En artikel på DN Debatt i dag 19 april 2011 befäster uppfattningen att klimatrörelsen har krönet på sin bana bakom sig. Folk, människor, de stora väljargrupperna – vad man vill kalla dem – är varken rädda eller intresserade längre. Vi har andra mer direkta problem: arbete, pension, bostad, sjukvård, skola … listan är lång och växer fort.
De avdankade socialdemokraterna Birgitta Dahl (S) miljöminister 1986–1991, Erik Pelling (S) kommunalråd i Uppsala, Lena Sommestad (S) miljöminister 2002–2006 och Anders Grönvall (S) oppositionsråd i Knivsta är helt vilse i pannkakan när de påstår att ”Socialdemokratins uppdrag är att avveckla kärnkraften”. Dessa fyra, som lämnats ute i kylan av partiets nye ledare Håkan Juholt, har särskilt liten plattform för att säga ”Vi socialdemokrater måste”.
Nu gäller det enligt partiets extrakongress 25-27 mars 2011 barnfattigdomen, pensionssystemet, avregleringarna (läs privatiseringen av sjukvård, SJ, energimarknaden) och skattesystemet. ”Rädda klimatet” måste partiet särdeles inte. Det ger inga röster längre.
Kommentarerna till artikeln är unisont negativa: Har ni fått ett uppdrag, av vem då om man får fråga? Ren dynga är vad ni har att komma med; Obildade politiker, läs på lite om kärnkraften istället för att häva ur er idioti; Hur många vill ha ständigt dånande vindkraftverk i närområdet; Ska vi avveckla kärnkraften så ställer vi ett vindkraftverk utanför varje sosses bostad …
Tonfallen är mycket hätskare än någonsin på Andas lugnt.
De osynliga strömmarna i folkdjupet är något man kan fundera över. Varför fick så många flickor heta Emma 1998 och Maja 2010? Pojkarna Filip och Oscar? Och vad hände med Smilla? Och alla rostfria kök?
Passé, gammaldags.
Något liknande har hänt med ”klimatkampen”. Den har blivit ett smått nostalgiskt minne i stil med första maj. Människorna med kampglöd och knutna nävar är inte med i tåget längre, kvar är byråkraterna och administratörerna.
Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord,
ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord?
Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar
men svek alla oss och valde makten? Dom är kvar.
Att en av världspolitikens främsta ordbajsare, den framstående smilfinken Barack Obama vänt ryggen åt ”klimatfrågan” förvånar inte. Hans lismande gästspel på klimatmötet i Köpenhamn 2009 sa tillräckligt. Nu är hans viktigaste fråga hur nära republikanerna han kan gå och ändå bli demokraternas presidentkandidat 2012. Då gäller det att stryka oljebolagen och Wall Street medhårs. Bensinpriset i USA, runt 6 kr litern, ses redan som dyrt och socialistiskt. (I Sverige drygt 14 kr litern i dag.)
USA:s och Obamas våta dröm är att inte behöva krusa för kung Abdullah Bin Abdulaziz Bin Abdulrahman Bin Faisal Bin Turki Bin Abdullah Bin Muhammad Bin Saud i Saudiarabien. Då spelar missöden som Deepwater Horizon-läckan sommaren 2010 mindre roll.
Mer underlig är de grönas starka ställning i Tyskland. Förra året kände sig förbundskansler Angela Merkel politiskt stark nog att förlänga landets kärnkraftsparentes med tolv år till mitten av 2030-talet. Men när skuggan av katastrofen i Fukushima steg över horisonten backade hon snabbt och lät stänga sju äldre små reaktorer tills vidare. Ändå förlorade hennes parti Kristdemokraterna delstatsvalet i Baden Württemberg efter 58 år vid makten där.
Ända sedan charterflyget började på 1960-talet har Tyskland varit ett land som svenska turister bara flugit över på väg till medelhavskusterna. De stora förändringar förbundsrepubliken genomgått efter andra världskrigets slut i maj 1945 är vi svenskar dåligt medvetna om. Först på senare år har Berlin fått en ställning som gränsar till New Yorks hos ungdomen. Eurons och EU:s kris börjar lära oss att Tyskland är EU:s folkrikaste land (82 miljoner) och dess starkaste ekonomi med BNP 3,33 biljoner USD (Sverige 0,4 biljoner USD).
Men när det gäller de grönas makt i Tyskland får jag säga som Olof Palme lär ha sagt om det höga priset på mjölk: ”Det hade jag ingen aaning om.”
Nyspråk, engelska ”Newspeak” beskrivs i romanen 1984 av George Orwell. Det syftar till att begränsa individens tankeutrymme och därigenom förhindra kritik mot partiet och dess ledare "Storebror", numera även ”Storasyster”.
Mer märkligt är det att läget skiftat så snabbt i Sverige, en gång världens mönsterelev i klimatklassen som satt längst fram och alltid räckte upp handen. Landet som skulle Sluta fega, ta ledningen! Inte ens miljöpartiet går ut särskilt hårt med klimatfrågan längre. Varken Åsa Romson eller Gustav Fridolin låter som om de vill ”rädda världen” om/när de blir nya språkrör.
Självaste vindkraftens stålmormor Maud Olofsson har blivit ombedd att avgå som partiordförande hos Centern. Åtminstone har riksdagsledamöterna Abir Al- Sahlani och Fredrik Federley tänt elden under grytan och Centerns ungdomsförbund hjälper till. Sannolikt blir det hett nog för Maud att stiga ur vid partikongressen hösten 2011.
Den som vill samla röster i dag ska argumentera mot överstatligthet typ EU:s, mot bank- och finansvärldens samvetslösa manipulerande av världens ekonomier och maktens självklara krav på att vanliga medborgare ska täcka förlusterna som kasinotänkandet orsakat. Lägg till de misslyckade experimenten i multikulturalism och fumlandet med invandringspolitiken och du har en stadig politisk plattform.
