Rekviem för klimatkampen

Andningen svag

Att klimatrörelsen flämtar på sitt yttersta blir allt tydligare. Entusiasmen och det folkliga engagemanget kulminerade hösten 2009 under uppbyggnaden inför det stora klimatmötet COP15 i Köpenhamn. Världen skulle slutgiltigt räddas från att gå under i ett töcken av bubblande metangas, smältande inlandsisar och stigande oceaner.

Framtiden tecknades i idylliska bilder, lite Sörgården ur småskolans läsebok (1912), lite Anne på Grönkulla (1908). EU med Sverige i ledningen skulle hand i hand med USA under dess första "svarta" president styra det kapitalistiska samhället bort från kalhuggningen av urskogarna, rovdriften i jordbruket, den skamliga köttproduktionen och utfiskningen av haven.  Den fördärvliga förbränningen av olja (37 %), kol (30 %) och gas (23 %) som förser industriländerna med energi skulle upphöra. All kraft skulle komma direkt från sol, vind och vatten. Togs bara de nödvändiga besluten snabbt skulle allting – bilar, båtar, jetplan, verkstäder, bostäder – kunna drivas ”grönt” redan år 2030. Kärnkraften skulle avskaffas. 

Vi skulle få ett grönt småskaligt lågenergisamhälle i samklang med naturen där människor hade tid med sig själva och med varandra, inte minst sina barn. Ett samhälle som gav oss chansen att växa andligt.
 
Som alla vet hände ingenting. USA:s Barack Obama – som fick Nobels fredspris för kriget i Afghanistan som ska pågå till 2014 – var visserligen brun men visade sig sakna ryggrad och etik. Hans gloria slocknade i skuggan av Pentagon och Wall Street. EU fick egna trängande bekymmer med euron och den internationella finansvärlden. Fossila bränslen fick förbli bas för världens energiproduktion tills vidare.

Intresset har flyttat

De ”klimatkämpar” som hade möjlighet sökte sig snabbt till grönare ängar än klimatfrågan. FN:s exekutive sekreterare för klimatförändringar, självaste Yvo de Boer gick sålunda till KPMG, en av världens fyra stora revisionsfirmor. (Yvo vet på vilken sida brödet är smörat.) Tidningarna slutade skriva om klimatet, miljöjournalisterna fick söka andra jobb.

De politiska spinndoktorerna dödförklarade klimatfrågan direkt efter Köpenhamn, och den globala uppvärmingen klimatförändringen var en icke-fråga i valrörelsen 2010. Likaså i den just avslutade Almedalsveckan på Gotland.

Filmen går tyvärr inte att bädda in. Här en länk till den: Extremcenterpartiet. Klart sevärd - en perfekt parodi på det revolutionära sönderfallet.

Ex-språkröret Birger Schlaug har i flera poster suckat över klimatfrågans död och hans gamla Miljöpartis svek mot den gröna ideologin. De överlevande idealisterna splittrar sig i allt mer renläriga och evangelietrogna fraktioner, exempelvis Gröna Partiet ”som bygger på sådana gröna grundbultar som ekologism, solidaritet, grön ekonomi, livsrespekt, jämlikhet, pacifism, social rättvisa och direktdemokrati.”

Minsann.

Det är ett av tecknen i tiden att Maggie Thauersköld, som med engagemang och frejdighet drivit klimatbloggen The Climate Scam i fyra år, nu överlåtit den till Stockholmsinitiativet och startar en ny blogg kallad optimism.nu som ska handla om ”möjligheter, inte problem”.

Folk är trötta på tjatet om problem som kanske kommer om 30-50-100 år.

Motsträviga fakta

 

Den globala medeltemperaturen har legat stadigt kring 14,5 ^oC under hela 2000-talet. Nollnolltalets lägsta årsmedeltemp inträffade år 2008 med 14,44 grader, den högsta år 2010 med 14,63 grader. Den näst högsta drabbade världen år 2005 med 14,62 grader C. Variationerna handlar om hundradels grader C upp eller ner. Hela decenniet höll sig inom intervallet 0,19 grader C.

Så stabil var temperaturen trots att världens koldioxidutsläpp ökade stadigt, från 25,3 gigaton år 2001 till 32,0 gigaton år 2010. Decenniets totala utsläpp blev 291 gigaton – det högsta någonsin i teknikens historia. 

Keelingkurvan (atmosfärens CO₂-halt) steg från 371,07 ppm år 2001 till 389,78 ppm år 2010.

Ändå ingen temperatureffekt.

I tysthet ängslas klimatprofeterna för ett temperaturdipp av samma slag som år 1940. Då sjönk temperaturen 0,2 grader C på tio år och hämtade sig inte förrän 1982. Fyrtiotvå år. Eller som år 1880 då tempen började ett fall som blev 0,3 C djupt och inte var tillbaka på ursprungsnivån förrän 1933. Femtiotre år. Står vi inför en liknande neråtsväng nu kan AGW-teorin hälsa hem.

Det finns indikationer på att vi står inför ett nytt Maunder minimum, en sjuttio år lång nedgång i solfläcksintensiteten 1645-1715 som sammanföll med nadir för Lilla istiden då klimatet var mycket kallt. Kölden möjliggjorde bl a  den svenska arméns marsch över Stora Bält år 1658 under Karl X Gustavs krig mot Danmark.

Sådant pratar man ogärna om i klimatrörelsen, lika motvilligt som bankirerna pratar om en trolig framtida konkurs för Grekland (och Portugal, Irland, Spanien). Man svär inte i kyrkan.

Framtiden

Vart klimatet går från nu vet ingen. På kort sikt (10 år) kan det bli varmare, förbli stabilt eller bli kallare.

På längre sikt (>500 år) däremot, blir det troligen kallare. Mycket kallare. Klimathistorien de senaste två miljonerna år indikerar att jorden går mot en ny nedisning av samma typ som den som nyligen avslutades. (För 18 000 år sedan, nyss i geologiskt perspektiv.) Växlingar mellan nedisningar och mellanistider har kännetecknat klimatet längre än arten människa har funnits.  Sex nedisningar de senaste 1,8 miljonerna år (människan har funnits 0,2 miljoner år).

Det är ytterst osannolikt att den i geologisk kronologi mycket kortvariga puffen av antropogen koldioxid i atmosfären skulle kunna rubba det mönstret. Hittills är utsläppet under industrialismens 150 år drygt 1 000 gigaton ≈ 1 teraton räknat som CO₂. Antag att de fossila bränslena räcker ytterligare 150 år så blir puffen 300 år lång och utsläppet generöst räknat 3 teraton. Bara en fjärt i universum, om uttrycket tillåts.

För argumentationens skull är det synd att alla de skönt stolliga världsräddarprojekten och de drastiska katastrofskisserna är på väg att försvinna. Alla skeptiker som roat sig med att sticka hål på klimatballongerna blir lämnade i sticket.

Nya problem

Samhället och debattklimatet ändras inför våra ögon. Folkrörelser som frikyrkan, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen dör eller förändras. De gamla hedervärda sällskapen Svenska Baptistsamfundet (från 1848), Metodistkyrkan i Sverige (från 1868) och Svenska Missionsförbundet (från 1878) går samman under namnet Gemensam Framtid (som kunde passa en bostadsrättsförening). Den kommunistiska grenen av arbetarrörelsen – Vänsterpartiet – tynar stilla bort och dör. Den socialistiska – Socialdemokraterna – har slängt några heliga kor överbord, borstat upp mustaschen och börjar ta sig ton efter tantperioden.

Det har liten betydelse. Politikerna sitter tydligare än förr i samma båt som kapitalet. Wall Street har mer att säga till om i USA än Barack Obama, trojkan från EU-ECB-IMF regerar i Grekland, Portugal och Irland helt utan hänsyn till vad folkvalda ministrar säger.

Om inte bankerna och finansvärlden blir tiotalets katastrofhot istället för nollnolltalets koldioxidutsläpp är världen blind och döv.  CDS, credit default swaps, kommer att bli en hotfullare akronym än AGW, anthropogenic global warming.  Än så länge har begreppet CDS endast en kort Wikipediasida på svenska men vänta bara.

(Förenklat har världens banker försäkrat varandra mot låntagarnas konkurs till premier som långt ifrån täcker riskerna. Därmed är ansvaret borttrollat och pengarna kan sättas i spel på andra håll. Om/när det blir en statsbankrutt (exempelvis i Grekland) rasar hela pyramidspelet och världens låg- och medelinkomsttagare – du och jag – får rädda bankerna med kraftigt höjda skatter och nedskurna pensioner. Direktörerna drabbas inte.)

"Arbeit macht frei" - det nya mottot för vanligt folk

Finansvärlden är snårigare än vad de flesta bankdirektörer begriper. Höga utövare, som Jean-Claude Juncker,  premiärminister i Luxemburg och president i eurogruppen, skyddas av flera lager direkta lögner. Bankerna har tummen i ögat på alla som behöver låna pengar – från riksdagsledamoten med villalån, till ägarna av stora mediakonglomerat – så det krävs både dumhet och dödsförakt av tänkbara visselblåsare (whistleblowers). Vi vet hur det gick för Wikileaksinformatören Bradley Manning och vilket öde som hotar Julian Assange.

Vi ljuger så bra tillsammans. Merkel och Juncker i mitten.

Vad återstår för Andas lugnt?

I min blogglista till höger har jag flera framstående klimatbloggar, som Watts Up With That, Climate Audit och The Resilient Earth. Trots sin excellens kommer de snart att vara hopplöst akterseglade av finansbloggar som The Automatic Earth (också i listan) och dess syskon.

Miljöbloggar har haft sin bästa tid. För Andas lugnt tänker jag mig att skriva en och annan essäistiskt präglad betraktelse över fenomen inom mitt kunskapsområde hav-atmosfär-geovetenskap. Med lite teknikhistoria på köpet. Sådant roar mig och stimulerar mig till att ta reda på saker.

Men tiden på barrikaderna är slut. Den var lustig så länge den pågick. Deltagarna hemförlovas nu och kan övergå till civil verksamhet.

Lediga! Höger och vänster om marsch!

(Ett kärt kommando från värnpliktens tid då alla svenska pojkar gjorde lumpen. Kan uttydas: ”Ni får fritt. Gå hem!”)