Den första generalen är Flavius Belisarius (500-565) vars intelligenta och lakoniskt formulerade angreppsfilosofi ledde mig in på det snåriga Afghanistanproblemet. Han ”befriade” Nordafrika från en sextioårig ockupation av vandalerna så att området för en tid återanslöts till det östromerska riket under kejsar Justinianus I.
Den andra är general Stanley McChrystal som är den nuvarande befälhavaren över NATO/ISAF:s trupper i Afghanistan och ska kratsa kastanjerna ur elden åt president #44 Obama. Han lanserades hösten 2009 som en man med nya tankar om hur striderna där ska föras, en tänkare med djupare insikt än sina företrädare i konsten att med våld tvinga på ett land nya värderingar och ett nytt styrelseskick.
Intressant är att McChrystals tankar kan läsas på nätet i tvättad (redacted) form: ”Commander’s Initial Assessment”. I redigerad form utan hemligtstämplat material är dokumentet på 66 sidor.
Insikten
Det centrala hos Belisarius, tanken som framstod i så lysande i kontrast mot det klantiga Afghanistanöverfallet, är formulerat i 52 ord: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”
Allt man läser om Belisarius vittnar om klokhet och ledarförmåga. Jag har själv seglat i de vatten han lotsade sin invasionsflotta igenom och kan uppskatta hans skicklighet: Från Gyllene Hornet i nuvarande Istanbul, ut genom Marmarasjön, ner genom Egeiska havet, runt Peloponnesos och tvärs över Joniska havet till Sicilien som var samlingsplats före själva angreppet. Förrädiska vatten med plötsliga hårda vindar, exempelvis den besvärliga meltemin i den grekiska övärlden.
Invasionsarmén sägs ha bestått av tiotusen fotsoldater och femtusen kavallerister på femhundra fartyg förda av trettiotusen sjömän Den jättelika konvojen skyddades av 92 stridsfartyg, dromoner, en utveckling av triremen, som både roddes och seglades.
Grekiska flottans rekonstruktion av en trirem, antikens vanligaste stridsfartyg.
Hur rimliga är siffrorna? Trettiotusen sjöman på femhundra fartyg innebar 60 man per fartyg, en rimlig siffra för seglande skepp. Tiotusen fotsoldater på samma flotta betydde 20 per fartyg, klart genomförbart. Femtusen kavallerister med häst betydde 10 ekipage per fartyg. I genomsnitt 30 soldater och 10 hästar per skepp – högst möjligt med Belisarius stränga disciplin.
Trumpetsignaler istället för radiosamband, lotsar istället för sjökort, röda segel och brinnande lyktor i ledarfartygens rigg om natten. En fascinerande färd på tre månader som jag gärna hade deltagit i. Resan beskrevs av historikern Procopius (500-565) som på kejsar Justinianus I:s uppdrag var med ombord (finns som E-bok hos Project Gutenberg).
Klipp ur McChrystals Assessment
General Stanley McChrystals dokument, som påstås innehålla en revolutionerande syn på hur man ska gå tillväga för att ”befria” ett folk, består egentligen av en rad självklarheter. Ingenting som inte Belisarius sa med 52 ord. Att det framstår som snilleblixtar för Pentagon och Vita Huset säger mer om intelligensnivån på de ställena än om begåvningen hos general McChrystal. Men det är ändå ett blygsamt steg i rätt riktning.
Några klipp:
”We face not only a resilient and growing insurgency; there is also a crisis of confidence among Afghans – in both their government and the international community...” (Vi möter inte bara ett motståndskraftigt och växande uppror; det finns också en förtroendekris bland afghaner – både i regeringen och det internationella samfundet...)
Okej - mera insiktsfullt än snömoset om att stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare) som hördes när de senast dödade svenskarnas kroppar flugits hem.
”Our strategy cannot be focused on seizing terrain or destroying insurgent forces; our objective must be the population. [...] To win their support, we must protect the people...” (Vår strategi kan inte fokuseras på att ta terräng eller förstöra upproriska styrkor; vårt mål måste vara befolkningen. [...] För att vinna deras stöd, måste vi skydda folket...)
"Självklart", skulle Charles-Ingvar "Sickan" Jönsson ha sagt.
McChrystal påpekar också att tålamodet börjar ta slut efter åtta års resultatlösa strider, både hos afghanerna och hos folket i de deltagande länderna. Tiden är kort, får inte ISAF övertaget inom tolv månader hotar ett läge där striden inte kan vinnas.
”ISAF’s attitudes and actions have reinforced the Afghan people’s frustrations with the shortcomings of their government. Civilian casualties and collateral damage to homes and property resulting from an over-reliance on firepower and force protection have severely damaged ISAF’s legitimacy in the eyes of the Afghan people.” (ISAF: s attityder och handlingar har förstärkt det afghanska folkets frustration med brister i deras regering. Civila offer och indirekta skador på bostäder och egendom som härrör från en övertro på eldkraft och skydd av styrkorna har allvarligt skadat ISAF: s legitimitet i det afghanska folkets ögon.)
”When ISAF forces travel through even the most secure areas of Afghanistan firmly ensconced in armored vehicles with body armor and turrets manned, they convey a sense of high risk and fear to the population.” (När ISAF-styrkorna färdas igenom de mest säkra områden i Afghanistan stadigt inbäddade i pansarfordon med skyddsvästar och bemannade torn, förmedlar de en känsla av hög risk och rädsla till befolkningen.)
Lekmannens slutsats
McChrystals avsikt är att få ockupationstrupperna (inklusive de externa hundratusen Blackwaterknektarna) att uppträda som vänner och hjälpare till en befolkning som sett dem som inkräktare och mördare i åtta år. Det kräver att trupperna först ser på afghanerna som vänner, något som är riskabelt eftersom soldaterna varken förstår folkets språk (dari och pashto) eller dess seder. Sannolikheten för att godtrogna soldater ska bli dödade är mycket stor (vilket McChrystal också säger). Därmed släcker försöket sig själv.
Det afghanska folket har upplevt olika attityder hos ockupanterna då de dödat civila. Först stenhårt förnekande, så en period av ursäktande och nu general McChrystals oförbehållsamt uttalade pärlband av ursäkter igen. Men som en grönsakshandlare som förlorat sin familj sa: "Kommer en ursäkt att ge mig tillbaka min familj?"
Min tro är att försöken till bot och bättring hos NATO/ISAF kommer för sent. Främlingarna har inget förtroende längre, om de haft något. Dessutom slåss de för att legitimera Hamid Karzais genomruttna styrelseskick som präglas av ohederlighet, heroinsmuggling och bestickning. Inte ens Obama, eller för den delen Carl Bildt, låter påskina att GIRoA som etablissemanget kallas (Government of the Islamic Republic of Afghanistan) är en regering man vill hålla i handen.
Den lättnad som general McChrystals insats till äventyrs kan åstadkomma blir som att pinka i byxorna. Det hjälper för stunden.
Till slut kommer ändå reträtten. Givetvis blir den kallad "seger" och troligen läggs den i knäna på Obamas efterträdare i Vita Huset. Möjligen kan det bli år 2013.
När jag startade Andas Lugnt för drygt ett år sedan var det en mild protest mot den då rådande klimatpaniken. Svenska media var enstämmigt på klimatlobbyns sida, alla trodde att teknikens utsläpp av koldioxid orsakade en global uppvärmning som om några år (tio... trettio... nittio...) skulle leda till en katastrofal tippning av jordens klimat. Tippningen skulle leda till förödande klimatförändringar som inte kunde hejdas: ökenzonerna skulle breda ut sig, världens spannmålsbälten torka ut, perioder av plus 40-gradig hetta orsaka trettiotusen dödsfall årligen i Europa, matbrist leda till krig värre än kärnvapenkrig. Samtidigt skulle havsytan stiga 70 meter när isarna i Antarktis och Grönland smälte bort. Världens stora städer skulle dränkas, liksom Bangladesh och Nildeltat. Oräkneliga miljoner människor skulle dö.
I dag är opinionsläget helt förändrat. Det stora klimatmötet i Köpenhamn som skulle rädda världen blev pannkaka, klimatforskningen har ertappats med lögner, FN:s klimatchef Yvo de Boer har gått till grönare betesmarker i finansvärlden, IPCC:s ordförande Rajendra K. Pachauri lär snart följa efter. Bank- och finansvärlden omgrupperar. Svenska media, inklusive de stora dagstidningarna, släpper fram klimatskeptiker som för tre månader sedan kallades löjliga plattjordingar. Röster har höjts för att Al Gore ska lämna tillbaka Nobelpriset i fred som han delade med IPCC år 2007.
Klimatskräcken är så död att jag knappt gitter skriva om den (vilket syns på frekvensen av bloggposter). Utan att jag visste det var Andas Lugnt en droppe i en våg av tvivlande förnuft som gick genom världen. Så har det varit med många rörelser – de var diffusa och svaga innan de blev starka.
En droppe i havet
Afghanistanöverfallet: Utan att vilja det har jag kommit in på Afghanistanfrågan. Som framgått är jag starkt kritisk till USA:s överfall på landet – en kortsynt populistisk åtgärd av dåvarande presidenten nr 43 George W. Bush i kölvattnet på ”2000-talets bästa teveinslag” 9/11. Det gjordes av saudier och Afghanistan hade inget, nada, nichts med inslaget att göra. Den fortsatta invasionen (nu på sitt nionde år) styrd av presidenten nr 44 Barack Obama via NATO och dess avknoppning ISAF är till arten jämförbar med Sovjets nioåriga krig i Afghanistan 1979-1989 (”Sovjets Vietnam”) som slutade med förlust och reträtt.
NATO/ISAF-soldater attackerar med helikopterunderstöd.
Förhoppningsvis är jag även denna gång delaktig i en ökande internationell motvilja mot mördandet och kränkningarna som pågår i Afghanistan under en mantel av påstådd humanism och omsorg om kvinnliga rättigheter.
”Vad suckar leksakslådan?” är en bok utgiven 1941 av den då mycket uppskattade Olle Hedberg (1899-1974). Frågan får uttrycka min undran över fortsättningen i Afghanistan. Lovande nog tycks det internationella stödet för USA:s överfall börja vackla. Snart blir det en central valfråga i en demokratisk stat, nämligen Nederländerna.
Nederländerna, 16,5 miljoner invånare, ett av ursprungsländerna till EU, nr. 8 i storleksordning, står inför nyval sannolikt 11 maj. Regeringen sprack 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Enligt tidigare beslut ska landets 2.000 soldater (hittills 21 döda) tas hem i sommar. Men premiärministern Jan-Peter Balkenende, Kristdemokratisk Apell, hade gett efter för USA:s/NATO:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar. Detta motsatte sig Arbetarpartiet, näst största parti i trepartsregeringen som därför kollapsade.
Balkenende hos Bush juni 2008. "Den ena handen tvättar den andra".
Arbetarpartiets ställningstagande bygger – tack och lov – inte i första hand på partiets humanism och medkänsla med alla oskyldigt dödade. Politiska partier har inga känslor. De leder inte opinioner utan följer dem. Och den folkliga opinionen i Nederländerna är emot ett förlängt deltagande i Afghanistan. Rätt utnyttjad kan opinionen ge den främsta belöningen för alla politiker – ökad makt, säkrare sits. Det är grundbulten i all demokrati.
Klicka för större bild.
Militärerna i NATO/ISAF är bekymrade. Drar sig Nederländerna ur kan det stärka krigets kritiker i andra allierade länder och påskynda tillbakadragandet av deras trupper också.
“If the Dutch go, which is the implication of all this, that could open the floodgates for other Europeans” (Om holländarna går, vilket allt detta tyder på, kan det öppna slussarna för andra europeer), sa en professor i militärstrategi. Det är bara att hoppas att han har rätt.
SVT betonar att det svenska stödet för insatsen ökar. Men märk att morgonsoffledaren Marianne Rundström i klippet också säger att "nästan hälften av svenska folket tycker det är bra" att svenska soldater är där. Mindre än hälften alltså. Luftig dokumentation sannolikt från någon tidnings klick-enkät.
Kompani K, tredje bataljonen, inför anfallet mot Marja. Ser de ut som grabbar som tänker skjuta i luften?
Att bara 27 talibaner och 12 civila skulle ha dödats när 6.000 marinsoldater och afghansk militär anföll Marja är en så uppenbar lögn att Marianne borde ha rodnat när hon sa den.
Försvarets insatschef general Anders Lindström får ursäkta men han verkar som en typisk skrivbordskrigare. Om han någonsin luktat krut och hört fientliga kulor vissla om öronen kan man undra. Det syns att det är länge sedan han låg i bivack. Men om han talar dari eller pashto ber jag om ursäkt för min kritik.
Svenskarna är ett fogligt och lättstyrt folk. Accepterar knotande världens högsta skattetryck, hålls på mattan av harmoniskt samstämda medier ägda av oligarkier typ Bonniers och Schibsted och av en statlig television.
I skuggan av de svenska soldaternas död i Mazar-i-Sharif kändes det motiverat med återhållsamhet i kritiken mot Sveriges militära insats i Afghanistan. Svensk trupp är dock bara fem promille av truppinsatsen där (omkring två promille om USA:s hundratusen Blackwater-knektar räknas in).
Den dag insatsen verkligen ska värderas är dess obetydlighet ingen merit. År 2007 var kostnaden 2,2 miljoner per soldat. Med 500 soldater i dag och troligen 700 snart är priset 2,2 x 700 = 1,5 miljarder per år lågt räknat. Medan SIDA räknar snuspengar för en fem månaders tjänst i Afghanistan.
Om valet i Nederländerna belönar Arbetarpartiet för dess motstånd mot Afghanistanockupationen kan det tänkas att det öppnar slussarna för fler avhopp.
I så fall skulle säkert även Sverige ta chansen till ett uttåg innan nederlaget blir allt för synbart. Förutsatt att de stora partierna kan bita huvudet av skammen och följa vänsterpartiet och Lars Ohly i spåret.
Jag började läsa om året 536 när solen var förmörkad och vädret kyligare än någon annan gång under de senaste tvåtusen åren. Då kom jag in på general Flavius Belisarius (500-565) och hans erövring av Nordafrika sommaren 533. Belisarius genomförde kampanjen på ett extremt kompetent sätt – seglade med sin invasionsflotta från nuvarande Istanbul vid vårdagjämningen, landsteg vid Rass Kaboudia i Tunisien vid midsommar och fördrev de ockuperande vandalerna på tre månader. Till befolkningens tacksamhet.
I ett tal till sina trupper vid landstigningen förklarade Belisarius sin angreppsfilosofi: ”Jag bygger mindre på antalet och modet hos er, mina soldater, än på den vänliga inställningen hos befolkningen och deras gränslösa hat till förtryckarna. Men om ni dödar och plundrar och begår våldshandlingar mot folket kommer det att gå samman med förtryckarna i en helig allians mot oss inkräktare i deras land.”
Vägen till nederlag
Som kontrast gick mina tankar till nutidens skamliga mördande som pågår på nionde året i Afghanistan. När USA:s president nr 43 George W. Bush oprovocerat överföll landet med terrorbombning 7 oktober 2001 var det ett brott mot mänskligheten som tyvärr aldrig kommer att dras inför domstol. Dessutom en dumhet av svåröverträffat slag. En stupiditetens knäreflex.
B-52 bombplan av den typ Bush sände mot Afghanistan då överfallet började. Ett sådant plan tar omkring 32 ton bomber och/eller raketer som fälls från flera kilometers höjd av män som varken hör explosionerna eller skriken från offren. (De flesta bilderna i posten är klickbara.)
Inget av snillena i Vita Huset och Pentagon tänkte tanken att man borde bevara en vänlig inställning hos det afghanska folket för att säkra utsikten till framgång. Utan varning lät de fälla tusentals ton bomber i norra Afghanistan under en månadslång kampanj. De dödade urskillningslöst civila män, kvinnor och barn utöver ett antal till fiender utnämnda talibaner och möjligen några medlemmar av al-Quaida. Vägar, hus och annan infrastruktur slogs i spillror.
Huvaligen!
Den amerikanska inställningen till dödade motståndare är ”We don’t count the bodies” (Vi räknar inte liken) så antalet offer för bomberna vet man inte. Bara att det handlade om tiotusentals döda.
När tyska Condorlegionen bombade den spanska staden Guernica 1937 fälldes mindre än 50 ton bomber (inte ens två bomblaster av en B-52) på några timmar och färre än 500 personer dödades. Den enligt dagens mått lilla attacken fick Picasso att måla konstverket "Guernica" och händelsen högtidlighålls fortfarande. Men USA:s omåttligt värre anfall på Afghanistan 2001 fick passera utan att världsopinionen ens fnyste åt det narraktiga namnet ”Operation Enduring Freedom” (Operation Bestående Frihet).
Det slutliga nederlaget är inbyggt i överfallet från början. Gör följande kalkyl: För varje dödad i krig kan man räkna med nio sårade. Antag, lågt räknat, tiotusen döda vid den första månadslånga bombningen. Och som konsekvens nittiotusen sårade, sammanlagt hundratusen offer. Varje offer hade/har ett kontaktnät av familj, släkt och vänner som kan antas hata landet bakom övergreppet – i det här fallet USA. Om en enda släkting/vän per offer bestämmer sig för hämnd innebär det 190 tusen nya latenta fiender som inte glömmer i första taget.
Av Bushs överfall lemlästade afghanska småpojkar. Vad de djupt i hjärtat tänker om USA är var och ens gissning. Liksom vad de kan tänkas vilja göra när de blir stora.
För varje kränkning, varje lemlästning, varje skjuten eller sprängd afghan stiger antalet nya fiender till USA på motsvarande sätt. Sedan 2001 uppskattas antalet dräpta civila till minst 25.000 personer – män, kvinnor, barn. Att föra krig med fjärrkontroll av obemannade flygplan är sannolikt det oöverträffade sättet att döda oskyldiga som ”collateral damage” (sidoeffekt). Statistiken är 700 oskyldiga på 14 medlemmar av al-Quaida. Vem som helst kan räkna ut att det skapar en ström av nya proselyter till talibanerna och al-Quaida och ännu extremare grupper. (Aktuell länk.)
Bibi Adela 15 år från Khost. Hon var den enda av sin familj som överlevde ett artilleriangrepp. "Collateral damage". Hur skulle du ställa dig till USA/ISAF om hon vore din systerdotter?
När president nr 44 Barack Hussein Obama nu utvidgar dödandet och planerar att till sommaren 2010 ha 100.000 soldater och lika många legoknektar av Blackwatertyp i det han föraktfullt kallar AfPak (Afghanistan och Pakistan) agerar han rentav mer idiotiskt än sin företrädare. Nr 43 Bush var korkad på ett rättframt obegåvad sätt som inte saknade charm. Nr 44 Obama verkar ryggradslöst falsk och så slipad att han skadar sig själv. En lismare utan egen övertygelse.
Trots det enorma övertaget i beväpning och militära resurser har USA/ISAF inte på åtta år kunnat kväsa de så kallade insurgenterna (upprorsmännen). Det tyder på att något är fel i konceptet.
Överfallet ("krig" är fel ord när motståndaren bara har handeldvapen och sprängladdningar av konstgödsel) har kostat svindlande summor. Hittills 253 miljarder dollar. Varje amerikansk soldat kostar en miljon dollar per år att hålla i fält.
Att dödandet och lemlästandet kommer att öka är klart. Hundratusen nya soldater flygs inte dit för att skjuta i luften. Invasionen saknar ett definierat mål – ingen vet vad ”seger” skulle vara. Soldaterna som ska ”bygga ett demokratiskt Afghanistan” pratar inte ens landets språk. När Obama ”lovade” kadetterna på West Point att ta hem trupperna år 2011 rättade den av Pentagon utsedde befälhavaren honom: ”Om läget tillåter”. General Stanley McChrystal anser att ”framgång” skulle kräva en halv miljon trupper och ta fem år till (utöver de nio år överfallet har pågått).
"Mamma - ett så konstigt ben du har fått av Amerika".
En ”fred” kommer i alla fall inte under Obamas tid som president – fredspristagaren har inte ryggrad nog för en handling som kan möta kritik. Den afghanske presidenten Hamid Karzai (tillsatt genom valfusk, och bror till den CIA-köpte heroinsmugglaren Ahmed Wali Karzai) säger att landet behöver USA:s stöd ytterligare 15-20 år efter en ”fred”. Det tar oss till år 2030-2035.
Redan den kinesiske generalen Sun Tz˘u (ca 500 f. Kr) skrev i sin klassiska ”Krigskonst”: ”Det finns inget exempel på ett land som vunnit på långvarig krigföring.”
Genomskinliga lögner
Krigets första offer är sanningen. I jämförelse med militarismen var den nu avklädda klimatmaffian en småhandlare i lögnbranschen med sina genomskinliga skräckscenarier och tillrättalagda forskning. En harmlös politisk ideologi.
Men när världens än så länge mäktigaste stat (USA) påpekar för sina knähundar (typ Storbritannien) att de lämpligen bör gå fot på storebrors sida så lyder de. Får sedan angreppen en illusion av legitimitet, exempelvis genom att det USA-styrda NATO kamoufleras till ISAF (International Security Assistance Force, skapad i Afghanöverfallets kölvatten år 2001) kan även ”neutrala” medlöpare som Sverige rätta in sig i ledet.
Just nu, en dryg vecka efter att en svensk kapten och en löjtnant (och en namnlös afghansk tolk – plus, faktiskt, en oidentifierad subhuman talibansk motståndsman) dödades i Mazar-i-Sharif, är det på gränsen till landsförräderi att kritisera Sveriges nästan försumbara insats i Afghanistan (500 soldater av en invasionsstyrka på drygt 100.000, dvs. mindre än fem promille).
Nu ska man stå fast, kämpa mot ondskan (Fredrik Reinfeldt, statsminister), inte vackla och börja tveka (Sten Tolgfors, försvarsminister, fd. vapenvägrare).
Naiv tanke: I den mån faktiska kostnader går att få fram kostade Sveriges insats 2,2 miljoner kr per soldat år 2007. Om regeringen istället skickat lärare som kunde något av Afghanistans två huvudspråk (dari, pashto) skulle man – med tanke på lärarlöners nivå – säkert kunna sända fyra gånger så många lärare, omkring tvåtusen. Med så lite som 20 elever per klass skulle dessa kunnat utbilda 20 x 2000 = 40000 elever samtidigt. Fyrtiotusen afghanska skolbarn – lämpligen flickor så länge det är tillåtet – det kunde ha blivit en konstruktiv insats värd namnet.
Känn igen propaganda
En av 1900-talets främsta kommunikatörer, betydligt mer framstående än teleprompterläsaren Obama, sammanfattade propagandans hemlighet så här: ”De breda folkmassorna styrs av känslor snarare än av nyktert förnuft. Därför måste all effektiv propaganda begränsas till några få nödvändigheter och dessa skall uttryckas så långt som möjligt i stereotypa formler. Dessa slagord bör ständigt upprepas”.
Till 2000-talets främsta slagord hör ”terrorism”. Med hjälp av det har många stater urholkat den personliga integriteten, tagit sig makt att läsa medborgarnas e-post och lagra all IT- och telekommunikation. Nu senast tar sig USA rätten att spåra alla EU-medborgares bankaffärer via SWIFT, med EU-parlamentets benägna tillstånd om sådant ges, utan tillstånd om parlamentet säger nej.
Risken att råka ut för en terroristattack är i själva verket så liten att den är svår att beräkna. Svensk inhemsk terrorism finns inte och har aldrig funnits. Om terrorister i USA kunde genomföra en 9/11-attack varje år tills vidare skulle ettårsrisken att dö i en sådan vara 1 på 100.000, om de kunde spränga en kommersiell flygning i veckan vore ettårsrisken för genomsnittsmedborgaren 1 på 135.000. Nu är som bekant sådana händelser så sällsynta att de faktiska ettårsriskerna ligger runt 1 på en miljon Som jämförelse är ettårsrisken att dö i en bilolycka i USA 1 på 6.500, i en flygolycka 1 på 400.000.
Den som stöter på ordet ”terrorism” i en text gör klokt i att starta slagordsräknaren och munbajsavkännaren. Detta som försvar mot att bli manipulerad av spekulativt konstruerad propaganda enligt formeln ovan. Dess avsikt är att leda och vilseleda tankarna, inte att upplysa.
Formeln är från ”Mein Kampf” av Adolf Hitler (1889-1945).
Rubriken är klippt från Frans G. Bengtssons översättning av François Villons ballad om den vackra hjälmsmedshustrun (Ballade de la belle Heaulmière aux filles de joie) som råder unga kvinnor att ta för sig av livet:
(Utdrag)
Var inte blott en läckerbit för fästman din, Kappsömmar-Netta! Och du, Katherine vid broderi’t, lev ej förgäves: gör det rätta. Låt ungt och välskapt manfolk lätta sin börs nu i er ungdoms dar. Vad får ni sen, av åren frätta? Blott slitet mynt som ingen tar.
Jag gråter bitter gråt för detta: ej mer, fast högt i rop jag var, kan jag mig nu i omlopp sätta än slitet mynt som ingen tar.
(Essayen ”Villon” i ”Litteratörer och militärer” 1929. Den rekommenderas till läsning.)
Villon (c. 1431 – e. 1463) klarade sig med nöd och näppe från att bli hängd mer än en gång. Han var inte politiskt korrekt under sin levnad och inte heller nu. Men balladens slutrad ”blott slitet mynt som ingen tar” har plötsligt kommit att gälla många begrepp som var aktuella och betydelsefulla under det nyss avslutade nollnolltalet. Några exempel:
Klimathotet: Konceptet punkterades under det uppreklamerade klimatmötet i Köpenhamn. Om det finns en risk för att de antropogena koldioxidutsläppen ska orsaka katastrofal global uppvärmning klimatförändring är risken i alla fall inte så stor att ”världens ledare” brydde sig om den. Inga beslut om minskning av utsläppen togs. Inga pengar (av föreslagna hundratals miljarder euro) avsattes till ”fattiga länder”. I tysthet har EU övergett målsättningen att sänka sina egna CO2-utsläpp med 30 procent till år 2020 och siktar nu på 20 procent. USA och Kina rent ut sagt sket i alla planer på sådant.
Klimatlobbyn ertappades med byxorna nere i det skandalösa Climategate vars proportioner växer. Ett larm om att Himalayas glaciärer smälter och kan vara borta till 2035 visade sig vara ett påhitt klippt ur en gammal tidning. Ändå ingick det som hårt faktum i IPCC:s Assessment Report IV 2007.
Grön energi: För Sveriges del har intresset flyttats från vindkraften, som producerade pinsamt lite energi under köldhögtrycket nyss, till kärnkraften som var delvis avstängd under samma tid. Fantasierna om ett grönt samhälle visade sig vara svammel. Kol- och oljeeldade kraftverk fick rädda situationen. Självaste antikärnkraft-ikonen energiministern Maud Olofsson fick medge bristerna.
Arbetslinjen: Att det är svårt/ omöjligt att slussa ut människor på en arbetsmarknad som inte finns lärde sig alla (utom möjligen regeringen Reinfeldt). Termen "arbetslinje" skickar rysningar längs ryggraden på allt fler medborgare. Hur många de är får vi se den 19 september.
Utanförskapet: (Maktens nyord för arbetslöshet och sjukdom.) Antalet personer i ”utanförskap” ökade med 70.000 individer under nollnolltalets sista år. Och människorna som finns där fick det sämre. Där har vi ett slitet mynt som ingen tar, om något.
Change: För precis ett år sedan installerades då 48-årige Barack Hussein Obama som president nr 44 i USA. Att han var ”svart” (mulatt) ansågs vara särskilt löftesrikt. I valkampanjen hade han lockat med formuleringar som ”Change you can believe in” och ”Hope”. Han skulle stänga Guantanamo, rädda klimatet, gå tillrätta med Wall Street, införa sjukförsäkring för alla amerikaner, skapa bättre förhållanden med den muslimska världen, stoppa Israels förtryck av palestinierna, tillåta samkönade äktenskap ... rent allmänt skapa fred och lycka på jorden.
Hope: Det var ingen måtta på Obamas munväder. På grundval av det fick han också Nobels fredspris 2009. Men det hopp om fred som norska Nobelkommittén kan ha hyst kom på skam redan innan priset delades ut. Kriget i Afghanistan utvidgades till Pakistan och länderna avidentifierades till AfPak. Där jagar amerikanska soldater och Blackwater-knektar som ska bli fler än 200.000 till sommaren 2010 ”färre än 100” medlemmar i al-Quaida. Dödar 49 vanliga män-kvinnor-barn för varje ”terrorist”. Nästa steg ska bli Yemen.
Obama sägs vara intelligent men han verkar både omdömeslös och ängslig. Se sagan om en öl i Vita Huset där presidenten fegade ur efter kritik från Bostons poliskår; hans fogliga men dödfödda puff för Chicago som olympiadstad; hans ängsliga anpassning till militärkomplexet i form av general Stanley McChrystal som före presidenten kungjorde vad som skulle gälla i AfPak; och senast hans halvkokta försök att rädda den demokratiska kandidaten Martha Coakley vid fyllnadsvalet efter Ted Kennedy i Massachusetts där väljarna sa i klartext vad de tyckte om Obamas första presidentår.
Säkert har många av oss haft en klasskamrat av den sorten: Slätslickad, duktig i ämnena, inställsam, en ja-sägare som fegade ur när det krisade. Och som nu slingrat sig upp i hierarkin genom att fjäska uppåt och sparka neråt.
Finns det två mer utslitna ord, två mer slitna mynt som ingen tar än Change och Hope så kan jag dem inte på rak arm. Nollnolltalets verkliga femtioöringar. Bara naivt lättlurade människor kan tänkas sakna dem när de försvinner.
Vilka slagord som ska präglas under tiotalet är än så länge en öppen fråga. För min del har jag inte en aning. Men det ska bli spännande att se i vilken riktning utvecklingen går.
Som några läsare vänligen noterat är det ett år sedan jag startade bloggen Andas lugnt. Det har varit intressant och stimulerande att skriva på det här sättet. Roligare än att skriva vetenskap även om det har sitt särskilda nöje att se sina ord i ”Nature” och ”Science”. Definitivt mindre ensamt än att skriva underhållningsromaner som jag också provat för att hålla handen i övning.
Min tanke har varit att ta fram och förklara begrepp och data på ett sätt som kan begripas av amatörer. Töa bort en del av snömoset i politiker- och mediaspråket, använda faktiska siffror och visa hur man kommer fram till dem.
Sådana styggelser som oförankrade procentsiffror och luddiga uttryck som stor, liten, länge, kort, dyr, billig har jag försökt undvika till förmån för sifferangivelser.
Den uppmärksamme läsaren har själv med ledning av bloggen lärt sig räkna ut mängden koldioxid i atmosfären och jämföra utsläppen under valfri tidsperiod med ökningen de medfört. Sett att närmare hälften av de antropogena utsläppen försvinner på okänt sätt. (En enkel konst som ändå väckte uppmärksamhet i klimatdebatten då ”Bomben från Bristol” använde den i en vetenskaplig publikation.)
Samme läsare vet också hur stora världens isar är i km3 och hur länge det skulle ta att töa bort dem. Kan därför värdera riskerna för att Göteborg och Maldiverna ska dränkas av en stigande havsyta.
Morgan 3-Wheeler Super Sport 1932. Jag har en viss kärlek till Morgan eftersom min första bil var en begagnad Morgan +4 i British Racing Green. Trägolv och dubbla reservhjul baktill. God vägkontakt om jag säger så.
Likaså kan hon/han förvandla sin bils bränsleförbrukning i liter bensin/100 km till miljöbeskattningens gram CO2-utsläpp/km och tillbaka igen. Och räkna ut hur många vindkraftverk det skulle behövas för att ersätta ett kolkraftverk. Likaså förstå vad det skulle innebära om EU sänkte sina koldioxidutsläpp med 90 procent.
Annat som läsaren bättre kan värdera är tiggeri om isbjörnsfadderskap. Det vill säga löften av GreenPeace och WWF att för fadderskap à 100 kr/månaden inte bara betala sina exekutiva direktörer dryga miljonen kr i årslön utan också ”rädda” isbjörnen som art om dess habitat nordpolsisen skulle smälta bort.
Det ger mig ett särskilt nöje att förklara sådant. Det känns som sabotage mot all vilseledande ”information” och skrämselpropaganda från klimatmyglare av skilda slag. Gud ska veta att varje medborgare måste kämpa för att hålla förståelsens näsa över desinformationens ständigt stigande vatten.
Under året har miljödebatten ändrat karaktär. Den hysteriska domedagsrädslan har tonat bort. Allt färre tror att den ganska obetydliga människan först (a) genom ett utsvävande liv har bringat jorden ur sin bana, och sedan (b) genom botgöring och sträng beskattning kan föra den tillbaka i spåret igen.
Antal människor på jorden 1800-2100.
En händelse under år 2010 att intressera sig för blir när antalet människor på jorden passerar 7 miljarder-strecket. Enligt denna länk sker det omkring 10 april. Eftersom antalet ökar med 200 individer per minut är det svårt att säga exakta tidpunkten. Sju miljarder låter fasaväckande mycket och ser oroande ut i diagramform.
Ändå ryms vi uppställda med en meters lucka gott och väl på Själland (7.542 km2), den ö där Köpenhamn ligger.
Räknat med 50 kg per individ är vår biomassa 350 miljoner ton. Som färs skulle vi rymmas i en 1 km lång och 1 km bred låda med höjden 350 m. Ungefär 60 procent av den massan skulle vara vatten. Ändå väger vi 300 gånger mer än alla blåvalar i havet, och 100 gånger mer än alla elefanter i Afrika.
Alla våra fyrfota tamdjur (kor, hästar, får, grisar, getter, kameler etc.) väger något mer än oss, 400 miljoner ton. För att hitta vilda djur med större biomassa får vi gå till det lilla kräftdjuret krill i havet kring Antarktis, 500 miljoner ton.
Insatta i astronomiska sammanhang är vi ändå mycket obetydliga. Vår galax Vintergatan är hundratusen ljusår i diameter (Homo sapiens är tvåhundratusen år gammal) och har sådär 300 miljarder stjärnor.
Andromedagalaxen, vår närmaste (spiral- [se kommentar Anonym5]) galaxgranne 2,5 miljoner ljusår bort. Den beräknas ha en biljon, 1012 stjärnor. Ljuset vi ser lämnade galaxen då förmänniskan Homo habilis levde på jorden, mer än 2 miljoner år innan H. sapiens bildats.
I universum finns kanske 500 miljarder (500 x 109) galaxer så antalet stjärnor är sant astronomiskt. Antag att varje galax har 300 miljarder (300 x 109) stjärnor så blir det lågt räknat 150.000 x 1018 (exa, triljoner) stycken. Där ligger till och med USA:s statsskuld 12 x 1012 (tera, biljoner) dollar i lä med faktorn 1010.
Om inte jorden är absolut enastående och den enda planeten med liv i universum så finns det statistiskt sett miljoner andra bebodda himlakroppar.
Sådana existentiella frågor tänker jag ägna mig åt ett tag framöver. Eftersom den kära antropogena koldioxiden blev en icke-fråga vid COP15 i Köpenhamn.
Den ömkliga finalen på klimatmötet COP15 i Köpenhamn fick ett av svenska språkets förnämligaste epigram att dyka upp i mitt minne:
»Hvad i sin period den högsta höjden sett plär åter strax derpå det lägsta fallet röna. Kung Carl man nyss begrof, kung Fredrik nu vi kröna - så har vårt svenska ur gått ifrån tolf till ett»
Skrivet vid Fredrik I:s kröning 1720 av Carl Gustaf Cederhielm (1694 – 1740), en begåvad individualist som utan märkbara olägenheter levde de sista 16 åren av sitt liv häktad för skulder i le Grand Châtelet i Paris.
Sannolikt har nu det stora klimatraseriet passerat sin högsta punkt för att aldrig återfå sin tidigare storhet. Rädslan för global uppvärmning klimatförändring hör precis som 9/11, Saabkraschen och Tiger Woods så definitivt till nollnolltalet. Passé, bakom, gammaldags. Under tiotalet väntar nya fräscha utmaningar.
Klimatkämparna, typ miljöminister Andreas Carlgren, är fortfarande i chock- och förnekelsefasen. ”Så ska vi fortsätta arbetet med att rädda klimatet” (DN 100103). Carlgren gör en riktig analys av läget men värjer sig som patienten med bukspottkörtelcancer för dödsinsikten. De största utsläppsländerna tog sig rätten att släppa ut hur mycket koldioxid de vill i framtiden. De verkliga makthavarna tror inte att jorden dränks inom deras planeringshorisont. Läget för små ö-nationer må vara hur hjärtskärande som helst, blir de översvämmade om trehundra år får de väl flytta.
När jag startade den här bloggen i januari 2009 släppte ingen större svensk dagstidning fram klimatskeptiska artiklar. Men utan att veta det var jag del i en ström som gick genom opinionshavet, en sea change som obönhörligt ändrade synsätten. Nyligen hade DN ett mycket balanserat inlägg: ”Efter FN-fiaskot. Kolumnen: Hans Bergström om behovet att tänka nytt i klimatfrågan” (DN 091231) med synpunkter som inte hade släppts fram för ett år sedan. (Somliga frågade sig rentav: Är hedersdoktorn Karin Bojs befordrad snett upp till vänster?)
Själv tror jag att bloggvärlden bidragit till förändringen genom sina oräkneliga kritiska analyser av klimatmaffians tvivelaktiga metoder och absurda påståenden. Climategate hade aldrig kommit i dagen utan bloggarna, klimatmaffians stolliga "prognoser" om att jorden går under om 40 eller 90 år hade fortsatt växa som ogräs. Gammelmedia kom som vanligt på efterkälken. Nu blir allt fler människor medvetna om att klimatskräcken var avsiktligt skapad av politiker, ekonomer och forskare med ekonomiska intressen i hypotesen.
Det är inte en slump att expolitikern filmberättaren Al Gore är på väg att bli klimatmiljardär (i dollar).
Religiöst färgade klagorop som fiaskot var ett svek mot klimatet, och suckar över att Kina satsar på ”tung klimatförstörande industri som cement och stål” har förlorat sin verkan. Nu krävs smärtsamma omprioriteringar och en ny världsbild.
När vi (västerlandet) genom kortsynta planer med vinstmaximering som ledstjärna outsourcar allt mer tillverkningsindustri till Kina ökar landet förstås sina ”klimatutsläpp” (nyord för koldioxidutsläpp). Våra kan i motsvarande grad sänkas och fabriksarbetarna skickas hem i väntan på de jobb med högt kunskapsvärde som förväntas infinna sig. Till sådana jobb behövs i sagan så pyttelite energi att EU och i synnerhet Sverige till år 2050 kan minska koldioxidutsläppen med 90-95 procent. Detta är alldeles sant och beslutat i EU:s ministerråd 29-30 september 2009 under Fredrik Reinfeldts ledning. (Se Grön saga med blå kant, och Litet räknestycke.)
Därför är elpriser på 14,50 kr per KWh bara välgörande och mycket passande. Strömmen importeras från kolkraftverk som Vattenfalls Jänschwalde så vinsten går till välgörande ändamål, som direktörslöner på en och en halv miljon kronor i månaden. Om elen samtidigt kostar 2 öre KWh i Kina visar det bara kommunisternas rovdrift med klimatet. Sveriges (och EU:s) konkurrensförmåga påverkas inte.
I den bästa av alla världar
Ett bekant uttryck säger. ”Du kan lura många människor en kort tid, men inte alla en lång tid.” Så länge klimatkampen mest var vackra slagord och hajpade möten på fina semesterorter lät många sig luras. Men när det, som i Köpenhamn, kom till kritan och börjar handla om verkliga pengar som i svindlande summor skulle tas ur den vanlige västerlänningens plånbok då slår självbevarelsedriften till.
Då frågar sig verklighetens folk: Vem ska ha pengarna, vad får jag för dem, vad får mina barn? Är det alldeles sant som politikerna säger att jorden går under? Eller kanske bara lika sant som att utanförskapet skulle minska om alliansen fick makten, att sjukvården skulle bli bättre och åldringsvården mänskligare om de privatiserades. Och albylen bli 40 öre billigare med privata apotek.
Sådana frågeställningar kallas sunt förnuft. Och tror du inte att de är en del av det nya fräscha tiotalet så vänta och se. Till den 19:e september 2010.
Klimatmötet i Köpenhamn visade skillnaden mellan den hårda politiska/ ekonomiska verkligheten och den naiva världsräddarattityden hos klimatentusiasterna. Makt och pengar emot hopp och tro, kan man säga.
Mötet visade också på ihåligheten i klimatargumenten. Om de stora gorillorna bland världens ledare verkligen trodde att jorden snart ska dränkas när Antarktis (90% av den globala isen) och Grönland (9%) smälter så havsytan stiger med 67 plus 6 m skulle de troligen göra något. Men bakom stängda dörrar i maktens hemliga rum har de fått annan information.
Som (a) att det skulle ta 150.000 år för isen i Antarktis att smälta med nuvarande takt; och (b) att temperaturökningen visserligen är 0,7 grader C mätt från år 1830 (180 år), men lika stor/liten mätt från år 1600 (410 år) och dessutom bara 0,4 grader C mätt från år 1000 (1010 år).
Alla politiker ändras när de vunnit och fått reda på spelets hemliga regler av etablissemanget bakom ridån.
Ta Fredrik Reinfeldt och hans löften under valrörelsen 2006 att ”inte förfölja en hel ungdomsgeneration” med en lag mot fildelning, och att minsann se till att inspelningarna från Rosenbad under tsunaminatten kom upp på bordet. När maktapparaten talat med Fredrik i enrum backade han snabbt. Ungdomsgenerationen fick IPRED-lagen och tsunamibanden försökte han först bränna men måste nöja sig med att hemligstämpla dem i 70 år.
"Predator" obemannat flygplan. Träfflista 1 medlem i al-Quaida per 49 civila offer.
Eller ta Barack Obama som lovade förändring du kan tro på. Wall Street fick fler miljarder än jag gitter redovisa och finansmogulerna behöll sina bonusar. Militärkomplexet med general Stanley McChrystal som galjonsfigur manövrerade ut den oerfarne och konflikträdde presidenten och fick sitt utvidgade krig i det man nedlåtande kallar AfPak (Afghanistan och Pakistan). När den anpasslige fredspristagaren ”kom till makten” var truppstyrkan 34.000 soldater, nu är de 71.000 och ska bli 101.000 till sommaren 2010. Plus 104.000 Department of Defense inhyrda Blackwater- och andra knektar. Detta för att jaga färre än 100 medlemmar av al-Quaida.
“The bad guys” dödas från obemannade flygplan (drones) med ’piloter’ sittande i Nevada. Länk. De har dödat 14 mellanchefer eller lägre i al-Quaida sedan 2006 men attackerna dödade också 700 civila som bieffekt. Alltså 98 civila för varje 2 al-Quaida.
Att politiker efter valen anpassar sig till den verkliga makten är så självklart att det är ointressant.
Att (bort-)förklara Köpenhamn:
En grupp, väl företrädd av kolumnisten George Monbiot i The Guardian, skyller kollapsen i Köpenhamn på USA, en annan med ”Sex-grader”Mark Lynas i spetsen menar att det var Kinas fel. Andra, exempelvis Fredrik Reinfeldt, säger att FN-modellen för hur jorden ska styras är föråldrad och att det behövs en ny världsordning. (Av någon orsak skapar det inte en känsla av trygghet hos mig.)
Alternativgruppen Klimaforum09 som var utestängd från COP15 kallar hela jippot en bankruttförklaring. Representanter för klimatmötet plockar i spillrorna och förklarar i ett Copenhagen Accord att COP15 bara blev pannkaka men vid nästa möte i Mexiko då minsann ...
Många doktorsavhandlingar kan skrivas om Köpenhamnsmötet COP15:s kostbara sätt att göra en pannkaka.
Dömt från början:
Man behövde inte vara Nostradamus för att se den pannkakan långt i förväg. Det räckte med att läsa blurbet efter G8-mötet i juli med samma kritiska blick som en annons om ”upp till 50% rabatt”. G8-gruppen ”avsåg att reagera energiskt på denna utmaning, övertygade om att klimatförändring utgör en tydlig fara som kräver en extraordinär global respons ... blabla, blabla ... och beslutade att inte spara några ansträngningar att nå en överenskommelse att främja tillämpningen av ...”
Om vi bortser från grundfelet att teorin om katastrofal global uppvärmning klimatförändring är en koloss på lerfötter fanns två tunga skäl till sammanbrottet.
(1) Det gällde pengar på bordet. Med ens var det fråga om att skicka pengar i dollar eller euro till minst 77 länder som inte ödmjukt tackade och tog emot utan kom med anspråk. Och det var inte småsummor. Hundra miljarder euro från EU årligen från år 2020 förutsatt att USA och Kina gav lika mycket. (Tillsammans 0,3 biljoner [trillions], 0,3 x 1012 euro – ett belopp det skulle ta åtta månader att rulla ut som ett band av 5-euro sedlar från ett flygplan i överljudsfart. Länk.) Och de otacksamma svartskallarna sa inte ens ”Tack snälla bwana” utan propsade på mer.
Inte många politiker bland de tänkta donatorländerna ville komma hem med sådana besked till sina väljare som påbröd till finanskrisen.
(2) Det finns inga gröna alternativ. Den globala energiförbrukningen uppskattas till 15 terawatt (15 x 1012 W). Länk. Av detta kommer 80-90 procent från fossila bränslen (kol, olja, gas), ungefär 10 procent från förnybar energi (vattenkraft, biobränslen, vind, sol, geotermi) och resten från ”övrigt”.
Världens energiförbrukning fördelad på energikällor. Vindkraften redovisas inte.
Det existerar inga storskaligt fungerande metoder att elda utan att frigöra koldioxid och släppa ut den i atmosfären. Det gäller både fossila bränslen och biobränslen: Du eldar (dvs. oxiderar kolhaltiga ämnen) och produkten blir värmeenergi och koldioxid i gasform. Vanlig rök bildas. Den består i princip av 70% i onödan upphettad kvävgas (N2) från luften, 15% koldioxid (CO2) och 15% vattenånga (H2O). Därtill sot och askpartiklar som gör röken synlig.
Biobränslena cirkulerar ut och in i biosfären på uppskattningsvis 70 år. De fossila bränslena är biologiskt lagrat kol från miljoner år tillbaka som plötsligt oxideras till koldioxid och släpps ut i nutidens atmosfär. Den naturliga kolcykeln tar löpande hand om 45% av det fossila tillskottet (länk) medan resten mellanlagras i atmosfären för okänd tid.
Kanske, möjligen, eventuellt leder den ökade koldioxidhalten till en ökning av jordens medeltemperatur. Om så är fallet maskeras höjningen av andra temperaturvariationer.
Att ersätta de fossila bränslena med annat i industriell skala är helt omöjligt på tio års sikt, och så gott som omöjligt på 40 års sikt. Att införa CCS, koldioxidavskiljning och lagring, vid fossilbränsleeldning är dyrbart och ökar bränsleåtgången med 30 procent. Det kan bara användas vid mycket stora anläggningar. Vill man gå längre och strypa koldioxidutsläppen som sådana måste man dessutom sluta att framställa järn och tillverka cement.
Sambanden är så direkta att delegater till COP-möten kan förstå dem. Att stats- och regeringschefer för länge sedan briefats på området är självklart.
Den informella lösning som de stora gorillorna (USA, Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien) kom fram till passar utmärkt i sammanhanget. ”Du låtsas att jag skär ner så låtsas jag att du skär ner.” Kålsupare emellan behövdes inte ens ett skriftligt avtal. I alla fall inget som Barack Obama trodde sig behöva underteckna.
Därmed kunde alla plocka upp sina leksaker och gå till en annan gård och leka.
"Får jag fråga hur människan kan styra sitt öde om hon nu inte bara saknar möjlighet att göra upp någon plan för en så löjligt kort tidrymd som låt oss säga tusen år, utan dessutom inte heller ens kan förutsäga vad som kommer att hända henne i morgon?"
Djävulens fråga i Michail Bulgakovs bok ”Mästaren och Margarita”
Andas lugnt triggades igång 8 januari 2009 av den då rådande klimatpaniken och det självgoda nedlåtande sättet hos klimatforskarna.
Tanken var att förklara för vanliga människor utan vetenskaplig bakgrund några av sammanhangen i klimat- och miljödiskussionen. Min egen bakgrund är marint geo- och biovetenskaplig med ett kryddmått meteororologi.
Sedan några månader fuskar jag också med synpunkter på den ekonomiska katastrofen.
(2011-12-06)
Grekiska flottans rekonstruktion av en trirem, antikens vanligaste stridsfartyg.
