isar lika långt borta.

Vad säger att Hansens bubblande-jord scenario om tiotusen år är riktigare än den bild av ett i dag översvämmat Manhattan som han gav för tjugo år sedan? Läsaren kan själv avgöra.

Det är mera sannolikt att jorden om 10-30 tusen år är inne i en ny glaciation lik den vi lämnade för artontusen år sedan. Spåren av planetens faktiska historia under den senaste halvmiljonen år pekar rätt övertygande mot en sådan utveckling.


Temperaturkurva för de senaste 400 tusen åren. (Kurvans nollnivå motsvarar dagens plus 12 grader C.) Den sammanfaller väl med spår och dateringar från de senaste glaciationerna. En extrapolering antyder att en ny istid kan väntas på 10-20 tusen års sikt.

Såväl James Hansen, hans hypotes, vår civilisation och vi själva är vid det laget historia. Om inlandsisen kommer och varar normaltiden 100 tusen år lär den hyvla av all europeisk bebyggelse ner till norra Tyskland. I USA ner till Chicago och New York.

Då kan man snacka om klimatproblem på Manhattan.

Växthuseffekten

Tvärt emot vad många tror är växthuseffekten är en positiv faktor som är nödvändig för livet på jorden. Utan den skulle planeten vara kall och obeboelig – omkring minus 18 grader C (255 K). Det kallas svartkroppstillståndet.

Fundera på det en stund:
Utan växthuseffekt inga hav (möjligen is om inte vattenmolekylerna dunstat ut i rymden), ingen växtlighet, inga djur (dit räknar jag människan), ingen erosion, ingen vind eftersom vind förutsätter atmosfär och därmed växthuseffekt. Fotavtryck (som förstås inte kunde uppstå) skulle bli kvar evärdlig tid. Jorden skulle likna månen.

Tack och lov har jorden en atmosfär vars självklara innehåll är luft, en blandning av 21 procent syrgas (O₂), 78 procent kvävgas (N₂) och 1 procent andra gaser, mest argon (Ar) och en pust koldioxid (CO₂). Mer än nio liter argon per kubikmeter, faktiskt, och fyra deciliter koldioxid. Evolutionen har praktiskt nog format oss så luften är färglös för oss.

Luften innehåller vattenånga som tvärt emot vad många tror är en osynlig gas. Det vi ser som ånga när vi ångar av potatis (rekommenderas för att undvika blöt och äcklig sådan) är små vattendroppar. Moln likaså är vattendroppar eller iskristaller (fast till och med fysiker ertappats med att kalla dem vattenånga).

En kubikmeter 20-gradig luft kan innehålla runt 20 gram vattenånga, nollgradig luft runt 7 gram. Att jämföras med 0,7 g koldioxid per kubikmeter, en tiopotens mindre. Fuktig luft är förvånansvärt nog lättare än torr luft vid samma temperatur. (Täthet vattenånga 0,8 g/l, luft 1,3 g/l.)

Avdunstning, kondensation:
Vattenångan i troposfären är orsak till så gott som allt väder: moln, nederbörd, åska, vindar, tropiska cykloner. När vatten avdunstar från mark eller havsyta sänker det temperaturen, då vattenånga kondenserar i atmosfären höjer den luftens temperatur. Om all fuktighet i troposfären plötsligt föll ut skulle det ge 25 mm regn (alternativt samma mängd som snö) över hela jorden. Samtidigt skulle luften bli varmare.

Växthuseffekt:
Vattenånga är dessutom den starkaste växthusgasen. På liknande sätt som koldioxiden absorberar den långvågig värmestrålning från jordytan och hindrar den från att stråla ut i rymden. Vid absorption tar vattenmolekylen upp energi från strålningen och omvandlar den till värme (= snabbare vibration hos molekylen) som sedan sprids till omgivningen.

Kvävet (N₂) och syret (O₂) i luften absorberar inte strålning utan är helt transparenta. De värms, det vill säga vibrerar snabbare, genom molekylära kollisioner med de verksamma H₂O-molekylerna. (Och i mindre utsträckning med de en tiopotens sällsyntare CO₂-molekylerna.) Luften blir varmare och infraröd strålning återsänds till jorden.

Kalkyl:
Vattenånga enbart svarar lågt räknat för 65 procent av växthuseffekten och 85-95 procent när man räknar in moln. Av skillnaden 32 grader mellan svartkroppstillståndet minus 18 ^oC och den nuvarande globala temperaturen +14 ^oC kan vattenångan alltså tänkas svara för så mycket som 27-30 grader. Den skulle ensam ge jorden en temp på 9-12 grader. De återstående 2-5 graderna skulle då bero på de andra växthusgaserna koldioxid, metan och ozon.

Detta är kalkyler mellan tummen och pekfingret men de ger en antydan om proportionerna. Med dem i bakhuvudet kan man lättare förstå hur den globala temperaturen kunde sjunka 0,2 grader samtidigt som 380 gigaton antropogen koldioxid släpptes ut i atmosfären 1942-1978. En ändring av den globala molnigheten eller halten vattenånga i troposfären kunde bekvämt förklara saken.

Vattenångans betydelse är emellertid ett mycket känsligt ämne i klimatdebatten och IPCC snuddar knappast vid frågan. I deras värld är det koldioxid som skapar tornados (twisters) som den på bilden.

Vulkaner kyler med SO₂: En faktor som indirekt påverkar växthuseffekten är stora vulkanutbrott som sprider mängder av aerosoler i atmosfären. Krakatoas utbrott 1883 ledde till 1,2 grader kallare väder globalt i fem år, Mount Pinatubo 1991 sänkte temperaturen 0,5 grader i två år. Orsaken var att den färglösa gasen svaveldioxid erupterad i atmosfären gav svavelsyra som ökade bildningen av höga moln som reflekterade solstrålningen.

Jordkulan fick högre albedo (ett vitare tak, för att anspela på en bysnilleidé).

Ironiskt nog är spridning av svavelsyreaerosoler på hög höjd i atmosfären ett av de stolliga förslagen till geoengineering av den (förmodade) globala uppvärmningen. Att man skulle få hålla på för alltid och i förbifarten skapa surt regn sätter världsräddarna sig över.

Växthuseffekten en förutsättning för liv
Istället för att se växthuseffekten som ett ont som måste bekämpas ska man erkänna den som den förutsättning för livet på jorden som den verkligen är. Att inte låtsas om vattenångans dominerande betydelse i sammanhanget är så ovetenskapligt så det trotsar all beskrivning. Det kan jämföras med att diskutera fotosyntesen utan att nämna klorofyll. Eller hävda att små barn kommer med storken istället för att bli till genom att ... hm, ja ni vet.

Endast en ekonomisk jätte som klimatlobbyn skulle kunna få största delen av en hel forskarvärld att ställa upp på sådant.

Jag implicerar inte att forskarna är direkt köpta. Snarare är det fråga om en självvald kultur att bete sig, uppträda snyggt och ha hela gångkläder för att få vara med bland hermelinerna.

Det handlar dock om intelligent folk som inte behöver be Magdalena Ribbing om råd för att låta bli att svära i kyrkan.

Koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen

Den globala medeltemperaturen år 1942 låg kvar på temperaturkurvans krön +14 ^oC. Men under resten av 1940-talet skedde en distinkt nergång med 0,2 grader till 13,8 grader år 1950. Samma temperatur som 1935 så världen lämnade en 15 år lång värmetopp bakom sig.

Ihjälfrusna i Stalingrad.

Det är svårt att inse att de kalla krigsvintrarna 1939-1943 ska representera en värmetopp. Finska vinterkriget 1939-40, den tillfrusna Bottniska viken som tillät lastbilstrafik Sverige-Finland, och det tyska fälttåget i Sovjet som slutade med nederlaget i det djupfrysta Stalingrad 1943 talar ett annat språk. Sådan extrem köld visar på svagheterna i begreppet ”global medeltemperatur”.

Emellertid: År 1950 började kurvan stiga och nådde åter 14 grader C år 1978. Därmed var temperaturen tillbaka på 1942 års nivå efter ett 30-årigt dipp på 0,2 grader. Den period som behandlas här, 1942-1978, började och slutade alltså på samma nivå 14 ^oC. Någon global uppvärmning inträffade inte under dessa 37 år.

Klicka för större bild.

Det hoppfulla 1950-talet, det frigjorda 1960-talet och det vänstervridna 1970-talet förgick medan industrins hjul snurrade och standarden steg. Det resulterade i ett antropogent koldioxidutsläpp på 380 gigaton. Drygt tre gånger så mycket som under perioden 1910-1941, men bara 54 procent av de kommande utsläppen 1979-2008.

Koldioxidhalten i atmosfären steg från 312 ppm år 1958 då mätningarna började till 332 ppm år 1978, dvs. med 20 ppm (6 procent).

Antropogent koldioxidutsläpp 380 gigaton, global uppvärmning ingen:
Att relatera de 37 årens koldioxidutsläpp 380 gigaton till någon global uppvärmning är omöjligt eftersom ingen uppvärmning skedde. Den enfaldige kan förstås hävda att joho – från år 1950 till 1978 var den 0,2 grader. Så kan man med ”cherry picking” (= selektivt urval) massera sina data så de passar den förvalda hypotesen. En metod som sannerligen inte är okänd i klimatdebatten.

[För att konstruera ett exempel från MetOffice-kurvan: 1860-1880 steg temperaturen 0,3 grader, 1910-1940 steg den 0,5 grader och 1950-2004 slutligen 0,6 grader. Sammanlagt ”på grund av människans koldioxidutsläpp” med 1,4 grader (istället för diagrammets 0,8). Tro inte att detta är en parodi – exempel finns på nätet.]

Nåväl: 1942-1978 års antropogena CO₂-utsläpp på 380 gigaton sammanföll med en svacka ner/upp på 0,2 grader i den globala temperaturkurvan. Orsaken till svackan är okänd i detalj men den kan endast ha berott på naturliga (= av människan oberoende) variationer i jordens temperaturkontroll.

Det är svårt att se hur det antropogena koldioxidtillskottet skulle kunna ha en roll. Gasen är temperaturhöjande genom absorption av långvågig strålning från jordytan och kan inte vara annat. Mest troligt är variationer i atmosfärens halt av vattenånga, den gas som svarar för närmare 90 procent av växthuseffekten på 33 grader. Utan den vore jordens temperatur minus 19 grader C så det finns stora möjligheter till svängningar på en halv grad upp eller ner.

I det perspektivet är det förvånande att jordens temperatur ligger så stadigt kring plus 14 ^oC som den gör.

Sammanfattningsvis visar analyserna av de antropogena koldioxidutsläppen 1910-1941, 1942-1978 och 1979-2008 en ytterst erratisk eller obefintlig relation till den globala temperaturstigningen. Under de 98 åren var CO₂-utsläppen 116 + 380 + 707 = 1203 gigaton. Nästan hälften av dessa försvann löpande från atmosfären genom att ingå i den naturliga koldioxidomsättningen.

Jordens medeltemperatur ökade under samma tid från 13,5 till 14,4 grader C, det vill säga med 0,9 grader. Endast med hjälp av avancerade logiska krumbukter kan man konstruera ett orsakssamband mellan koldioxidutsläppen och den ryckiga globala uppvärmningen.

Samt givetvis, med hjälp av stora datorer och komplicerade klimatmodeller gjorda av forskare med den rätta tron.

Större koldioxidutsläpp ger mindre global uppvärmning.

Ovanstående kurva visar avvikelser i den globala medeltemperaturen sedan 1850 enligt brittiska MetOffice. Det rör sig om maximalt 0,5 grader ner som inträffade år 1910 och 0,42 grader upp som diagrammet placerar år 2005. Det årtalet är numera föråldrat, enligt NOAA var toppåret 1998 som nådde 0,44 ^oC över medeltemperaturen 14 ^oC.

Även klimatlobbyn erkänner nu att temperaturen faktiskt gått ner någon hundradels grad sedan 1998 och att 2000-talet tempmässigt är en platå.

Mellan 1850 och 1910 gick världens temperatur ner en tiondels grad för att slå i botten 1910 med 13,5 grader C. Så ”kallt” hade det inte varit sedan lilla istiden 1650-1850. Från 1910 gick den upp med en halv grad fram till 1941 då jordens temperatur var precis 14 grader C. Denna period om 32 år granskar jag här lite närmare. Det intressanta är förhållandet mellan temperaturökningen och det antropogena koldioxidutsläppet under perioden.

Som i förra posten har jag hämtat mängderna CO₂-utsläpp årsvis här. Värden på atmosfärens CO₂-halt i ppm (Keeling-kurvan) började inte mätas förrän 1958. Temperaturen är genomgående uttryckt i grader C.

Lägg märke till dippet under 1930-talet orsakat av förra depressionen. Först när rustningarna inför det kommande andra världskriget började tog utsläppen fart. Dock uppgick periodens maximala utsläpp på knappt 5 gigaton år 1941 endast till 16 procent av 2008 års 31,5 gigaton.

Perioden 1910-1941 omfattar 32 år och man kan alltså tala om det tidiga 1900-talets allt varmare klimat (till skillnad från väder). Summan av CO₂-utsläppen under perioden var 116 gigaton.

Således: 116 Gt utsläpp, temperaturhöjning 0,5 grader C. Om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid 0,5 / 116 x 100 = 0,4310 grader C ≈ 0,4 grader.

Detta kan jämföras med 30-års perioden 1979-2008 då utsläppen var 707 gigaton medan temperaturen steg 0,3 grader. Fortfarande, om uppvärmningen berodde på koldioxiden blev effekten per 100 Gt koldioxid under de senaste trettio åren 0,3 / 707 x 100 = 0, 0424 ≈ 0,04 grader.

Vare sig man tror på AGW-hypotesen eller inte är förhållandena följande:
1910-1941 0,4 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra tiondels grad upp per 100 Gt CO₂)
1979-2008 0,04 grader varmare per 100 Gt utsläpp. (Fyra hundradels grad upp per 100 Gt CO₂.)

Ju större CO₂-utsläpp, desto mindre temperaturökning per enhet. Den hypotetiska effekten minskade med 90 procent då utsläppen ökade från 116 Gt till 707 Gt. Det är en faktisk observation av något som inträffat – inte ett antagande

Från 0,43 ^oC per 100 Gt under 1920/30-talen till 0,04 ^oC per 100 Gt under 1980/90-talen. Ett lysande exempel på "The law of diminishing returns", om något. (Jfr. Avtagande avkastning.)

Någon enkel förklaring är inte lätt att ge. Man kan tycka att de naturliga sänkorna biosfären - havet - kalksedimenten borde ha lättare att assimilera en liten antropogen störning som den 1910-1941. Den hypotetiska värmeeffekten borde därvid varit mindre eller rent av noll. Omvänt borde de naturliga sänkorna "kvävas" av en stor antropogen störning som den 1979-2008, den största hittills i historien. Det hypotetiska värmeutbytet per 100 Gt CO₂ borde i så fall varit större än någon gång tidigare.

Nu var det emellertid tvärtom.

Det får mig att minnas ett annat känt samband:

”Att sova med skorna på är starkt korrelerat till att vakna med huvudvärk”.
”Därför, att sova med skorna på orsakar huvudvärk”.

En nonsenskorrelation, ett exempel på den fundamentala regeln att korrelation inte betyder orsakssamband. Ju djupare forskningen tränger in i de dåligt kända orsakerna till växlingar i väder och klimat, desto bräckligare blir det hypotetiska sambandet antropogena koldioxidutsläpp / global uppvärmning. En signal kommer från klimatlobbyn själv som bytt från ”global uppvärmning” till ”klimatförändring”. En annan från det faktum att de aldrig vågar publicera en klimatprognos med ett eller två års löptid.

Sannolikt ligger förklaringen gömd i förhållandet att det antropogena koldioxidutsläppet även på maxnivån 30 Gt CO₂/år bara utgör tio procent av det totala årliga flödet in/ut ur atmosfären.

En handfull rapporter som förklarade sådana samband skulle vara mycket intressantare och många gånger värdefullare än ett tjog modellkörningar. Fast dåliga underlag för skattehöjningar.

Koldioxidproblem

De globala CO₂-utsläppen 1979-2008 var 707 gigaton. Hälften har försvunnit.

Mina poster 14 juli och 7 september behandlade fenomenet att hälften av de industriella koldioxidutsläppen försvinner ur atmosfären på okänt sätt. Här redovisar jag vad som hände under 30-årsperioden 1979-2008.

Trettio år är gränsen mellan väder och klimat vilket gör perioden intressant. Tidsavsnittet 1979-2008 är dessutom det hittillsvarande krönet på allt industriellt koldioxidutsläpp med år 2008 som rekordår – 31,5 gigaton.

De närmaste åren väntar en nedgång på grund av ekonomikrisen. Så skedde efter depressionen 1929 då svackan som mest nådde 26 procent år 1932. För 2009 beräknas en nedgång med 2,6 procent. (Att jämföras med uppgången 2008 med 2 procent.)

Information eller kunskap?
”Ge någon en fisk och hon har mat för dagen – lär henne fiska och hon har mat för livet.” Jag lär helst mina läsare fiska och därför förklarar jag resonemangen från grunden. Även den som bara har suddiga minnen från skolans kemi- fysik- och mattetimmar ska kunna följa med. Inte behöva tro på profetens ord utan kunna kolla själv. Internet och datorns kalkylator är allt som behövs.

För konsekvensens skull räknar jag genomgående med CO₂ uttryckt i gigaton, Gt. Annars ser man ofta utsläppen uttryckta i C, kol. (För omvandling använd faktorn 3,67. Sålunda 707 Gt CO₂ / 3,67 ≈ 193 Gt C.) Praktiskt nog är Gt, gigaton, 10⁹ ton, samma mängd som Pg, petagram, 10¹⁵ gram.

Siffror för de årliga utsläppen är hämtade från CDIAC (Carbon Dioxide Information Analysis Center) som ingår i US Department of Energy. Närmare bestämt från denna sida. Halterna i ppm årsvis kommer från Carbonify.com.

Klicka för större bild

Basvärden:
Summan av CO₂-utsläppen 1979 – 2008 var 706.714 miljoner ton, megaton, 10⁶ ton. Avrundat 707 tusen megaton = 707 gigaton, 10⁹ ton. Under samma period steg halten i atmosfären från 336 ppm år 1979 till 384 ppm år 2008, det vill säga med 48 ppm. En ökning med 14,29 procent.

Kalkyl:
Koldioxidhalten i luften redovisas av tradition i volyms-ppm, miljondelar volymsenheter. De kan omräknas till massa (vikt) såhär:

En kubikmeter är en miljon kubikcentimeter. En kubikmeter luft med 1979 års koldioxidhalt 336 ppm innehöll alltså 336 cm³ koldioxid = 0,336 liter. Vid temperaturen 0 grader C och en atmosfärs tryck (STP 0 °C and 101.325 kPa ≈ 1 atm.) har en mol av valfri gas volymen 22,4 liter. Molvikten hos CO₂ är 44 varför 0,336 liter väger 44/22,4 x 0,336 = 0,660 gram per kubikmeter luft.

0,660 g/m³

Vikten hos 1 m³ luft vid samma STP är 1,29 kg. Per kilogram luft finns då 0,66/1,29 = 0,511 g CO₂.

0,511 g/kg

På varje kvadratmeter jordyta vilar 10.332 kg luft och koldioxidmängden per kvadratmeter jordyta blir då 10332 x 0,511 = 5279,652 g. Eller 5,279652 kg.

Jordens yta är 5,10 x 10¹⁴ kvadratmeter. Multiplicerar man mängden CO₂ i kilogram/m² med 510 får man direkt massan i atmosfären i gigaton: 5,279652 x 510 = 2692,62252 ≈ 2693 Gt.

Motsvarande kalkyl med 2008 års värde 384 ppm ger 3081 Gt.

(44/22,4 x 0,384 / 1,29 x 10332 / 1000 x 510 = 3081,0642 ≈ 3081 Gt.)

Halten i atmosfären ökade alltså från 2693 Gt år 1979 till 3081 Gt år 2008, det vill säga med 388 Gt. I procent 14,41 (att jämföras med 14,29 procent om man räknar direkt i volyms-ppm.)

Men: Under samma tid var utsläppen 707 Gt. Skillnaden 707 – 388 = 319 Gt (45 procent) har alltså försvunnit i icke specificerade kolsänkor.

Slutsatser:
Under de trettio åren 1979 – 2008 försvann 45 procent av alla antropogena koldioxidutsläpp från atmosfären. Sådana assimilerande processer kan spåras över hela den industriella perioden. Vare sig man räknar på totalutsläppen sedan 1830, decenniet 1990-99 eller som här 30-årsperioden 1979-2008 så blir resultatet detsamma: Ungefär hälften av de antropogena utsläppen försvinner ur atmosfären.

De är spårlöst borta i den meningen att inga forskare har redovisat vilka processer som agerar. I allmänna termer kan man säga att den terrestra biosfären, den marina biosfären och havsvattnet självt är de sänkor som kan komma ifråga.

Grova uppskattningar ger vid handen att fotosyntesen binder 550 Gt och havet tar upp 330 Gt CO₂/år – tillsammans en koldioxidskrubbning på 880 Gt per år. Om inte kompenserande koldioxidbildande processer tillförde lika stora mängder skulle självklart atmosfärens CO₂-halt sjunka undan för undan. Nu råder en dynamisk balans mellan ≈880 Gt minus och ≈880 Gt plus. Det antropogena tillskottet på 30 Gt per år blir litet i sammanhanget (endast tio procent).

Tankeväckande antitänk:
Om ingen koldioxid tillfördes skulle atmosfärens befintliga 3.000 gigaton försvinna på 3000/880 = 3,4 år och luften skulle bli fullständigt CO₂-tom. Alla gröna växter skulle dö, all syrgasproduktion upphöra, alla växtätande djur svälta ihjäl liksom alla köttätande (inklusive människan). Sannolikt på mindre än tio år. Under någon tid (10-100 år) skulle ett litet CO₂-tillskott komma från alla ruttnande organiska kadaver, men livet på jorden som vi känner det skulle vara borta.

Försvunnet. Hädangånget. Väck. Hemma hos gud för gott.

Det strålskyddande ozonlagret (O₃) i atmosfären skulle också försvinna så mikro-organismer endast kunde leva skyddade av vatten eller mark.

Jordytan skulle i bokstavlig mening bli öde.

Klimatlobbyns skräckvisioner reduceras till idyller:
Det öde som skulle drabba jorden om all atmosfärens CO₂ försvann är mångdubbelt värre än effekterna av en fördubblad eller tredubblad halt. Jordytan skulle täckas av lik och död växtlighet i inledande stadier av förruttnelse som avstannat sedan syrgasen i luften tog slut. Samma sak med havsbottnarna. En geologisk horisont av aldrig tidigare skådat slag skulle bildas.

Det perspektivet visar hur korttänkt och enfaldigt det är att klassificera koldioxiden som en miljöförorening. Utan koldioxiden vore vi helt enkelt inte till.