Kan Sverige leda världen i klimatkampen?

Sveriges självpåtagna roll

Det anses ytterst viktigt i Sverige att landet tar ledningen bland världens 194-206 stater och oförtrutet anför dem i klimatkampen. Den första uppgiften är att skära ner det globala koldioxidutsläppet som sägs vara fem gånger större än planeten tål. Orsaken är den hejdlösa eldningen av de fossila bränslena kol-olja-naturgas som pågått med ökande intensitet sedan början av 1800-talet. Den svarar nu för 81 procent av världens industriella energi.

Madonna med grön kudde, Andrea Solario (1460-1524)

Den ska ersättas av förnybar energi från sol-luft-vatten, Moder Naturs egen aldrig sinande spene av grön kraft. Solljuset är gratis, vinden blåser och vattnet forsar utan att det kostar något. Och det fortsätter i evighet (nåja, länge i alla fall). Det är bara för människan att ta emot.

I Sveriges riksdag står sex riksdagspartier av åtta, 310 riksdagsledamöter av 349, uttalat för denna uppfattning. Ingen vågar öppet kritisera visionen – det vore värre än att säga n-g-r.

De riktigt gröna menar att världen också måste stänga alla atomkraftverk och lämna det tekniska missfostret kärnkraften bakom sig. Den kallas antihumanistisk, skapad av män för män och med en historia kantad av katastrofer: härdsmältan i Harrisburg 1979 som nästan dödade flera personer; Tjernobylolyckan 1986 som dödade 200 000 människor (nåja, 31 i alla fall); och Fukushimakatastrofen 11 mars 2011 där 16 000 människor dog (i och för sig dränkta av en tsunami, men ingen kan förneka att kärnkraftverket stod där).

Sverige tror att det har världens ögon på sig. Landet är också berett att svara upp till de uppdiktade förväntningarna och vara ett rättesnöre – inte bara för Norden, denna jordens jättelem – utan för hela världen. Lena Ek, den nya miljöministern, siktade inför klimatmötet COP17 i Durban 2011 på att Sverige skulle gå före i klimatfrågan. Lena Eks chef, Centerpartiets nya ledare Annie Lööf, deklarerade från början: ”att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiets nye ledare, vill med sitt klimatkoncept bygga Sverige till ”ett land som kan vara ett föredöme internationellt.”

Många andra svenska politiker har samma vision. Utan klagan reser de till klimatmöten och arbetsträffar på badorter och fjällhotell överallt i världen för att fila på paragraferna. Några få självuppoffrande vardagshjältar tillbringar många år i EU-parlamentet i Bryssel där de stora besluten tas (nyss bannlysningen av glödlampor, snart begränsningen av motorstyrkan i dammsugare).

Slit- och släpmiljö i Bryssel

Ledarproblem

Att leda världen är mycket svårt, för att inte säga omöjligt. Ett grundläggande problem för Sverige är dess storlek (eller snarare brist på sådan). Landets 9,4 miljoner invånare är bara 1,3 promille av världens 7 miljarder. Språket Svenska är ett av de ringare i världen, mindre än Ungerska men större än Xhosa i Sydafrika.

Miljoner, kanske miljarder människor i världen vet inte ens att Sverige finns. Det bidrar till ledarproblemen.

Inte heller Sveriges koldioxidutsläpp imponerar. Mängden 50 megaton/år är bara 1,7 promille av det globala utsläppet 30 000 megaton/år. Det begränsar effekten av aldrig så drastiska nationella nedskärningar. Om Sverige för det goda exemplets skull eliminerade hela sitt koldioxidutsläpp totalt (rubbet, alla 50 megaton/år) skulle effekten bli som att dra en femtilapp från ett kapital på trettiotusen kr. Försumbart.

Klimateffekten bleve ännu mindre. Endast 45 procent av det antropogena koldioxidutsläppet blir kvar i atmosfären så länge att det kan mätas; 55 procent ingår direkt i den naturliga kolcykeln och binds av fotosyntesen och/eller löses i världshavet. Först som andel av atmosfärens förråd – vid 390 ppm ca 3 000 gigaton, 3 000 000 megaton – får tillskottet någon klimateffekt. Det globala tillskottet 13,5 Gt/år (inklusive Sveriges ≈ 0,03 Gt) ska sättas i proportion till den redan befintliga mängden 3 000 gigaton. Att fördubbla atmosfärens halt i den takten skulle ta 222 år om inga andra faktorer ändrades.

För Sverige som nation bleve ett noll-beslut direkt förödande. Inga bilar, inget flyg, absolut inga oljedrivna reservkraftsanläggningar vid köldknäppar när kärnkraften stannar och vindkraften står still. Ingen cementindustri, ingen ståltillverkning. Inget HaberBosh-kväve i jordbruket, inga traktorer, inga skördetröskor. Inga skördare och skotare i skogsbruket, inte ens motorsågar.

Att genom egna nedskärningar bli ett föredöme internationellt är i praktiken omöjligt för Sverige.

Sverige bäst i lågutsläppsligan

Sverige är bäst i Norden gällande koldioxidutsläpp. (Bäst = släpper ut minst per invånare.) Inom EU är Sverige trea efter Rumänien och Litauen. Bland EU-länder med intakt modern industri är Sverige faktiskt etta.

Av självklar orsak nämns detta aldrig. Sveriges modesta statsskuld och relativt goda ekonomi prisas ofta, men aldrig Sveriges ledande position i lågutsläppsligan. Den är ett tabuförklarat politiskt argument.

Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt hade fått enormt genomslag om han istället för klimatsuckandet hade vågat säga i Riksdagen: ”Sverige har bland de lägsta koldioxidutsläppen per invånare i västvärlden; därför vill vi sänka koldioxidavgiften, lätta på energiskatterna och stimulera jordbruk, skogsbruk, bergsbruk och industri. Då får ungdomen arbete, näringslivet blomstrar och landet får behålla företag som Astra-Zeneca som nu flyttar till USA.”

 I ett fritt demokratiskt Sverige kunde V ha blivit hur stort som helst. I verklighetens Sverige hade det gått för Sjöstedt som för den euroskeptiske socialdemokraten Juholt: sex månaders mediaterror innan han ersattes av ny mer välanpassad partiledare.  Den verkliga makten låter inte leka med sig.

Världen har fått andra intressen

Klimatfrågan är så 2009. Hela konceptet är gammaldags, allt färre tror nu på KLIMATKATASTROFEN, alla katastrofers moder. Signalerna har även nått Sveriges riksdag. Som Jonas Sjöstedt konstaterade: ”Det fanns en tid då den svenska regeringen pratade om det här. Då ministrarna stod på rad och pratade klimatfrågor.” Den tiden är förbi.

Här två orsaker:
(1) Själva AGW-hypotesen står på allt bräckligare ben. Allt fler observationer visar att grundkonceptet var för rudimentärt. De processer som styr jordens klimat är sammanvävda och återkopplade i system vars komplexitet forskningen bara anar. CO₂-faktorn är otillräcklig som prognosinstrument, det har 2000-talet visat: trots större utsläpp än någonsin i teknikens historia stiger inte den globala temperaturen.
(2) Även om koldioxidutsläppet vore ett katastrofskäl kan det inte begränsas. De tekniska-ekonomiska-sociala argumenten för fortsatt användning av fossil energi är för starka. Inga förnybara energikällor kan ersätta kol-olja-gas, endast komplettera dem. Globalt sett kan man tala om en Jevons paradox: bättre energiekonomi leder till ökad efterfrågan.

Intresset för ”den gröna omställningen” minskar i världen. Som nyvald president med gröna ambitioner 2008 ville Barack Obama framstå som klimatkämpe bekymrad över global uppvärmning. Den masken föll av vid klimatmötet COP15 i Köpenhamn 2009. I sitt senaste State of the Union-tal 24 januari 2012 talade Obama istället om hur han öppnat upp miljoner acres för olje- och gasborrning (i praktiken fracking) så produktionen är den högsta på åtta år. Good-bye green power, Hello CO₂-emissions!

 Kina satsar fortsättningsvis på fossila bränslen och bygger 2-3 kolkraftverk i veckan. Av det globala utsläppet 33,5 gigaton år 2010 svarade Kina för 8,2 och USA för 5,5 gigaton. Sverige, världens självutnämnda klimatkampsledare och inspiratör, bidrog med 0,05 gigaton.

Storbritannien svänger långsamt bort från sin drastiska nedskärningspolitik, skrinlägger sina CCS-projekt och förbereder för utvinningen av landets nyupptäckta tillgångar av skiffergas.

I Tyskland tror bara runt 30 procent av folket på klimatkatastrofen, år 2006 var de 60 procent. En ledande person i den gröna rörelsen, Fritz Vahrenholt, har hoppat av efter många år nära maktens krön och deklarerar: ”Jag känner mig lurad.” (Färsk artikel i Spiegel Online här.) Pressad av Die Grünen stänger Angela Merkel Tysklands kärnkraftverk och ersätter dem med mer kolkraft och fransk kärnkraft. Realpolitik meine Damen und Herren. Koldioxidnedskärningen får gå åt fanders. 

EU:s kommissionär för klimatinsatser, Connie Hedegaard sa inför COP17 i Durban: "Världen ska inte lura sig själv. Det är bara intressant att hålla Kyoto vid liv om någon följer med. Europa står för endast 11% av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 89% göra?" 

Översatt till Sveriges roll: Sverige står för endast 1,7 promille av de globala utsläppen. Vad kommer de andra 99,83 procenten göra?

När får vi höra en svensk politiker ställa den frågan? Då helvetet fryser till och när grisarna flyger?