Jag ser i media att den professionelle mediagutten/äventyraren Ola Skinnarmo ska navigera i Vega-expeditionens spår genom nordostpassagen under sommaren 2009. Det är svårt att hitta riktiga utmaningar numera då det mesta har gjorts. Det går skidturer för turister till både sydpolen och nordpolen, ungefär 2 700 personer har bestigit Mount Everest (fler än 200 ligger döda och djupfrysta längs leden), tusentals fritidsskeppare har seglat jorden runt, och att paddla Amazonfloden är blaha-blaha.
Kundvagn genom hela Tyskland - kan det vara något?
Nordostpassagen har använts för sjöfart sedan andra världskriget och hållits öppen av ryska isbrytare juni-oktober. Skinnarmos största prestation i mina ögon är faktiskt att han lyckats få sponsorer för ett så relativt alldagligt företag (men fortfarande står tydligen ryska kapitalförvaltare på benen). Den som vill och inte störs av reklamen kan följa projektets blogg.
När tremastade barken ”Vega” med 60 hk ångmaskin under hurrarop lämnade Tromsö 21 juli 1878 var det ett fosterländskt företag i dåtidens anda. Intresset för kartans återstående vita fläckar var stort. Tio år efteråt skulle Andrée-Frænkel-Strindberg göra sin chansning att nå nordpolen med vätgasballongen ”Örnen”. År 1895 sökte Fridtjof Nansen och Hjalmar Johansen komma dit på skidor från fartyget ”Fram”. Vem som verkligen satte foten på den magiska punkten först är omstritt: möjligen amerikanen Frederick Cook, 1908, eller Robert Peary, 1909. Annars en grupp från Sovjetunionen, 1948, eller en amerikansk 1952, men då var den heroiska perioden över.
Scotts grupp vid sydpolen och Amundsens tält.
Helt annorlunda var situationen med sydpolen dit Roald Amundsen nådde i december 1911 följd av Robert Scott i januari 1912. Scott och hans fyra män dog på återvägen av besvikelse, svält och förfrysning.
Den 29 september 1878 blev ”Vega” infrusen i isen nära den tjuktjiska byn Pitlekaj i yttersta Sibirien på (deras egenbestämda) position N 67 04 49 och W 173 23 02. Kopiera in siffrorna på Google maps och du kommer rätt på platsen för vinterkvarteret; en komplimang till expeditionens astronomiska navigation.
Vega i vinterkvarter. Fotograferad av fartygsbefälhavaren Louis Palander med våtplåtsteknik.
Vid infrysningen hade expeditionen bara 120 distansminuter (sjömil) kvar till Euroasiens östligaste udde Kap Dezjnjov i Berings sund, cirka 15 timmars gång. Men först den 18 juli 1879 kl 15:30 – efter 292 dagar i isen – var ”Vega” äntligen ”flaggbeprydd under ånga och segel åter på väg”.
”Kl. 11 f. m. [20 juli 1879] voro vi midt i det sund, som förenar Norra Ishafvet med Stilla Oceanen, och herifrån helsades från Vega den gamla och den nya verlden med flaggning och svensk salut”.
(Begreppet svensk salut var självklart för dåtiden men inte i dag. Sannolikt två skott i snabb följd, svensk lösen, eller möjligen fyra skott, dubbel svensk lösen.)
Äntligen var den första nordostpassagen genomförd, utan skador på fartyget eller sjukdomar hos besättningen. På 364 dagar från Tromsö, varav 292 dagar i isen, alltså 72 resdagar. ”Tack vare våra örlogsmäns och deras befäls ordningssinne, nit och duglighet.” Egenskaper som inte kommer högt i nutida kravlistor. Tveksamt om begreppen ens finns i skolsystemet.
A. E. Nordenskiöld (1832-1901) fotograferad ombord i "Vega" av Louis Palander (1842-1920).
Under vintern hade "Vega" varit avskuren från kommunikation med omvärlden. Inte förrän den 2 september 1879 nådde man Yokohama i Japan och skyndade att ”öfver Sibirien afsända telegram till hemlandet om den lyckliga utgången af Vegas färd”. Då hade man i Sverige börjat planera för en räddningsexpedition.
Resten av färden blev en triumfresa. Nyår 1879/80 tillbringades på havet under gång mot Suezkanalen. Först på kvällen den 24 april 1880 ångade "Vega" in i det festligt illuminerade Stockholm och hälsades av alla med kung Oscar II i spetsen, "konung över de förenade konungarikena Sverige och Norge". Fortfarande firas 24 april som Vegadagen då Vegamedaljen utdelas åt någon som "på ett utmärkt sätt främjat den geografiska forskningen". (Bl. a. Henry Stanley, Sven Hedin, Roald Amundsen, Thor Heyerdahl.)
Den arktiska havsisen är, trots den överväldigande kraft den visar mot besökare, i globala termer bara ett obetydligt skikt (< 5 m) av hopdrivna isflak. I volym 0,01 procent av världens is. Som jämförelse: tänk dig hundra liter is, varav nästan 90 liter är Antarktis och knappt tio liter Grönland; då är en centiliter nordpolens is. En ytterst liten snaps i sammanhanget.
Kölden i polarområdena beror främst på solstrålningens/jordaxelns lutning. Solen över nordpolen (liksom sydpolen) stiger bara till 23,5 grader över horisonten för en dag (sommar- respektive vintersolståndet), sedan sjunker den igen och försvinner ett halvår.
Dessutom sänker nordpolens is jordens temperatur genom att reflektera infallande solljus under sommarhalvåret (vintertid ligger isen i arktiskt mörker). Effekten inskränks, dels av att sommarisens yta endast är 30-50 procent av vinterisens, och dels av att den smältande isens albedo är lägre än för frysande snötäckt is. Generöst räknat återsänder sommarisen hälften av instrålningen. (Jämför snilledraget att måla världens tak och trottoarer vita.)
Den arktiska havsisens framtida öde är en rubrikfråga för AGW-lobbyn. Isen antas/förväntas smälta bort fullständigt någon sommar i nära framtid för att sedan inte återbildas vintertid. Detta ska leda till förändringar i havsströmmarna varvid Golfströmmen ändrar kurs och lämnar norra Europa så kallt som det latitudmässsigt borde vara (typ södra Grönland, norra Kanada, Alaska). Det var tänkt att ske år 2010 men har nu skjutits på framtiden.
Hypotesen är underlag för PR-jippot Rädda isbjörnen och räddningsinsatser av Skinnarmos modell. Citat: ”Vi ska också bidra till forskningen genom att bland annat spela in en dokumentär till TV4. Det känns otroligt angeläget för mig att uppmärksamma hur situationen ser ut i Arktis. Det blir mindre och mindre is och det kommer att få stora konsekvenser för oss alla i framtiden”.
Skinnarmos båt ”Explorer of Sweden” (tidigare “Searcher”) byggdes för äventyrsresor 1996 och är välkänd bland seglare. Då med en dieselmotor på 250 hk – drygt fyra gånger starkare för en båt på 34 ton än ”Vegas” 60 hk ångmaskin för 360 ton. Cynikern i mig log när han inte fann motorn redovisad under Båt och rutt i Skinnarmos projekt.
Missförstå mig rätt: Jag unnar alla ett gott liv med inslag av äventyr – klättra i berg, dyka, segla, flyga eller rent allmänt uppleva spänning och påfrestningar, bli blöt och kall. Att framställa det som hjälteinsatser i familjekretsen är okej.
Två satellitbilder från "Vegas" infrysningsdatum 29 september. Notera hur stora skillnaderna kan vara år från år.
Men hjältefaktorn i seglatsen med ”Explorer of Sweden” är noll. De har satellitnavigation på metern när, löpande väder- och isinformation, kan ringa vem som helst på jorden med mobiltelefon och seglar sommartid i vatten som ingalunda är okända. Tromsö-Berings sund 4 470 sjömil enligt "Vegas" logg, 31 dygns gång om man pinnar på i sex knop.
Som bäddat för att några VIPs hos huvudsponsorerna kan flyga ut med helikopter och segla med några dygn. Ta en en-centiliters snaps i sittbrunnen och skåla för polarisen.
Finge de dessutom David Attenborough, 83, som deltagare kunde filmen för TV4 bli något.
Det är bara att önska dem lycklig resa.
- - - - - -
Skamlös reklam:
En ytterst spännande thriller som utspelar sig på tjuktjerhalvön är Lionel Davidsons Kolymsky Heights (1994). Sällan har jag sett metallspräckande kyla, obegriplig uthållighet och dödsföraktande trots skildrade så suveränt och intelligent. Det gamla lejonets bästa och kanske sista bok, han är dock 87 år. Finns obegripligt nog inte på svenska. Pris 16 GBP (206 SEK) i paperback på Amazon.co.uk.
Läs den. Livet är dock mer än klimatbekymmer.
Ruling-class energy ignorance is a global wrecking ball
41 minuter sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar