Vetenskapen klen
Under de tre år jag intresserat mig för klimatrörelsen har den tappat mycket av sin kraft. Fram till Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 var den vetenskapliga AGW-hypotesen accepterad i vida kretsar. Såväl forskare, politiker som allmänhet trodde att den mänskliga teknikens utsläpp av koldioxid i atmosfären kunde/skulle leda till varmare klimat på jorden. Man talade rättframt om global uppvärmning. De stora bovarna var cementproduktion, stålframställning, elgenerering i fossilbränsledrivna kraftverk samt förbränningsmotordriven vägtrafik.
Cementproduktion och oljeindustrins avbränning av metan (gas flaring) har länge redovisats separat. Av 2008 års utsläpp 32 720 megaton koldioxid kom 1 428 megaton från cementproduktion och 270 megaton från gas flaring. I debatter och populär propaganda utpekas biltrafik och elgenerering i värmekraftverk som mest destruktiva. Som bieffekt drabbas också flygtrafik och kärnkraftverk (!) av illviljan.
Klimatrörelsen har retirerat på flera fronter. Dels har forskningens profil mjuknat. Terminologiskt genom att man övergick från global uppvärmning till klimatförändring till klimatstörning. Praktiskt genom att man övergav 30-årsdefinitionen av klimat och godkänner väder (enstaka heta/kalla somrar och/eller vintrar) som tecken på AGW-styrd klimatpåverkan. Ingen vet numera vad som ska eller inte ska tas som en AGW-effekt.
De tidigare så vanliga katastrofscenarierna har fallit bort. Mest dramatisk är helomvändelsen hos journalisten ”sexgradersmannen” Mark Lynas. Som alarmist var han en högt hållen klimatkämpe, nu är han en klimatets Quisling och förrädare av den gröna visionen. Öknamn typ plattjordingar och vetenskapsförnekare på skeptiska personer används numera bara av argumentfattiga journalister som är efter sin tid.
Folkrörelsen mot sitt fall
Fram till Köpenhamnsmötet 2009 var klimat-aktivismen en verklig folkrörelse i jämnbredd med feminismen, anti-rasismen och djurrättsaktivismen. Ungdomen slöt upp, klimathotet kändes lika verkligt som kristendomens helvete, längtan efter klimatfrälsningen var djupt känd. Men i Köpenhamn sprack illusionen.
Klimatfrågan visade sig handla om pengar och makt. Stora länder och mäktiga män drev sin egen politik där minskning av koldioxidutsläppet inte ens fanns på agendan. Att rädda världens klimat var en uppgift för nördar.
Folkliga rörelser dör vanligen långsamt. Än i dag finns i Sverige kristna grupper med rötter i det tidiga 1800-talets frikyrkorörelse; kommunistiska och socialistiska partier sprungna ur idéer av Karl Marx (1818-1873) och industrialismens engelska arbetarslum; och ett ex-landsbygdsparti startat av bonderörelsen 1910. Fortfarande har landet en Folknykterhetens dag som erinring om nykterhetsrörelsens starka ställning kring sekelskiftet 1900.
Men klimatfrågans tid som folkrörelse tycks redan vara förbi. Den blev extremt kortlivad. Agitatorerna nu är välbetalda proffs som Annie Lööf, Lena Ek, Gustav Fridolin och Jonas Sjöstedt. Argumenten har varit i säck innan de kom i påse, de är vidarebefordrat tankegods från EU:s centrala klimatbyråkrati.
2012 års väljarundersökningar från SIFO och SKOP indikerar att klimatargumentet inte längre ger väljarröster. De mest högljudda partierna Centern och Vänsterpartiet har nått ner till fyra respektive fem procents väljarsympatier. Det mer återhållsamma Miljöpartiet De Gröna har sjunkit från elva till nio procent.
Ute i världen
Internationellt har klimatfrågan också förlorat status. Till stjärnorna i det nyligen timade klimatmötet ”Stockholm +40” till hågkomst av ”Stockholm 1972” hörde bara avsuttna ledare som Bill Clinton (president USA 1993-2001) och Tony Blair (premiärminister UK 1997-2007). Inga aktuella makthavare.
Till sommarens klimatmöte Rio +20 i Rio de Janeiro 20-22 juni kommer heller inga ”världens ledare” av första rangen. USA:s Barack Obama visar inget intresse trots böner från Ban ki-moon; inte heller Tysklands Angela Merkel. Nicolas Sarkozy lär bli förhindrad av mellankommande omständigheter (förlust i presidentvalet 6 maj 2012). Såvitt känt kommer inte heller Kinas Hu Jintao som är programmerad att avgå hösten 2012.
Danmarks biståndsminister Christian Friss Bach har kallat Rio +20 ”en julgran överlastad med ljus och dekorationer” som löper risk att bli ett misslyckande. Att fler än 50 000 delegater ändå väntas dit visar hur förvuxen klimatbyråkratin blivit. Miljöminister Lena Ek och biståndsminister Gunilla Carlsson med följe hör till dem som får en gratistur till Copacabana på svenska skattebetalares bekostnad. Klimatpolitikerna vet, lika väl som vi klimatskeptiker, att koldioxidutsläppet från flyget dit och därifrån inte är något att bråka om.
Det dramatiska utraderandet av klimat- och socialistpartiet Labor i Queensland, Australien, 24 mars 2012 var också en signal om att klimatintresset slocknat hos folk i allmänhet. Politiker som försöker locka väljare med klimatlöften går på avgrundens brant. Eller, som Australiens premiärminister Julia Gillard, är på väg till en trolig förlust valet 2013.
Anpassning
I Sverige väljer riktigt slipade politiker andra teman än klimatet: arbetslösheten, barnfattigdomen, den ökande ojämlikheten. För min del följer jag Centerpartiets och Vänsterpartiets fortsatta öden med särskilt intresse.
Centerpartiet för att det har en gammal profil som klimatvänligt genom Maud Olofssons vindkraftsengagemang men sedan flytten till Stureplan saknar rötter i samhället. Partiet har dessutom en exceptionellt fumlig och misslyckad partiledare i 28-åriga Annie Lööf. Med 1,8 miljoner i egen lön har hon mage att tala för sänkning av andras löner. Ska hon ersättas i tid före valet 2014? Det gäller drunkna eller simma för partiet.
Vänsterpartiet därför att den nye ledaren Jonas Sjöstedt satsat partiets överlevnad på klimatfrågan. Desperat försöker han para ihop klimatet med kärnkraftsspöket från Thorbjörn Fälldins 1970-tal då koldioxid bara var något som fanns i läskedrycker. En rörelse, klimatet, som är på väg att dö, och en rörelse, nej-till-atomkraft, som redan är död. Är Jonas Sjöstedt en ny dr. Frankenstein? Det ska erkännas att Sjöstedt är skicklig, den bästa talaren bland partiledarna. Hans omdöme är en annan sak.
Min tro är att partistrategerna följer utvecklingen med stort intresse. Ser även de att klimatfrågan är förlegad kan vi vänta andra tongångar redan i år eller senast 2013. Väljer de att ha is i magen och köra klimatfrågan till det bittra slutet är chansen stor att det verkligen blir mycket bittert.
Åtminstone för Centern och Vänsterpartiet.
AGW-hypotesens ragnarök
Det kan vara så att människors tro på klimatproblemen är på väg att försvinna. Går man efter klimatengagerade partiers resultat i SIFO:s och SKOP:s väljarundersökningar är klimatet inte längre en röstsamlande fråga.
Klimatet har här den begränsade innebörd det fått av AGW-hypotesen, teorin att människans utsläpp av koldioxid till atmosfären ökar temperaturen på jorden. I början kallades det global uppvärmning men av taktiska skäl har begreppet ändrat namn flera gånger. Några år hette det klimatförändring. Nu på slutet ska termen vara klimatstörning. Sveriges Klimatprofet Nr Ett, Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt, sammanfattade teorin på ett utmärkt sätt i Riksdagens partiledardebatt 18 jamuari 2012:
”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål.”
När Sjöstedt säger ”vi” menar han hela jordens befolkning. Det finns en ovetenskaplig tro – den kan vara resultatet av politiska omröstningar – som gör gällande att hela det antropogena koldioxidutsläppet får vara högst 6 gigaton per år. År 2010 var det 33,4 gigaton.
Annars stiger jordens medeltemperatur med mer än 2 oC vilket är gränsvärdet framförhandlat vid en rad klimatmöten och planeringsträffar på behagliga och intressanta platser.
Parentes:
Nästa klimatsamling blir i Rio de Janeiro 20-22 juni 2012. Trevligt för Lena Ek och Gunilla Carlsson att kunna resa dit utan att tänka på koldioxidutsläppen; flygresor som görs i klimatsyfte räknas inte. Till Rio kommer 50 000 personer flygande med klimatlicens.
Over 130 Heads of State, Vice Presidents, Heads of Government, and deputy Prime Ministers are currently inscribed on the speakers list for the Rio+20 Conference, from 20-22 June. Rio+20 is expected to be a tremendous example of wide-ranging popular participation: over 50,000 people are expected to attend the Conference and numerous side events in Rio de Janeiro, including thousands of business CEOs, parliamentarians, mayors, NGO leaders, academics, senior UN officials, representatives from miscellaneous groups and journalists.
(Över 130 statschefer, vicepresidenter, regeringschefer och vice premiärministrar är för närvarande inskrivna på talarlistan för Rio 20+ konferensen 20-22 juni. Rio 20+ förväntas bli ett enorm exempel på omfattande folkligt deltagande: över 50 000 personer väntas delta i konferensen och många sidoevenemang i Rio de Janeiro, inklusive tusentals VD: ar i företag, parlamentariker, borgmästare, ledare icke-statliga organisationer, akademiker, högre FN-tjänstemän, representanter från olika grupper och journalister.)
Vad Sverige kan göra
Det svenska koldioxidutsläppet 2010 var 52 884 000 ton. (Ministrar som Anders Borg och Anna-Karin Hatt känner inte till siffran utan tror att en fiktiv nedskärning med 600 000 ton är mycket.) Världens koldioxidutsläpp 2010 var:
33 400 000 000 ton, 33,4 miljarder ton, 33,4 gigaton. Sveriges andel av det var 1,6 promille.
Maximalt kan Sverige alltså minska det globala koldioxidutsläppet med 1,6 promille, förutsatt att landet reducerar sina egna utsläpp till noll. Något sådant land finns inte i sinnevärlden. Om Jonas Sjöstedt tror att ett parti i utförsbacken som Vänsterpartiet (19 mandat) ska kunna göra Sverige till det första någonsin är han vilse i pannkakan.
Man ser det man vill se. DN såg en uppgång hos SKOP för socialdemokraterna och deras tigande ledare. Jag såg en nedgång för de klimatpratande partierna V, C och MP.
Vilsenheten märker väljarna och blir allt tveksammare till Vänsterpartiet. Utveckling av röstsympatierna 2012:
SKOP:
6,1 – 7,1 – 6,5 – 5,3
SIFO:
8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6
Att landa runt 5 tolkar jag som en nedgång. Strax under gapar förintelsen i form av fyraprocentspärren.
Två medspelare i klimaträddarfarsen är Centerpartiet och Miljöpartiet De Gröna. Deras representanter ligger långt efter Jonas Sjöstedt i briljans och retorisk förmåga men lyckas ändå minska sina partiers väljarsympatier:
SKOP:
(C) 5,5 – 4,9 – 5,0 – 4,3
(MP) 11,5 – 11,5 – 9,1 – 8,9
SIFO:
(C) 4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6
(MP) 11,8 – 10,5 – 10,3 – 9,3
Sammanfattningsvis ligger V runt 5, C runt 4 och MP runt 9 procent väljarsympatier. Partiernas klassiska förklaring är att de varit otydliga i att få ut sina budskap. Min tolkning är den motsatta: de har varit tydliga i att få ut sina budskap och väljarna har inte gillat dem.
Men de kan gärna tro på den klassiska förklaringen och öka trycket i klimatförkunnelsen. Varken Vänstern, Centern eller Miljöpartiet har något relevant att tillföra den svenska politiken. Om de faller ur riksdagen vid valet 2014 är det en förlust svenska folket kan ta med behärskning. Den politiska debatten befrias då från mycket struntprat av typen Sverige måste rädda världen!
Synpunkter från Finland
En av Skandinaviens mäktigaste företagsledare, finländske Björn Wahlroos, dök upp som gubben i lådan i P1:s Studio Ett tisdag 17 april 2012. Orsaken var hans bok ”Marknader och demokrati” på 486 sidor. Björn Wahlroos tror på Milton Friedman (som också inspirerade Ronald Reagan, Richard Nixon och Margaret Thatcher) och menar att ekonomer och bankledare är bättre än politiker i att leda nationer. Politiker frestas till överdåd för att locka väljare och förbrukar pengar som inte finns, därvid intecknar de framtiden. (Nu har man inte precis märkt någon motvilja hos Goldman Sachs och BNP Paribas att spela med.)
Intressant är Wahlroos förklaring till EU:s jakt på koldioxidavgifter från flyget. Det är pengar som går direkt till Bryssel för EU-byråkratin ”att leka med”. Klimatet är en förevändning.
Emellertid: När Björn Wahlroos säger att Europa har gått över gränsen för vad som är möjligt tror man honom. Skuldkrisen har satt ett stopp för hur mycket pengar stater kan använda i framtiden. Det kan ta tio, kanske tjugo år att forma ett nytt Europa som lever sparsamt, stimulerar medborgarna till arbete genom låga skatter och hanterar samhällenas resurser snålt. Men det måste gå dithän.
Att ett sådant Europa blir tvunget att skära ner på extravaganserna ser jag som självklart. Luftiga löften om 100 miljarder euro per år i klimatbidrag till stater som Maldiverna, Nigeria och Saudiarabien kommer att torka in. Lågproducerande ineffektiva energisystem som vind- och solkraft läggs ner, dyrbara långtidsavtal för markhyra sägs upp. Administrativa beslut att skrota fungerande bilar, bussar och lastbilar tas med största försiktighet; fordon hålls i stånd likt de gamla bilarna på Kuba under USA:s handelsblockad. Påfundet att på lösa grunder förbjuda glödlampan och ersätta den med kvicksilverbelysning kommer att ses som ett historiskt misstag.
Godnatt klimat?
Att följa klimaträddarnas förslag kostar alltid pengar. Bygg om alla gamla hyreshus, tilläggsisolera, sätt in flerglasfönster, låt hyresgästerna betala. Bygg om och bygg ut järnvägen; tvinga folk att åka den genom straffskatter på bilar och drivmedel. Inför energikontroller av alla hus, låt husägaren betala. Öka detaljgraden i sopsorteringen, låt hushållen betala.
Varje bergsgorilla som ska räddas, varje isbjörn, varje tiger kostar pengar som den vanlige medborgaren ska betala. Den gröna rörelsen var en gång försvarslösa lilla Bambi som behövde vårt stöd. Nu har den förvandlats till självaste Godzilla och upplevs som ett hot. Mot västerlandets livsstil, samhällets värderingar och inte minst, folks plånböcker.
Människor är inte dumma. De vet vilka åsikter om män, kvinnor, invandrare, miljö och klimat man inte kan lufta i sällskapslivet. Endast ölande knoddar med undertröja och gällivarehäng skriver om sådant på Flashback. Den vanlige städade medborgaren bär tyst sin nedbrytbara påse till soptunnan miljökärlet och lär barnen inte slänga fönsterkuvert i pappersåtervinningen.
Men i den lagfästa ensamheten i valbåset stoppar väljarna fritt sina valsedlar i kuvertem. Och de kommer i allt mindre grad från partier som betonar miljöåtgärder och klimatkamp.
Fredrik Reinfeldt medgav efter valet 2010 att de etablerade partierna var orsak till att Sverigedemokraterna kom in i Riksdagen. Detta genom att låtsas som om invandringsproblemen inte fanns. Det kan bli en spegelhändelse vid valet 2014. Om V, C och MP fortsätter låtsas som om koldioxidbegränsning är en hjärtefråga för svenska folket som släpper ut 1,6 promille globalt kan åtminstone två partier falla ur. Sorgen blir måttlig.
Ledtråd: Partierna har runt fyra och fem procent väljarsympatier just nu.
En gång till
Ett par gånger tidigare har jag för nöjes skull lagt in poster med rubriken Ligg före: läs Andas lugnt. Det har varit när en nypa förnuft och ett kryddmått kunskap redan visat sådant som etablerad forskning senare kommit fram till med flaggor och fanfarer. (Exempelvis 2 mars 2010; 12 november 2009.)
I dag söndag 22 april 2012 triggar en artikel på SvD Debatt den rubriken igen. Tretton professorer i Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott skriver “Meningslös satsning på vindkraft” där de kritiserar Sveriges vindkraftsprogram som missriktat. Samtliga redan kända argument finns där: (1) Landet har redan en näst intill koldioxidfri energiförsörjning baserad på vattenkraft och kärnkraft; (2) vindkraft är en lågproducerande form av elgenerering, dyr och svåradministrerad; (3) vid överproduktion måste elen säljas med förlust, vid underproduktion krävs omfattande reservkraft tillgänglig inom minuter.
Vinnarna
Självklart kan vindkraft inte stå på egna ekonomiska ben utan måste stöttas med bidrag som kommer från avgifter på andra energiformer. Nationalekonomiskt är vindkraft en förlustaffär, det visar erfarenheterna från Danmark och efter Fukushima-tsunamin även Tyskland. Detta erkänner inte politikerna. Med lösliga påståenden om “gröna jobb” hävdar de vindkraftens fördelar. Sveriges vindkraftsmoster, ex-centerledaren Maud Olofsson, hade rentav mage att påstå att vindkraften ger billigare el. Det är både lögn och en förolämpning mot väljarnas intelligens. (Så gick det som det gick för Centern under hennes regim: bottennapp med 23 mandat valet 2010.)
Till de stora vinnarna hör jordägare som hyr ut mark för vindkraftverk. I Storbritannien får Sir Reginald Sheffield, premiärminister Camerons svärfar, 350 000 pund (3,8 miljoner kr) per år för åtta vindturbiner som står på hans mark. Greven av Moray får över en halv miljon pund (5,4 miljoner kr) årligen för 38 vindsnurror på hans ägor i Skottland. Den hårt ansatta engelska arbetarklassen betalar genom högre elpriser, och vad värre är, genom ökad arbetslöshet då energikrävande företag lägger ner och flyttar.
Toppcheferna i vindkraftsbolag kan också tjäna bra. Svenska midgetföretaget Arise Windpower med 38 anställda har betalat PG Gyllenhammar ca 3 miljoner kr i arvode plus 30 miljoner kr i aktier sedan starten 2008. Aktiägarna har haft det sämre: världsledande danska Vestas sjönk 85 procent på tre år, spanska Gamesa 93 procent, Arise Windpower hittills 36 procent.
Ebberöds Bank var ett skämt redan 1935
Varför denna Ebberöds bank drivs med sådan entusiasm av politikerna i EU och dess följsamma nationer har inte avslöjats. Inte ens de tretton professorerna i Energiutskottet med Kungliga Vetenskapsakademiens resurser bakom sig har kunnat/velat reda ut frågan utan säger: Att sådana gigantiska energiinvesteringar håller på att genomföras i vårt land som redan har ett väl fungerande och fossilfritt elsystem är obegripligt.
Det finns vissa frågor man inte ställer och vissa stenar man inte vänder på om man är rädd om karriären. Bakom vindkraftsjippot ligger starka ekonomiska krafter som åderlåter vanliga människor på stora belopp. Av varje elräkning, hyresavi och tankfylla till bilen skummas feta pengar in i det stora anonyma ponzi-systemet där vinnarna är internationella finansiärer. Allt under förevändningen att så räddas världens klimat.
En andel kommer också politikerna till godo enligt mottot: Regnar det på prästen så droppar det på klockaren.
Slutet nalkas
I Sveriges riksdag finns en stor majoritet – sex partier av åtta, 310 ledamöter av 349 – för stöd till det gröna pyramidspelet. Ännu har ingen politiker vågat opponera mot det heliga påbud som säger att Sveriges uppgift är att leda jordens länder i klimatkampen.
Mest framstående i denna religion är Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt. Strax bakom ligger de mindre framstående Åsa Romson och Gustav Fridolin i Miljöpartiet De Gröna. Bland de sista kämpar Annie Lööf i Centerpartiet vars målsättning att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen går mot ett sublimt misslyckande.
Men folkens tro på klimatevangeliet sviktar. Engagemanget minskar i ”frivilligorganisationer” som WWF, Greenpeace och Röda Korset som leds av ytterst välbetalda proffs. Människor har tröttnat på att vara den grå obetydlige pinnebergaren längs ner i pyramiden som alltid ska betala. De gamla argumenten om vikten av att rädda jorden, isbjörnen, tigern och getlaven biter inte som förr. SIFO:s väljarbarometrar hittills våren 2012 antyder att löften om att rädda jordens klimat inte längre lockar väljare.
När väl den klimatnegativa attityden slår igenom i nationella val klämtar klockan också för vindkraftsbluffen. Faktabaserade resonemang har ingen effekt. Det spelar liten roll om de framförs av tretton professorer i Kungliga Vetenskapsakademien som i dag och för två år sedan eller av enskilda bloggare i gruppen ”förvillare och vetenskapsförnekare”.
”Du anar inte, min son, med hur lite vishet världen styrs”, lär redan Axel Oxenstierna (1583-1654) ha sagt. Den meningen tål att upprepas.
Man ser det man vill se. Den bekanta skärvan-i-ögat effekten. Mycket tydlig blir effekten vid tolkning av väljarundersökningar. Socialdemokratiska partiets ökande siffror i Sifos väljarbarometer efter den utdragna avlivningen av Juholt är ett gott exempel: supportrarna tolkar ökningen som stöd för partiets idéer; kritikerna tillskriver den Löfvens utslätade profil och uteblivna klavertramp.
Min skärva i ögat fokuserar här på klimatpropagandans sviktande förmåga att engagera människor. Engagemangen nådde en topp vid kraftsamlingen till Köpenhamnsmötet 2009. Ungdomar greps av budskapet, agerade och trodde de kunde göra något. Miljögrupper som 350 och Earth Hour, skolor och söndagsskolor tog upp kampen. Kung Carl XVI Gustaf hade klimatfrågan som ett centralt tema i jultalet 2007.
De flesta politiker slöt upp kring klimatet och många är ännu kvar; de har inte märkt att demonstrationståget är över. Det är särskilt tydligt i Sverige. Sex av åtta riksdagspartier, 310 av 349 riksdagsledamöter är åtminstone formellt deltagare i klimatkampen. Alla stora media, dagstidningarna, statsradion och statstelevisionen, behandlar klimatvinklade nyheter positivt och kritiklöst. (Senast 600 000 ton koldioxidnedskärning som inte var någon nedskärning.) Det finns en rätt tro och en fel tro. Klimatskeptiker kallas fortfarande förvillare och vetenskapsförnekare.
Gammalt och nygammalt
Flera av Sveriges politiska partier är kvarblivna reliker efter rörelser som förr engagerade folken och gick som strömmar genom samhällena. De flesta med rötter i 1800-talet: socialismen, nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen, bonderörelsen, feminismen … Dagens makthavare försöker desperat fylla de gamla skalen med nytt innehåll. En mycket svår uppgift. De nya idéerna ska inte kosta något, de får varken störa överklassen eller den välbeställda medelklassen, men bör ändå ge en glimt av hopp till de underprivilegierade: arbetslösa, sjuka, fattigpensionärer, invandrare.
All partistrategi hittills säger att de nya väljarna ska sökas i mitten. Taktiken skapar partier som är lika varann ”som fyra svinefötter”.
Klimatet var en gång det ideala valargumentet. En diffus klimatkatastrof hukade som hot vid horisonten, möjligheten till åtgärder var liten och låg långt in i framtiden. En grön framtid där solen skulle lysa på solpanelerna, en ljum vind blåsa stadigt på vindkraftverken medan vattenkraften brusade där fordom bara Näcken spelade.
Alla ville vara med. Även Fredrik Reinfeldt och de nya Moderaterna. Till dess Köpenhamnsmötets final visade var gränserna gick. Då blev klimatfrågan en mjuk fråga tydligt underordnad hårda frågor som finans och utrikespolitik. Klimatmötena i Cancun 2010 och Durban 2011 blev uppvisningar i tomt prat, ”världens ledare” lyste med sin frånvaro.
I Sverige har politikerna ännu inte märkt att klimatfrågan är död. Ett undantag var Miljöpartiets Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som anade det inför valet 2010 och låg lågt med klimaträddningen. Folkets belöning blev sex nya mandat. Trots detta försöker nu två partier i yttersta nöd desperat väcka klimatvålnaden till liv, dels Centerpartiet och dels Vänsterpartiet. Båda saknar levande rötter i dagens samhälle.
Centern ex-Bondeförbundet hade en kort framgångssaga som antikärnkraftparti på 1970-talet men har sedan gått utför. Valet 2010 innebar sex mandats förlust, från 29 till 23, och nytt partiledarval i panikens tecken. Den nya ledaren Annie Lööf har hamnat snett i opinionen, verkar självgod (”jag och Centerpartiet”), okunnig och egoistisk (1,8 miljoner kr i årsinkomst). Tunga namn inom Centern vill ha en ny ledare. Snabbt. Vagt håller partiet fast vid Maud Olofssons vindkraftslinje men efterlyser ängsligt nya idéer från väljarna. Sifos siffror januari-april är: 4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6.
Vänsterpartiet ex-Vänsterpartiet Kommunisterna, ex-Sveriges kommunistiska parti har efter Sovjetunionens fall 1992 försökt hitta annat än kommunismen som enande tema. Det kallar sig nu ett socialistiskt och feministiskt parti på ekologisk grund. Den nye ledaren Jonas Sjöstedt har gått ut hårt för att rädda världens klimat: enbart förnybar energi, mera tåg, mindre bil, ingen kärnkraft, förbud mot uranbrytning i Sverige. I talarstolen är Sjöstedt överlägsen de andra partiledarna. Han upplevde en kort Sjöstedt-effekt då han valts 6 januari 2012 men har tappat den. Min tolkning är att argumentationens innehåll är fel. Sifos siffror sedan valet av Sjöstedt talar sitt eget språk: 8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6.
Quo vadis (C) och (V)?
Det erkänns att faktaunderlaget för denna post är magert. Väljarundersökningar är visserligen en sorts vetenskap men tolkningen av resultaten är det inte. Snarare är tolkning vars och ens subjektiva vägning av argumenten. Att träffa rätt är som pilkastning på börslistan: slumpen är överlägsen experterna. Men något i tonfallen hos de många rösterna på nätet antyder att klimatvapnet inte längre biter.
Sannolikt är Centern och Vänsterpartiet på väg ner under fyraprocentspärren. Bonderörelsen och kommunismen har gått till historien; det kan vara dags att partierna de gav upphov till också försvinner. Hittar (C) och (V) inga bättre argument för sin fortlevnad än världens klimat blir det nog så.
På valdagen söndagen den 14 september 2014 får vi veta.
Minskningen av koldioxidutsläpp blir noll
Mer miljövänlig bensin och diesel ska minska Sveriges koldioxidutsläpp, enligt regeringens vårproposition. Med 600 000 ton per år. För lite och för sent tycker Miljöpartiet med en knäreflex.
Förbränning som förbränning: I verkligheten blir minskningen noll. Zero, nada, nichts. Förbränning av ”miljövänlig” bensin (=etanol) och biodiesel släpper nämligen också ut koldioxid. Precis som de förhatliga originalen. Och den hamnar på samma ställen: 45 procent av den mellanlagras i atmosfären, 55 procent försvinner direkt i naturens koldioxidcirkulation. Det gäller hela det globala koldioxidutsläppet 33,4 gigaton/år.
Ingen vet vilka vägar de försvunna 55 procenten tar; sådant är inte klimatforskningen nyfiken på. IPCC är framför allt en intresseorganisation.
Den frigjorda syrgasen (21 procent av atmosfären) har vi också viss nytta av.
Skruvad information
Som mycket annan klimatargumentation är finansminister Borgs/ energiminister Hatts artikel på SvD:s debattsida 14 april 2012 kanske korrekt i detaljer men lögn i det stora. "Kvotplikt för biobränslen införs."
(Notera ordningsföljd och gradering av författarna: ANDERS BORG (M) finansminister, ANNA-KARIN HATT (C) it- och energiminister. Fetstils-Anders är bossen, Anna-Karin pigan.)
Borg/Hatt skriver: ”Etanol och FAME är båda förnybara bränslen och minskar utsläppen av växthusgaser.” Det är just vad de inte gör. De minskar utsläppen av fossila växthusgaser, noga räknat fossil koldioxid. Men väl i atmosfären har den ena sortens koldioxid samma effekter som den andra. Förnybar eller fossil, naturen gör ingen skillnad. Som växthusgas är den ena lika god som den andra.
Kvinnan ska veta sin plats. (Maria smörjer Jesu fötter. Målning av Dieric Bouts, 1415-1475.)
Borg/Hatt skriver också: ”Med åtgärder som nu tillkommer minskar vi koldioxidutsläppen med ytterligare 600 000 ton per år.” Låt oss för en minut acceptera deras påstående. Sexhundratusen ton – är det mycket eller litet?
Sveriges koldioxidutsläpp 2010 var 52 884 kiloton, 52,9 megaton, 0,0529 gigaton. (Repetition av SI-prefixen: kilo=tusen; mega=miljon; giga=miljard.) Borg/Hatts skenbart stora insats sexhundratusen ton är 600 kiloton. Det svenska koldioxidutsläppet skulle alltså minska från 52 884 till 52 284 kiloton, från 52,9 till 52,3 megaton. Med 1,1 procent. Om minskningen vore verklig. Med tanke på att Sveriges 52,9 megaton är 1,6 promille av världens 33 400 000 megaton skulle effekten (ens om den vore sann) bli mycket, mycket liten. 1,1 procent av 1,6 promille. Siffran försvinner långt bort i decimalerna.
Berget födde en råtta. Är någon förvånad?
Det svenska åsiktsblocket
I Sverige råder en absolut samstämmighet i klimatfrågan: Klimathotet är verkligt och Prioritet Ett i politiken måste vara att skära ner koldioxidutsläppen. "Vi måste väga in hänsynen till klimatet i vartenda beslut vi tar i statsbudgeten" (Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet). Elvaprocentingen EU kämpar som klimatkampens Sven Duva allt mer ensam i den striden och Sverige följer fogligt i spåren. Sex av åtta riksdagspartier, 310 av 349 riksdagsledamöter har rättat in sig.
Ingen journalist, ingen rubriksättare antyder minsta tvekan inför Borg/Hatts påståenden. De försöker inte ens sätta in siffran sexhundratusen ton i ett större sammanhang. Husbondens röst har talat och den ifrågasätter man inte.
Att användningen av biobränslen som etanol och biodiesel är en återvändsgränd låtsas ingen om. Sverige skulle till sina 3,6 miljoner bensindrivna personbilar behöva 3,9 miljarder liter etanol vid oförändrad körning. I dag produceras 0,2 miljarder liter. Hel försörjning skulle kräva en halv miljon hektar mer spannmålsmark än landet har.
”Den som inte själv har ork eller kunskap att läsa alla dessa [IPCC:s] studier och inte heller vill lyssna till de experter som har till uppgift att göra detta, har enligt min mening en syn på kunskap som ligger närmare en religiös tro än vetenskap. Klotet kommer fortsätta att kritiskt skärskåda både forskning och miljörörelse och samhällsskeenden som tidigare: och låter inte förvillare och vetenskapsförnekare fördunkla våra sinnen.” (Min fetning.)
Sverige är kanske inte den sista sovjetstaten men nog är den offentliga debatten likformig så det räcker. Min personliga mening är att deltagarna i den unisona kören hindrar varandra från att höra folkets röst. Medborgarna säger allt oftare sinsemellan: "Vi tror int!" Signaler från andra länder antyder att uppvaknandet för makteliten kan bli plötsligt och obehagligt.
Anna Bligh är ett okänt namn för svenskarna. Barack Obama är desto mera bekant och med rester av glansen kvar från fredspriset och Köpenhamnsmötet 2009. Bättre bedömare än jag tror att Barack Obama vid presidentvalet 6 november 2012 kan bli en repris på Anna Bligh. Då blir det inte roligt för svenska miljökämpar vid riksdagsvalet 2014.
En framträdande egenskap hos fossilbränslesamhället vi lever i är dess livskraft och anpassningsförmåga. Biologiskt kan man jämföra det med arter som råttan eller kackerlackan: oälskade, till och med avskydda men sgs omöjliga att ta död på. Personligen tror jag fossilbränsleteknologin – i princip oxidation av C, kol – kommer att vara basen för samhällets energiförsörjning länge än. (100-300 år för att sätta en siffra på det.)
Turligt nog för människan och klimatet tyder allt mer på att AGW-hypotesen är överförenklad och i praktiken fel: jordens klimat regleras inte primärt av koldioxiden i atmosfären. Det styrs av många faktorer i ett komplicerat samspel där forskningen efterhand får resurser att finna nycklarna: avbildande och strålningsmätande satelliter 1978, Argo marinsensorer 2000, koldioxidmätande satelliter 2008.
Industrisamhällets sätt att exploatera kolet-oljan-gasen styrs av krassa kapitalistiska och geopolitiska beslut som är genuint egoistiska. Varje affärsman genomför lönande affärer även om de drabbar oskyldiga, varje stat utnyttjar sin militära och ekonomiska makt för att lägga under sig naturtillgångar. Det är inte en slump att USA råkat ”befria” Kuwait, Irak, Libyen och nu hotar Iran. Världssamhället kan bara se på, eller som Sverige, hjälpa till.
Tro inte att fossilbränslesamhället kommer att inspireras av knattespelaren/ elvaprocentaren EU och sluta elda fossila bränslen. Tvärtom tar världen tacksamt emot de överblivna tillgångarna för eget bruk. Koldioxiden (3,7 ton för varje ton C) fördelas jämnt till sista ppm i atmosfären.
Aptiten växer medan man äter
Kol: I industrisamhällets gryning 1700-1800 var stenkol det revolutionerande bränslet. Newcomens första ångmaskin byggdes 1712, när Karl XII satt i Bender. Den nya kraftkällan slukade kol; i gengäld ökade den möjligheten att pumpa vattnet ur djupa gruvor och hissa upp kolet till markytan. Dit kolet fanns fördes järnmalmen och där växte industrierna upp. Artonhundratalet blev kolets och ångans tidevarv.
Gas: Naturgas (vanligen metan) förekommer i nära anslutning till kol- och oljefyndigheter. Som ”gruvgas” är den en yrkesfara i kolgruvor. Efter andra världskriget har naturgas blivit ett fossilt bränsle i sin egen rätt. Ryska Gazprom är världsledande exportör och EU är en stor importör. Så stor att unionens handlingsfrihet gentemot Ryssland är begränsad. En ny borrmetod, fracking, har senaste tio åren ökat de potentiella förekomsterna så mycket att IEA talar om en ny världskarta för energin.
Mätt i koldioxidutsläpp har användningen av fossila bränslen ökat stadigt sedan industrialismens början. Under 1800-talet var utsläppet 45 gigaton, under 1900-talet 1 001 gigaton, hittills under 2000-talet 300 gigaton. Inget tyder på att det ska minska. Samhället har sedan tvåhundra år assimilerat fossilbränslena i systemet och kan lika lite klara sig utan som en människa utan hjärta, lungor och blodomlopp.
Tunga aktörer som USA:s EIA, OECD:s IEA och ExxonMobil är samstämmiga:
”It does not matter whether policies remain the same or whether anti-fossil fuel policies are enacted—fossil fuels will continue to produce 75 to 80 percent of the world’s energy by 2030.”
(Det spelar ingen roll om politiken förblir densamma eller om anti-fossilbränsle politik införs – fossila bränslen kommer fortsätta producera 75 till 80 procent av världens energi år 2030.)
Svenska klimatlöften, typ, att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet är bara myggans pip i sommarkvällen.
Metanhydrat
Mycket stora mängder metan/ naturgas finns bundet med vatten i form av metanhydrat även kallat metanklatrat. Det är en vattenbaserad is med metan bundet i kristallstrukturen som från början bara troddes förekomma i solsystemets yttre. Nu vet man att stora mängder finns 100-900 m ner i sedimenten i kalla hav. Dessutom i lagerföljder längs tundrans periferi.
Stora mängder betyder verkligen stora. Självaste US Department of Energy citerar en siffra på 20 biljoner (1012) kubikmeter metangas. Räknat som C, (kol, eller som klimatbyråkrater säger, carbon) är det dubbelt så mycket som alla andra fossila bränslen ihop.
Den som tror att dessa enorma tillgångar ska få ligga ifred av klimatskäl får fritt från lektionen.
Metanhydratstudiet har åtminstone en specialtidning ”Fire in the Ice” som är inne på elfte årgången.
Mediadebatten
Så kallade klimatinsatser ifrågasätts inte i Sverige. Sex av åtta riksdagspartier med 310 av 349 ledamöter är uttalat klimatengagerade. Klimatet är räddningsplankan för Centerpartiet och Vänsterpartiet som förlorat sina idéinnehåll. Miljöpartiet, däremot, märkte under Wetterstrand och Eriksson att klimaträddning betyder mandatförlust. Om tendensen håller sig är det ajöss! med Centern och Vänstern vid valet 2014.
Svenska dagstidningar, statsradion och statstelevisionen låtsas att klimatkamp och reducering av koldioxidutsläppen ännu har folkens hjärta i Sverige och världen. Barack Obamas helomvändning i klimatfrågan nämns aldrig. Kanadas och Japans exit ur Kyotoprotokollet ges ingen signifikans, inte heller Polens veto mot EU:s Färdplan 2050 som ska sänka unionens CO2-utsläpp med 80-95 procent från 1990 års nivå. En sådan chikan som att Queenslands klimat- och socialistparti Labor blev utraderat i valet 24 mars 2012 gås förbi med tystnad.
Att fossilbränslesamhället kanske har flera hundra år till på sig som metandrivet är en tanke för hemsk för att tänkas.
Tidskriften "Forskning & Framsteg" har mer respekt för verkligheten. Redan januari 2011 hade man en artikel Växthusgasen som kan rädda klimatet som tog upp både skiffergas och metanhydrat på ett balanserat sätt. Sveriges PeakOil-charter ASPOSverige hade en kort blänkare i februari 2011 Är metanhydrat lösningen? som varken sa bu eller bä. Inte roligt för den rörelsen om fossilbränsleteknologin får livet förlängt med femhundra år.
Framtiden
I dagens läge är de sant gigantiska förekomsterna av metanhydrat ingen resurs och definitivt inte en reserv, varken påvisad eller förmodad. Det finns inte teknologi och infrastruktur för produktion och användning. Möjligen befinner sig metanhydratutvinningen där oljeutvinningen befann sig när “överste” Drake gjorde den första oljeborrningen 1859. Då skulle det dröja 49 år till den första T-Forden Tin Lizzie gjorde entré, bilen som tillverkades i 15 miljoner exemplar och för första gången gjorde vanliga människor bilburna.
Det kan dröja 49 år innan metanhydrat får någon betydelse för vanliga människors levnadsförhållanden. Men att energi från metanhydrat runt år 2061 har stor inverkan på människors vardagsliv är säkert.
Skiss till fossilbränslesamhället år 2061: Elen kommer från gaskraftverk och vattenkraftverk. Vindkraftverken fick förfalla efterhand de nådde sin tekniska livslängd 25 år kring 2037. Det sista står på Skansen och hålls igång av nostalgiker med kannibaliserade delar från kommunens återvinningscentraler. Kärnkraftverken ligger i malpåse.
Sedan SJ kört snabbtågskonceptet i botten förstatligades järnvägen. Gamla tågstationer renoverades av friställda från de nedlagda landstingen. Tågen stannar nu vid alla stationer och håller tidtabellen. Biljetter säljs på stationerna. Mentalt slitna byråkrater och kommunpolitiker är frivillig stationspersonal mot att de får köra växellok och dressiner på måndagarna som är fridagar. Samt klippa små gula hårda biljetter och ropa ”Nästa Hästveda!” Den ofullbordade tunneln genom Hallandsåsen är saluhall för lokalt odlade produkter, hemgjord korv och calvados bryggd på Kiviksäpplen. Sånt går för sig sedan koalitionsregeringen Soc/Mod tog landet ur EU.
Fler människor än någonsin har personbilar som alla går på metan. Vanligast är MetanChing-Lizzie från Kina. Hon släpper bara ut 62 g CO2/km vilket är bra eftersom koldioxidskatten från 1994 fortfarande är kvar.
Hoppsan, ursäkta. Jag spårade visst ur lite på slutet. Men jag är så trött på de gröna fantasisamhällena.
Förre centerpartiledaren/energiministern Maud Olofsson ska bli styrelseledamot i vindkraftsföretaget Arise Windpower. Var ska sleven vara om inte i grytan?
Under sin tid som energiminister 2006-2011 blev Maud Olofsson en ikon för vindkraften. Hon bidrog till att skapa de ekonomiska kryckor som håller den gående. Utan statligt stöd i form av elcertifikat och strömlinjeformade tillståndsregler som urholkat den enskildes möjligheter till protest skulle vindkraften i Sverige inte existera.
Många människor avskyr vindkraftsnurrorna. Motståndet har fokuserats i en egen förening Svenskt landskapsskydd. Centerns/Maud Olofssons envisa satsning på vindkraften och påhittet ”rädda jordens klimat” bidrog till partiets förlust av sex mandat i riksdagsvalet 2010. Som följd fick Olofsson sluta som partiledare/ energiminister och det bäddas nu för hennes vidare försörjning. Det besläktade Miljöpartiet, som talade tyst om klimatet, gick istället upp sex mandat.
Den pågående utbyggnaden av vindkraften i Sverige är beslutad av regering/ riksdag och styrs av statliga myndigheter. Den går tillbaka på EU-direktiv som syftar till att eliminera unionens koldioxidutsläpp (en idé som möjligen kommer att modifieras av den krassa internationella verkligheten). Planeringsmålet är 10 TWh/år vindkraftsproduktion till 2015 och 30 TWh/år till 2020.
Notera skillnaden mellan installerad effekt och produktion. Första januari 2012 fanns i Sverige 2 017 vindkraftverk med en total installerad effekt på 2 730 MW. Endast hälften av dem, 1 073 verk, var i drift hela året. Under 2011 producerade vindkraften 6,1 TWh, 4 procent av Sveriges totala elförbrukning 150 TWh. För att nå planeringsmålet 10 TWh till 2015 behövs ca 2 500 verk; för 30 TWh till 2020 får man räkna med tre gånger så många, dvs 7 500 vindkraftverk.
Ett problem som sällan nämns är vindkraftens krav på reservkraft då vinden är för svag (<5m/s) eller för stark (>25 m/s). Eftersom elströmmen måste genereras i samma sekund den ska användas krävs att reservkraften är snabbt reglerbar. I Sverige används i första hand vattenkraft, i Danmark, Tyskland och Storbritannien kol/gas/oljekraftverk. Reglering med kärnkraft är svårt och långsamt. I Sverige har kärnkraft dessutom dålig regularitet (runt 80 procent) med den kvarglömda/förbrända dammsugaren i Ringhalsreaktorn som parodiskt exempel.
Om/när vindkraften producerar 30 TWh/år blir möjligheten att reglera med vattenkraftens ca 65 TWh/år otillräcklig. Problemet är tills vidare en icke-fråga.
Uppfinningar och genomslag
Ett känt amerikanskt uttryck säger ”Build a better mousetrap, and the world will beat a path to your door” (Bygg en bättre råttfälla, och världen kommer röja en väg till din dörr). Andemeningen är att en bra uppfinning blir efterfrågad och säljer sig själv. Ingen övertalning eller statliga subventioner behövs.
Samma tanke uttryckte Michael Faraday (1791-1867) när brittiske finansministern William Gladstone (1809-1898) frågade honom vad det var för mening med elektriciteten. ”One day sir, you may tax it” (En dag sir, kan ni beskatta den).
Vindmöllan, å andra sidan, är ett lågteknologiskt påhitt som sannolikt funnits sedan Hammurabis tid 1750 f.Kr. Den hade i praktiken slutat användas i moderna samhällen, i Sverige omkring 1956 när man gjorde den sista Edvard Personfilmen Där möllorna gå.
Vid starten behövdes en galjonsfigur och valet föll på emigranten Pehr G Gyllenhammar. Gyllenhammar fick sparken av Volvos styrelse 3 december 1993, sålde sina och familjens 10 000 Volvoaktier dagen därpå (varefter kursen steg brant) och flyttade till London. Efterhand har han tagits till nåder igen i Sverige. (Ganska likt Percy Barnevik, också London, som inte var vatten värd efter den skandalösa miljardpensionen från ABB 2002 men som nu beskrivs som renhjärtad filantrop.)
Börsintroduktionen av Arise Windpower 2010. Det är lätt att förstå varför Gyllenhammar ser så glad ut.
För ordförandeskapet i Arise har Gyllenhammar ett arvode på 750 000 kr/år, vilket är osannolikt mycket för styrelseuppdrag i ett företag med 38 anställda. Dessutom fick han 446 639 aktier (à 55 kr = 24,6 miljoner kr) i bolaget. Till detta adderades 197 500 teckningsoptioner med en lösenkurs på 32 kr (= 6,3 miljoner kr) som han sålt. Helt klart är vindkraften lönsam för somliga.
Maud Olofsson bör vara rätt person som styrelseledamot i Arise Windpower som inte skulle klara sig utan tillgång till den statliga modersmjölken. Om någon känner irrgångarna i vindkraftsatsningarna är det Olofsson; hon var med och skapade dem.
Vilseledande prat
För politiker och klimatlobbyister är det en andra natur att tänja på fakta, ljuga som det kallas. Maud Olofsson:
– Vindkraften är ju ett bra sätt att minska kostnaden för kunderna. Det är tack vare vindkraften som vi har kunnat hålla nere elpriserna i vinter när kärnkraften har stått stilla. Vi behöver ett tredje ben: när det är hög förbrukning kopplar vi in kol och olja som höjer marginalpriserna. Vindkraften håller dem nere och det är väldigt bra för elkunderna.
För dagens elkonsumenter spelar produktionskostnaden ingen roll. Vattenfall:
Elpriset bestäms inte av produktionskostnaden, utan av tillgång och efterfrågan på elmarknaden, en marknad med flera hundra aktörer. Det fastställs timme för timme året runt på den nordiska elbörsen Nordpool, med säte i Oslo. Priset beror på utbud och efterfrågan. Vid stor efterfrågan måste kraftslag med högre produktionskostnader sättas in för att möta efterfrågan. Då stiger priset.
Prissättningen är så ordnad att den sista dyraste produktionsformen bestämmer priset för hela utbudet. Om ett koldioxidbeskattat kolkraftverk dras igång höjs priset även på obeskattad vattenkraftsel. Exempelvis för norska Statkraft vars vattenkraft kostar 6,3 öre/kWh att producera och som säljs till genomsnittspriset 37,8 öre/kWh.
Gåtfulla strömningar
Trosuppfattningar och känslomässiga värderingar går i vågor genom samhället. Artonhundratalets industrialism, som innebar fattigdom och eländiga liv för miljoner människor, sådde fröerna till marxism, socialism och nykterhetsrörelser. Möjligen var industrins behov av skolad arbetskraft likaså ursprunget till folkskolan och den allmänna folkbildningen. Kanske också till de frikyrkliga rörelserna. Alla kulminerade och vissnade under nittonhundratalet.
I Sverige skildes kyrkan från staten 1 januari 2000. Skolväsendet kommunaliserades 1991. Staten är nu i full färd med att avsäga sig ansvaret för sjukvården. I vad mån den ansvarar för den allmänna pensioneringen är en öppen fråga. De tidigare socialistiska/marxistiska partierna med socialt ansvar är tomma skal som febrilt söker efter nytt innehåll.
Blindgångare: Länge var feminism, anti-rasism och miljöaktivism/ klimataktivism pålitliga röstsamlare. Alla svenska politiker blev ”feminister” redan under Göran Perssons regeringstid 1996-2006. Klimatet vill nu sex av åtta riksdagspartier med 310 av 349 mandat ta ansvar för. Något menlösare och mindre partiskiljande än feminismen och klimatfrågan finns knappt; ändå satsar Vänsterpartiet hela sin fortsatta överlevnad på dem.
Tickande bomb: Religiösa och etniska skillnader har större politisk sprängkraft än det mesta i samhället. Den tvivlande kan se på Irak, Syrien, Israel/Palestina, Afghanistan. Inget i Sveriges historia indikerar att svenskar skulle vara annorlunda. Tvärtom har förföljelser mot zigenare/romer, lappar/samer och ”tattare” präglat landet i århundraden. Under 1900-talet förstärktes hetsen med eugenetiskt (rashygienskt) motiverad tvångssterilisering som pågick till 1975.
Trots Sverigedemokraternas genombrott som riksdagsparti valet 2010 är invandringen en elefant i det politiska rummet. Det tidigare helvita protestantiska Sverige har på fyrtio år fått vid pass en halv miljon muslimer. Islam är den aktivaste religionen med de ivrigast troende. Det finns en spridd ovilja mot den nya ”mångkulturalismen” i folkdjupet. Den blir en självklar syndabock om/när ekonomin går dåligt. Tills vidare låtsas partierna som om problemet inte finns.
Då tilltron brister
När ett parti eller en rörelse förlorar folkets förtroende är slutet nära. Undergången kan komma plötsligt och få oförutsedda följder. Ett gott exempel är krossandet av Laborpartiet i Queensland, Australien, 24 mars 2012. Partiet föll från 51 till 7 mandat i Parlamentet, partiledaren Anna Bligh avgick och konkurrenten Liberala Nationella Partiet fick makten och 78 av Parlamentets 89 mandat. Mest häpen blev typiskt nog ledaren Anna Bligh.
Händelsen ansågs inte lämpad för svenska folket och berördes inte av svenska media. Internationellt kallas den En historielektion i ledarskap och har orsakat många bekymrade ansikten hos partistrateger. Pointman tar upp frågan i Political fracture points and power vacuums (Politiska brytpunkter och maktvakuum). Hans tro är att Barack Obama går mot en sådan brytpunkt i presidentvalet 6 november 2012; glappet mellan retoriken och gärningarna har blivit för stort.
Ett stort förtroendeunderskott har drabbat klimatrörelsen. Ingen tror på Maud Olofssons Det är tack vare vindkraften som vi har kunnat hålla nere elpriserna i vinter. Ingen tror ens att hon själv tror det. Ingen tror heller att Sverige med 1,6 promille av klimatutsläppen genom självspäkning kan göra något i frågan.
Men nog har företaget ett oväntat stort och kostsamt huvud på en så liten och klen kropp.
