Goda råd är gamla

Stig av. Rusta ner.

Råden för att överleva den stundande kristiden – vare sig orsaken tänks vara klimatets kollaps eller bankvärldens sammanbrott – är slående lika var man än hittar dem. I princip går de ut på att man bör dra sig undan från civilisationen som vi känner den. Göra sig fri från internet, bankkort, bil, färdigmat, högt belånad bostad i storstaden, flygresor till soliga semesterparadis … lägg till enligt tycke och smak.  (Inte äta kött, snaska socker, dricka alkohol, slappa i soffan framför teven.)

 Evakuering inför den sovjetiska arméns framryckning i Tyskland 1945.

Den kloke säljer sin bostad och hyr istället, kortar ner sitt pendelavstånd, gör själv sin el med solceller, har ett nödförråd av konserver och en akutväska med det nödvändigaste i händelse av plötslig evakuering. Allra helst ska man flytta ut på landet till ett litet skuldfritt torp där man odlar sin mat, hugger sin ved, har höns och kaniner och tar vara på vad naturen ger. På ett sådant ställe lever man bäst.

Vedproduktion, Svir 1909. Från Prokudin-Gorski samlingen.

Någonstans i bakhuvudet har jag haft fragmenten av en dikt från svenskt 1700-tal som ger precis de råden. Magnus Stenbock? … någon annan självtänkare från hårda tider? Jag visste att det gällde en låghalt bonde som skulle bo avsides, långt uppi skogen, med en enda häst, men alla sökord jag prövade på Google ledde fel. Slutligen, inne på Projekt Runeberg, sökte jag på det enda ordet ”låghalter”. Just så dialektalt och gammaldags.

Och si – upp kom länken till sidan 24 i boken ”Bilder ur landtmätarnes lif” publicerad av C. E. Fritzes Hofbokhandel, Stockholm, 1901.

Wilhelm Kruses gravskrift

Det visar sig att dikten är skriven av lantmätaren i Älvsborgs län Wilhelm Kruse, född  i Göteborg 1674, död i Vänersborg 1739 och begraven på Vassända övergivna kyrkogård. Kruse utnämndes 1711 till ordinarie lantmätare i Älvsborgs län medan kung Karl XII fortfarande satt i osmanska Bender (i nuvarande Moldavien).  Kruse var fallen för poesi och känd för sina sarkastiska dikter under livstiden. Oppositionell var han också och lät inte landshövdingen och annan överhet hunsa med sig.

Dikten vars fragment jag hade i hjärnan heter Bondelyckan och är sannolikt skriven under de hårda åren efter Karl XII:s död 1718. Var jag kan ha läst den är en öppen fråga. Boken ”Bilder ur landtmätarnes lif” har jag garanterat aldrig haft i mina händer.

Bondelyckan

Wilhelm Kruse (1674-1739)

En åtta kors bonde, som hafver en häst,


gudfruktig och ärlig, god granne därnäst,


väl brukar sin åker, äng, spada och läst,


bor långt upp i skogen, har sällan nå’n gäst,


är fri från herrgården, krig, hunger och pest,


vet sällan af länsman, ej heller nån rest,


säms väl med sin hustru, den han sig har fäst,


bär omsorg om verlden, för själen dock mest,


är litet låghalter, god vän med sin präst,


samt glad i sitt arbet; den mår allra bäst.

Var bonden litet låghalter slapp han att inkallas som soldat, hade han en häst togs den inte till krigstjänst. Var han fri från herrgården behövde han inte göra dagsverken, hade han ej heller nån rest var han utan skulder.

Wilhelm Kruse skisserar ett trivsamt och förnöjsamt liv, med god grannsämja och samförstånd mellan makarna, samt arbetsglädje. En tillvaro som vem som helst kan önska sig.

Åtta kor kanske inte lockar i nutiden. Dels behövs 0,6 ha per ko och år för bete så 5 ha betesmark är nödvändigt. Dels tillkommer den ständiga mjölkningen, den vita piskan som statarfruarna kallade den. Morgon och kväll, vardag som helgdag.

Bloggonymen Stoneleigh (Nicole Foss) på bloggen ”The Automatic Earth” känner rimligtvis inte till Wilhelm Kruses råd men har ändå inrättat sig på det sättet. Hon tog sina egna analyser på allvar och flyttade från England till Kanadas obygder för att köpa sig en liten gård utan att låna. Där hugger hon ved, odlar sina grönsaker,  gör sin egen el, har lite får för husbehov.

Precis som Lars Wilderäng, mannen bakom bloggen "Cornucopia?" som sägs vara Sveriges största blogg inom finans, ekonomi och miljö. Säkerligen skulle en stunds letande på nätet lokalisera en mängd andra kulturpessimister som gjort på samma sätt.

Den cirkumpolära taigans utbredning

Det förefaller som om distributionen av sådana reträttplatser undan katastrofen sammanfaller med vodkabältet, eller den cirkumpolära taigan om man så vill. Familjen Karp Osipovich Lykov är ett extremt exempel: de flydde för Stalins terror på 1930-talet långt in i det sibiriska skogsbältet. De upptäcktes från flyg 1979 och gick så småningom att få kontakt med. Boken om deras liv, ”Lost in the Taiga” (1994), skildrar hur man verkligen lever på gränsen till undergång.

I Spanien och Italien lyser torpidyllen med sin frånvaro. Vill man dra sig undan världen där går man i kloster (Spanien har >130, Italien >400). Till Frankrike flyttar en och annan britt inspirerad av Peter Mayle som skrev bestsellern ”A Year in Provence” (1989) om att leva i byn Ménerbes. Men britterna drömmer om att ha en pub och Bed & Breakfast – inte om att fly undan apokalypsen.

Hjälper det?

Att fly till ett eget ställe när katastrofen kommer är en urgammal reflex. Troligen äldre än arten Homo sapiens som är ca 200 000 år. Sannolikt finns den också hos en rad djurarter. Det faktum att reaktionen existerar tyder på att den haft ett överlevnadsvärde under evolutionen.

En roande flykthistoria är ”Decamerone” av Giovanni Boccaccio (1313-1375). Den handlar om sju kvinnor och tre män som flydde undan digerdöden i Florens 1348. Högg sin egen ved gjorde de knappast, men höll humöret uppe gjorde de genom att var och en berätta en historia per dag under de tio dagar isoleringen räckte. Av och till under seklernas lopp har boken varit förbjuden som ”otuktig” och man ska nog inte ta med den på resor till Saudiarabien ens i dag.

Flykt är inget sätt att rädda en hel befolkning. När/om samhällets livs­uppehållande system sviktar kommer ofrånkomligen många av de svagaste och mest utsatta att dö. Det egna lilla torpet räddar endast den familj eller utvalda grupp som bor där. Så tillvida är det självförsörjande torpet ett elitistiskt koncept.

Det fungerar så länge ordningen i samhället består. Och ökar överlevnadschansen även när alla hämningar brustit och människor med våld tar det de vill ha. Då är det lyckligt om torparen, som Wilhelm Kruse rekommenderar, bor långt upp i skogen, har sällan nån gäst.

Vi andra då – vi 85 procent som bor i städerna och är låsta i fler avtal än vi på rak arm vet? Kommer vi att klara oss?

Ganska säkert. Risken för det stora ödesdigra allt förstörande sammanbrottet är trots allt väldigt liten.

Se glaset som halvfullt, inte halvtomt.