Smygpunka för klimatrörelsen

Vetenskapen klen

Under de tre år jag intresserat mig för klimatrörelsen har den tappat mycket av sin kraft. Fram till Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 var den vetenskapliga AGW-hypotesen accepterad i vida kretsar. Såväl forskare, politiker som allmänhet trodde att den mänskliga teknikens utsläpp av koldioxid i atmosfären kunde/skulle leda till varmare klimat på jorden. Man talade rättframt om global uppvärmning. De stora bovarna var cementproduktion, stålframställning, elgenerering i fossilbränsledrivna kraftverk samt förbränningsmotordriven vägtrafik.

Cementproduktion och oljeindustrins avbränning av metan (gas flaring) har länge redovisats separat. Av 2008 års utsläpp 32 720 megaton koldioxid kom 1 428 megaton från cementproduktion och 270 megaton från gas flaring. I debatter och populär propaganda utpekas biltrafik och elgenerering i värmekraftverk som mest destruktiva. Som bieffekt drabbas också flygtrafik och kärnkraftverk (!) av illviljan. 

Klimatrörelsen har retirerat på flera fronter. Dels har forskningens profil mjuknat. Terminologiskt genom att man övergick från global uppvärmning till klimatförändring till klimatstörning. Praktiskt genom att man övergav 30-årsdefinitionen av klimat och godkänner väder (enstaka heta/kalla somrar och/eller vintrar) som tecken på AGW-styrd klimatpåverkan. Ingen vet numera vad som ska eller inte ska tas som en AGW-effekt.

De tidigare så vanliga katastrofscenarierna har fallit bort. Mest dramatisk är helomvändelsen hos journalisten ”sexgradersmannen” Mark Lynas. Som alarmist var han en högt hållen klimatkämpe, nu är han en klimatets Quisling och förrädare av den gröna visionen. Öknamn typ plattjordingar  och vetenskapsförnekare på skeptiska personer används numera bara av argumentfattiga journalister som är efter sin tid.

Folkrörelsen mot sitt fall

Fram till Köpenhamnsmötet 2009 var klimat-aktivismen en verklig folkrörelse i jämnbredd med feminismen, anti-rasismen och djurrättsaktivismen. Ungdomen slöt upp, klimathotet kändes lika verkligt som kristendomens helvete, längtan efter klimatfrälsningen var djupt känd. Men i Köpenhamn sprack illusionen.

Klimatfrågan visade sig handla om pengar och makt. Stora länder och mäktiga män drev sin egen politik där minskning av koldioxidutsläppet inte ens fanns på agendan. Att rädda världens klimat var en uppgift för nördar.

Folkliga rörelser dör vanligen långsamt. Än i dag finns i Sverige kristna grupper med rötter i det tidiga 1800-talets frikyrkorörelse; kommunistiska och socialistiska partier sprungna ur idéer av Karl Marx (1818-1873) och industrialismens engelska arbetarslum; och ett ex-landsbygdsparti startat av bonderörelsen 1910. Fortfarande har landet en Folknykterhetens dag som erinring om nykterhetsrörelsens starka ställning kring sekelskiftet 1900.

Men klimatfrågans tid som folkrörelse tycks redan vara förbi. Den blev extremt kortlivad. Agitatorerna nu är välbetalda proffs som Annie Lööf, Lena Ek, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt. Argumenten har varit i säck innan de kom i påse, de är vidarebefordrat tankegods från EU:s centrala klimatbyråkrati. 

2012 års väljarundersökningar från SIFO och SKOP indikerar att klimatargumentet inte längre ger väljarröster. De mest högljudda partierna Centern och Vänsterpartiet har nått ner till fyra respektive fem procents väljarsympatier. Det mer återhållsamma Miljöpartiet De Gröna har sjunkit från elva till nio procent.

Ute i världen

Internationellt har klimatfrågan också förlorat status. Till stjärnorna i det nyligen timade klimatmötet ”Stockholm +40” till hågkomst av ”Stockholm 1972” hörde bara avsuttna ledare som Bill Clinton (president USA 1993-2001) och Tony Blair (premiärminister UK 1997-2007). Inga aktuella makthavare.

Till sommarens klimatmöte Rio +20 i Rio de Janeiro 20-22 juni kommer heller inga ”världens ledare” av första rangen. USA:s Barack Obama visar inget intresse trots böner från Ban ki-moon; inte heller Tysklands Angela Merkel. Nicolas Sarkozy lär bli förhindrad av mellankommande omständigheter (förlust i presidentvalet 6 maj 2012). Såvitt känt kommer inte heller Kinas Hu Jintao som är programmerad att avgå hösten 2012. 

 Danmarks biståndsminister Christian Friss Bach har kallat Rio +20 ”en julgran överlastad med ljus och dekorationer” som löper risk att bli ett misslyckande. Att fler än 50 000 delegater ändå väntas dit visar hur förvuxen klimatbyråkratin blivit. Miljöminister Lena Ek och biståndsminister Gunilla Carlsson med följe hör till dem som får en gratistur till Copacabana på svenska skattebetalares bekostnad. Klimatpolitikerna vet, lika väl som vi klimatskeptiker, att koldioxidutsläppet från flyget dit och därifrån inte är något att bråka om.

Det dramatiska utraderandet av klimat- och socialistpartiet Labor i Queensland, Australien, 24 mars 2012 var också en signal om att klimatintresset slocknat hos folk i allmänhet. Politiker som försöker locka väljare med klimatlöften går på avgrundens brant. Eller, som Australiens premiärminister Julia Gillard, är på väg till en trolig förlust valet 2013. 

Anpassning

I Sverige väljer riktigt slipade politiker andra teman än klimatet: arbetslösheten, barnfattigdomen, den ökande ojämlikheten. För min del följer jag Centerpartiets och Vänsterpartiets fortsatta öden med särskilt intresse.

Centerpartiet för att det har en gammal profil som klimatvänligt genom Maud Olofssons vindkraftsengagemang men sedan flytten till Stureplan saknar rötter i samhället. Partiet har dessutom en exceptionellt fumlig och misslyckad partiledare i 28-åriga Annie Lööf. Med 1,8 miljoner i egen lön har hon mage att tala för sänkning av andras löner. Ska hon ersättas i tid före valet 2014? Det gäller drunkna eller simma för partiet.

Vänsterpartiet därför att den nye ledaren Jonas Sjöstedt satsat partiets överlevnad på klimatfrågan. Desperat försöker han para ihop klimatet med kärnkraftsspöket från Thorbjörn Fälldins 1970-tal då koldioxid bara var något som fanns i läskedrycker. En rörelse, klimatet, som är på väg att dö, och en rörelse, nej-till-atomkraft, som redan är död. Är Jonas Sjöstedt en ny dr. Frankenstein? Det ska erkännas att Sjöstedt är skicklig, den bästa talaren bland partiledarna.  Hans omdöme är en annan sak.

Min tro är att partistrategerna följer utvecklingen med stort intresse. Ser även de att klimatfrågan är förlegad kan vi vänta andra tongångar redan i år eller senast 2013. Väljer de att ha is i magen och köra klimatfrågan till det bittra slutet är chansen stor att det verkligen blir mycket bittert.

Åtminstone för Centern och Vänsterpartiet.