Fredag 22 juni 2012 avslutades Rio+20, ett av de största klimat- och miljömötena någonsin, i Rio de Janeiro, Brasilien. Gissningsvis ca 50 000 delegater av skiftande vikt och betydelse ska ha deltagit. Alla ditflugna, förstås, utan hänsyn till några koldioxidutsläpp. Från Sverige statsminister Fredrik Reinfeldt, biståndsminister Gunilla Carlsson, miljöminister Lena Ek (som redovisade målsättningen på DN Debatt) och ett oredovisat antal stödpersonal. Regeringens webbsida: I delegationen ingår representanter från näringslivet, ungdomar, civilsamhället och riksdagen.
Dessutom kung Carl XVI Gustaf med uppvaktning som invigde den svenska paviljongen.
Alla är överens om att mötets resultat i bästa fall bidde en tumme.
Fredrik Reinfeldt: – Den globala politiska energin är ganska låg vad gäller de här frågorna. De står inte på toppen av ländernas agenda.
Nederlaget är en logisk konsekvens av COP15 i Köpenhamn 2009, COP16 i Cancun 2010 och COP17 i Durban 2011. Frågan är hur länge dessa berg av byråkratiskt dödkött ska få åka runt till världens lyxhotell för att ”rädda jorden”.
(Sannolikt mycket länge, tyvärr. Inrotade byråkratier har minst nio liv.)
Gammal skåpmat
Det har varit öronbedövande tyst om resultaten av Rio+20 i Sverige. Inget från miljöministern, inget från biståndsministern. Det som publicerats i engelska media har i stor utsträckning varit gyckel med mötet som blev en publicitets- och varumärkeskatastrof värre än Köpenhamnsmötet 2009.
I Sverige är det svårt för tidningar som satsat hårt på klimaträdslan att backa ur konceptet. Söndagens DN toppade med färggranna kartor över ett hypotetiskt våtare och varmare Sverige som illustration till en artikel av den svenska klimatpropagandans grand old lady Karin Bojs. Kartor från en av SMHI:s modellkörningar så allt är nästan sant. Bara koldioxidhalten i luften stiger till 1 300 ppm så. (Nu är den 397 ppm.)
Som ett steg i reträtten har AGW-företrädarna övergett 30-årsdefinitionen på klimatförändringar. Nu räcker det med enstaka vädersituationer: ett regnväder i Göteborg, en torr sommar i Ryssland, en översvämning i Pakistan. Och si, genast kan vanligen så omdömesgilla herrar som Lars Wilderäng (Cornucopia?) och Henrik "Flute" (Flute-tankar) intyga att sommaren 2012 varit ovanligt regnig. Klimatförändring. Att min sådd av gräsfrön legat och törstat på sprucken jord i tre veckor är inget argument i frågan.
Ett långt adjö
För oss som tagit debatten om jordens klimat på allvar är dödläget ledsamt. Det allmänna intresset skapade chanser till analys av geologiska/ biologiska/ meteorologiska sammanhang och återblickar på jordens historia. Men den dag klimatintresset slocknar är motivationen för skeptiska bloggar borta. Vem bryr sig därefter om den temperaturberoende fraktioneringan av syreisotoper i glaciärisarna? Inget kan som kontroverser och stridigheter ge puls och intresse åt en fråga.
Tecknen i skyn har varit synliga länge. Glatt stolliga förslag – som att måla alla tak vita i världen eller skjuta ut 20 miljoner ton skuggande plastskivor i rymden – läggs inte fram längre. Ingen påstår med unset av trovärdighet att hela jordens elbehov kan täckas med förnybart. Både debatt och politik rättar in sig efter insikten att fossilbränsleteknologin är oersättlig på 50-100 års sikt. Och att förändringarna blir av typen ”låt tusen blommor blomma” snarare än stora dramatiska reformer.
Sakligt klimatskeptiska bloggar fick en stjärna nyligen av en studie i Nature Climate som visade att ökad information och högre kunskap minskade rädslan för klimatkatastrofer. Som bloggaren Pointman påpekade: tiden är vårt hemliga vapen. Jag säger: tiden och kunskapen. Ju fler fakta som kommer fram, desto svagare blir AGW-alarmisternas ställning.
Min tro är att vi befinner oss i klimatintressets nedgångsfas. Bara duktiga idioter är fortfarande the cannon-fodder of Greenpeace, the World Wide Fund and suchlike sinister, corrupt, stinking-rich, taxpayer-subsidized environmentalist mega-corporations that cynically profit from the doom-laden falsehoods they so artfully but mendaciously peddle to the ignorant and the innocent (kanonmat åt Greenpeace, Världsnaturfonden och liknande ondskefulla, korrumperade, stinkande-rika, skattefinansierade subventionerade miljöaktivist mega-företag som cyniskt utnyttja de undergångsladdade osanningar de så skickligt, men lögnaktigt sprider ut till okunniga och oskyldiga): Christopher Monckton of Brenchley. (Medge han kan formulera sig.)
Semesterstängt
Tystnaden hos våra översåtar kan förklaras som midsommar- och semestereffekt. Makthavarna kan bättre än medborgare i gemen kosta på sig innehållsrika ledigheter. Men någonstans i kansliernas labyrinter sitter de obefordrade partistrategerna och talskrivarna och slipar på ämnen till Almedalsveckan 1-8 juli 2012.
Då gäller det för riksdagspartierna att profilera sig och rättfärdiga sin egen existens. De fem som verkligen har kniven på strupen är (KD) 3,7%; (C) 4,7%; (SD) 5,4%; (FP) 5,5%; och (V) 5,9% röstetal i senaste SCB-undersökningen. Endast de de tre (MP) 8,1%; (M) 28,6% och (S) 37,3% kan vara rimligt säkra på återval 2014.
Särskilt intressanta i klimatsammanhang är Centerpartiet och Vänsterpartiet. Centern pga sin långa satsning på anti-kärnkraft, pro-vindkraft och den för kunderna dyra internationaliseringen av elmarknaden – frågor som gjort partiet hjärtligt hatat i vida kretsar. Vänsterpartiet pga sin plötsliga satsning på rabiat anti-kärnkraft och anti-koldioxidpolitik. Blir den politiken annat än munväder passar vänstern illa ihop med socialdemokraterna (som är svagt pro-kärnkraft) i medias traditionella rödgröna block.
Det blir en balansgång mellan att försvinna i tysthet eller förgås med en smäll. Än är den sista dumheten inte sagd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar