Skiffergas: marknadsbubbla eller energiresurs?

En tid har bloggen The Automatic Earth varit kvar i min blogglista av historiska skäl. Författarna Nicole Foss (Stoneleigh) och Raul Ilargi Mendox (Ilargi) drev i fyra år en Bloggerversion med ytterst tänkvärda och mycket citerade inlägg om ekonomi. I februari 2012 ville de widen our scope, our perspective and our platform (bredda vår spännvidd, vårt perspektiv och vår plattform) och bytte webbadress och administrerade sönder sajten. Samtidigt reste Stoneleigh och Ilargi på publicitetstur i Australien och Nya Zeeland. Resultatet blev ett 40-procentigt fall i besöksfrekvensen och lägre angelägenhetsgrad hos inläggen. Inte de första som sträckt fötterna längre än täcket räcker.

Sajten har levat på nåd i min blogglista.

Desto mer glädjande då med en artikel av Stoneleigh 24 juni 2012: Shale Gas Reality Begins to Dawn. Som allt från hennes tangentbord en logisk, tankeväckande artikel med länkade referenser för argumenten. (Några poster av Nicole Foss borde ingå i varje journalistutbildning. Jämför The Climate Scam här.)

Antalet verksamma borr-riggar i USA jämförda med gaspriset

I korthet säger Nicole Foss att många insiders i skiffergas­industrin vet att verksamheten är ett ponzibedrägeri byggt på överdrivna förhoppningar och falsk reklam. Så länge nya dumbommar går med i verksamheten fungerar spelet. När verkligheten avslöjas kommer det att kollapsa. Industrin och det kapitalistiska systemet samverkar dessutom kortsiktigt så att gaspriserna sjunker under produktionskostnaderna: 5 dollar för två år sedan och 2,50 nu.

Gasprisets fall under två år

Som driven skribent vet Nicole Foss hur man profilerar en uppgift utan att direkt ljuga. Hon övertolkar grovt när hon skriver: The hype is so extreme that those who fall for it contemplate, in all seriousness, North America becoming a natural gas exporting powerhouse, and a threat to Australian LNG producers, or to Russia's Gazprom. (Hajpen är så extrem att de som faller för den tror på fullt allvar att Nordamerika ska bli ett naturgasexporterande kraftpaket, och ett hot mot australiska LNG-producenter, eller mot Rysslands Gazprom.) Den som kollar länkarna ser att stolligheten ligger hos rubriksättarna. 

Dimitri Orlov

Särdeles intressant är en referens till bloggen Cluborlov skriven av Dimitri Orlov. Han är en rysk-amerikansk ingenjör som skriver om the potential economic, ecological and political decline and collapse in the United States (den potentiella ekonomiska, ekologiska och politiska nedgången och kollapsen i USA).  Lik Nicole Foss såtillvida att han lämnat det tekniska samhället, lever på en segelbåt och cyklar då han ska någonstans. Survivalister kan ha glädje av att läsa hans ”A New Age of Sail”.

I posten Shale Gas: The View from Russia ger Dimitri Orlov en rad fakta om den ryska naturgasproduktionen jämförd med världsproduktionen. Han beskriver också skiffergasutvinning detaljerat. Några klipp:

Källorna måste regelbundet utsättas för hydraulisk frakturering eller "fracking": för att producera tusen m³ gas, måste 100 kg sand och 2 ton vatten, kombinerat med en hemlig kemisk cocktail, pumpas in i borrhålen vid höga tryck. Hälften av vattnet kommer tillbaka upp och måste behandlas för att avlägsna kemikalier. Fracking i Barnettbassängen i Texas (USA:s största som ge 70 procent av produktionen) kräver årligen runt 7 miljoner ton sand och 47 miljoner ton vatten.

(Stockholm förbrukar årligen 107 miljoner ton vatten.)

USA:s skiffergasproduktion månadsvis. Trots allt stiger den.

En genomsnittlig Barnettkälla ger bara omkring 6,35 miljoner m³ gas under hela produktionstiden, vilket är vad en rysk källa ger på en månad.

Rysslands bevisade reserver av naturgas uppgår till 43,3 biljoner m³, vilket är ungefär en tredjedel av världens totala. Med nuvarande förbrukning räcker det 72 år. Rysk gasproduktion begränsas av efterfrågan, inte av utbud; den är för närvarande låg för att euroområdet är mitt i en ekonomisk kris. Samtidigt har USA:s produktion ökat utan anledning vilket kraschat priset och gjort mycket av produktionen olönsam.

Hoppfullhet ändå
 
Som motvikt kan nämnas Roger Helmer, en brittisk ledamot i EU-parlamentet. Han besökte nyligen Brittiska Geologiska Undersökningen (BGS) för att informera sig om Storbritanniens energisituation.  Beskedet från BGS var: ”On shale gas, the answer seems to be that we simply don’t yet know the scale of commercially exploitable shale gas, though it may be considerable”. (Om skiffergas tycks svaret vara att vi ännu helt enkelt inte vet omfattningen av kommersiellt exploaterbar skiffergas, men att den kan vara betydande).

15-30 personer i protest mot fracking, Wales, Storbritannien

Starka röster argumenterar för att man ska utöka letandet efter fyndigheter trots protester från gröna aktivister. Inget land avstår från att skrapa den trisslott möjligheten till naturgasförsörjning i decennier skiffergas kan innebära. Och blir det vinst löser man in den. Sveriges koldioxid-alarmister kan leva trygga på den punkten; landet har bara små och magra skifferförekomster. Typ den kambrisk-ordoviciska alunskiffern i Västergötlands och Närkes platåberg. Som ett minne från andra världskriget pyr det fortfarande i Kvarntorpshögen (Närkeslättens högsta punkt 157 m ö h).

Polen har potentiellt de största förekomsterna av skiffergas i Europa. Möjligheten att utvinna den har redan skapat kontroverser med EU:s klimatbyråkrater. Skulle konflikten ställas på sin spets är Polen berett att gå mycket långt för att behålla landets självständighet i frågan. Provborrningar har ryktesvis signalerat andra och allvarligare problem: vissa gasförekomster sägs innehålla 20-40 procent kväve. 

Kvävgas (N₂) är visserligen den gas människan är mest bekant med eftersom vi lever på botten av ett lufthav som till 78 procent består av kväve, men i naturgas reducerar kväve brännbarheten. Blandningen kan rentav bli omöjlig att antända.

Öppen fråga

Som alltid märker man att så kallade experter har begränsad bedömningsförmåga. Banksektorn visade med stor tydlighet att förmågan är rudimentär till obefintlig före en tilldragelse och perfekt efteråt. Tänk Lehman Brothers och euron. Samma med klimatforskarna: ena året katastrofer, andra året, nåja, regniga somrar i alla fall. (Eller torra.)

Hösten 2011 spådde energiexperter som EIA (U.S. Energy Information Administration) och IEA (International Energy Agency) seklers tillgångar på skiffergas: ”ett kvarts årtusende och ny världspolitisk energikarta” trodde IEA.

PeakOil-skrämsel ersätter klimaträdslan

Då är det intressant med en röst som Stoneleighs från det pessimistiska hörnet. Om inte annat ger den en uppfattning om vilka problem och svårigheter som energiförsörjningen brottas med. Efterhand som klimatbekymren förlorar aktualitet finns det mediautrymme för energiskrämsel. Alla har väl märkt genomslaget för PeakOil-bekymren i svensk debatt efter Rio+20 fiaskot? Svenska folket ska ha sin dagliga dos Weltschmerz och ångest för att hålla KBT-terapeuterna med jobb.

I den mån data om Storbritanniens och Polens skiffergas sipprar ut ska de bli intressanta att ta del av. Blir det tio, femtio eller hundra års energitillskott? Den svenska Julen 2030 kommer att påverkas av svaret.

Och efter julen kommer metanhydratet.