Som många har märkt gjorde klimatalarmisterna en ny attack i veckan som gick. I Sverige fick Världsbanken/ Potsdaminstitutet mest uppmärksamhet genom sin oblyga satsning på 4-gradersalternativet. PIK, som institutet kallar sig, grundades 1992 och består nu av ca 300 personer med ingen mindre än den famöse professor Hans Joachim Schellnhuber som direktor.
Redan i spåren på
Sternrapporten 2006 hävdade Schellnhuber att en koldioxidhalt på över 400 ppm skulle vara ödesdiger. (Nu är den 391 ppm.) Jorden kunde vänta sig 2-3 grader C varmare klimat. Därvid skulle isen i Arktis och på Grönland smälta totalt och isen i Antarktis börja försvinna. Alla kustområden måste överges och den mänskliga civilisationen behöva uppfinnas på nytt.
Jim Yong Kim (tvåa från vänster) blir Världsbankens chef.
Den briefing som PIK höll för Världsbanken nyligen satsade direkt på 4 grader C. Havsytan skulle stiga 50-100 cm detta sekel och mer kommande sekler. Ajöss till kustnära städer typ New York, London, Göteborg. Utsikterna var just så hopplösa som Mark Lynas beskriver dem i boken Sex grader. Schellnhuber flög till Washington D. C. för att personligen orientera Världsbankens nye president Jim Yong Kim. Att denne finns på PIK:s hemsida betyder inte att han varit i Potsdam.
Jim Yong Kim instämde, halvhjärtat: “A 4-degree warmer world can, and must be, avoided – we need to hold warming below 2 degrees” (En 4 grader varmare värld kan, och måste, undvikas – vi behöver hålla uppvärmningen under 2 grader).
Det ska nog gå – ingen uppvärmning har skett under 2000-talet trots ett koldioxidutsläpp som närmar sig 400 gigaton (se nedan).
Många tidningar har skrivit om behovet att rädda klimatet nu. Huffington Post skrev om det här och här. Tidskriften Live Science hade den tvivelaktige Michael Mann ("hockeyklubban") i sin puff.
Skälet är förstås klimatmötet COP18 i Doha i Qatar. Det börjar idag måndag 26 november 2012 men medias intresse har varit lågt. Många genomskådade syftet och drev med det.
Lars Jonsson på The Climate Scam skrev helt vitsigt Doha-kören har vaknat. Thomas Nordegren i Nordegren i P 1 förra måndagen 19 november 2012 hade med fd psykologen och psykoterapeuten Ingegerd Morvik som gav råd mot klimatångest precis som om inget hänt sedan 2009. Även ex-språkröret Birger Schalug uttalade sig kritiskt: Dags för Qatar. Många får sig en flygtur...
Den engelska The Guardian som tidigare varit uttalat pro-alarmistisk hade en balanserat kritisk artikel: Doha climate talks: what to expect.
Ett utdrag: "this year, the negotiations "celebrated" their 20th birthday, but after
all that talking there is still no global treaty stipulating cuts in
greenhouse gas emissions" (i år "firade" förhandlingarna sin 20-årsdag, men efter allt prat finns det fortfarande inget globalt fördrag som föreskriver nedskärningar i utsläppen av växthusgaser).
Det har blivit med klimatmaffian som med euromaffian; många som tidigare trodde villkorslöst på idén har börjat tvivla. Men man drar sig för att släppa taget helt.
Sakunderlaget
Det finns inga sakliga skäl till att lansera
rädslan för en klimatkatastrof på nytt. Tvärtom råder samma lugn på
klimatfronten nu som under hela 2000-talet. Människan släpper ut runt 30
gigaton koldioxid årligen men världens
temperatur vägrar ihärdigt att stiga.
Koldioxiden: Trots att värdet för koldioxidutsläppen 2011 var
lägre än året innan presenterades det som större än någonsin tidigare. Det kan komma att visa sig att värdet för 2012 blir ännu
lägre eftersom koldioxidutsläppet till stor del beror på världens
industriproduktion. Och den är som bekant på nergång. I Sverige är 50 000 personer varslade om uppsägning.
Ett utmärkt exempel på sambandet är
utvecklingen av koldioxidutsläppet under 1930-talets depression. Då gick det
ner 26 procent
och stod som lägst hungeråret 1932. Sedan satte Hitlers rustningar fart på
hjulen.
Temperaturen: Jag har tidigare tagit värdena för den globala
temperaturen från amerikanska National Oceanic and Atmospheric Administration
(NOAA) sedan brittiska The Climate Research Unit (CRU)
förstört sitt rykte genom Climategate
och en allmän ovilja hos förståndaren professor Phil Jones
att diskutera fakta. Men säg den lycka som varar beständigt. Även NOAA tycks
fiffla med den globala temperaturen genom att göra små ändringar som - märkligt
nog - alla ger högre temperatur.
Global land+havstemperatur åren
2001-2011. Siffrorna finns i två versioner: en äldre blå från 2010 som jag hade
kvar i ett Excelark, och en yngre röd från 2012.
Vi arbetar här med avvikelser från en
baslinje i hundradels grader C. Jag har i tidigare poster använt den äldre från
2010. Vid arbetet med dagens post fann jag att siffrorna i version 2012 genomgående var
ändrade. Först tänkte jag att NOAA bytt baslinje, något som sker nu och då. Men
ett enkelt skifte av baslinje skulle inte ändra de inbördes relationerna utan
samtliga äldre värden borde ändras på samma sätt.
Så har inte skett. Framför allt har låga
värden, 47, 48 och 44 hundradelar över baslinjen höjts. De har blivit 54, 56
och 50. Högre värden har klarat sig bättre: 58 har fått förbli 58 medan
62 och 63 båda blivit 64. För år 2011 finns bara ett värde, 51.
Om det är meningsfullt att arbeta med
hundradels grader är en öppen fråga. Termometeravläsningarna görs inte med en
hundradels grads precision, i bästa fall
görs de i tiondels grader. Vid
statistiska kalkyler kan man förstås använda godtyckligt antal decimaler men om
de innebär något vet ingen. Ifall ett år, säg 2011, räknemässigt var en
hundradels grad varmare än 2008, var det någon som märkte det? Afrikanerna i
Sahel, isbjörnarna i Arktis?
Däremot påverkar det årens plats i
"värmeligan". Vad hände med placeringen av åren 2001, 2004 och 2008?
Den som är intresserad kan själv kolla på NOAA:s hemsida. Själv bryr jag mig
inte, det är ändå bara en lek med siffror.
Havsytans nivå: Få saker är mer skrämmande än tanken på stigande
havsyta. Och sambandet varmare klimat/stigande hav är glasklart. När/om
världens stora inlandsisar Antarktis (90 procent av världens is) och Grönland
(9 procent) börjar smälta stiger havsytan. Smälter hela Antarktis stiger
havet 67 meter, smälter Grönlands is stiger det 6 meter.
Nordpolsisen 22 november 2012 (i
torsdags). Tillväxten något snabbare än medianvärdet runt Berings sund
(fartyget Vega
skulle vara infruset) men långsammare i Barents hav.
Om den flytande nordpolsisen skulle smälta
stiger havet någon bråkdels meter (0,049 millimeter).
Sommartid. Vintertid när det fryser på igen sjunker havsytan på nytt. Redan nu
har vi växlingar mellan vinterisen (16 miljoner kvkm) och sommarisen (7
miljoner kvkm). Om isen skulle smälta helt någon sommar i framtiden skulle
framför allt albedo
minska (ytan skulle bli mörkare) och mer solenergi nå ner i havet. Hur detta skulle påverka klimatet är
tills vidare okänt.
Nå, stiger havsytan globalt?
Potsdaminstitutet förutser en stigning på 50-100 cm detta sekel och ännu mer
kommande sekler. Men de har fakta emot sig. Tidvattendata
från NOAA visar att variationen är stor: från minus 1,25 fot/sekel i Stockholm,
minus 0,18 i Bergen, minus 0,05 i Lerwick, Yttre Hebriderna till plus 0,42
fot/sekel i Cascais, Portugal, plus 0,39 i Durban, Sydafrika och plus 0,68 i
Nagasaki, Japan. (1 fot = 30,48 cm.)
Man drar sig till minnes Maldivernas regering som höll ett sammanträde på sju meters djup i havet för att förbättra
sina chanser till klimatbidrag inför COP15 i Köpenhamn 2009.
Havsytan steg 20 cm under
perioden 1880-2000. Några stora förändringar i den takten har inte
observerats. Att havsytan skulle stiga 50-100 cm till år 2100 är mycket osannolikt.
Slutsatser
Larmet om fyra graders höjning av världens
temperatur bygger på teorier och modellkörningar. Samt önsketänkande. Huvudskälet antas vara att det antropogena
utsläppet av koldioxid (ca 30 gigaton/år) måste leda till stora och
snabba temperaturstegringar. Det är en slutsats formulerad av erkända eller i
varje fall välkända klimatforskare uppbackade av klimatpolitiker, klimatbyråkrater samt ett urval av världens finanspersoner. Så framstående kvinnor och män
kan helt enkel inte ha fel. Dessutom behövde klimatmötet COP18 i Doha, Qatar,
få en puff.
Möjligheterna att tjäna pengar på klimaträdslan är
betydande. Teorin har flera viktiga vinstegenskaper: den backas upp av många
politiska partier (i Sverige sex
av åtta riksdagspartier), den har en betydande byråkrati som beror av den
och den har en stor mängd forskare som lever av den.
Chansen att tjäna något på skeptiska synpunkter är i praktiken obefintlig. Det finns ingen efterfrågan på klimatskeptiker i media. Forskningsanslag från Forskningsråden eller EU för klimatskeptiska undersökningar är uteslutna. Inte heller existerar den ström av pengar från oljebolag eller kolintressenter som alarmisterna insinuerar. De som är naiva nog att argumentera för skeptiska synpunkter får göra det på egen bekostnad och på fritiden. Man ska ha en märklig låsning vid realiteter för att ägna sig åt sådant.
Det senaste larmet om en fruktansvärd framtid för jorden är en PR-grej samordnad av klimatalarmisternas lobbyister. De måste på något sätt motivera vanan att i tjänsten resa till olika semesterorter varje vinter. Med gratis hotell, dagtraktamente, diverse utflykter och middagar. Men precis som i fallet med de 3 000 eurokraterna som har högre lön än brittiska premiärministern kan sötebrödsdagarna gå mot slutet.
I tjugo års tid har det varit mycket snack och lite verkstad. Kanske vi får uppleva en förändring.
Ett inlägg jag postade vid lunchtid i dag lördag 24 november 2012 hade beklagligtvis ett fel. Jag hade tillvitat IMF den senaste tidens klimatlarm trots att jag tydligt läst Världsbanken i mina referenser.
Sådant går inte för sig. Kanske jag återkommer i ärendet. Annars får världen helt enkelt klara sig ändå.
Storbritannien har alltid varit en gossen Ruda i EU-sammanhang. Landet var inte med i EEC (European Economic Community, 1957-1993) som företrädaren till EU hette. Istället grundade man EFTA (European Free Trade Association, 1960-) som dock tappade luften när landet slutligen gick med i EEC/EU år 1973. (Efter att generalen/presidenten Charles de Gaulle, som inte ville ha med Storbritannien, gått ur tiden 1970.)
Trots att landet med 62,3 miljoner invånare är nr 3 i storlek inom EU (efter Tyskland 81,8 och Frankrike 65,4 miljoner) är relationerna spända. En orsak är EU-byråkratins försök att underminera Londons City och dess ställning som en motsvarighet till Wall Street i New York. Andra skäl kan man löst sammanfatta som det brittiska folkets insulära inställning bäst åskådliggjord genom det kända uttrycket ’fog in the Channel, the Continent is isolated’.
London Tower Bridge och City Hall.
Som Andas lugnt noterat i flera poster har energifrågan varit en särskild källa till kontroverser. Och nu är det dags igen. I dagens Daily Mail finns två artiklar som visar skillnaderna mellan det tyskdominerade EU på ena sidan, och Storbritannien på den andra.
Vindkraft
I den ena – Minister signals end of the wind farm: We can't pepper turbines across the country - enough is enough, declares energy minister – säger ministern för Energi och klimatförändring John Hayes att utbyggnaden av vindkraftverk på land måste bromsas. ”Även om en minoritet av det som är in the pipeline byggs kommer vi att möta vårt 2020 mål.” Hayes meddelar också att han startat en utredning om vindkraftverkens impakt på landskapsbilden och i vad mån de sänker fastighetsvärdena i närheten. På tiden, kan man tycka.
Nick Clegg Liberaldemokraterna
Detta sitter illa hos medregenterna Liberaldemokraterna som i brist på annat är gröna och traditionellt för energi från vind, sol och vatten. Deras ledare Nick Clegg har posten som Deputy Prime Minister (vice statsminister) men hans makt är begränsad av att liberalerna bara har 57 av 650 platser i House of Commons, och 91 av 788 i House of Lords.
Minister John Hayes har även bett vetenskapsmän undersöka klagomålen över oljud från vindkraftverken, samt den eventuella fara för flygtrafiken de utgör genom att de stör radarsignalerna. Som slutkläm säger Hayes att dessa saker inte får baseras på någon ”… bourgeois left article of faith. These things are about the people and I am the people’s minister” (… vänsterborgerlig trosartikel. Dessa saker handlar om folket och jag är folkets minister).
Storbritanniens mål för vindkraften 2020 är 13 TWh/år. I januari 2012 fanns 307 vindkraftsparker (= mer än en vindsnurra) med 4 428 MW installerad effekt. Nominell produktion ca 8 TWh/år. Nyligen har regeringen signalerat en omedelbar reduktion med 10 procent i subsidierna till vindkraften (f. n. 400 miljoner pund om året, 4 275 miljoner kronor) och ett totalt slut på bidragen efter år 2020.
Jäst efter degen 1 november 2012:
Som jag skrev i går tycker inte Liberaldemokraterna om Hayes synpunkter. Deras energiminister Ed Davey reagerade with consternation på artikeln i Daily Mail och fick John Hayes att hålla ett helt annat föredrag vid energikonferensen i Skottland.
En ruta ur dagens artikel är värd att återge. Som syns genererar en typisk vindsnurra el för 150 000 pund om året. Samtidigt får ägarna 250 000 pund i subsidier. Där ligger det sjuka i vindkraften.
Kärnkraft
Storbritannien har 16 reaktorer med 10 GW installerad effekt som normalt ger 16 procent av landets elektricitet. Samtlig utom en är planerade att stängas till 2023, undantaget Sizewell B får köras till 2035.
Sellafield som hade världens första kommersiella kärnkraftverk Calder Hall.
År 2010 genererade brittisk kärnkraft 62 TWh (16 procent) av det totala behovet 378 TWh. Övrigt var gaskraft 46 procent, kolkraft 29 procent, andra förnybara (mest biomassa) 3,4 procent och vindkraft 2,7 procent. Klassisk vattenkraft levererade bara 0,95 procent vilket säger något om det brittiska landskapet.
Det är alltså bråttom om den brittiska kärnkraften ska ersättas med nya kärnkraftverk, även om man förlänger löptiderna för existerande reaktorer. Man räknar med att den första av ca 19 GW installerad effekt nya reaktorer ska vara on-line år 2018.
Dagens artikel i Daily Mail säger att Hitachi ska bygga sex kärnkraftreaktorer som ska ge el till 14 miljoner hem i 60 år. Avtalet som är värt 700 miljoner pund (7 748 miljoner kr) ska ge arbete åt 12 000 byggjobbare och ingenjörer under byggtiden. Regeringsföreträdare påpekar att inga subsidier ska utgå till projekten: ”There is no taxpayer subsidy in this at all” (Det finns inga skattebetalarbidrag i detta alls).
Vindkraftsbidragen på 400 miljoner pund (4 275 miljoner kronor) om året visar hur dyrt och oekonomiskt det trots allt är med den förnybara vinden som gunås är ”gratis”.
Jag är inte så naiv så jag tror att alla siffror är på bordet i Hitachifallet men två saker slår mig. Dels mängden el som kommer att genereras – 14 miljoner hem i sextio år – och dels byggnadskostnaden 700 miljoner pund. Någonstans finns en hake där. Men ändå, antag att första reaktorn kommer on-line år 2020; under den tiden har vindkraften kostat 8 x 400 miljoner pund = 3 200 miljoner pund (drygt 34 miljarder kr) bara i subsidier. Därtill ska läggas avgifterna för strömmen.
Arise Windpower och vägen ner
Undra på att PG Gyllenhammar och Maud Olofsson trivs i det svenska vindkraftföretaget Arise Windpower (där svenska skattebetalare genom Tredje AP-fonden varit med och förlorat pengar). Någon gång i en (snar) framtid kommer vanliga väljare att genomskåda spelet med ”förnybar energi”, "biobränslen" och ”vindkraft”. Den dagen kommer ”de gröna” svenska riksdagspartierna att få det ännu besvärligare än de har det i dag.
Det är intressant att se hur Storbritannien, EU:s erkända bråkstake, ändå hävdar sina åsikter i unionen trots sitt sidsteppade läge. Den dag kan komma då Tyskland ser sig tvunget att slå in på samma bana och låta befintliga kärnkraftverk få leva vidare bortom Angela Merkels politiskt motiverade slutdatum 2022.
Det vore inte det första myglet med beslut om nedläggning av atomkraften.
Ofta börjar jag dagen med att skanna över tidningarna. På nätet, förstås. Ett antal svenska: DN, SvD, Aftonbladet, någon enstaka gång Expressen. Av fem ledande nyheter har de ofta åtminstone tre gemensamt vilket visar hur svenska folkets åsikter styrs.
Några engelska: Guardian, The Telegraph, Daily Mail, nu och då Huffington Post US. De två första är allvarligt sinnade, Guardian är dessutom klimatövertygad med bl. a. George Monbiot som kolumnist. Daily Mail kan liknas vid ett större och bättre Aftonbladet.
Brittisk syn på omvärlden
Därför tog jag det med distans när jag läste i Mail Online att ”Global warming stopped 16 years ago, reveals Met Office report quietly released...” (Den globala uppvärmningen stoppade för 16 år sedan, avslöjar Met Office rapport som släpptes tyst). Det är i och för sig sant och man förstår att Phil Jones & Co smög ut den rapporten. Men vaddå – uppvärmningen har ju stått still länge. Det är ett av skälen till att Andas lugnt varit tomt på nyheter; man orkar inte tjata om samma sak hur länge som helst.
Med viss förvåning noterade jag att Watts Up With That tagit upp saken. Och just med hänvisning till artikeln i Daily Mail. Så alldeles utan respekt är Englands Aftonblad tydligen inte. Över huvud taget var söndagens version av blogglänkar väldigt kritisk till klimatskrämseln och dagens samhälle.
Cornucopia? reserverar sig inför en kommande intervju i Stampen/GP och förtydligar sig på punkter som Sveriges skuldsättning (som bärs av villaägarna) och peak oil. I princip håller jag med om synpunkterna gällande peak oil (oljan är för dyr och kommer att ta slut) men när detta sker är mer osäkert än vad ASPO och Kjell Aleklett tror. Att svenska vägplanerare har fel (Nya Slussen, Förbifart Stockholm) kan jag till nöds tro, men att hela den industrialiserade världen skulle gå åt galet håll med sina investeringar i vägar, bilfabriker och flygplatser tvivlar jag på.
Barroso: Behåll gärna blommorna så tar vi pengarna
Flutes reaktion inför norska nobelkommitténs senaste stollighet med EU som fredspristagare förstår jag däremot. Att den norska nobelkommittén behöver nytt blod är tydligt. Deltagarna i P 1:s God morgon världen tyckte i princip detsamma med viss hänsyn tagen till Folkpartiets huvudlöst EU-positiva attityd.
The Global Warming Policy Foundation visar hur Storbritannien försöker gå två vägar samtidigt genom att dels öppna för energiföretag att gå runt reglerna för carbon footprint (som Department of Treasury vill), och dels behålla de gyllene vindkraftsavtalen med stora markägare (som the Committee on Climate Change vill). Det tar tid för en nation att ändra kurs och börja utnyttja skiffergas istället för vind.
Bloggen Climate Science tar upp det brittiska National Audit Office (Riksrevisionen) och dess förödande kritik av Storbritanniens försök med Carbon Capture and Storage (Koldioxidavskiljning och lagring). Redan överslagskalkyler i ämnet visar hur hopplöst dyr och ineffektiv en sådan teknik skulle bli. Att bränsleåtgången skulle stiga med ca 30 procent kan man väl ta, men att redan 9 gigaton koldioxid/år skulle ge mer än dubbelt så mycket flytande CO2-vätska som världens årliga olje- och gasproduktion är det verkliga stoppet. Andas lugnt snuddade vid problemen för mer än ett år sedan här och här.
Konservera allting
Pointman skriver om det illusoriska i att försöka fridlysa/rädda allting: Green Myths : We must conserve everything. Som exempel tar han upp isbjörnen och pandan. Han avslutar med en referens till den i förtid avlidne Michael Crichton (1942-2008) och Crichtons synpunkter på (den misslyckade) förvaltningen av Yellowstone Park. Artikeln rekommenderas till läsning. Det är typiskt för den politiska korrektheten i Sverige att Crichtons klimatkritiska thriller State of Fear (2004) aldrig översattes till svenska. (Läs den gärna på engelska, de som kan.)
I The Climate Scam skriver Ingemar Nordin om tecken på omsvängning i EU:s koldioxidpolitik. Energikommissionären Günther Oettinger har insett att Europas biltillverkare behöver uppmuntran och stöd; inte skildras som civilisationens dödgrävare vilket klimatkommissionären Connie Hedegaard gör. Man ser signaler även i Sverige: finansminister Anders Borg får mycket större rubriker än miljöminister Lena Ek (vars tid förhoppningsvis är utmätt till 2014).
Rent allmänt visar debatten att klimathysterin har haft sin tid. Snart går den globala uppvärmningen ner i historiens tratt, i likhet med 1970-talets globala nedkylning som ingen klimatforskare vill kännas vid i dag.
Themsen 1600-talet
Vad kommer i stället? Människan måste ju ha något att bekymra sig för. Här uppe i norra Europa tror vi kanske att problemen med euron snart är fixade och att allt ska återgå till ordningen igen. Snarare är det tvärtom. Till och med Christine Lagarde, chefen för IMF, börjar inse att svält och umbäranden kanske inte är rätt väg för att få Grekland på fötter, och Anders Borg menar att enda möjligheten för Grekland kan vara att lämna euron. Lägg till problemen i Spanien och Italien och Europas befolkning har något att oroa sig för. Det kan ta till 2018.
Valkarta från Huffington Post, USA-editionen
Dessutom tillkommer USA som ska välja president för de kommande fyra åren den 6 november 2012. Om det blir Barack Obama eller Mitt Romney kan vara hugget som stucket; landet har kvar sina ekonomiska och politiska problem.
Nog finns det nya svårigheter att ersätta de gamla med. Sannolikt kommer vi att sakna den gamla goda tiden då en (fiktiv) klimatförändring var det största hotet.
Klimatbekymren borde vara en central fråga i den industrialiserade världen. Om majoriteten forskare och spåmän av lägre rang har rätt är världen på väg mot en situation där ingen återvändo är möjlig. The tipping point. Efteråt kommer det att bli varmare oavsett vad människan gör. Kanske nästa nedisning (om något tusental år) blir inställd. Istället kan det bli det en värmeperiod vars detaljer ingen känner.
Just i dag, 1 oktober 2012, påpekar den brittiska tidningen The Guardian att människan har 50 månader på sig att rädda världen. Femtio månader, det är drygt 4 år. Den 1 november 2016 är det för sent.
I sann tabloidanda har tidningen trugat diverse kända namn att ge råd i frågan Vad ska man göra för att rädda världen? En Molly Conisbee, som är något i brittiska miljörörelsen, säger att man kan samla syltburkar, snören och gamla tvätthandskar, det gör hennes mormor/farmor som var med om andra världskriget. En Mark Boyle, känd för en bok om att leva utan pengar, föreslår att alla ska sätta personliga mål för en övergång till låg-carbon livsstil. Barbara Stocking, chefen för Oxfam (en sorts Rädda Barnen), vill se en enklare livsstil för vanliga västerlänningar: ”Instead of asking supporters to campaign with us on biofuels, we will urge them to give up their car” (i stället för inbjudan till kampanj med oss för biobränslen, kommer vi att uppmana dem att ge upp sin bil).
Där finns många fler råd: Världen behöver ett globalt Tahrirtorg; Vi måste sakta ner och tänka på vad som är viktigt; Individuellt ägande är orsak nr ett till ineffektivitet; Kasta neo-liberalismens ideologiska fällor.
Den ängslan en läsare kan känna minskas dock när man märker att programserien 50 månader att rädda världen ingår i en större serie 100 månader att rädda världen. Det kanske inte är så brått i alla fall.
Svenska valprognoser
Hur lite man bryr sig märks tydligt i de svenska valprognoserna. Under september 2012 fick DN/Ipsos (tidigare Synovate) betydande uppmärksamhet eftersom både Centern och Kristdemokraterna hamnade under riksdagsspärren 4 procent.
Nu finns det fler opinionsundersökningar. Exempelvis Sentio med liknande resultat. Centern och KD åker ut.
Och United Minds där Centern är ensam om att få silkessnöret med 3,3 procent.
Slutligen Novus där Centern klarar sig med en hårsmån (4,1 procent) men KD ensamt åker ut (3,3 procent).
Läsa och tolka opinionsundersökningar är mer konst än vetenskap. I sådana finns något för var och en.
Svensk inrikespolitik
Den svenska inrikespolitiken tuffar på som vanligt. Efter några luftballonger med klimatet som lockbete har partierna lämnat det riskabla området.
Vänsterpartiet som gjorde ett dramatiskt klimatutspel i början av Jonas Sjöstedts partiledartid i februari 2012 har återgått till ordningen. Väldigt lite om klimatet och kärnkraften; istället "massarbetslösheten", bemanningsföretagen och det säkra kortet skola-vård-omsorg.
Centerpartiet verkade vid Annie Lööfs tillträde som ett klassiskt vilsegånget klimatparti (grön omställning i Sverige och världen) men letar inför valet 2014 efter nya och fräschare ämnen. Hittills med klent resultat: fler miljöbilar (från matkassen till hållbart drivmedel) och minskat matsvinn (allt från hagen ner i magen). Tror partiet man vinner väljare med karamellrim har de verkligen problem. Vad ska ett gammalt bondeparti göra i Sveriges riksdag?
Det är trångt på klimatfältet. Så har också Folkpartiet satsat på annat: Sverige in i eurosamarbetet, och in i Nato. På skolområdet är problemet att med munväder försöka höja lärarnas status fastän idén med lärarlegitimation körde fast.
Inte ens det klassiska klimatpartiet Miljöpartiet de gröna lägger mycket krut på världens klimat. Istället har de medelst triangulering hamnat i den mitten där alla trängs. Se på deras tre miljarder till vården: endast 120 miljoner, 0,12 miljarder kr, ska gå till till vidareutbildning; det andra försvinner som ökad bemanning/bekvinning och som arbetstidsförkortning för utvalda. Dessutom är det bara ett förslag utan chans att gå igenom.
De två stora - Socialdemokraterna 112 mandat och Moderaterna 107 mandat - gör diverse utspel utan att hjärtat är med. I hemlighet tror jag de vänder på möjligheterna till en gemensam regering efter valet 2014. Den som lever får se.
På klimatfronten pågår två slags utveckling samtidigt. Dels retirerar AGW-hypotesen (teorin att människans koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning) undan för undan, och dels kommer indikatorerna på en faktiskt, måttlig global uppvärmning tätare och tätare.
AGW-hypotesens återtåg manifesteras teoretiskt genom det allt mindre genomslaget för klimatmötena. Där var COP15 i Köpenhamn 2009 rörelsens Waterloo som följdes upp i Cancun 2010 och Durban 2011. Ingen väntar någon förändring i Qatar 2012.
De praktiska förändringarna äger rum i tysthet (eller i alla fall utan fanfarer). Ett exempel är Tysklands satsning på kolkraft. För femton månader sedan beslöt regeringen Merkel att lägga ner landets kärnkraft på grund av fataliteten i Fukushima (minns någon den? … annars se här). Istället skulle man satsa på förnybara bränslen, typ sol, vind och vatten.
25 procent: Satsningarna på förnybar energi har gett ett märkbart tillskott. Mätt i producerad el gav den 67,9 TWh första halvåret 2012 vilket var 25 procent av elförbrukningen 272 TWh. (Vindkraft 9,2 procent, biomassa 5,7, fotovoltaiskt 5,3 och vattenkraft 4,0 procent = 24,2 procent).
Som jämförelse har Sverige nästan 60 procent av sin el från förnybara källor: vattenkraft 45 procent, biobränsle (varav mycket grot) 9 procent, vindkraft 5 procent. Men får vi någon credd för det? Dessutom är kärnkraften i princip utan klimateffekt fast den inte är förnybar.
75 procent: Som var och en kan se fattas det trots framgångarna med förnybart 75 procent av Tysklands elbehov. Det täcks dels av den kärnkraft som fortfarande är i drift till 2022, och dels till största delen av värmekraftverk som eldar kol och brunkol (lignit).
Tyskland importerar också ca 100 miljarder kubikmeter naturgas årligen, huvudsakligen från Ryssland. Tysklands behov var starkaste skälet till byggandet av gasledningen Nord Stream i Östersjön från ryska Viborg till tyska Lubmin. Detta betraktas med välvilja av koldioxidalarmisterna i Bryssel; de är så illa tvungna och gör jämförelser med hur det vore om landet istället använde kolkraft.
23 nya kolkraftverk i Tyskland
Den 15 augusti 2012 invigde Tyskland ett nytt kolkraftverk Neurath BoA 2&3 som ligger i Grevenbroich-Neurath nära Köln. BoA, uttytt ”Braunkohlenkraftwerk mit optimierter Anlagentechnik”, står för ny teknik som ger mer energi per eldad brunkolsmängd. Som resultat mindre mängd koldioxidutsläpp per producerad kWh. Det rör sig enligt ägarna RWE (Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk) om 30 procent mer el per utsläppt mängd koldioxid.
Neurath brunkolskraftverk. Notera likheten med Jänschwalde brunkolskraftverk som ägs av Vattenfall. Om ett dagbrott som läggs igen efter typ 100 år är bättre eller sämre än en dämd älvfåra kan diskuteras.
Jämför med en gammal
bekant för Andas lugnts läsare, nämligen
Jänschwalde, ett brunkolskraftverk tillhörigt Vattenfall. Installerad effekt 3 000 MW och produktion 22 terawattimmar, TWh, per år.
Koldioxidutsläpp 24 megaton (miljoner ton) per år (1,1 Mt per TWh.) Neurath BoA har 2 200 MW installerad effekt vilken skulle kunna ge 21 TWh el per år vilket är nästan lika mycket som Jänschwalde men med lägre effekt.
Dessutom kan kraftverket öka eller minska elproduktionen mycket snabbt som en anpassning till oregelbundenheterna i vindkraftsproduktionen. Bevisligen 500 MW upp eller ner på femton minuter.
Neurath BoA 2&3 är det första i en planerad serie på 23 kolkraftverk. Som signal åt EU:s miljöbyråkrati och dess Roadmap 50 som vill fasa ut kolenergin till år 2050 är invigningen subtil. Man låter miljöministrarna med tillhörande formalister bränna några hundra miljoner euro till den nytta det hava kan och arbetar idogt med miljarder euro på mer relevanta uppgifter.
Allt färre tror
Samtidigt kommer data om nordpolsisens avsmältning som borde oroa klimatalarmisterna. Årets minsta utbredning som regelbundet inträffar i början av september verkar underträffa år 2007 med en halv miljon kvadratkilometer (4,17 miljoner km2 år 2007). Men kommentatorerna hamnar i två skilda fack.
Larmgruppen: De som ihärdigt propagerar för AGW-hypotesen och menar att människans koldioxidutsläpp (33,4 Gton år 2010) är orsaken och att enda räddningen är att eliminera utsläppet helt. Annars stundar obeskrivligt elände.
Till dessa hörde en tid svenska partiledare som Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och Åsa Romson/Gustav Fridolin. Jonas Sjöstedt har dämpat sin klimatförkunnelse för att rädda Vänsterpartiet kvar i riksdagen, Annie Lööf funderar fortfarande på vilken linje Centerpartiet ska välja, rättfram klimatalarmist är väl bara Åsa Romson i Miljöpartiet så länge Gustav Fridolin är pappaledig.
Skeptikergruppen: De som anser att människans klimatbetydelse är gravt överdriven och hennes inflytande bara en faktor bland många. Dit hör i tysthet allt fler av ”världens ledare”, mängder av företagsledare och vanliga politiker på läns- och landstingsnivå.
Att USA:s Barack Obama gör det är ställt utom allt tvivel, likaså Tysklands Angela Merkel, Frankrikes François Hollande och Storbritanniens David Cameron. Att Sveriges Fredrik Reinfeldt ser med distans på klimatfrågorna verkar klart.
Den brittiska tidningen The Guardians ledarsida, tills nyligen envist pro-AGW, utmärkte sig genom en mycket behärskad kommentar till nordpolsisens avsmältning: ”Climate change: all that is solid melts into water” (Klimatförändringar: Allt som är fast smälter till vatten).
I Sverige har kommuner som Karlstad och Göteborg tonat ner sina planer för att motverka en framtida höjning av kustlinjen. Framtiden får själv ta hand om sina problem, vilka de nu blir.
Slutsats
Uppfattningen att klimatengagemanget är på väg att avta får ytterligare näring av den internationella mediavärldens reaktion på nordpolsisens rekordstora avsmältning år 2012. Bortsett från ett antal forskare och förkunnare som grävt sig för djupt in i AGW-hypotesen för att kunna backa ut var reaktionen ett: ”Jaha, och sen då?”
Inte alls den hektiska upprördhet som kunde väntats för några år sedan.
Inget är statiskt. Minst av allt politiska ståndpunkter. Vid det här laget har världens mediaföretag omplacerat sina klimatjournalister eller gett dem nya ämnen. Politiska strateger har konstaterat att klimatfrågan är slutkörd och gammaldags. För närvarande satsar man på lagom vinster i välfärden, starka ord om arbetslösheten och möjligen socialism utan socialism. Alla springer omkring och försöker fånga, inte den stora kärleken, utan de magiska fraser som ska ge vinst i det stora lotteriet Riksdagsvalet 2014.
Att det inte blir klimatkamp och koldioxidnedskärning kan man betrakta som säkert.
