Syn på världen

 Ofta börjar jag dagen med att skanna över tidningarna. På nätet, förstås. Ett antal svenska: DN, SvD, Aftonbladet, någon enstaka gång Expressen. Av fem ledande nyheter har de ofta åtminstone tre gemensamt vilket visar hur svenska folkets åsikter styrs.

Några engelska: Guardian, The Telegraph, Daily Mail, nu och då Huffington Post US. De två första är allvarligt sinnade, Guardian är dessutom klimatövertygad med bl. a. George Monbiot som kolumnist. Daily Mail kan liknas vid ett större och bättre Aftonbladet.

Brittisk syn på omvärlden

Därför tog jag det med distans när jag läste i Mail Online att ”Global warming stopped 16 years ago, reveals Met Office report quietly released...” (Den globala uppvärmningen stoppade för 16 år sedan, avslöjar Met Office rapport som släpptes tyst).  Det är i och för sig sant och man förstår att Phil Jones & Co smög ut den rapporten. Men vaddå – uppvärmningen har ju stått still länge. Det är ett av skälen till att Andas lugnt varit tomt på nyheter; man orkar inte tjata om samma sak hur länge som helst.

Med viss förvåning noterade jag att Watts Up With That tagit upp saken. Och just med hänvisning till artikeln i Daily Mail. Så alldeles utan respekt är Englands Aftonblad tydligen inte. Över huvud taget var söndagens version av blogglänkar väldigt kritisk till klimatskrämseln och dagens samhälle. 

Cornucopia? reserverar sig inför en kommande intervju i Stampen/GP och förtydligar sig på punkter som Sveriges skuldsättning (som bärs av villaägarna) och peak oil. I princip håller jag med om synpunkterna gällande peak oil (oljan är för dyr och kommer att ta slut) men när detta sker är mer osäkert än vad ASPO och Kjell Aleklett tror. Att svenska vägplanerare har fel (Nya Slussen, Förbifart Stockholm) kan jag till nöds tro, men att hela den industrialiserade världen skulle gå åt galet håll med sina investeringar i vägar, bilfabriker och flygplatser tvivlar jag på. 

Barroso:  Behåll gärna blommorna så tar vi pengarna

Flutes reaktion inför norska nobelkommitténs senaste stollighet med EU som fredspristagare förstår jag däremot. Att den norska nobelkommittén behöver nytt blod är tydligt. Deltagarna i P 1:s God morgon världen tyckte i princip detsamma med viss hänsyn tagen till Folkpartiets huvudlöst EU-positiva attityd.

The Global Warming Policy Foundation visar hur Storbritannien försöker gå två vägar samtidigt genom att dels öppna för energiföretag att gå runt reglerna för carbon footprint (som Department of Treasury vill), och dels behålla de gyllene vindkraftsavtalen med stora markägare (som the Committee on Climate Change vill). Det tar tid för en nation att ändra kurs och börja utnyttja skiffergas istället för vind. 

Bloggen Climate Science tar upp det brittiska National Audit Office (Riksrevisionen) och dess förödande kritik av Storbritanniens försök med Carbon Capture and Storage (Koldioxidavskiljning och lagring).  Redan överslagskalkyler i ämnet visar hur hopplöst dyr och ineffektiv en sådan teknik skulle bli. Att bränsleåtgången skulle stiga med ca 30 procent kan man väl ta, men att redan 9 gigaton koldioxid/år skulle ge mer än dubbelt så mycket flytande CO₂-vätska som världens årliga olje- och gasproduktion är det verkliga stoppet.  Andas lugnt snuddade vid problemen för mer än ett år sedan här och här.

Konservera allting

Pointman skriver om det illusoriska i att försöka fridlysa/rädda allting: Green Myths : We must conserve everything. Som exempel tar han upp isbjörnen och pandan. Han avslutar med en referens till den i förtid avlidne Michael Crichton (1942-2008) och Crichtons synpunkter på (den misslyckade) förvaltningen av Yellowstone Park. Artikeln rekommenderas till läsning. Det är typiskt för den politiska korrektheten i Sverige att Crichtons klimatkritiska thriller State of Fear (2004) aldrig översattes till svenska. (Läs den gärna på engelska, de som kan.)

I The Climate Scam skriver Ingemar Nordin om tecken på omsvängning i EU:s koldioxidpolitik. Energikommissionären Günther Oettinger har insett att Europas biltillverkare behöver uppmuntran och stöd; inte skildras som civilisationens dödgrävare vilket klimatkommissionären Connie Hedegaard gör. Man ser signaler även i Sverige: finansminister Anders Borg får mycket större rubriker än miljöminister Lena Ek (vars tid förhoppningsvis är utmätt till 2014).

Rent allmänt visar debatten att klimathysterin har haft sin tid. Snart går den globala uppvärmningen ner i historiens tratt, i likhet med 1970-talets globala nedkylning som ingen klimatforskare vill kännas vid i dag.

Themsen 1600-talet

Vad kommer i stället? Människan måste ju ha något att bekymra sig för. Här uppe i norra Europa tror vi kanske att problemen med euron snart är fixade och att allt ska återgå till ordningen igen. Snarare är det tvärtom. Till och med Christine Lagarde, chefen för IMF, börjar inse att svält och umbäranden kanske inte är rätt väg för att få Grekland på fötter, och Anders Borg menar att enda möjligheten för Grekland kan vara att lämna euron. Lägg till problemen i Spanien och Italien och Europas befolkning har något att oroa sig för. Det kan ta till 2018.

Valkarta från Huffington Post, USA-editionen

Dessutom tillkommer USA som ska välja president för de kommande fyra åren den 6 november 2012. Om det blir Barack Obama eller Mitt Romney kan vara hugget som stucket; landet har kvar sina ekonomiska och politiska problem.

Nog finns det nya svårigheter att ersätta de gamla med. Sannolikt kommer vi att sakna den gamla goda tiden då en (fiktiv) klimatförändring var det största hotet.