CO2-halten i atmosfären borde vara 517 ppm. Som vi räknade ut i förra posten finns det 6 kg atmosfärisk koldioxid över varje kvadratmeter jordyta. Den är utspädd i 10.300 kg luft så det är en synnerligen svag blandning. Storleken på jordytan är 5,1 x 108 kvadratkilometer = 5,1 x 1014 kvadratmeter. (Notis för den glömske: en kvadratkilometer är en miljon kvadratmeter.) Multiplicerar man ytan (i kvadratmeter) med 6 (kg) får man atmosfärens koldioxidmängd uttryckt i kilogram: 30,6 x 1014 kg.
Uttryckt i ton blir det 3,06 x 1012 ton, 3,06 teraton, eller 3060 gigaton. Tretusen gigaton, en lätt siffra att lägga på minnet, är alltså atmosfärens aktuella koldioxidinnehåll. Det årliga tillskottet av antropogen koldioxid är trettio gigaton, en procent av det befintliga.
(Klimatmaffian krånglar gärna till det för att hålla populasen utanför. Uttrycker det som C, kol, vilket är mängden CO2 dividerat med 3,6 som i atmosfärens fall blir 850 gigaton C. Ännu hellre som PgC, petagram kol, vilket dock inte bör förskräcka någon. Ett ton = tusen kilo = en miljon gram. Giga = 109, peta 1015, skillnaden i storleksordning en miljon. Med andra ord, 850 PgC i klimatlobbyns newspeak är samma sak som 850 gigaton C eller 3000 gigaton CO2. Uttrycken PgCyr- och PgC/yr är PgC/år = GtC/år, gigaton C/år.)
Nåväl. Sedan industrialismen tog fart omkring 1830 har människan släppt ut 1,8 x 1012 ton CO2 i atmosfären. 1,8 teraton eller 1.800 gigaton. Alla ångmaskiner, alla kolkraftverk, all cement, alla bilar och flygplan, alla krig sedan 1830 – ettusen åttahundra gigaton koldioxid är vad de åstadkommit. Mängden motsvarar sextio procent av atmosfärens nuvarande tretusen gigaton.
Men halten i atmosfären har bara stigit från 280 till 388 ppm, det vill säga med 108 ppm, 28 procent av dagens mängd, i massa 840 gigaton. Ungefär 1.000 gigaton av de 1.800 människan släppt ut är alltså borta. Mer än hälften, 55 procent. Försvunna. Borta ur bokföringen. Enda förklaringen är att de assimilerats i fotosyntesen och bundits i vävnad, eller lösts i sjöar och hav som kolsyra av vilken en (okänt stor) portion bundits for ever and a day i biologisk kalk av mollusker, foraminiferer och koraller. Något annat ställe finns inte för koldioxid att ta vägen.
Ett svinn på 55 procent – det tävlar med svinnet på dina inbetalade pensionsavgifter. Men när tror du att klimatmaffian börjar tala rättframt om att bara 45 procent av de globala utsläppen kan spåras i atmosfären? Kanske när bankdirektörer slutar med bonusar. I Landet Ingenstans.
Okej, det antyds i förbigående av en arbetsgrupp inför IPCC:s Third Assessment Report 2001 som variationer ”from 0.9 to 2.8 ppm/yr, equivalent to 1.9 to 6.0 PgC/yr.” Man ska läsa noggrant för att hitta det.
517 ppm istället för 388 ppm: Om all antropogen koldioxid sedan 1830 hade funnits kvar i atmosfären skulle där finnas fyratusen gigaton istället för de befintliga tretusen. Halten skulle vara 517 ppm istället för 388 ppm. Snubblande nära de 550 ppm då ”sannolikheten är 68 till 99 % för att jordens temperatur ökar mer än 2 grader C” enligt alarmister som Hansen, Lynas och Schellnhuber. Då Amazonskogarna ska vissna och brinna, vågor av sommarhetta överskrida 40 grader C i England och årligen döda 30.000 personer i Europa.
Man kan tycka att klimatlobbyn skulle glädjas över att det inte blivit så. Betona att det naturliga kol-kretsloppet kunnat ta hand om mer än hälften av all antropogen koldioxid som hittills släppts ut i atmosfären. Intressera sig för fenomenet och utforska vilka mekanismer som är i arbete. Se med hopp på framtiden.
Pyttsan!
Du märker själv hur osannolikt det verkar. Vroomfondel/ Majikthise-effekten lär sig alarmisterna innan de kan skilja på cumulus och cirrus. Det ändrar dock inte faktum:
55 procent av all antropogen koldioxid sedan tidernas begynnelse är spårlöst försvunnen.
Borta. Väck. Inte hemma.
Några hårda data om vart den tagit vägen skulle vara välkomna. Och bra mycket värdefullare än ett tjog utspel med nya krisparametrar.
För säkerhets skull, om en alarmist råkar titta in, detta är ett cumulonimbus bland cumulus.
Alternativ kalkyl för de noggranna:
Utgå från luftens CO2-halt år 1830 = 280 volym-ppm = 420 vikt-pppm. Lufttryck samma, jordytan samma som nu.
0,42 kg CO2/ton luft = 4,33 kg CO2 per m² jordyta. 5,1 x 4,3 ≈ 22 x 1014 kg = 2200 gigaton. Dagens 3000 – 2200 = 800 gigaton som är ökningen sedan 1830.
Det beräknade antropogena utsläppet sedan 1830 är 1.800 gigaton koldioxid. Av dessa finns endast ovanstående 800 gigaton kvar i atmosfären.
Tusen gigaton, 55 procent, har försvunnit på oförklarat sätt.
I förra posten skrev jag om ostrons och musslors överlägsna förmåga att binda koldioxid praktiskt taget för alltid och dessutom göra det snabbt. Den AGW-troende som köper ”klimatkompensation” för en flygresa till Thailand genom trädplantering måste räkna med 50-100 år innan åtgärden får effekt. Samma CO2-eliminering kunde göras med musselodling på tre år och ge i mänskligt perspektiv evärdligt resultat. Dessutom 64 ton musselkött värt 360.000 kr.
(Jag har problem med termer för mycket lång tid. ”Oändligt” passar inte i vårt universum som troligen bara är 14 miljarder år gammalt. Ännu mindre på jorden som är 4,5 miljarder år. ”Evigt” är "oändligt" med religiös färg. Ingenting i sinnevärlden är heller ”oförgängligt”. Evärdligt i min betydelse sträcker sig bortom människans horisont men ryms i universums kalender.)
Dovers vita klippor, en erosionsbrant i cirka 70 miljoner år gamla biologisk bildade kalkavlagringar från kritperioden. Lagren fortsätter på Nordsjöns botten till Danmark och Skåne.
Biologisk kalk → kalksediment → kalksten är ett geologisk förlopp som pågått i hundratals miljoner år och kommer att fortsätta långt efter att människan som art är utdöd. (Hittills har Homo sapiens funnits 0,2 miljoner år – en blink i geologiskt perspektiv – och det är osannolikt att hon når miljonårsdagen. Hennes nära släkting Homo neanderthalensis blev 0,1 miljoner år.)
Kalkskal av Globigerina-foraminiferer cirka 0,3 mm stora. Som levande omges organismerna av plasmautskott, pseudopodier.
En intressant koldioxidsänka med evärdligt lång förvaring är globigerinaslammet, ett djuphavssediment som täcker 37 procent av världshavets bottnar (≈ 26 procent av jordklotets yta; jfr. landytan 29 procent). Det består av submillimetersmå kalkskal av planktoniskt levande foraminiferer, encelliga organismer av amöbatyp. Deras livslängd räknas i månader, och när de dör sjunker skalen till havets botten.
HMS Challenger för ankar i Västindien mot slutet av expeditionen.
Globigerinaslammet upptäcktes och karterades av Challenger-expeditionen (1872-76), den första stora oceanografiska expeditionen. Ett yngre syskon till Beagle-expeditionen (1831-1836) där Charles Darwin deltog med evolutionsteorin som resultat. The Challenger Reports publicerades i en magnifik 50-volymers utgåva 1890 – 1895 som nu finns på nätet.
Mikrostruktur av ett Globigerinaskal. Notera hålen för pseudopodierna. En fenomenal grad av organisation som bara tjänar sitt syfte i tre månader.
Med sjunkhastigheter på 10-100 m/dag tar det månader för de tomma kalkskalen att sjunka till exempelvis Atlantens medeldjup 3.300 m. Sedimentationen kan liknas vid ett synnerligen långsamt ”snöfall” av minutiöst utformade behållare som medger identifiering på artnivå. Naturens gigantiska slöseri med design, om man så vill: tre månaders funktion, trettio miljoner år som restprodukt. På tusen år avlagras ungefär 16 mm globigerinaslam vilket ger 1 meter på 63.000 år. Det kan verka lite men den bundna koldioxidmassan i en meter av världens globigerinaslam är 13 gånger större än den nuvarande CO2-mängden i atmosfären.
På femtusen år (sedan Skarpsallingekärlet gjordes) har alltså familjen Globigerina assimilerat och för alltid bundit lika mycket koldioxid som det finns i hela dagens atmosfär. Dessutom med strikt ordning ner på molekylär nivå. Ett års antropogena utsläpp klarar den på femtio år.
Djuphavssedimenten enligt “Challengers” data. Av 133.197.200 square miles (x 2,59 = 344.980.748 kvadratkilometer) utgörs 49.520.000 sq. mi. (≈ 37 %) av globigerinaslam.
Räkneövningar för köksbordet: En kubikmeter globigerinaslam, porositet 60 procent = 40 procent massa, därav 65 procent CaCO3 = 26 procent av 1 m³ = 0,26 m³ CaCO3 med densitet 2,71 ≈ 704 kg CaCO3 som binder 44 procent CO2 ≈ 310 kg CO2 per kubikmeter globigerinaslam. Likaså per kvadratmeter när man räknar med ett 1 m tjockt lager.
Fördelat jämnt över jorden blir det 80 kg CO2 per kvadratmeter jordyta.
Koldioxiden i luften: På varje m² jordyta trycker 10,3 ton luft med 582 vikt-ppm CO2 = 0,582 kg CO2/ton luft = 5,99 kg CO2 per m². I runda slängar 6 kg koldioxid över varje kvadratmeter jordyta – hav som land – av vilket 1,5 kg är den post-industriella ökningen.
För atmosfären blir det: Jordens yta 5.1 × 108 km². Mängden koldioxid 5,1 x 6 = 30,6 x 108 kiloton = 3,06 x 109 kiloton = 3,06 x 1012 ton. Tre teraton. Eller tretusen gigaton.
Den mänskliga civilisationens årliga utsläpp ≈ 30 gigaton är en procent av det som redan finns i atmosfären. Globigerinasedimentationen ensam binder den mängden på femtio år.
Begrunda ovanstående karta över de marina sedimenten. Det ljusgråa är övervägande globigerinaslam, det röda är röd djuphavslera på de största djupen där kalkslam inte bevaras.
Mot bakgrund av den, hur vettigt verkar förslaget att gödsla världshaven med järnfilsspån för att höja produktionen av alger som kan absorbera koldioxid? I min mening ett Pettsonpåhitt jämförbart med att måla alla tak i världen vita, men inte ens engelska Royal Society som nu hoppat på klimatvagnen förkastar det rent ut.
Man kan undra var gränsen för stolligheterna går.
Rekord hittills har förslaget att skicka en svärm av 10 biljoner (10.000.000.000.000) små speglar ut i rymden en miljon åt gången varje minut (!) för de nästa 30 åren.
Men vänta bara. Alla de mäktiga hjärnor som kokar av längtan att rädda jorden ska nog komma upp med något ännu genialare. Betalat med dina och mina skattepengar.
Man pratar om klimatsmart mat, alltså tanken att hålla ner koldioxidhalten i atmosfären genom förändrad diet och därigenom rädda jorden från den värmekatastrof som enligt AGW-hypotesen väntar inom 10-100 år.
Punkt nummer Ett är att sluta äta kött eftersom djurhållningen påstås svara för 18 procent av världens koldioxid- och metanutsläpp. En åtgärd som inte bara passar de rätt stillsamma vegetarianerna utan även de betydligt aggressivare veganerna och Djurens Rätt-aktivisterna.
(I Sverige arbetar köttproducenterna själva på aktivisternas sida genom att producera/leverera erbarmligt dåligt kött till allmänheten. I första hand utslaktade mjölkkor, snabbuppfödda grisar magra som terränglöpare, och kycklingar producerade på 39 dagar under förhållanden som borde kallas vävnadsodling [36 kg fågel/m²]. Hängmörat kött försvann samtidigt som Volvo Amazon-modellen.)
Nåväl. Antag för resonemangets skull att det ligger något i konceptet klimatsmart mat. Då har ostron, musslor och sniglar (escargot) något som gör dem unika på den klimatsmarta matsedeln och som det kan vara roande att fundera över. Ett argument jag ännu så länge inte sett i marknadsföringen.
En mussla, Arctica islandica, islandsmussla, befanns vid uppfiskandet vara det äldsta funna djuret på jorden, 405 år gammalt. Utbudet på bilden är från marknaden i Trouville-sur-Mer i Normandie.
Missad aspekt: Jag syftar på skalen. Två skal hos musslor-ostron (Bivalvia) och ett hos sniglarna (Gastropoda). Tio procent av blåmusslans vikt och tjugo procent av ostronets består av skal. Materialet är kalk, kalciumkarbonat, i en eller båda mineralformerna kalcit och aragonit. Kemisk formel CaCO3. Substansen innehåller inte mindre än 44 procent koldioxid.
Räkna själv: CaCO3 består av en atom kalcium Ca, en atom kol C, och tre atomer syre O. Atomvikter 40, 12 och 16 = molvikt 40+12+3x16 = 100. Alltså 12 procent kol, eller om man så vill, 44 procent CO2 (molvikt 12+2x16 = 44).
I 100 kg skalsubstans finns följaktligen¨44 kg koldioxid i bunden form. Och den blir kvar där mycket länge. I naturen handlar det om geologiska tidsrymder (hundratals miljoner år) – det är huvudsakligen biologisk kalk som bildar jordens kalkstenar. I Sverige den ordoviciska kalkstenen (470 miljoner år, den klassiska skoltrappan med ortoceratiter), den gotländska silurkalken (420 miljoner år, cementframställning) och de stora kritlagerföljderna i Skåne (80 miljoner år) som fortsätter in under Danmark.
Den tidpunkt då koldioxiden i molluskskalen genomsnittligt återvänder till atmosfären ligger längre bort än den mänskliga hjärnan kan fatta. Människan som art kommer inte att finnas lika länge. Den lilla puffen av människans frameldade koldioxid i atmosfären är vid det laget inte ens en millimetertjock horisont i någon framtida kalkstensavlagring.
Något att fundera på vid supén med ostron och champagne liksom vid Hagdahls musselsoppa med rostat bröd. Det du inte äter har en framtid på miljoner år, det du äter återvänder till atmosfären senast vid din kremering. (Okej – kanske inte rätt samtalsämne vid champagnesupén.)
I skalen efter Hagdahls musselsoppa (72 skal à 10 gram = 720 g kalk) döljer sig 317 gram koldioxid som sitter där så länge skalsubstansen finns. Även om skalen krossas till sand. Men om skalen löses upp, exempelvis av surt regn, frigörs koldioxiden på nytt till atmosfären.
Människan har ätit mollusker i alla tider. Rostade escargotskal har hittats på prehistoriska boplatser. Fem- till tiotusen år gamla skalsophögar finns längs kusterna världen över. En skaldeponi vid Kanadas Stillahavskust norr om Vancouver är kilometerlång och representerar mer än tiotusen års kontinuerlig musselkonsumtion. I Danmark och södra Sverige finns de klassiska kökkenmöddingarna: sex- till åttatusen år gamla sophögar av ostron- och blåmusselskal från Kongemose- och Erteböllekulturerna.
Skarpsallingkärlet, 5.200 år gammalt, funnet i trakten av Limfjorden på Jylland. Säkerligen gjort av en ostron- och musselätande kultur. Avbildat på den nya danska 50-kr sedeln.
Supersnabb klimatkompensation: Odlade musslor växer fort och kan skördas efter 2-3 år. Odlandet är en typ av extra snabb klimatkompensering, för dem som tror på sådan. ”Klimatsynden” i förra posten (3,2 ton CO2 för flygresa Phuket T/R) skulle kunna botas genom odling av 72 ton musslor (≈ 7,2 ton skal x 0,44 ≈ 3,2 ton CO2). Fixat på tre år och med 64 ton blåmusslor med marknadsvärde 360.000 kr som bonus.
Extremt långvarig effekt. Och säkrare än plantering av träd som riskerar att fällas inom 80 år. "Klimateffekten" av blåmusselodling består - for ever and a day - fastän blåmusselköttet skördas och säljs. Det optimala är att dumpa skalen i havet igen. Ett sätt att äta kakan och ha den kvar.
Reningsverket i Lysekil släpper varje år ut 39 ton kväve i Saltöfjorden norr om stan. Istället för att bygga ut kvävereningen har kommunen tecknat avtal med ett företag som varje år skall skörda 3.900 ton odlade musslor. Utan att ha tänkt på det binder de också ca. 172 ton koldioxid/år i skalen så länge projektet pågår. Räknar man om det till körsträcka för en bil som släpper ut 130g CO2/km blir det 132.000 mil, 33 varv runt jorden.
Nå - vad betyder en övergång till "klimatsmart mat" för jorden framtid? På den frågan är jag benägen att ge samma svar som Rasmus Wassberg, 23 - mannen som sprang mellan Göteborg och Stockholm i protest mot SJ:s höga biljettpriser - gav på frågan vad han trodde att hans insats betydde för klimatet: "Inte ett skit."
Hela AGW-rörelsen vilar på en ytterst bräcklig hypotes. I grund och botten är den en politisk/ekonomisk aktion där de stora aktörerna ler bakom stängda dörrar.
De skiter väl i klimatet. Det handlar om pengar, skatter och kontroll.
Ska man betala för klimatkompensation när man flyger eller blir man lurad? Femhundra kronor extra för en tur och returflygning till Thailand. Påminner det inte om medeltidens avlatsbrev som skulle minska köparens tid i den (sannolikt fiktiva) skärselden? Man köper sig fri från en hotande katastrof (som kanske är påhittad).
Ta det här med skogsplantering.
Att träd framför allt lever på koldioxid de hämtar ur luften är en insikt som kommit gradvis. Flamländaren Jan-Baptist van Helmont (1580-1644) tog första steget genom ett enkelt och genialiskt experiment, av samma typ som Pasteurs (1822-1895) påvisande av mikroorganismer.
Han satte en tvåkilos trädplanta i en kruka med 90 kg jord och vattnade den utan att tillföra något annat. Efter fem år vägde plantan 76 kg medan jorden bara minskat ett hekto i vikt. Trädet hade hämtat sin materia från något annat. Från vattnet, menade van Helmont. Delvis rätt eftersom träd består av hälften vatten, men att andra hälften kom från luften missade han.
Det blev istället den schweiziske pastorn/naturalisten Jean Senebier (1742-1809) som 175 år senare (1796) visade att växter tar upp gasen koldioxid i en process som är beroende av ljus. I England får Joseph Priestley (1733-1804), engelsk kemist och präst, den äran. Men trots tvåhundra års fortsatt forskning är fotosyntesens innersta mekanism ännu okänd och omöjlig att reproducera industriellt.
Varje år förlorar jorden ungefär 15 miljoner hektar skog (150 000 km², ytan av England och Wales) i oreglerad avverkning. Följderna är värda ett eget kapitel. Ett av de mindre problemen är att skövlingen beräknas bidra med 20-25 % av det globala koldioxidutsläppet.
Nyligen fällt trä består till hälften av vatten. Resten, torrvikten, är cellulosa (50 %), hemicellulosa (30 %) och lignin (20 %) samt <1 % mineralämnen, vid förbränning aska. Bara hälften av torrvikten utgörs av kol, C. En trädstam på 100 kg med 50 kg torrvikt innehåller alltså 25 kg bundet C. För att binda dessa 25 kg C tog trädet 92 kg CO2 ur luften. (25 x 3,664 = 91,6 kg)
Som enkel tumregel: hundra kilo träd motsvarar hundra kilo atmosfärisk koldioxid. (Ingenjör Planertz får ursäkta generaliseringen.)
Du betalar alltså dina 477 kr (varav 76 kr moms till svenska staten) och flyger till Phuket två veckor (säg i mörka kalla februari 2010) varvid 3,8 ton CO2 av planets utsläpp orsakas av dig. Det klimatkompenserande företaget får 350 kr och går igång med trädplanteringen. Normen är 5,33 träd per ton CO2, alltså tjugo träd.
De börjar som frön i en plantskola. Efter tre år är de på plats i området som ska få ny skog. Om allt går bra växer de i många år och binder koldioxid i takt med tillväxten. Den dag dina träd tillsammans väger fyra ton, 200 kg/styck, är din ”klimatsynd” försonad. Hur lång tid det tar beror på trädslag och växtförhållanden. Säg att det tar 40 år, halva livstiden för en population tallar i svenska skogsbruket.
Någon gång kring år 2050 – då det globala CO2-utsläppet ”ska” vara reducerat från dagens 32 gigaton/år till 12,6 gigaton/år (med 60 procent fast de kallar det 30 procent) – är alltså din semester i Phuket vintern 2010 klimatkompenserad. Då gäller det att träden får stå kvar. Om de huggs ner och – o fasa – används som ved är vi tillbaka på ruta ett.
Människans inbilska tro att hon är "skapelsens krona" har bland annat fått henne att avverka oräkneliga oersättliga träd. Denna tall, "Pinus longæva", i Californien är 4.700 år och har klarat sig. Hittills. Den binder ton av C men växer obetydligt och tar inte upp mycket CO2 längre.
Är klimatkompensation meningsfull? Nåväl, tycker jag att det är vettigt med klimatkompensation i form av trädplantering? Ja, faktiskt. Men inte så mycket för koldioxidreduktionen (som sannolikt är överflödig) utan för den obestridliga miljöförbättring det innebär med skog istället för skövlade kalhyggen.
Martin Luther lär inte ha sagt ”Även om jorden skulle gå under i morgon skulle jag plantera ett träd i dag”. Skitsamma. Nu går faktiskt inte jorden under i morgon (eller 2050... eller 2100) utan fortsätter med stor sannolikhet sin bana i universum under oöverskådlig framtid.
Desto större orsak att plantera träd, som jag ser det.
Det finns en berättelse om rådet en slottsträdgårdsmästare gav till sin arbetsgivare. Då denne frågade, ”När är bästa tiden att plantera en ek?” svarade trädgårdsmästaren, ”För hundra år sedan, men den näst bästa tiden är i dag.”
Den senaste siffran på det globala koldioxidutsläppet från fossila bränslen och cementframställning är 32 gigaton (miljarder ton) årligen räknat som CO2. Redovisat som C blir siffran 32/3,664 = 8,7 gigaton. Mängden bekymrar anhängarna av AGW-teorin som spekulerar i att den ökande halten av CO2 i atmosfären kommer att leda till katastrofala klimatförändringar vid nivån 350 ppm eller 400 ppm – i varje fall vid 500 ppm. I dag är halten 389 ppm.
Utsläppen är ojämlikt fördelade över världen med Kina som nr 1, USA nr 2 och EU-27 som nr 3. Dessa tre svarar för över hälften av det globala utsläppet.
Räknat per invånare är Kinas utsläpp 4,6 ton/individ/år, USA:s 19 ton, Rysslands 10.9, Tysklands 9,7 och Sveriges 5,6. Indien, nr 4 i utsläppsligan med 5,3 procent globalt, 1,5 gigaton/år, släpper bara ut 1,3 ton per invånare och år.
Global utsläppsrättvisa: I argumentationen om nedskärningar har tekniskt unga länder som Kina och Indien hävdat att det är utsläppen per person som ska räknas, och att de globala utsläppsrättigheterna ska baseras på invånarantal. Om CO2-utsläppen är en finit resurs borde den fördelas lika bland alla världens människor.
Det är en idé en filosof kan dela, åtminstone i den bästa av alla världar. Låt se vad det skulle innebära.
Globalt 4,7 ton CO2 per individ och år: Jordens befolkning är 6,8 miljarder människor så dagens utsläpp jämnt fördelade på alla skulle bli 4,7 ton/individ/år. (Blev du överraskad? – det blev åtminstone jag och letade efter fel på en tiopotens någonstans. Men nej – 32 miljarder ton fördelade på 6,8 miljarder människor blir verkligen 4,7 ton per individ.)
Genomfördes global utsläppsrättvisa vid dagens nivå 32 gigaton globalt årligen = 4,7 ton/individ/år skulle USA behöva reducera sina utsläpp med 75 procent, Ryssland med 57 procent, Tyskland med 52 och Sverige med 16 procent. Kina skulle tvärtom få öka sina utsläpp med två procent.
Indien, 1,3 ton/inv/år, som var på tapeten i min förra post, skulle få öka sina CO2-utsläpp med inte mindre än 362 procent för att nå 4,7 ton/invånare/år. Landet skulle då kunna utnyttja sina stora koltillgångar, de fjärde största i världen med kända reserver på 197 miljarder ton, gigaton.
Räknat med 70 procent kolhalt skulle kolreserverna vid förbränning ge 505 gigaton CO2 – sexton gånger dagens totala globala årsutsläpp på 32 gigaton. Det skulle behöva fördelas över hundra år för att hålla sig inom Indiens hypotetiska utsläppskvot på 5,2 gigaton årligen (förutsatt stabil befolkningsnivå på 1,1 miljard människor och accepterad global utsläppsnivå på 32 gigaton/år).
Indiens Tata Nano som kallats världens billigaste bil är ett steg mot västerländsk standard för befolkningen. Det beräknade priset i hemlandet motsvarar 16.000 kr.
Länder med stor befolkning men små utsläpp (=låg tekniknivå) skulle få stora utsläppsrätter som kunde säljas. Exempelvis Indonesien, 231 miljoner invånare, skulle vara berättigat till 231 milj x 4,7 ≈ 1086 miljoner ton, 1,1 gigaton, koldioxidutsläpp per år. I dag släpper landet ut 384 miljoner ton, 0,4 gigaton, och skulle kunna sälja 702 miljoner ton utsläppsrätter. Pris inom EU 40 euro/ton, dvs. 28.080 miljoner euro, 28 miljarder euro ≈ 288 miljarder kr. Ungefär trettio procent av Sveriges statsbudget 2009.
Ett sätt att sprida välståndet jämnare över världen. Och göra utsläppsmäklare, advokater och diktatorer som Mugabe i Zimbabwe och Obiango i Ekvatorialguinea omätligt rika.
Tanken är enkel som räkneoperationer men omåttligt svår vid praktiskt genomförande. Länder emellan betyder etik ingenting och makt allting.
Sovjets reträtt ur ur Afghanistan 1989. När får vi se USA:s (och Sveriges) uttåg?
Den godtrogne rekommenderas att kolla på följande länkar:
afghansk-sovjetiska kriget,
Kuwaitkriget,
Irakkriget, och
Afghanistankriget 2001-.
Tusen välmenande AGW-frälsta byråkrater vid sammanträdesbord i Köpenhamn i december betyder nul, zero, zilch. Jämför med Kyotoprotokollet 1997 och Balikonferensen 2007.
Internationella påtryckningar skulle kanske kunna övertyga världens största CO2-utsläppare per capita, lilla Qatar med 56,2 ton per invånare/år, nr 59 i utsläppsligan, totalt 0,05 gigaton årligen, 0,2 procent globalt, att minska sina (försumbart små) utsläpp. Schejkerna i Saudiarabien däremot, nr 15 på utsläppslistan, totalt 0,4 gigaton, 1,3 procent globalt, 15,8 ton per invånare/år, kunde vänta sig betydligt större respekt eftersom de sitter på jordens största oljetillgångar.
Internationellt råder självklart den hänsyn till de rika och mäktiga som ex-landshövdingen Marianne Samuelsson tillämpade alltför öppet i liten skala på Gotland. Att AGW-debatten låtsas annorlunda är klimatlobbyns vanliga spel för gallerierna.
Det stora hyckleriet: Det verkliga hyckleriet är påståendet/målsättningen att CO2-utsläppen från fossila bränslen ska reduceras med 30 procent räknat på 1990 års nivå (18 gigaton) till 2050. Då beräknas jordens befolkning uppgå till 9 miljarder människor, 2,2 miljarder (32 procent) fler än i dag och dessa skulle få 12,6 gigaton att dela på, det vill säga 1,4 ton per jordinvånare och år. (12,6 miljarder ton fördelade på 9 miljarder människor = 1,4 ton per individ.)
Alltså en nedskärning med 70 procent (sjuttio procent) räknat per människa på jorden. För att uttrycka det klart: varje individ på jorden år 2050 skulle enligt ”30-procentsmålet” få klara sig på 70 procent mindre utsläpp än dagens världsmedborgare.
30-procentsmålet betyder 70 procent på individbas: Jag har svårt att tänka mig att räknenissarna i AGW-lobbyn, IPCC och EU är så korkade att de inte gjort den kalkylen. Att jag inte sätter miljöpolitiker högt framgick av min förra post, men de har en hord av ”sakkunniga” som gör tänkandet åt dem. Och någon bör ha påpekat att 30 procent nerskärning i praktiken blir 70 procent. (Och sedan hållit tyst för att inte stämplas som ”en illojal medarbetare med en egen politisk agenda".)
Rättvisa är ett tomt ord i politiska sammanhang. Den här posten är bara en kalkyl gjord för nöjes skull. För att visa vad konsekvensen kan bli om man låter ordet "solidariskt" få en innebörd. Jag tror inte att något i den vägen kan genomföras.
Kan du tänka dig amerikanen av år 2050 nöja sig med ett "koldioxidfotavtryck" på 1,4 ton per år, mindre än en tiondel dagens 19 ton/år? Eller svensken skära ner sina dagens 5,6 ton/år till 1,4 ton?
För sådant krävs ytterst despotiska regimer som i "Kallocain" och "1984". Adjö till demokratin.
Eller energikällor av hittills inte skådat slag.
Somliga klimaträddarartiklar har en verklighetskontakt mindre än noll. Baserade på en obevisad hypotes (AGW-teorin) laborerar de med icke fattade beslut och naiva tankar om människans natur och når fram till förhoppningsfulla lösningar på konstruerade problem.
Ett exempel som fastnat i mitt minne är följande ”debattartikel” i Svenska Dagbladet. (Debatt är det inte utan sondmatning med innehållslöst klimatsvammel. Ingen svensk dagstidning av format publicerar klimatdebatt värd namnet.)
”Sluta fega, Carlgren” av Eva-Britt Svensson, 63, EU-parlamentariker (V) och Wiwi-Anne Johansson, 59, riksdagsledamot (V). Den är från 24 juli 2009 och kunde få försvinna spårlöst i historiens tratt, om den inte vore osedvanligt aningslös.
Svensson och Johansson skriver om Sveriges gyllne läge som EU:s ordförandeland inför klimatkonferensen i Köpenhamn 7-18 dec. 2009. ”Det är då världens ledare måste komma överens om åtgärderna som ska hålla temperaturökningen under två grader. Misslyckas det finns inga nya chanser i sikte.” De menar att EU ska ta ledningen i försöken att minska de globala koldioxidutsläppen genom att villkorslöst skära ner sina utsläpp med 30 procent för att inspirera andra.
Att gräva ner sig i förhandlingar är politisk feghet.
Som slutkläm utropar de: ”Det är Sverige som är EU-ordförande. Och det är du Andreas Carlgren som är Sveriges miljöminister. Så vad väntar du på? Sluta fega, ta ledningen! Vi har en värld att rädda.”
Det är så sött och naivt som om det var skrivet för söndagsskoltidningen ”Barnavännen: Illustrerad Veckotidning för de Små”. Men författarinnorna är två mycket välbetalda yrkespolitiker: Eva-Britt Svensson 81.000 kr/månad plus förmåner för miljonen kr/år, Wiwi-Anne Johansson 54.500 kr/månad plus förmånligt pensionsavtal, traktamenten och reseersättningar. För sådana pengar borde man få något bättre.
Vet Eva-Britt och Wiwi-Anne något om Sveriges läge i EU och världen? Att landet är nr 14 i storleksordning i EU, anslöt sig halvhjärtat 1995, sade nej till euron 2003 och har högavlönade EU-parlamentariker med mandat att försöka ta Sverige ut ur unionen? Händelsevis just Eva-Britt Svensson.
Känner de till att Sveriges CO2-utsläpp är 0,25 procent av världens? Förstår de att svenska åtgärder av föregångstyp försvinner i de globala decimalerna medan landet utarmas på massafabriker, pappersbruk och tung industri?
Sveriges tekniska nivå har urholkats sedan 1900-talets början: AGA-fyren, kylskåpet, skiftnyckeln, "Mått-Johanssons" passbitar tillhör en förgången tid; Volvo och Saab har tappat glansen, kullager är inte längre en svensk produkt, tändsticksimperiet kraschade förra depressionen, dammsugarna görs i Ungern.
SEK versus DKK 1970-2005
Den svenska kronan tappar stadigt i värde. Så sent som 1992 stod det 1:1 till danska kronan, men då gick DKK förbi. I dag får man betala 1.37 svenska för en dansk. Vanliga människor märker att Köpenhamn blivit dyrt, men Eva-Britt och Wiwi-Anne får bara högre traktamenten.
Utsikterna på arbetsmarknaden är extra mörka i Sverige. För 2010 väntas arbetslösheten bli 10,4 procent, jämfört med 6,6 för Danmark.
Eva-Britt och Wiwi-Anne lever i en värld där koldioxidfrågan bara är ett administrativt problem som kan lösas vid sammanträdesbordet. Men det finns en värld utanför som har verkliga problem på liv och död. Låt mig ta ett exempel:
I Indien (1,1 miljarder invånare, 5,3 procent av de globala CO2-utsläppen) finns 400 miljoner människor som inte ens har en glödlampa i huset. Samtidigt har landet stora koltillgångar som kan användas för energiproduktion och bland annat höja de mest missgynnades levnadsstandard. Är det okej att de gör det? Ja eller nej, Eva-Britt och Wiwi-Anne?
Rajendra Pachauri, IPCC:s ordförande, inser i alla fall att det är omöjligt och oetiskt att hindra Indien från att utnyttja sitt kol för energiframställning. (Bortsett från att det är politiskt och ekonomiskt ogenomförbart; min anmärkning.)
Man bör ta projektioner in i framtiden med en nypa salt, men nedanstående graf är ändå värd en fundersam granskning. Den börjar 1990, det år som tjänar som utgångspunkt för AGW-lobbyns reduceringskalkyler av CO2 och visar faktiska data fram till 2006. Fortsättningen är den projicerade tillväxten av de globala koldioxidutsläppen. (Källa: EIA, Energy Information Administration, US Government.)
Det är tankeväckande att försöka förutsäga effekterna av Kyotoprotokollet 1997 och Balikonferensen 2007. Varsågod.
Gör gärna tankeexperimentet att utgå från 1990 års nivå och krymp den med 20-30 procent fram till 2030. Från 18 till 13 gigaton per år, ungefär en tredjedel av de prognosticerade 37 gigaton/år. Nivå i höjd med texten Russia. Kan du tänka dig några politiska, ekonomiska eller tekniska medel för att åstadkomma en sådan drastisk reduktion? Ens med Andreas Carlgren i ledningen?
I en helt annan värld, möjligen.
Nåväl. Sedan industrialismen tog fart omkring 1830 har människan släppt ut 1,8 x 1012 ton CO2 i atmosfären. 1,8 teraton eller 1.800 gigaton. Alla ångmaskiner, alla kolkraftverk, all cement, alla bilar och flygplan, alla krig sedan 1830 – ettusen åttahundra gigaton koldioxid är vad de åstadkommit. Mängden motsvarar sextio procent av atmosfärens nuvarande tretusen gigaton.
Ett svinn på 55 procent – det tävlar med svinnet på dina inbetalade pensionsavgifter. Men när tror du att klimatmaffian börjar tala rättframt om att bara 45 procent av de globala utsläppen kan spåras i atmosfären? Kanske när bankdirektörer slutar med bonusar. I Landet Ingenstans.
För säkerhets skull, om en alarmist råkar titta in, detta är ett cumulonimbus bland cumulus.
