Hjälp vi sjunker!

Fyra svenska riksdagspartier sänder nödsignaler: Centerpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Vore det val nu skulle de sannolikt hamna under fyraprocentspärren och åka ur riksdagen. (DN/Synovate 2011-08-26). Opinionsundersökningar ska tas med en nypa salt men dåliga siffror är ändå illavarslande och ger partibossarna oroliga drömmar.

Standardmedicinen är att byta partiledare i hopp om att ett nytt och fräscht ansikte ska ge fler röster. Även om Westerbergeffekten 1985 visade att den sortens hjälp är tillfällig är det första åtgärden.  Tre partiledare än därför på väg ut: Maud Olofsson i Centern, Göran Hägglund i Kristdemokraterna och Lars Ohly i Vänsterpartiet.

För Jimmie Åkesson i Sverigedemokraterna är läget speciellt eftersom SD:s nedgång delvis beror på att partiet lastas för den galne norske frimurarens sprängdåd i Oslo och massaker på Utøya.

Drömmar om rosor och eld
 
Längst har proceduren kommit för Centern som ska ha en ny partiledare klar att väljas på centerstämman 22-25 september 2011 i Åre. Det är häpnadsväckande att ta del av kandidaternas programförklaringar  och skälen/ drömmarna/ fantasierna bakom supportergruppernas beslut. Komplett overkliga målsättningar och tillrättalagda historieskrivningar myllrar i spalterna. Rekordet har än så länge den ledande partiledarkandidaten Annie Lööf själv med ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvud­anledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” 

  
Annie får sällskap i tungomålstalandet av, hittills, 18 av de 21 centerdistrikt som stödjer henne, liksom av Centerns ungdomsförbund, studentförbund och kvinnoförbund. Man skulle tro att detta Centerns tunga infanteri som sett partiet tyna bort och mista relevans under Maud Olofsson, skulle ha nyktert pragmatiska skäl för sitt stöd.  Men icke. 

”Med Lööf som partiledare har Centerpartiet alla möjligheter att växa till ett tjugoprocentsparti i valet 2022”, skriver Hanna Wagenius, ordförande i CUF, och Anna Sandström, ordförande i Centerstudenterna. Okej, Hanna är 22 och  Anna 23 år och har ungdomens rätt att drömma. Men läsa kan de väl ändå – båda studerar juridik – och har möjligen stött på något gulnat tidningsklipp om förväntningarna på Maud Olofsson för tio år sedan. Som ny färgstark ledare skulle hon lyfta partiet från dess dåvarande kris med 5,1 procents väljarstöd, och hon lovade att raskt nå 20 procent.

Så här gick det:

2002    6,2 %       22 mandat
2006    7,9 %       29 mandat
2010    6,6 %       23 mandat

Och nu 3,8 procent hos Synovate. 

 En gång skulle Maud Olofsson leda Centerpartiet mot röstsiffror på 22 procent och statsministerposten.


Detta är Hannas och Annas historieskrivning: ”Efter tio år väljer Maud Olofsson, som har vänt partiets nedåtgående trend och brutit Socialdemokraternas dominans inom svensk politik, att kliva av sitt uppdrag som partiledare för att ge plats åt en ny förmåga som kan ta Centerpartiet in i framtiden.” Fortsätta marschen uppåt då, kan man tänka.

 Centerpartiets opinionssiffror. Grafen från Alliansfritt Sverige.

Även ärrade centerpolitiker som ex-landshövdingen Gunnar Björk, 67, som var riksdagsman redan på Thorbjörn Fälldins tid, och ex-landshövdingen, ex-generaltulldirektören Karin Starrin, 64, har en overkligt upphöjd bild av partiet. Tillsammans med fem andra fördettingar skriver de i en pro-Lööf artikel i Gefleborgs Dagblad 18 augusti 2011: ”Att Centerpartiet leder utvecklingen i svensk politik är inget nytt för oss med några år på nacken”.

Leder utvecklingen vart? Mot förgängelsen? Åker de fyra i riskzonen ut blir svensk politik verkligen ny efter valet 2014 med fyra partier i riksdagen: Moderaterna, Socialdemokraterna, Folkpartiet och Miljöpartiet.

Det som imponerar mest på det ärrade sällskapet är Annie Lööfs dokumenterade förmåga att fixa personkryss i samband med val: Femtusen till riksdagsvalet 2006 och ännu fler vid valet 2010. En ledtråd så god som någon till hur det går vid centerstämman om drygt tre veckor.

Fredrick Federley, 33, riksdagsledamot sedan 2006 och den som tillsammans med kollegan Abir Al-Sahlani, 35, först rekommenderade Maud Olofsson att avgå, håller på Annie Lööf: ”hon har i 2 val övertrumfat alla oss andra i riksdagsgruppen. Därtill har hon levererat i utredningar och har vågat stått upp för partiets position i mycket svåra frågor och hämtat in och ökat sitt stöd efter den svåra debatt vi hade efter FRA och där få andra i partiet har varit med om en liknande situation.”

Som riksdagsledamot balanserar Federley mellan rollerna som pajas och radikal excentriker. Han har bl a föreslagit återinförandet av adelskap, platt skatt på 20 procent, legalisering av prostitution och förbud mot försäljning av nya  bensin- eller dieselbilar. Tillsammans med Annie Lööf, då Johansson, sviktade han och grät offentligt under partipiskan i samband med genomtrumfandet av FRA-lagen 2008 och båda kallades efteråt för svikare.

Skådespelet visade begränsningarna i Centerns ofta deklarerade påstående att partiet “alltid i politisk handling försökt stå på den enskildes sida oavsett sammanhangen.”  

Att Fredrick, då 30, och Annie, då 25, gav efter och bröts under det massiva grupptrycket är inte svårt att förstå.


Välja fritt är stort, välja rätt är större

 En begränsning är inbyggd i Centerns val av ny partiledare: det ska vara en kvinna. Trots Socialdemokraternas misslyckade försök med Mona Sahlin till valet 2010 tror partistrategerna att en kvinnlig partiledare är en pluspoäng i sig. Och C bröt mark med Karin Söder som pionjär 1985-1987. Alternativet till Annie Lööf är Anna-Karin Hatt, 39 år och IT-minister i den nuvarande regeringen. Hon har trots tappra försök att lansera sig med Hattresan hamnat i medieskugga och verkar chanslös. 

 Den tredje kandidaten Anders W. Jonsson, 50 år, är bara gisslan för könsjämlikheten. Att han troligen skulle vädra ur garderoberna efter Maud Olofsson bäst är inte tillräckligt som argument.

Karin Söder, Sveriges första kvinnliga socialminister, utrikesminister och partiledare.

Idén med en språkrörslösning, typ Miljöpartiets, lanserad exempelvis i Skånska Dagbladet 27 augusti 2011 har sannolikt ingen framtid.

Politikernas värld

Ju närmare man står något, desto större verkar det. Självklart ser alla dessa polititker med riksdags- statsråds- partiledar- borgarråds- partisekretarar- (fyll i efter behag, listan är lång) -löner varje liten krusning på politikens guldfiskdamm som viktig och värd att kommentera i mejl, sms, twitter, bloggposter och facebookinlägg. De vill så gärna komma nära människorna, vara varma gröna (alternativt blå) röster, styra alltmer i vår vardag och ödmjukt leda oss som statsministrar, energiministrar, och ministrar för dammsugning, glödlampors urskruvande och vad fan som helst.

The Ministry for Silly Walks (Ministeriet för löjliga gångsätt).

Är det tänkbart att de någon gång lämnar oss i fred, håller sina klibbiga fingrar borta? Kan de möjligen sluta föra en kraftfull miljöpolitik och låta oss ha bensinmackarna i glesbygden kvar, låta oss ha rimliga energipriser utan skatter som ska rädda världen. Låta oss köra bil på bensin/diesel istället för etanol där varje tankfylla inte bara tar 190 kg majs ur munnen på svältande människor utan dessutom kräver 70 procent mer energi vid produktionen än vad som hamnar i tanken.

Och kan de någon gång förstå att begreppet demokrati betyder folkstyre? Att rätta sig efter vad folket tycker. I systemet är inbyggt en infernalisk spärr mot missbruk. Den kallas fria val. Vill man se hur ett partis åtgärder överensstämmer med folkets vilja kan man titta på något så finurligt som antalet väljare.

Här kommer en avancerad gissningslek för partistrateger: Om ett partis röstandel ändras från 7,9 procent ena valet till 6,6 procent nästa val och vid opinionsundersökningar sjunker till 3,8 procent, betyder det

(a) att partiet inte lyckats kommunicera sitt program till väljarna;
(b) att partiet varit otydligt i sitt budskap; eller
(c) att partiets program inte svarar mot folkets önskan?

Och en följdfråga för dem som vill bli partiledare: Om befolkningen i ett kulturellt besläktat land, säg USA, och dess ledare, säg president Obama, högaktningsfullt skiter i en grön omställning, vilka är då utsikterna att ett svenskt pluttparti ska kunna leda dem på rätta vägar om partiet i sitt lilla hemland fick

(a) 328 428 röster 2002;
(b) 437 389 röster 2006;
(c) 390 804 röster 2010?

Dagbrott i Albertas oljesandfält, Kanada
 
Ledtrådar: President Obama har för närvarande tillåtit 1 069 olje- och gasriggar att borra i USA; han kommer sannolikt att ge tillstånd för byggandet av oljeledningen Keystone XL från Kanadas oljesandfält till raffinaderier i Texas; den republikanska presidentkandidaten Michele Bachmann lovar att lägga ner det jobbdödande Environmental Protection Agency (Naturvårdsverket) direkt om hon bli president. "We will turn out the lights and we'll lock the doors" (Vi kommer att släcka ljuset och låsa dörrarna.); bensin kostar i Texas 5,38 kr litern och det anses dyrt.


Ändringar i blogglistan

Jag tar bort EcoWordly och Climate Depot som har tappat stinget. Likaså Steven Landsburg som aldrig svarade upp mot sitt rykte.

Istället lägger jag till Michael Hudson som verkar vara en sant självständig och tänkande ekonom.