Dödläge

Klimat-alarmisterna körde länge med begreppet ”tipping point”, brytpunkt, en hypotetisk punkt i den globala uppvärmningen då den (av människan orsakade) klimatförändringen skulle bli irreversibel. När den punkten passerats kunde processerna inte stoppas, allt var för sent, katastrofen förestod. (Jordens isar skulle smälta, världshaven stiga 80 meter, stora städer dränkas, människorasen reduceras till spillror som släpade sig fram i ett dimmigt, regndränkt cirkumpolärt bälte som nu är tundra.)

Nu tycks själva klimat-alarmismen ha passerat en sådan brytpunkt. Dess larmeffekt har försvunnit, intresset för klimatfrågor är lågt till obefintligt, klimaträddningens politiska kraft är borta.

Insikten att Sverige är en mikroskopiskt liten spelare i den globala klimatfrågan börjar sprida sig. (Nr 85 i befolkningslistan med 1,3 promille av världens befolkning, 1,6 promille av världens koldioxidutsläpp.) Ytterst få väljare tror på Jonas Sjöstedt eller Åsa Romson när de lovar att med koldioxidbegränsningar inom Sverige rädda jordens klimat. Den mest patetiska målsättningen av alla, Annie Lööfs ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet”, börjar äntligen få den uppskattning den är värd: Centerpartiet balanserar på förintelsens kant.

Vart man tittar syns samma signaler. De stora klimatmötena får allt mindre uppmärksamhet: Köpenhamn 2009 var kulmen, sedan har det via Cancun 2010 och Durban 2011 gått nerför med det jättelika Rio +20 sommaren 2012 som det hittills värsta bottennappet. Fredrik Reinfeldt: Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda. Vänta inte att Qatar 2012 ska ge mer.

Samma sak i lilla Sverige. Miljöpartiet som var uppe och nosade på 12 procent sympatisörer i november 2011 ligger nu runt 8 procent. Åsa Romsons tal i Almedalen 2012 gick spårlöst förbi trots inhyrd meteorolog, hennes sommartal 22 augusti 2012 på Kungsportsplatsen i Göteborg samlade ett 50-tal åhörare.

Landets klimatsupernova Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet, satsade i början av 2012 på ett fundamentalistiskt klimatprogram med radikala koldioxidbegränsningar och nedläggning av kärnkraften. Partisympatisörerna minskade hastigt: från en topp runt 9 procent i januari 2012 till knappa 6 procent i augusti.  Sjöstedt övergav snabbt klimatlinjen. Vid sitt sommartal i Umeå 19 augusti 2012 la han tyngdpunkten på klander av Alliansregeringen.



Men hur Jonas Sjöstedt kan tro att löften om hård vänsterpolitik efter valet 2014 ska locka väljare är gåtfullt. Ett parti med 5-6 procent väljare, kanske 17 riksdagsledamöter, ska styra politiken? Måste partiledare vara så naiva och bortkopplade från verkligheten i officiella sammanhang?

Man kan tycka vad man vill om statsminister Fredrik Reinfeldt men ibland visar han en välgörande saklig attityd till politiken och dess trots allt begränsade möjligheter. Exempelvis i sin debattartikel 18 augusti 2012 där han tackar ja till Annie Lööfs oförankrade inbjudan till dopp i hennes badtunna i Maramö.

Säkert är Reinfeldt inte mer tilltalad än de andra partiledarna över den föreslagna reprisen på Maud Olofssons mysträff i Högfors 2004. Men han inser att om Centerpartiet, som balanserar på fyraprocentspärren, faller ur Riksdagen är det adjö till Alliansregeringen och makten. Bättre bita i det sura äpplet och ge Centern åtminstone någon tyngd.

Att media ids använda begreppet ”den rödgröna oppositionen” och slå ihop Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet i en hypotetisk regering efter valet 2014 är märkligt. Sannolikheten för en koalition mellan Sveriges båda ”arbetarpartier” Socialdemokraterna (34 procent väljarsympatier) och Moderaterna (27 procent) är troligen större än en ny rödgrön röra. ”En stark regering för landets bästa i en svår tid” – hur låter det? Ett lika säkert fundament för makten som socialdemokratin fram till 1970.

Internationellt

Den internationella klimatdebatten har också gått i stå. Inga fräscha utmanande klimaträddarförslag, typ vita hustak eller ”speglar i rymden”. Däremot en uppluckring av kraven på klimateffekter. Förr krävdes långvariga effekter, minimum 30 år, som kvalifikation. Nu räcker det med en tillfällig värmebölja, regnperiod eller köldknäpp. Man sa: Väder är inte klimat. Den nya formeln är: Utan väder inget klimat.

De ledande klimatbloggarna avspeglar dödläget.  Watts Up With That repriserar hockeyklubban och dess företrädare Michael Mann, gör återbesök i Climategate och för en stillsam debatt om temperaturerna i USA; Climate Audit sysslar fortfarande med Phil Jones och delete the decline; bloggaren Pointman letar förgäves efter ämnen med indignationspotential. Svenska The Climate Scam arbetar träget med ett spektrum av artiklar. Dess lösen verkar vara ”droppen urholkar stenen; inte genom sin kraft utan genom att ofta falla”. (Där kommer Andas lugnt beklagligt till korta.)

Det som pågår är ett stillsamt paradigmskifte.  Det har uppstått en kritisk massa anomalier som inte låter sig tolkas eller infogas i de etablerade klimatmodellerna som de beskrivs av IPCC och AGW-hypotesen. Särskilt löst sitter anknytningen till människans koldioxidutsläpp. Klimatforskarna har mest att förlora och håller fast vid den gamla uppfattningen lika envist som chefsåklagare Kwast och hans utredare vid polismaterialet i Thomas Quick-skandalen.

Vanligt folk som de representeras i politiska val är snabbare på att överge det gamla. Utan saknad är väljarna, i synnerhet de unga, beredda lämna klimatfrågorna bakom sig.  När det går upp för de politiska partierna kommer klimatdebatten att dö.

Tecknen på dess avsomnande är redan tydliga.