Nedåt igen för klimatpratarna

AGW-hypotesens ragnarök

Det kan vara så att människors tro på klimatproblemen är på väg att försvinna. Går man efter klimatengagerade partiers resultat i SIFO:s och SKOP:s väljarundersökningar är klimatet inte längre en röstsamlande fråga.

Klimatet har här den begränsade innebörd det fått av AGW-hypotesen, teorin att människans utsläpp av koldioxid till atmosfären ökar temperaturen på jorden. I början kallades det global uppvärmning men av taktiska skäl har begreppet ändrat namn flera gånger. Några år hette det klimatförändring. Nu på slutet ska termen vara klimatstörning.  Sveriges Klimatprofet Nr Ett, Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, sammanfattade teorin på ett utmärkt sätt i Riksdagens partiledardebatt 18 jamuari 2012:

”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål.”

När Sjöstedt säger ”vi” menar han hela jordens befolkning. Det finns en ovetenskaplig tro – den kan vara resultatet av politiska omröstningar – som gör gällande att hela det antropogena koldioxidutsläppet får vara högst 6 gigaton per år. År 2010 var det 33,4 gigaton.

Annars stiger jordens medeltemperatur med mer än 2 ^oC vilket är gränsvärdet framförhandlat vid en rad klimatmöten och planeringsträffar på behagliga och intressanta platser.

Parentes:

Nästa klimatsamling blir i Rio de Janeiro 20-22 juni 2012. Trevligt för Lena Ek och Gunilla Carlsson att kunna resa dit utan att tänka på koldioxidutsläppen; flygresor som görs i klimatsyfte räknas inte. Till Rio kommer 50 000 personer flygande med klimatlicens.

Over 130 Heads of State, Vice Presidents, Heads of Government, and deputy Prime Ministers are currently inscribed on the speakers list for the Rio+20 Conference, from 20-22 June. Rio+20 is expected to be a tremendous example of wide-ranging popular participation: over 50,000 people are expected to attend the Conference and numerous side events in Rio de Janeiro, including thousands of business CEOs, parliamentarians, mayors, NGO leaders, academics, senior UN officials, representatives from miscellaneous groups and journalists.

(Över 130 statschefer, vicepresidenter, regeringschefer och vice premiärministrar är för närvarande inskrivna på talarlistan för Rio 20+ konferensen 20-22 juni. Rio 20+ förväntas bli ett enorm exempel på omfattande folkligt deltagande: över 50 000 personer väntas delta i konferensen och många sidoevenemang i Rio de Janeiro, inklusive tusentals VD: ar i företag, parlamentariker, borgmästare, ledare icke-statliga organisationer, akademiker, högre FN-tjänstemän, representanter från olika grupper och journalister.)

Vad Sverige kan göra

Det svenska koldioxidutsläppet 2010 var 52 884 000 ton. (Ministrar som Anders Borg och Anna-Karin Hatt känner inte till siffran utan tror att en fiktiv nedskärning med 600 000 ton är mycket.) Världens koldioxidutsläpp 2010 var:

33 400 000 000 ton, 33,4 miljarder ton, 33,4 gigaton. Sveriges andel av det var 1,6 promille.

Maximalt kan Sverige alltså minska det globala koldioxidutsläppet med 1,6 promille, förutsatt att landet reducerar sina egna utsläpp till noll. Något sådant land finns inte i sinnevärlden. Om Jonas Sjöstedt tror att ett parti i utförsbacken som Vänsterpartiet (19 mandat) ska kunna göra Sverige till det första någonsin är han vilse i pannkakan.

Man ser det man vill se. DN såg en uppgång hos SKOP för socialdemokraterna och deras tigande ledare. Jag såg en nedgång för de klimatpratande partierna V, C och MP.

Vilsenheten märker väljarna och blir allt tveksammare till Vänsterpartiet. Utveckling av röstsympatierna 2012:

SKOP: 
6,1 – 7,1 – 6,5 – 5,3

SIFO: 
8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6

Att landa runt 5 tolkar jag som en nedgång. Strax under gapar förintelsen i form av fyraprocentspärren.

Två medspelare i klimaträddarfarsen är Centerpartiet och Miljöpartiet De Gröna. Deras representanter ligger långt efter Jonas Sjöstedt i briljans och retorisk förmåga men lyckas ändå minska sina partiers väljarsympatier:

SKOP: 
(C)         5,5 – 4,9 – 5,0 – 4,3 
(MP)    11,5 – 11,5 – 9,1 – 8,9

SIFO: 
(C)          4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6 
(MP)     11,8 – 10,5 – 10,3 – 9,3

Sammanfattningsvis ligger V runt 5, C runt 4 och MP runt 9 procent väljarsympatier. Partiernas klassiska förklaring är att de varit otydliga i att få ut sina budskap.  Min tolkning är den motsatta: de har varit tydliga i att få ut sina budskap och väljarna har inte gillat dem.

Men de kan gärna tro på den klassiska förklaringen och öka trycket i klimatförkunnelsen. Varken Vänstern, Centern eller Miljöpartiet har något relevant att tillföra den svenska politiken. Om de faller ur riksdagen vid valet 2014 är det en förlust svenska folket kan ta med behärskning. Den politiska debatten befrias då från mycket struntprat av typen Sverige måste rädda världen!
 
Synpunkter från Finland 

En av Skandinaviens mäktigaste företagsledare, finländske Björn Wahlroos, dök upp som gubben i lådan i P1:s Studio Ett tisdag 17 april 2012. Orsaken var hans bok ”Marknader och demokrati” på 486 sidor.  Björn Wahlroos tror på Milton Friedman (som också inspirerade Ronald Reagan, Richard Nixon och Margaret Thatcher) och menar att ekonomer och bankledare är bättre än politiker i att leda nationer. Politiker frestas till överdåd för att locka väljare och förbrukar pengar som inte finns, därvid intecknar de framtiden. (Nu har man inte precis märkt någon motvilja hos Goldman Sachs och BNP Paribas att spela med.)

Intressant är Wahlroos förklaring till EU:s jakt på koldioxidavgifter från flyget. Det är pengar som går direkt till Bryssel för EU-byråkratin ”att leka med”. Klimatet är en förevändning.

Emellertid: När Björn Wahlroos säger att Europa har gått över gränsen för vad som är möjligt tror man honom. Skuldkrisen har satt ett stopp för hur mycket pengar stater kan använda i framtiden. Det kan ta tio, kanske tjugo år att forma ett nytt Europa som lever sparsamt, stimulerar medborgarna till arbete genom låga skatter och hanterar samhällenas resurser snålt. Men det måste gå dithän.

Att ett sådant Europa blir tvunget att skära ner på extravaganserna ser jag som  självklart. Luftiga löften om 100 miljarder euro per år i klimatbidrag till stater som Maldiverna, Nigeria och Saudiarabien kommer att torka in. Låg­producerande ineffektiva energisystem som vind- och solkraft läggs ner, dyrbara långtidsavtal för markhyra sägs upp. Administrativa beslut att skrota fungerande bilar, bussar och lastbilar tas med största försiktighet; fordon hålls i stånd likt de gamla bilarna på Kuba under USA:s handelsblockad. Påfundet att på lösa grunder förbjuda glödlampan och ersätta den med kvicksilverbelysning kommer att ses som ett historiskt misstag.

Godnatt klimat?

Att följa klimaträddarnas förslag kostar alltid pengar. Bygg om alla gamla hyreshus, tilläggsisolera, sätt in flerglasfönster, låt hyresgästerna betala. Bygg om och bygg ut järnvägen; tvinga folk att åka den genom straffskatter på bilar och drivmedel. Inför energikontroller av alla hus, låt husägaren betala. Öka detaljgraden i sopsorteringen, låt hushållen betala.

Varje bergsgorilla som ska räddas, varje isbjörn, varje tiger kostar pengar som den vanlige medborgaren ska betala. Den gröna rörelsen var en gång försvarslösa lilla Bambi som behövde vårt stöd. Nu har den förvandlats till självaste Godzilla och upplevs som ett hot. Mot västerlandets livsstil, samhällets värderingar och inte minst, folks plånböcker.

Människor är inte dumma. De vet vilka åsikter om män, kvinnor, invandrare, miljö och klimat man inte kan lufta i sällskapslivet. Endast ölande knoddar med undertröja och gällivarehäng skriver om sådant på Flashback. Den vanlige städade medborgaren bär tyst sin nedbrytbara påse till soptunnan miljökärlet och lär barnen inte slänga fönsterkuvert i pappersåtervinningen.

Men i den lagfästa ensamheten i valbåset stoppar väljarna fritt sina valsedlar i kuvertem. Och de kommer i allt mindre grad från partier som betonar miljöåtgärder och klimatkamp.

Fredrik Reinfeldt medgav efter valet 2010 att de etablerade partierna var orsak till att Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Detta genom att låtsas som om invandringsproblemen inte fanns. Det kan bli en spegelhändelse vid valet 2014. Om V, C och MP fortsätter låtsas som om koldioxidbegränsning är en hjärtefråga för svenska folket som släpper ut 1,6 promille globalt kan åtminstone två partier falla ur. Sorgen blir måttlig.

Ledtråd: Partierna har runt fyra och fem procent väljarsympatier just nu.