Okej-då till koldioxiden

Något jag upprepat till leda är att det antropogena utsläppet av koldioxid till atmosfären inte går att hejda. Det kan inte ens minskas så länge det nuvarande industriella samhället existerar.

Tvärtom måste utsläppet öka under några decennier i takt med att teknik och ekonomiskt välstånd sprids över världen. Varje land som industrialiseras ökar sitt nationella koldioxidutsläpp eftersom energin till industrierna utvinns ur de klassiska energikällorna olja (37 % av global energi), kol (30 %) och gas (23 %). All sådan energiproduktion är i princip oxidation av kol där grundsambandet är att en viktenhet kol, säg ett ton, efter oxidation ger 3,7 enheter koldioxid, här 3,7 ton som går med röken upp i atmosfären.

Alla vill vi se välståndet spridas till allt fler människor. Att kräva att tekniskt outvecklade länder ska avstå från den teknik västerlandets vällevnad bygger på är både oetiskt och politiskt omöjligt.

Den västerländska samhällsmodellen är absolut inte fri från nackdelar. Men stoppas kan den inte.

Nu börjar verkligheten bli så tydlig att inte ens förhärdade politiker och klimatagitatorer kan förneka den. Koldioxidutsläppet stiger år för år och det är inget vi kan göra åt det. I hemlighet släpptes processen loss vid ”de fem gorillornas” (USA, Kina, Indien, Sydafrika, Brasilien) informella överläggningar under klimatmötet COP15 i Köpenhamn i december 2009.

Efter COP16 i Cancun i december 2010 viftade arrangörerna med en papperslapp à la Chamberlain 1938. ”Vi har ett avtal.” Bara de mest godtrogna kunde luras att tro det fanns något i det.

Inför COP17 i Durban 2011 har försöken att skapa ett Kyoto II visat sig fruktlösa. EU:s miljökommissionär Connie Hedegaard sa nyligen desperat rättframt att EU, som svarar för 11 procent av de globala koldioxidutsläppen, inte såg skäl för ett Kyoto II om inte andra industriländer följde med. Varken USA, Kina eller Indien är intresserade, Japan sa nej redan vid mötet i Cancun förra året. Landets beroende av fossila bränslen har sedan dess ökat stort efter kärnkraftsolyckan i Fukushima.

I Storbritannien har finansminister George Osborne fått kalla fötter när det gäller landets Climate Change Act från 2008. The Act included a voluntary commitment to reduce Britain's carbon dioxide emissions to 80 per cent of their 1990 level by 2050 – a target generally acknowledged to be achievable only by shutting down most of the economy – in an effort to demonstrate 'global leadership'.  (I lagen ingick ett frivilligt åtagande att minska Storbritanniens koldioxidutsläpp med 80 procent av 1990 års nivå till 2050 - ett mål allmänt erkänt kunna uppnås endast genom stängning av det mesta av ekonomin - i ett försök att visa 'globalt ledarskap'.)

Känns tongångarna igen? Samma visa som EU drog under Fredrik Reinfeldt i det famösa ”beslutet” i oktober 2009 – och som senare övergavs i tysthet.

 Effekterna i Storbritannien börjar märkas i medborgarnas plånböcker och i det ökande antalet arbetslösa. Då lyssnar varje politiker.

I Sverige har den uppmärksamme sedan länge noterat att ”rädda klimatet” inte lockar röster längre. Miljöpartiet låg lågt med klimaträddning inför valet 2010 – och ökade sitt röstetal. Centern hade något högre klimatprofil – och minskade. Så rejält att den nersolkade partiledaren Maud Olofsson sparkades ut och ersattes med det småländska lingonet Annie Lööf. Hennes naiva förkunnelse att som Centerledare få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, kommer att stoppas av spinndoktorerna i god tid före valet 2014. Annars adjö med Centerpartiet. 

Eller Annie Lööf.

Mycket kan hända innan 2014. En kvinna att hålla ögonen på är den nya miljöministern efter Andreas Carlgren – Lena Ek. Hon är tydligen inte lika naiv som Annie. Hon välkomnas på posten av Åkeriägarna (en dödskyss för de rättrogna) och anklagas av klimatfundamentalisterna Jens Holm och Jonas Sjöstedt, riksdagsledamöter Vänsterpartiet, för att ha ”svikit” i frågan om EU:s klimatmål.

Goda tecken i mitt tycke. Tyder på realism och fingertoppskänsla.

Låt Lena Ek jobba på sin plattform en tid och vi kan få se Annie Lööf följa sin socialdemokratiska syster Margot Wallström till härligheterna i Bryssel. Där bryr sig ingen om all skit som snackas.

Så kan Lena Ek ta över hemma i jordbundna Sverige – och kanske hålla Centerpartiet över fyra procent i valet 2014. Om det nu ska behövas.

Koldioxiden får vi dras med i vilket fall.