Klimatargumentet ingen röstvärvare

Man ser det man vill se. Den bekanta skärvan-i-ögat effekten. Mycket tydlig blir effekten vid tolkning av väljarundersökningar. Socialdemokratiska partiets ökande siffror i Sifos väljarbarometer efter den utdragna avlivningen av Juholt är ett gott exempel: supportrarna tolkar ökningen som stöd för partiets idéer; kritikerna tillskriver den Löfvens utslätade profil och uteblivna klavertramp.

Min skärva i ögat fokuserar här på klimatpropagandans sviktande förmåga att engagera människor. Engagemangen nådde en topp  vid kraftsamlingen till Köpenhamnsmötet 2009. Ungdomar greps av budskapet, agerade och trodde de kunde göra något. Miljögrupper som 350 och Earth Hour, skolor och söndagsskolor tog upp kampen. Kung Carl XVI Gustaf hade klimatfrågan som ett centralt tema i jultalet 2007. 

Klipp från Sifos väljarundersökningar januari - april 2012. (Aningen bättre bild om man klickar på den.) Såväl (V) som (C) och (MP) har gått ner. Ska man skylla MP:s nedgång på partiets återupptagna klimatintresse?

De flesta politiker slöt upp kring klimatet och många är ännu kvar; de har inte märkt att demonstrationståget är över. Det är särskilt tydligt i Sverige. Sex av åtta riksdagspartier, 310 av 349 riksdagsledamöter är åtminstone formellt deltagare i klimatkampen. Alla stora media, dagstidningarna, statsradion och statstelevisionen, behandlar klimatvinklade nyheter positivt och kritiklöst. (Senast 600 000 ton koldioxidnedskärning som inte var någon nedskärning.) Det finns en rätt tro och en fel tro. Klimatskeptiker kallas fortfarande förvillare och vetenskapsförnekare.

Gammalt och nygammalt

Flera av Sveriges politiska partier är kvarblivna reliker efter rörelser som förr engagerade folken och gick som strömmar genom samhällena. De flesta med rötter i 1800-talet: socialismen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bonderörelsen, feminismen … Dagens makthavare försöker desperat fylla de gamla skalen med nytt innehåll. En mycket svår uppgift. De nya idéerna ska inte kosta något, de får varken störa överklassen eller den välbeställda medelklassen, men bör ändå ge en glimt av hopp till de underprivilegierade: arbetslösa, sjuka, fattigpensionärer, invandrare.

All partistrategi hittills säger att de nya väljarna ska sökas i mitten. Taktiken skapar partier som är lika varann ”som fyra svinefötter”.

Klimatet var en gång det ideala valargumentet. En diffus klimatkatastrof hukade som hot vid horisonten, möjligheten till åtgärder var liten och låg långt in i framtiden. En grön framtid där solen skulle lysa på solpanelerna, en ljum vind blåsa stadigt på vindkraftverken medan vattenkraften brusade där fordom bara Näcken spelade.

Alla ville vara med. Även Fredrik Reinfeldt och de nya Moderaterna. Till dess Köpenhamnsmötets final visade var gränserna gick. Då blev klimatfrågan en mjuk fråga tydligt underordnad hårda frågor som finans och utrikespolitik. Klimatmötena i Cancun 2010 och Durban 2011 blev uppvisningar i tomt prat, ”världens ledare” lyste med sin frånvaro.

I Sverige har politikerna ännu inte märkt att klimatfrågan är död. Ett undantag var Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som anade det inför valet 2010 och låg lågt med klimaträddningen. Folkets belöning blev sex nya mandat. Trots detta försöker nu två partier i yttersta nöd desperat väcka klimatvålnaden till liv, dels Centerpartiet och dels Vänsterpartiet. Båda saknar levande rötter i dagens samhälle.

Bondetåget 1914. Då var Sveriges bönder en stark politisk påtryckningsgrupp som organiserade sig i Bondeförbundet som 1957 bytte namn till Centerpartiet.

Centern ex-Bondeförbundet hade en kort framgångssaga som antikärnkraftparti på 1970-talet men har sedan gått utför. Valet 2010 innebar sex mandats förlust, från 29 till 23, och nytt partiledarval i panikens tecken. Den nya ledaren Annie Lööf har hamnat snett i opinionen, verkar självgod (”jag och Centerpartiet”), okunnig och egoistisk (1,8 miljoner kr i årsinkomst). Tunga namn inom Centern vill ha en ny ledare. Snabbt. Vagt håller partiet fast vid Maud Olofssons vindkraftslinje men efterlyser ängsligt nya idéer från väljarna. Sifos siffror januari-april är: 4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6.

Lillefar Josef Stalin (1878-1953) kom att förkroppsliga grymheterna i den kommunistiska regimen. Endast långsamt och motvilligt accepterades den negativa bilden av kommunistpartierna i väst. Att kommunismen som idé är ogenomförbar förnekas fortfarande av vissa världsfrämmande idealister.

Vänsterpartiet ex-Vänsterpartiet Kommunisterna, ex-Sveriges kommunistiska parti har efter Sovjetunionens fall 1992 försökt hitta annat än kommunismen som enande tema. Det kallar sig nu ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Den nye ledaren Jonas Sjöstedt har gått ut hårt för att rädda världens klimat: enbart förnybar energi, mera tåg, mindre bil, ingen kärnkraft, förbud mot uranbrytning i Sverige. I talarstolen är Sjöstedt överlägsen de andra partiledarna. Han upplevde en kort Sjöstedt-effekt då han valts 6 januari 2012 men har tappat den. Min tolkning är att argumentationens innehåll är fel. Sifos siffror sedan valet av Sjöstedt talar sitt eget språk: 8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6.

Quo vadis (C) och (V)?

Det erkänns att faktaunderlaget för denna post är magert. Väljarundersökningar är visserligen en sorts vetenskap men tolkningen av resultaten är det inte. Snarare är tolkning vars och ens subjektiva vägning av argumenten. Att träffa rätt är som pilkastning på börslistan: slumpen är överlägsen experterna. Men något i tonfallen hos de många rösterna på nätet antyder att klimatvapnet inte längre biter.

Sannolikt är Centern och Vänsterpartiet på väg ner under fyraprocentspärren. Bonderörelsen och kommunismen har gått till historien; det kan vara dags att partierna de gav upphov till också försvinner. Hittar (C) och (V) inga bättre argument för sin fortlevnad än världens klimat blir det nog så.

På valdagen söndagen den 14 september 2014 får vi veta.