På klimatfronten pågår två slags utveckling samtidigt. Dels retirerar AGW-hypotesen (teorin att människans koldioxidutsläpp orsakar global uppvärmning) undan för undan, och dels kommer indikatorerna på en faktiskt, måttlig global uppvärmning tätare och tätare.
AGW-hypotesens återtåg manifesteras teoretiskt genom det allt mindre genomslaget för klimatmötena. Där var COP15 i Köpenhamn 2009 rörelsens Waterloo som följdes upp i Cancun 2010 och Durban 2011. Ingen väntar någon förändring i Qatar 2012.
De praktiska förändringarna äger rum i tysthet (eller i alla fall utan fanfarer). Ett exempel är Tysklands satsning på kolkraft. För femton månader sedan beslöt regeringen Merkel att lägga ner landets kärnkraft på grund av fataliteten i Fukushima (minns någon den? … annars se här). Istället skulle man satsa på förnybara bränslen, typ sol, vind och vatten.
25 procent: Satsningarna på förnybar energi har gett ett märkbart tillskott. Mätt i producerad el gav den 67,9 TWh första halvåret 2012 vilket var 25 procent av elförbrukningen 272 TWh. (Vindkraft 9,2 procent, biomassa 5,7, fotovoltaiskt 5,3 och vattenkraft 4,0 procent = 24,2 procent).
Som jämförelse har Sverige nästan 60 procent av sin el från förnybara källor: vattenkraft 45 procent, biobränsle (varav mycket grot) 9 procent, vindkraft 5 procent. Men får vi någon credd för det? Dessutom är kärnkraften i princip utan klimateffekt fast den inte är förnybar.
75 procent: Som var och en kan se fattas det trots framgångarna med förnybart 75 procent av Tysklands elbehov. Det täcks dels av den kärnkraft som fortfarande är i drift till 2022, och dels till största delen av värmekraftverk som eldar kol och brunkol (lignit).
Tyskland importerar också ca 100 miljarder kubikmeter naturgas årligen, huvudsakligen från Ryssland. Tysklands behov var starkaste skälet till byggandet av gasledningen Nord Stream i Östersjön från ryska Viborg till tyska Lubmin. Detta betraktas med välvilja av koldioxidalarmisterna i Bryssel; de är så illa tvungna och gör jämförelser med hur det vore om landet istället använde kolkraft.
23 nya kolkraftverk i Tyskland
Den 15 augusti 2012 invigde Tyskland ett nytt kolkraftverk Neurath BoA 2&3 som ligger i Grevenbroich-Neurath nära Köln. BoA, uttytt ”Braunkohlenkraftwerk mit optimierter Anlagentechnik”, står för ny teknik som ger mer energi per eldad brunkolsmängd. Som resultat mindre mängd koldioxidutsläpp per producerad kWh. Det rör sig enligt ägarna RWE (Rheinisch-Westfälisches Elektrizitätswerk) om 30 procent mer el per utsläppt mängd koldioxid.
Jämför med en gammal bekant för Andas lugnts läsare, nämligen Jänschwalde, ett brunkolskraftverk tillhörigt Vattenfall. Installerad effekt 3 000 MW och produktion 22 terawattimmar, TWh, per år. Koldioxidutsläpp 24 megaton (miljoner ton) per år (1,1 Mt per TWh.) Neurath BoA har 2 200 MW installerad effekt vilken skulle kunna ge 21 TWh el per år vilket är nästan lika mycket som Jänschwalde men med lägre effekt.
Dessutom kan kraftverket öka eller minska elproduktionen mycket snabbt som en anpassning till oregelbundenheterna i vindkraftsproduktionen. Bevisligen 500 MW upp eller ner på femton minuter.
Neurath BoA 2&3 är det första i en planerad serie på 23 kolkraftverk. Som signal åt EU:s miljöbyråkrati och dess Roadmap 50 som vill fasa ut kolenergin till år 2050 är invigningen subtil. Man låter miljöministrarna med tillhörande formalister bränna några hundra miljoner euro till den nytta det hava kan och arbetar idogt med miljarder euro på mer relevanta uppgifter.
Allt färre tror
Samtidigt kommer data om nordpolsisens avsmältning som borde oroa klimatalarmisterna. Årets minsta utbredning som regelbundet inträffar i början av september verkar underträffa år 2007 med en halv miljon kvadratkilometer (4,17 miljoner km2 år 2007). Men kommentatorerna hamnar i två skilda fack.
Larmgruppen: De som ihärdigt propagerar för AGW-hypotesen och menar att människans koldioxidutsläpp (33,4 Gton år 2010) är orsaken och att enda räddningen är att eliminera utsläppet helt. Annars stundar obeskrivligt elände.
Till dessa hörde en tid svenska partiledare som Jonas Sjöstedt, Annie Lööf och Åsa Romson/Gustav Fridolin. Jonas Sjöstedt har dämpat sin klimatförkunnelse för att rädda Vänsterpartiet kvar i riksdagen, Annie Lööf funderar fortfarande på vilken linje Centerpartiet ska välja, rättfram klimatalarmist är väl bara Åsa Romson i Miljöpartiet så länge Gustav Fridolin är pappaledig.
Skeptikergruppen: De som anser att människans klimatbetydelse är gravt överdriven och hennes inflytande bara en faktor bland många. Dit hör i tysthet allt fler av ”världens ledare”, mängder av företagsledare och vanliga politiker på läns- och landstingsnivå.
Att USA:s Barack Obama gör det är ställt utom allt tvivel, likaså Tysklands Angela Merkel, Frankrikes François Hollande och Storbritanniens David Cameron. Att Sveriges Fredrik Reinfeldt ser med distans på klimatfrågorna verkar klart.
Den brittiska tidningen The Guardians ledarsida, tills nyligen envist pro-AGW, utmärkte sig genom en mycket behärskad kommentar till nordpolsisens avsmältning: ”Climate change: all that is solid melts into water” (Klimatförändringar: Allt som är fast smälter till vatten).
I Sverige har kommuner som Karlstad och Göteborg tonat ner sina planer för att motverka en framtida höjning av kustlinjen. Framtiden får själv ta hand om sina problem, vilka de nu blir.
Slutsats
Uppfattningen att klimatengagemanget är på väg att avta får ytterligare näring av den internationella mediavärldens reaktion på nordpolsisens rekordstora avsmältning år 2012. Bortsett från ett antal forskare och förkunnare som grävt sig för djupt in i AGW-hypotesen för att kunna backa ut var reaktionen ett: ”Jaha, och sen då?”
Inte alls den hektiska upprördhet som kunde väntats för några år sedan.
Inget är statiskt. Minst av allt politiska ståndpunkter. Vid det här laget har världens mediaföretag omplacerat sina klimatjournalister eller gett dem nya ämnen. Politiska strateger har konstaterat att klimatfrågan är slutkörd och gammaldags. För närvarande satsar man på lagom vinster i välfärden, starka ord om arbetslösheten och möjligen socialism utan socialism. Alla springer omkring och försöker fånga, inte den stora kärleken, utan de magiska fraser som ska ge vinst i det stora lotteriet Riksdagsvalet 2014.
Att det inte blir klimatkamp och koldioxidnedskärning kan man betrakta som säkert.
En fördel med ett isfritt Arktis är ju att man då kan borra efter olja där...
SvaraRadera