Femörespriset

En tid har jag haft lösa planer på att instifta ett Femörespris för gröna insatser inom miljö- och klimatområdet. Priset skulle celebrera ett miljöförslag, en politisk satsning eller programförklaring som är barnsligt orealistisk, naiv och/eller dum.

Tankegången går tillbaka på barnsången ”Om ja fick 5 öre” från 1913 av Felix Körling (1864-1937).



Om pappa ville ge ja en femöring, vet mamma,

då skulle ja bli så glad, så glad, så glad,

då skulle ja köpa så mycke med detsamma,

och ja skulle köpa allt vad ja vill ha.

En liten insats som förväntas räcka till stora ting. Alla förstår att det är fantasi men ingen vill spräcka den barnsliga drömmen.

Typ Annie Lööfs ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” En oerfaren flicka från lingon-Småland skissar sina planer på vad hon vill åstadkomma som ledare för ett obetydligt politiskt parti med sviktande väljarstöd i ett litet land som ofta förväxlas med Schweiz.

”En grön omställning i Sverige och världen!”

Vet lilla ja hur stor världen är? Större än Maramö, rentav större än hela Småland.

Lingonplockerska, bildkälla Fru AnnaMarie

Förebilder

Ett pris som varit inspiration är Gummiudden – att utdelas till "fysisk eller juridisk person, som i sin kritiska verksamhet ej lyckats i krigarens ärliga uppsåt att såra och döda, utan endast harmlöst plattat till polemikens udd mot den angripne och/eller kanske till och med i sitt donquixotska stormanlopp svängt sin udd så i blindo, att densamma böjts i riktning mot honom själv".  

En något föråldrad studentikos formulering men så är/var utdelaren också Humanistiska föreningen vid Stockholms universitet. Det är tveksamt om Gummiudden fortfarande delas ut, länken till föreningen är död och den siste pristagaren på Wikipedia är Erland Ringborg 2009.

En annan idégivare är The Darwin Awards – to people who eliminate themselves in an extraordinarily idiotic manner, thereby improving our species' chances of long-term survival (människor som eliminerar sig själva på ett utomordentligt idiotiskt sätt och därigenom förbättrar vår arts chanser till långsiktig överlevnad).

Likaså Ig Nobelpriset. Namnet är en engelsk ordvits på ignoble (föraktlig, simpel).  The Ig Nobel Prizes honor achievements that first make people laugh, and then make them think (Ig Nobelpriset hedrar prestationer som först får folk att skratta och sedan tänka).

Några exempel:

2006 Ornitologi: Schwab & May för studier som förklarar varför hackspettar inte får huvudvärk.

2007 Fysik: Mahadevan & Villablanca för teoretiska studier av hur lakan blir skrynkliga.

2008 Kemi: Umpierre, Hill & Anderson för upptäckten att Coca-Cola är en effektiv spermicid, och Hong, Shieh, Wu & Chiang för att händelsevis ha bevisat att det inte är sant.

2010 Fredsforskning: Stephens, Atkins & Kingston för bevis att svordomar lindrar smärta.


Nämnas kan också Golden Raspberry Awards (Gyllene Hallonet Priset, jfr Blowing a raspberry, ljud här), en motpol till Oscarsgalan, där man delar ut priser till årets sämsta insatser i filmvärlden.

Också den brittiska Foot in Mouth Award (Foten i Munnen Priset) som delas ut årligen av Plain English Campaign ”for a baffling comment by a public figure" (för en häpnadsväckande kommentar av en offentlig person).

Senast 2011 till Silvio Berlusconi för utsagan om trohet ”Jag är ganska ofta trogen” och om Barack Obama ”Stilig, ung och solbränd”.

Trigger

Alla vet att man kan bära på en idé som (oftast) går upp i rök utan att lämna spår, eller (ibland) leder till handling.  Det som löste ut idén om Femörespriset var ett yrkande av Miljöpartiets gruppledare i Stockholm Åsa Jernberg om en köttfri dag i alla Stockholms skolor.  Miljöpartiets definition av kött innefattar också fisk och kyckling. 


”Vår utgångspunkt är att vi står inför enorma klimatutmaningar och att köttkonsumtionen ökat väldigt kraftigt, enligt Jordbruksverket har den stigit med 41 procent sedan 1990”, säger Åsa Jernberg. “En köttfri dag i veckan skulle bidra till att Stockholm tar sitt ansvar. Om vi ska möta klimatutmaningarna måste vi jobba på bred front, det finns ingen quick fix.”

Tanken att en köttfri dag i veckan bland Stockholms ca hundratusen skolelever skulle påverka det globala klimatet är så totalt utan verklighetsanknytning att orden sviker mig. Jag tar min räddning i en beundransvärd ingress i förre översten 1 graden Bo Pellnäs debattartikel Beskrivning av Jas-köp gränsar till ren lögn i SvD 27 augusti 2012.

”I politiken är språket det viktigaste verktyget. Hittar man de rätta orden vid det rätta tillfället får man acceptans för hur man beskriver verkligheten. Det finns dock en gräns för hur långt man kan driva språket. Verkligheten själv sätter den gränsen. Uppfattar människor att det som sägs inte stämmer med det man ser, får politikerna en narrkåpa på huvudet.”

Åsa Järnberg sitter i Stockholms kommunfullmäktige för Miljöpartiet De Gröna och hade en halv miljon kr i lön 2010, säkert mer 2012. Och hon sysslar med sådana meningslösheter som att försöka rädda jordens klimat med en köttfri dag i veckan i skolorna. Hon har verkligen en narrkåpa på huvudet.

Överslagskalkyl

Kan Åsa Jernberg räkna, hon är dock civilingenjör? Vet hon hur stort det globala koldioxidutsläppet är? 33,4 gigaton (miljarder ton) år 2010. Och Sveriges koldioxidutsläpp? 0,0529 gigaton, fem hundradels gigaton. Det är en väldigt liten del av världens utsläpp, 1,6 promille. Och då ingår allt: bilarna, cementproduktionen på Gotland, värmekraften som ersätter vindkraften när det inte blåser, Försvarsmakten, Volvo … varenda rökpuff.

Nolla Sverige: Om man kunde skära ner Sveriges koldioxidutsläpp till noll (skrota alla bilar, ombyggnaden av Slussen och bygget av Förbifart Stockholm, ställa JAS 39 och regereringsflygplanen på marken, lägga ner verkstadsindustrin och massatillverkningen … listan är lång) skulle det globala utsläppet minska från 33,4 till 33,3471 gigaton. Avrundat 33,4 gigaton. Åtgärden försvinner i decimalerna, som man säger.

Skolkött i Stockholm: Ta bort köttet för hundratusen elever var femte dag av 178 läsdagar, säg 36 dagar.  Antag 100 g per elev i 36 dagar = 3,6 kg per elev och läsår, totalt 360 ton gris/nöt/kyckling/fisk per år sparat för Stockholms skolor.

Elevröster om skolmaten här
År 2006 åt genomsnittssvensken 10 kilogram nötkött, 14 kilogram fläskkött och 15 kilogram fågelkött. Totalt 84 kilogram kött per person/år. Därtill 28,5 kg fisk per person/år.

Sammanlagt "Miljöparti-kött” 84 + 28,5 = 112,5 kg. Med en befolkning på 9,4 miljoner blir det 1 058 miljoner kg, 1 058 tusen ton per år. Vad blir ”klimateffekten” om Stockholms skolor sparar in 360 ton av 1 058 000 ton? (Tänk på det som pengar: trehundrasextio kr av en miljon femtioåttatusen kr så blir det lättare.) Ingen vet om det blir någon "klimateffekt" alls, varken Åsa Järnberg eller någon annan grön världsräddare.

Gloriöst dumt

Åsa Järnbergs förslag är så enfaldigt och långt förbi gränsen för meningsfullt språkbruk att det måste vara en av topparna i den gröna tok-argumentationen. Om inte dess Mount Everest eller K2 så kanske Annapurna.

Utan tvekan förlänar jag Åsa Järnberg det första Femörespriset. Prisets manifestation i den fysiska världen är lika obetydlig som klimateffekten av förslaget, det vill säga ingen. Inget diplom, inga pengar, endast hedern av att ha blivit utvald.

Ett bekymmer är att Åsa med sitt förslag satt ribban för Femörespriset så högt att det blir svårt för andra tävlande att kvalificera sig.  Men jag ser framtiden an med förhoppning och tröstar mig med ordspråket:

Förnuftet har sina gränser, dumheten inga.

Grattis Åsa!

Återbesök i skogen

Fattig eller rik?

I posten ”Stiltje i klimatkampen” 31 juli 2012 kommenterade jag Åsa Romsons troskyldiga beskrivning av Sverige som ett överflödsland där endast Alliansregeringens inkompetens hindrade utvecklingen av ett grönt Schlaraffenland:

”Vi har jättestora ytor med skog och jordbruk som producerar biomassa […] vi har enormt mycket rinnande vatten […] Vi kan bygga förnybar energi här och nu.”

Hallå Regeringen!

I likhet med många gröna fantasier hade Åsa Romsons tankar liten verklighetsanknytning. ”Vi har enormt mycket rinnande vatten” – visst har Sverige gott om sådant. Ungefär hälften av landets elförsörjning kommer från vattenkraft (hittills i år 40 TWh av totalförbrukningen 74 TWh).  Problemet är att sgs all utbyggbar vattenkraft är exploaterad. Fyra stora älvar - Vindelälven, Pite älv, Kalix älv och Torne älv – är genom riksdagsbeslut med rötter i striden om Vindelälven på 1960-talet fredade för utbyggnad. Vill Åsa Romson riva upp det beslutet för att minska koldioxidutsläppet?

Parentes vindkraften: Nog är det väl gott att veta att den hajpade, dyra och avskydda vindkraften t.o.m. juni producerade 3,5 TWh under 2012 och därmed täckte 40 procent av Sveriges nettoexport av el 8,7 TWh under samma tid (export 14,9 TWh minus import 6,2 TWh). När vindkraften hårdlanserades för typ fem år sedan visste man redan att landet gick mot ett elöverskott som nu växer i takt med att tillverkningsindustrierna flyttar ut (eller som SAAB, läggs ner). Då var frågan: Varför vindkraft? Svaret i dag: Som en ny exportprodukt. 

Dyrt och onödigt tycker bl. a. Kungliga Vetenskapsakademiens Energiutskott.

Bildkälla här

Vårt jättestora jordbruk som producerar biomassa finns inte. I decennier har modellen varit att plantera odlingsmark med skog. Jordbruket kan i dag bara producera ca 60 procent av maten till Sveriges 9,4 miljoner invånare.  Om man tog all landets spannmålsmark 1,2 miljoner hektar till veteodling för etanolframställning skulle det ändå saknas en halv miljon hektar för att försörja landets 3,6 miljoner bensindrivna personbilar.

Som jämförelse omfattar Brasiliens sockerrörsodlingar 7,8 miljoner hektar. Ungefär hälften av sockret används till bilbränsle-etanol och utbytet är över 6 000 liter per hektar. Veteodling i Sverige ger ca 2 500 liter etanol per hektar.

Jättestora ytor med skog?

Sverige har 28,3 miljoner hektar skogsmark, vilket motsvarar 70 procent av landarealen. Sverige är därmed det största skogslandet i EU. Den produktiva skogen uppgår till 23,2 miljoner hektar eller 82 procent av all skog.

Vår granne Ryssland har runt 760 miljoner hektar skog (den bekanta taigan).  Tjugosju gånger så mycket som Sverige och är därmed det största skogslandet i världen.

Förra posten använde siffran 100 miljoner kubikmeter/år som mått på skogens tillväxt (siffran från Skogsstyrelsen).  Kommentatorn Jan menade att måttet gällde ”fub” (fast mått under bark), ett masavedsmått som avser barkade stammar utan grenar, kvistar, ris, stubbar och rötter. Som biolog ville jag komma åt den totala tillväxten, biomassan, den årliga vävnadsproduktionen av trädets fotosyntes: rot, stam, grenar, barr/blad. Hur stor är den?

På sin statistiksida säger Skogsstyrelsen: Tillväxten på produktiv skogsmark är cirka 111 milj. m³sk, 117 milj.m³sk på samtliga ägoslag.  Måttet m³sk (skogskubikmeter) är ett virkeshandlarmått för stående skog och mäter stamved med bark från fällskäret och uppåt. Inte grenar, kottar, barr/blad, stubbar och rötter.  Så illa som fub var det inte.

Grot i väntan på transport
 
Grot: Vi lever i kommersialismens tid och allt som går att sälja har ett namn, ett pris och en uppskattad mängd. Användbart avverkningsavfall – grenar och toppar – kallas grot och säljs till värmeverken i form av flis. Hos gran är 20-30 procent av biomassan grot och 50-60 procent stam. (Hos tall och lövträd är proportionen grot mindre.) I runda tal ger varje kubikmeter stamved av gran en halv kubikmeter grot. Den har samma energivärde som ved, ca 2 MWh per fast kubikmeter. Som flis hos värmeverken blir volymen 2,5 gånger större men energivärdet ökar förstås inte.

Med dagens skördenivå ger groten 7-8 TWh energi per år.  I framtiden beräknas den kunna bli 34 TWh/år, 9 procent av Sveriges nettoförbrukning 400 TWh/år.

Min avsikt var att beräkna den svenska skogstillväxtens teoretiska energivärde för att jämföra den med landets nuvarande energiförbrukning.  Min uppfattning är att om/när oljeprodukterna faller bort blir Sverige ett helt annat och mycket primitivare land. 

Energin i en kubikmeter ved är ungefär 2 MWh, i 100 miljoner skogskubikmeter trä 200 miljoner MWh, 200 TWh. Lägg till 50 miljoner skogskubikmeter grot (generöst räknat i Andas lugnts vanliga stil) och vi får 100 TWh till. Det korrigerade måttet för skogens tillväxt per år blir då 300 TWh.

(Till biomassan kommer rötterna men de lämnas att förmultna och saknar ekonomiskt värde. Som gödning är de viktiga, som råvara för trätjära av viss betydelse. En gång i tiden var trätjära en viktig svensk exportprodukt och den kallas fortfarande Stockholm tar i handeln. Det var på håret att renlevnadsbyråkraterna i EU förbjöd den härom året. )

Den korrigerade översikten blir:

Skog tillväxt                        300 TWh/år

(Därav grot                          100  TWh/år)
Elkraft produktion               136 TWh/år

Bilbränsle förbrukning          90 TWh/år

Om man kWh för kWh kunde omvandla all grot i svenska skogar till bilbränsle skulle årsproduktionen lagom täcka den svenska bilparkens årliga bränslebehov. (Att det skulle innebära vanvård av skogen är ett eget kapitel.) I praktiken kan man dock inte göra sådana fasomvandlingar utan stora förluster. Kanske man kunde behålla 30 procent av energivärdet i omvandlingen trä till bilbränsle.

Tanken är förstås helt utan verklighetsanknytning.

Gengasdrift - direkt användning av träkol som drivmedel. Den höga halten kolmonoxid orsakade många skador bland användarna.

Slutsats

Sveriges naturtillgångar i form av biologisk produktion är begränsade. Landet ligger extremt långt norrut med sin geografiska tyngdpunkt Flataklacken på 62 grader N. Jämförbara platser Anchorage, Kamchatka och Eystribyggð (vikingarnas boplats på Grönland). Vore det inte för Golfströmmen skulle Sverige vara på gränsen till obeboeligt. Att det är vänt från solen under vintern kan dock ingen varm havsström hjälpa.

Landets jordbruk kan inte försörja befolkningen. Vi klarar oss bara så länge vi har något att sälja. Kan bara köra bil så länge det finns bensin och diesel från petroleum.

Skogen har ett ekonomiskt värde tack vare penningekonomin. Än så länge förädlar vi träet till massa, papper och snickerivaror men efterhand som energin och arbetskraften blir för dyr flyttar verksamheten till lågkostnadsländer. Ska pitprops och annat råvirke bli exportprodukt igen? Då det gäller malmen i Norrland är Sverige en simpel råvaruexportör. Förädlingstankarna gick i graven när Stålverk 80 stoppades av regeringen Fälldin år 1976.  Under 1970/80-talen avvecklades den svenska varvsindustrin i regi av statliga Svenska Varv.

Fortfarande är svenskarna utbildnings- och kompetensmässigt överlägsna stora delar av världens befolkning men läget ändras snabbt. Mätt i antalet utdelade doktorsgrader i alla ämnen satsar Kina, Mexiko, Indien och Polen(!) intensivt. För ett antal år sedan var Söul i Sydkorea den stad där personer med doktorsexamen växte tätast.  En svensk arbetare har inte längre bäst villkor i världen; tyska bilarbetare har både högre lön och kortare arbetsvecka (35 timmar).

Det är hög tid att Sverige bekymrar sig om sitt skolväsen: är utbildningen till för att elever ska ”förverkliga sig själva” eller ska den ha ett tillämpbart värde? Ibland låter det på regeringen som att framtidens största problem är att få fram tillräckligt många som kan tömma pottor i åldringsvården.

Man skulle önska att politiker intresserade sig för viktiga angelägenheter som utbildning, arbete och bostäder istället för sådant snömos som bekymmer för jordens klimat. Även om klimatet satt i klämma enligt AGW-hypotesen kunde svenska politiker inte göra ett smack åt saken.

Sverige är nämligen en mikrospelare på den banan: Nr 85 i befolkningslistan med 1,3 promille av världens befolkning och med 1,6 promille av världens koldioxidutsläpp. Allt svenskt snack om att rädda världen är bara musen som röt.

Dödläge

Klimat-alarmisterna körde länge med begreppet ”tipping point”, brytpunkt, en hypotetisk punkt i den globala uppvärmningen då den (av människan orsakade) klimatförändringen skulle bli irreversibel. När den punkten passerats kunde processerna inte stoppas, allt var för sent, katastrofen förestod. (Jordens isar skulle smälta, världshaven stiga 80 meter, stora städer dränkas, människorasen reduceras till spillror som släpade sig fram i ett dimmigt, regndränkt cirkumpolärt bälte som nu är tundra.)

Nu tycks själva klimat-alarmismen ha passerat en sådan brytpunkt. Dess larmeffekt har försvunnit, intresset för klimatfrågor är lågt till obefintligt, klimaträddningens politiska kraft är borta.

Insikten att Sverige är en mikroskopiskt liten spelare i den globala klimatfrågan börjar sprida sig. (Nr 85 i befolkningslistan med 1,3 promille av världens befolkning, 1,6 promille av världens koldioxidutsläpp.) Ytterst få väljare tror på Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson när de lovar att med koldioxidbegränsningar inom Sverige rädda jordens klimat. Den mest patetiska målsättningen av alla, Annie Lööfs ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet”, börjar äntligen få den uppskattning den är värd: Centerpartiet balanserar på förintelsens kant.

Vart man tittar syns samma signaler. De stora klimatmötena får allt mindre uppmärksamhet: Köpenhamn 2009 var kulmen, sedan har det via Cancun 2010 och Durban 2011 gått nerför med det jättelika Rio +20 sommaren 2012 som det hittills värsta bottennappet. Fredrik Reinfeldt: Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda. Vänta inte att Qatar 2012 ska ge mer.

Samma sak i lilla Sverige. Miljöpartiet som var uppe och nosade på 12 procent sympatisörer i november 2011 ligger nu runt 8 procent. Åsa Romsons tal i Almedalen 2012 gick spårlöst förbi trots inhyrd meteorolog, hennes sommartal 22 augusti 2012 på Kungsportsplatsen i Göteborg samlade ett 50-tal åhörare.

Landets klimatsupernova Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, satsade i början av 2012 på ett fundamentalistiskt klimatprogram med radikala koldioxidbegränsningar och nedläggning av kärnkraften. Partisympatisörerna minskade hastigt: från en topp runt 9 procent i januari 2012 till knappa 6 procent i augusti.  Sjöstedt övergav snabbt klimatlinjen. Vid sitt sommartal i Umeå 19 augusti 2012 la han tyngdpunkten på klander av Alliansregeringen.



Men hur Jonas Sjöstedt kan tro att löften om hård vänsterpolitik efter valet 2014 ska locka väljare är gåtfullt. Ett parti med 5-6 procent väljare, kanske 17 riksdagsledamöter, ska styra politiken? Måste partiledare vara så naiva och bortkopplade från verkligheten i officiella sammanhang?

Man kan tycka vad man vill om statsminister Fredrik Reinfeldt men ibland visar han en välgörande saklig attityd till politiken och dess trots allt begränsade möjligheter. Exempelvis i sin debattartikel 18 augusti 2012 där han tackar ja till Annie Lööfs oförankrade inbjudan till dopp i hennes badtunna i Maramö.

Säkert är Reinfeldt inte mer tilltalad än de andra partiledarna över den föreslagna reprisen på Maud Olofssons mysträff i Högfors 2004. Men han inser att om Centerpartiet, som balanserar på fyraprocentspärren, faller ur Riksdagen är det adjö till Alliansregeringen och makten. Bättre bita i det sura äpplet och ge Centern åtminstone någon tyngd.

Att media ids använda begreppet ”den rödgröna oppositionen” och slå ihop Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i en hypotetisk regering efter valet 2014 är märkligt. Sannolikheten för en koalition mellan Sveriges båda ”arbetarpartier” Socialdemokraterna (34 procent väljarsympatier) och Moderaterna (27 procent) är troligen större än en ny rödgrön röra. ”En stark regering för landets bästa i en svår tid” – hur låter det? Ett lika säkert fundament för makten som socialdemokratin fram till 1970.

Internationellt

Den internationella klimatdebatten har också gått i stå. Inga fräscha utmanande klimaträddarförslag, typ vita hustak eller ”speglar i rymden”. Däremot en uppluckring av kraven på klimateffekter. Förr krävdes långvariga effekter, minimum 30 år, som kvalifikation. Nu räcker det med en tillfällig värmebölja, regnperiod eller köldknäpp. Man sa: Väder är inte klimat. Den nya formeln är: Utan väder inget klimat.

De ledande klimatbloggarna avspeglar dödläget.  Watts Up With That repriserar hockeyklubban och dess företrädare Michael Mann, gör återbesök i Climategate och för en stillsam debatt om temperaturerna i USA; Climate Audit sysslar fortfarande med Phil Jones och delete the decline; bloggaren Pointman letar förgäves efter ämnen med indignationspotential. Svenska The Climate Scam arbetar träget med ett spektrum av artiklar. Dess lösen verkar vara ”droppen urholkar stenen; inte genom sin kraft utan genom att ofta falla”. (Där kommer Andas lugnt beklagligt till korta.)

Det som pågår är ett stillsamt paradigmskifte.  Det har uppstått en kritisk massa anomalier som inte låter sig tolkas eller infogas i de etablerade klimatmodellerna som de beskrivs av IPCC och AGW-hypotesen. Särskilt löst sitter anknytningen till människans koldioxidutsläpp. Klimatforskarna har mest att förlora och håller fast vid den gamla uppfattningen lika envist som chefsåklagare Kwast och hans utredare vid polismaterialet i Thomas Quick-skandalen.

Vanligt folk som de representeras i politiska val är snabbare på att överge det gamla. Utan saknad är väljarna, i synnerhet de unga, beredda lämna klimatfrågorna bakom sig.  När det går upp för de politiska partierna kommer klimatdebatten att dö.

Tecknen på dess avsomnande är redan tydliga.

Stiltje i klimatkampen

Tecknen har skymtat länge men nu syns det tydligt hur klimatrörelsen är på väg in bland kvarlevorna av andra folkrörelser som haft sin tid. Typ frikyrkan, nykterhets­rörelsen, kommunismen, socialismen. Snart lever klimatrörelsen bara kvar i gamla talesätt tillsammans med andra historiska rester i språket.

Vi säger fortfarande ”ringa upp” och ”lägga på luren” om telefonsamtal fast vevtelefonen och apparaterna med lur är historia. I Norge har ungdomen problem med uttrycket ”slå på tråen” som lever kvar från kopparnätets dagar. Fortfarande slinter radiopratare och säger ”lägga på en skiva” och ”bandspelare” om de är 40-plus.  Andra föråldrade talesätt är ”det går som tåget” som förr betydde att något gick fort och bra. I dag skäms man om det slinker över läpparna.

Forntida telefonväxel

Snart ska ”klimatsmart” och prefixet ”eko-” följa termen ”global uppvärmning” ner i papperskorgen. ”Växthuseffekt” och ”klimatpåverkan” likaså. Barn kommer generat säga ”Men mamma …” om hon använder så nördiga ord.

Debatten i Sverige har ändrat karaktär. Klimatet är inte längre en politisk räddningsplanka. Jonas Sjöstedts grandiosa klimatsatsning blev det tyst om. I Almedalen talade han med sorgflor på rösten om äldrevården, bemanningsföretag och den eländiga euron. Aftonbladet gav honom betyget "kallast av dem alla".

Vänsterns partistrateger har backat från försöket att återuppväcka kärnkraftsrädslan. Verkar klokt, rörelsen ”Nej till atomkraft” är död, Regeringen är för kärnkraft. Vid indignationsmöte mot finsk kärnkraft ”16 mil från Skellefteå” i nätverket Kärnkraftsfritt Bottenviken deltog 15 personer, de flesta 60-plus och överlevare från kärnkraftsomröstningen 1980. Ungdomen bryr sig inte.

Socialdemokraternas lydige ”ledare” Stefan Löfven gick i Almedalen ut med det ståtliga löftet En miljard till klimatforskningen. Tydligen trodde inte talskrivarna att åhörarna visste att Sveriges årsbudget är runt tusen miljarder. Inte heller att en vanlig svensk kan översätta inskränkningen under fyra år till 250 miljoner om året. Berget födde en klimatråtta. Självklart fick Löfven ändå beröm av Aftonbladet som terroriserade bort företrädaren Håkan Juholt.




Miljöpartiets Åsa Romson fick mest genomslag för idén med klimaträddande momssänkning för skräddare, skomakare och cykelreparatörer. Hennes tankar om hur Sverige/Regeringen ska ta sitt klimatansvar borde ha fått mer uppmärksamhet. Typiskt grönt ekosnack:

”Vi har jättestora ytor med skog och jordbruk som producerar biomassa […] vi har enormt mycket rinnande vatten […] Vi kan bygga förnybar energi här och nu.”

Låt oss granska det förmodade överflödet.

Energitillgångar och behov

Skogens tillväxt är ca 100 miljoner kubikmeter per år. (Beträffande måttet kubikmeter se här.) Energivärdet i tall är 2 350 kWh per fast kubikmeter ved, för gran 2 000 kWh. I denna överslagskalkyl söker jag bara ett närmevärde och räknar med 2 000 kWh = 2 MWh per kubikmeter ved. 

Energivärdet för skogstillväxten per år blir då 200 miljoner MWh = 200 TWh

Elproduktionen i Sverige per år är 65 TWh kärnkraft, 65 TWh vattenkraft och 6 TWh vindkraft = 136 TWh. Mycket mer vattenkraft finns inte att hämta eftersom de återstående älvarna Vindelälven, Pite älv, Kalix älv och Torne älv inte ska byggas ut. Vill Åsa Romson tumma på den fridlysningen?

Bilbränsle: Bensin och diesel till landets bilar är det fossilbränsle som är svårast att komma ifrån. År 2011 var bensinförbrukningen 4,2 miljarder liter = 37,8 miljarder kWh, dieselförbrukningen 5,3 miljarder liter, 51,9 miljarder kWh. Sammanlagt 37,8 + 51,9 = 89,7 miljarder kWh ≈ 90 TWh.

Att ersätta dem liter för liter med förnybara bränslen som etanol och biodiesel är inte möjligt. Enbart etanol till Sveriges nuvarande bilpark skulle ta hela landets spannmålsmark på 1,2 miljoner hektar i anspråk plus en halv miljon hektar någon annanstans.

Översikt

Skog tillväxt                    200 TWh/år
Elkraft produktion           136 TWh/år
Bilbränsle förbrukning      90 TWh/år

Tanken att våra jättestora ytor med skog och jordbruk skulle rymma vidsträckta outnyttjade energiresurser är felaktig. Att den årliga tillväxten av skog skulle kunna ge nämnvärda mängder biobränslen för bilparken stämmer inte. Varje hållbar produktion måste hålla sig inom den årliga tillväxten 200 TWh. Nästan hälften skulle gå åt för att kWh för kWh ersätta dagens bilbränsleförbrukning. Därtill kommer förlusterna vid omvandlingen trä till bensin.

Jämförelsen visar vilken enorm energimängd som finns lagrad i de fossila bränslena som vår tvåhundraåriga fossilbränsleteknologi bygger på. Det är miljoner års koncentrerade solenergi som nu bränns av på typ trehundra år.

Vårt land är fattigt, skall så bli...

Svärmiska hänvisningar till vårt stora land och dess ymniga outnyttjade energitillgångar är löst prat. Sanningen är att landet Sverige

(1)    inte kan försörja sin nuvarande befolkning med egenodlad mat
(2)    inte kan förse sin nuvarande bilpark med bränsle
(3)    inte kan tillgodose sitt nuvarande behov av energi utan kärnkraft

Den dag då fossilbränsleimporten stängs måste levnadsstandarden i Sverige skäras ner i en utsträckning som är svår att tänka sig. Bilar bara för samhällsviktiga funktioner som ambulans, brandkår, polis och översåtar typ kung, regering och höga förvaltningschefer. Försvaret om vi har sådant. Sämre vägnät p.g.a. den reducerade trafiken; definitivt ingen asfalt längre. Svår till omöjlig export och import. Närproducerad mat. Listan är lång och räcker till många dystopiska romaner.

Ingen väntar sig att miljö- och klimatengagerade partier och deras företrädare ska kunna förutse framtidens förändringar i detalj. Men de kunde åtminstone sluta låtsas som om det finns  "gröna" alternativ som bara kräver små uppoffringar.

En enda ärlig kalkyl över Sveriges möjlighet att påverka världens koldioxidutsläpp, eller landets möjlighet att med egenproducerad etanol och biodiesel hålla sin nuvarande bilpark igång skulle vara en sensation. En sådan politiker skulle framstå som en jätte bland dvärgarna.

Jag skulle rentav kunna tänka mig att rösta på henne/honom henom.

Skiffergas: marknadsbubbla eller energiresurs?

En tid har bloggen The Automatic Earth varit kvar i min blogglista av historiska skäl. Författarna Nicole Foss (Stoneleigh) och Raul Ilargi Mendox (Ilargi) drev i fyra år en Bloggerversion med ytterst tänkvärda och mycket citerade inlägg om ekonomi. I februari 2012 ville de widen our scope, our perspective and our platform (bredda vår spännvidd, vårt perspektiv och vår plattform) och bytte webbadress och administrerade sönder sajten. Samtidigt reste Stoneleigh och Ilargi på publicitetstur i Australien och Nya Zeeland. Resultatet blev ett 40-procentigt fall i besöksfrekvensen och lägre angelägenhetsgrad hos inläggen. Inte de första som sträckt fötterna längre än täcket räcker.

Sajten har levat på nåd i min blogglista.

Desto mer glädjande då med en artikel av Stoneleigh 24 juni 2012: Shale Gas Reality Begins to Dawn. Som allt från hennes tangentbord en logisk, tankeväckande artikel med länkade referenser för argumenten. (Några poster av Nicole Foss borde ingå i varje journalistutbildning. Jämför The Climate Scam här.)

Antalet verksamma borr-riggar i USA jämförda med gaspriset

I korthet säger Nicole Foss att många insiders i skiffergas­industrin vet att verksamheten är ett ponzibedrägeri byggt på överdrivna förhoppningar och falsk reklam. Så länge nya dumbommar går med i verksamheten fungerar spelet. När verkligheten avslöjas kommer det att kollapsa. Industrin och det kapitalistiska systemet samverkar dessutom kortsiktigt så att gaspriserna sjunker under produktionskostnaderna: 5 dollar för två år sedan och 2,50 nu.

Gasprisets fall under två år

Som driven skribent vet Nicole Foss hur man profilerar en uppgift utan att direkt ljuga. Hon övertolkar grovt när hon skriver: The hype is so extreme that those who fall for it contemplate, in all seriousness, North America becoming a natural gas exporting powerhouse, and a threat to Australian LNG producers, or to Russia's Gazprom. (Hajpen är så extrem att de som faller för den tror på fullt allvar att Nordamerika ska bli ett naturgasexporterande kraftpaket, och ett hot mot australiska LNG-producenter, eller mot Rysslands Gazprom.) Den som kollar länkarna ser att stolligheten ligger hos rubriksättarna. 

Dimitri Orlov

Särdeles intressant är en referens till bloggen Cluborlov skriven av Dimitri Orlov. Han är en rysk-amerikansk ingenjör som skriver om the potential economic, ecological and political decline and collapse in the United States (den potentiella ekonomiska, ekologiska och politiska nedgången och kollapsen i USA).  Lik Nicole Foss såtillvida att han lämnat det tekniska samhället, lever på en segelbåt och cyklar då han ska någonstans. Survivalister kan ha glädje av att läsa hans ”A New Age of Sail”.

I posten Shale Gas: The View from Russia ger Dimitri Orlov en rad fakta om den ryska naturgasproduktionen jämförd med världsproduktionen. Han beskriver också skiffergasutvinning detaljerat. Några klipp:

Källorna måste regelbundet utsättas för hydraulisk frakturering eller "fracking": för att producera tusen m³ gas, måste 100 kg sand och 2 ton vatten, kombinerat med en hemlig kemisk cocktail, pumpas in i borrhålen vid höga tryck. Hälften av vattnet kommer tillbaka upp och måste behandlas för att avlägsna kemikalier. Fracking i Barnettbassängen i Texas (USA:s största som ge 70 procent av produktionen) kräver årligen runt 7 miljoner ton sand och 47 miljoner ton vatten.

(Stockholm förbrukar årligen 107 miljoner ton vatten.)

USA:s skiffergasproduktion månadsvis. Trots allt stiger den.

En genomsnittlig Barnettkälla ger bara omkring 6,35 miljoner m³ gas under hela produktionstiden, vilket är vad en rysk källa ger på en månad.

Rysslands bevisade reserver av naturgas uppgår till 43,3 biljoner m³, vilket är ungefär en tredjedel av världens totala. Med nuvarande förbrukning räcker det 72 år. Rysk gasproduktion begränsas av efterfrågan, inte av utbud; den är för närvarande låg för att euroområdet är mitt i en ekonomisk kris. Samtidigt har USA:s produktion ökat utan anledning vilket kraschat priset och gjort mycket av produktionen olönsam.

Hoppfullhet ändå
 
Som motvikt kan nämnas Roger Helmer, en brittisk ledamot i EU-parlamentet. Han besökte nyligen Brittiska Geologiska Undersökningen (BGS) för att informera sig om Storbritanniens energisituation.  Beskedet från BGS var: ”On shale gas, the answer seems to be that we simply don’t yet know the scale of commercially exploitable shale gas, though it may be considerable”. (Om skiffergas tycks svaret vara att vi ännu helt enkelt inte vet omfattningen av kommersiellt exploaterbar skiffergas, men att den kan vara betydande).

15-30 personer i protest mot fracking, Wales, Storbritannien

Starka röster argumenterar för att man ska utöka letandet efter fyndigheter trots protester från gröna aktivister. Inget land avstår från att skrapa den trisslott möjligheten till naturgasförsörjning i decennier skiffergas kan innebära. Och blir det vinst löser man in den. Sveriges koldioxid-alarmister kan leva trygga på den punkten; landet har bara små och magra skifferförekomster. Typ den kambrisk-ordoviciska alunskiffern i Västergötlands och Närkes platåberg. Som ett minne från andra världskriget pyr det fortfarande i Kvarntorpshögen (Närkeslättens högsta punkt 157 m ö h).

Polen har potentiellt de största förekomsterna av skiffergas i Europa. Möjligheten att utvinna den har redan skapat kontroverser med EU:s klimatbyråkrater. Skulle konflikten ställas på sin spets är Polen berett att gå mycket långt för att behålla landets självständighet i frågan. Provborrningar har ryktesvis signalerat andra och allvarligare problem: vissa gasförekomster sägs innehålla 20-40 procent kväve. 

Kvävgas (N₂) är visserligen den gas människan är mest bekant med eftersom vi lever på botten av ett lufthav som till 78 procent består av kväve, men i naturgas reducerar kväve brännbarheten. Blandningen kan rentav bli omöjlig att antända.

Öppen fråga

Som alltid märker man att så kallade experter har begränsad bedömningsförmåga. Banksektorn visade med stor tydlighet att förmågan är rudimentär till obefintlig före en tilldragelse och perfekt efteråt. Tänk Lehman Brothers och euron. Samma med klimatforskarna: ena året katastrofer, andra året, nåja, regniga somrar i alla fall. (Eller torra.)

Hösten 2011 spådde energiexperter som EIA (U.S. Energy Information Administration) och IEA (International Energy Agency) seklers tillgångar på skiffergas: ”ett kvarts årtusende och ny världspolitisk energikarta” trodde IEA.

PeakOil-skrämsel ersätter klimaträdslan

Då är det intressant med en röst som Stoneleighs från det pessimistiska hörnet. Om inte annat ger den en uppfattning om vilka problem och svårigheter som energiförsörjningen brottas med. Efterhand som klimatbekymren förlorar aktualitet finns det mediautrymme för energiskrämsel. Alla har väl märkt genomslaget för PeakOil-bekymren i svensk debatt efter Rio+20 fiaskot? Svenska folket ska ha sin dagliga dos Weltschmerz och ångest för att hålla KBT-terapeuterna med jobb.

I den mån data om Storbritanniens och Polens skiffergas sipprar ut ska de bli intressanta att ta del av. Blir det tio, femtio eller hundra års energitillskott? Den svenska Julen 2030 kommer att påverkas av svaret.

Och efter julen kommer metanhydratet. 

Klimatlobbyns reträtt

Fredag 22 juni 2012 avslutades Rio+20, ett av de största klimat- och miljömötena någonsin, i Rio de Janeiro, Brasilien. Gissningsvis ca 50 000 delegater av skiftande vikt och betydelse ska ha deltagit. Alla ditflugna, förstås, utan hänsyn till några koldioxidutsläpp. Från Sverige statsminister Fredrik Reinfeldt, biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Lena Ek (som redovisade målsättningen på DN Debatt) och ett oredovisat antal stödpersonal. Regeringens webbsida: I delegationen ingår representanter från näringslivet, ungdomar, civilsamhället och riksdagen.

Dessutom kung Carl XVI Gustaf med uppvaktning som invigde den svenska paviljongen.

Alla är överens om att mötets resultat i bästa fall bidde en tumme.

Fredrik Reinfeldt: – Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda.
 
Nederlaget är en logisk konsekvens av COP15 i Köpenhamn 2009, COP16 i Cancun 2010 och COP17 i Durban 2011. Frågan är hur länge dessa berg av byråkratiskt dödkött ska få åka runt till världens lyxhotell för att ”rädda jorden”.

(Sannolikt mycket länge, tyvärr. Inrotade byråkratier har minst nio liv.)

Gammal skåpmat

Det har varit öronbedövande tyst om resultaten av Rio+20 i Sverige. Inget från miljöministern, inget från biståndsministern. Det som publicerats i engelska media har i stor utsträckning varit gyckel med mötet som blev en publicitets- och varumärkeskatastrof värre än Köpenhamnsmötet 2009.

I Sverige är det svårt för tidningar som satsat hårt på klimaträdslan att backa ur konceptet. Söndagens DN toppade med färggranna kartor över ett hypotetiskt våtare och varmare Sverige som illustration till en artikel av den svenska klimatpropagandans grand old lady Karin Bojs. Kartor från en av SMHI:s modellkörningar så allt är nästan sant. Bara koldioxidhalten i luften stiger till 1 300 ppm så. (Nu är den 397 ppm.)

Som ett steg i reträtten har AGW-företrädarna övergett 30-årsdefinitionen på klimatförändringar. Nu räcker det med enstaka vädersituationer: ett regnväder i Göteborg, en torr sommar i Ryssland, en översvämning i Pakistan. Och si, genast kan vanligen så omdömesgilla herrar som Lars Wilderäng (Cornucopia?) och Henrik "Flute" (Flute-tankar) intyga att sommaren 2012 varit ovanligt regnig.  Klimatförändring. Att min sådd av gräsfrön legat och törstat på sprucken jord i tre veckor är inget argument i frågan.

Ett långt adjö

För oss som tagit debatten om jordens klimat på allvar är dödläget ledsamt. Det allmänna intresset skapade chanser till analys av geologiska/ biologiska/ meteorologiska sammanhang och återblickar på jordens historia. Men den dag klimatintresset slocknar är motivationen för skeptiska bloggar borta. Vem bryr sig därefter om den temperaturberoende fraktioneringan av syreisotoper i glaciärisarna? Inget kan som kontroverser och stridigheter ge puls och intresse åt en fråga.

Tecknen i skyn har varit synliga länge. Glatt stolliga förslag – som att måla alla tak vita i världen eller skjuta ut 20 miljoner ton skuggande plastskivor i rymden – läggs inte fram längre. Ingen påstår med unset av trovärdighet att hela jordens elbehov kan täckas med förnybart. Både debatt och politik rättar in sig efter insikten att fossilbränsleteknologin är oersättlig på 50-100 års sikt. Och att förändringarna blir av typen ”låt tusen blommor blomma” snarare än stora dramatiska reformer.

När kunskapen går upp går rädslan ner.

Sakligt klimatskeptiska bloggar fick en stjärna nyligen av en studie i Nature Climate som visade att ökad information och högre kunskap minskade rädslan för klimatkatastrofer. Som bloggaren Pointman påpekade: tiden är vårt hemliga vapen. Jag säger: tiden och kunskapen. Ju fler fakta som kommer fram, desto svagare blir AGW-alarmisternas ställning.

Min tro är att vi befinner oss i klimatintressets nedgångsfas. Bara duktiga idioter är fortfarande the cannon-fodder of Greenpeace, the World Wide Fund and suchlike sinister, corrupt, stinking-rich, taxpayer-subsidized environmentalist mega-corporations that cynically profit from the doom-laden falsehoods they so artfully but mendaciously peddle to the ignorant and the innocent (kanonmat åt Greenpeace, Världsnaturfonden och liknande ondskefulla, korrumperade, stinkande-rika, skattefinansierade subventionerade miljöaktivist mega-företag som cyniskt utnyttja de undergångsladdade osanningar de så skickligt, men lögnaktigt sprider ut till okunniga och oskyldiga): Christopher Monckton of Brenchley. (Medge han kan formulera sig.)

Semesterstängt

Tystnaden hos våra översåtar kan förklaras som midsommar- och semestereffekt. Makthavarna kan bättre än medborgare i gemen kosta på sig innehållsrika ledigheter. Men någonstans i kansliernas labyrinter sitter de obefordrade partistrategerna och talskrivarna och slipar på ämnen till Almedalsveckan 1-8 juli 2012.

Då gäller det för riksdagspartierna att profilera sig och rättfärdiga sin egen existens. De fem som verkligen har kniven på strupen är (KD) 3,7%; (C) 4,7%; (SD) 5,4%; (FP) 5,5%; och (V) 5,9% röstetal i senaste SCB-undersökningen. Endast de de tre (MP) 8,1%; (M) 28,6% och (S) 37,3% kan vara rimligt säkra på återval 2014.

Särskilt intressanta i klimatsammanhang är Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern pga sin långa satsning på anti-kärnkraft, pro-vindkraft och den för kunderna dyra internationaliseringen av elmarknaden – frågor som gjort partiet hjärtligt hatat i vida kretsar. Vänsterpartiet pga sin plötsliga satsning på rabiat anti-kärnkraft och anti-koldioxidpolitik. Blir den politiken annat än munväder passar vänstern illa ihop med socialdemokraterna (som är svagt pro-kärnkraft) i medias traditionella rödgröna block.

Det blir en balansgång mellan att försvinna i tysthet eller förgås med en smäll. Än är den sista dumheten inte sagd.

Balansgång. Bilden är/var vinst i en fototävling i Dalarna som dömdes ut för att den visade en olaglig handling, nämligen gå på spåret. Fin kritik av Sveriges järnvägspolitik kan man tycka. Fotograf Maria Nylén.
 

Familjens sista bil?

Fru Bertha Benz som gjorde världens första bilresa 1888

Slutet nalkas

Två grupper alarmister förkunnar bilens och bilsamhällets snara undergång:

(1) Koldioxid-alarmisterna som menar att människans koldioxidutsläpp måste skäras ner för att jordens klimat ska räddas, hälften bör vara borta år 2020; och
(2) PeakOil-alarmisterna som har räknat ut att oljehandeln kommer att upphöra långt innan oljan tar slut i marken, ganska säkert till år 2030.

Volvo Amason från sent 1950-tal (tvåtonslacken försvann 1961). Modellnamnet Amason användes inte utomlands pga varumärkestvist. Stavningen blev så småningom Amazon med 'z'.  Reklambild för Volvo tagen utanför Foresta hotell, foto Pål-Nils Nilsson.

Till 2020 är det åtta år, till 2030 arton år. Fyrtio procent av bilarna i Sverige är äldre än tio år och livslängden ökar genom bättre kvalitet och rostskydd. Det borde vara dags för människor sluta köpa bilar om det bara är åtta/arton år kvar till slutet. Likaså borde staten sluta investera i stora vägbyggen (typ Förbifart Stockholm och Nya Slussen). Att en bilfabrik som Saab läggs ner borde ses som positivt. Om kineserna vill flytta Volvo till Kina borde det också vara en god sak.

Syns några tecken till det?

Kära gamla bil

Bilen är praktiskt och känslomässigt viktig för medborgarna. För många människor blir bilarna milstolpar i livet, precis som bostaden och partnern, och så småningom barnen. Bilen för första campingsommaren på Öland eller festivalen i Roskilde glömmer man inte; ej heller den där tvillingarna kräktes på faster Marta under resan till Toras bröllop. Eller den gamla Volvon som alltid startade hur förb-t kallt det än var.

Din sista varianten av klassikern framför alla andra, Volkswagen Bubblan (Beetle) som tillverkades i 21 miljoner exemplar 1947-2003

Vi är inte så många generationer som upplevt det. Hittills fem-sex: en 30-årings mor kan vara född 1952 och mormor 1922. Åren 1908-1927 spreds T-Forden över världen. Ska det bli två generationer till? Inte om CO₂-alarmisterna får råda. Eller om PeakOil-alarmisterna får rätt.

Ford modell T år 1915

Den stora utmaningen

”Den kanske största utmaning som vi står inför, det är klimatfrågan. Det är det faktum, att vi per person släpper ut åtminstone fem gånger så mycket växthusgaser som den här planeten tål."

Så klart och koncist sammanfattade Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt läget i Riksdagens partiledardebatt 18 januari 2012. Vad vill då hans parti Vänsterpartiet göra åt saken? Jo:

”Sveriges utsläpp av växthusgaser ska reduceras med 45 procent till 2020 och 90 procent till 2050 i förhållande till 1990. Målet ska uppnås genom utsläppsminskningar inom Sverige.”

 

Den största källan till växthusgasutsläpp är transportsektorn. Vägtrafiken som släpper ut 29 procent av Sveriges växthusgaser är skenbart den lättaste att skära ner. Man ersätter bara petroleumbaserad bensin och diesel med förnybar etanol och biodiesel framställd genom odling av vete och raps. 

Att koldioxidutsläppet i verkligheten inte minskar då är ett teoretisk problem. Det verkliga problemet är att nödvändiga mängder förnybara drivmedel inte kan produceras. Låt mig göra kalkylen en gång till:

Oljeprodukter Sverige.  Den stora puckeln under 1970-talet var villaolja och tjock eldningsolja som prisades ut av den första oljekrisen 1973.  Från omkring 30 miljoner kubikmeter oljeprodukter/år har landets förbrukning sjunkit till 13 miljoner kubikmeter/år, mest bensin, diesel och flygbränsle. Någon ersättning för dessa i stor skala  finns i praktiken inte.

I Sverige såldes 2010 4,6 miljoner kubikmeter bensin. Med svensk veteodling kan man producera 2,3 kubikmeter etanol per hektar spannmålsmark. Det skulle alltså behövas 2 miljoner hektar spannmålsmark för att ersätta bensinen liter för liter. Men Sverige har bara 1,2 miljoner hektar. Inte ens vid total monokultur av etanolvete skulle landet komma i närheten av behövlig volym.

Åtgärden är totalt ogenomförbar. Självklart är mat nödvändigare än fordonsbränsle. Då spelar det ingen roll att det skulle behövas 30 procent mer etanol vid oförändrad körsträcka på grund av etanolens lägre innehåll av energi.

Bakom allt prat om förnybart bilbränsle ligger underförstått en minskning av bilparken med åtminstone 90 procent. Men ingen politiker som vill bli omvald säger det öppet.

Macken är tom

PeakOil-alarmisterna har ett tyngre, mer odiskutabelt skäl bakom sina kalkyler. Oljan är en begränsad resurs och man finner inte nya oljekällor i takt med hur de gamla sinar. Hubbertkurvan indikerar att den utvinningsbara oljan är slut om 50-100 år. Långt innan dess räknar (somliga) ekonomer och oljestrateger med att den internationella oljehandeln i praktiken ska upphöra. Sannolikt omkring år 2030.

Hubbertkurva applcerad på USA:s råoljeutvinning

Det som skapar tvivel i en vanlig medborgare är att inga tunga instanser i samhället tycks tro på prognosen. Infrastrukturen för biltrafiken byggs ut och förbättras, samhällenas försörjning med mat och varor görs alltmer beroende av dagliga lastbilstransporter, familjernas behov av bilar för livet med jobbpendlingar och barnhämtning/lämning blir alltmer akut.

PeakOil-alarmisterna får ingen respons, stater, banker, storföretag kör på som om oljan skulle räcka länge än.

Köra som vanligt

Vad kan en vanlig medborgare göra annat än följa strömmen? Inte många är känslomässigt redo att bosätta sig i ett torp på landet och hugga sin egen ved, odla sin egen potatis och driva sitt eget vindkraftverk.

De flesta sitter redan i fällan. Sköter ett hus åt banken på livstidskontrakt (rätt okej nu när sommaren kommer och grillarna tas fram i kvarteren), har en liten och en stor bil, internetbank, autogiro, plastkort … Ingen kan tro att internet ska kollapsa rakt av, alla datorer frysa (millenniebuggen ha!) och mobilnät och GPS dö. Allt går faktiskt rätt bra. Hittills, som han sa som föll från skyskrapan och var halvvägs.

Och det är verkligen dags att byta in den lilla bilen. Billigare än att reparera.

Kanske kommer elbilen till nästa generation. Eller nästnästa. Kan bli kul att se barnbarnen i den.