Kärnbränsle i Oskarshamn: Kalkyl för hundratusen år

Katastrofen i Japan – eller som den ska heta, Jordbävningen vid Tohoku 2011 – har utlöst en intensiv debatt om kärnkraften i Sverige. Tillfälligt har opinionen mot atomkraft blommat upp på nytt. Enligt Synovate vill 36 procent avveckla den nu (mars 2011) jämfört med 15 procent 2008, och bara 21 procent vill bygga ut den jämfört med 47 procent 2008.

Ett av de fundamentala argumenten mot kärnkraft är att mänsklig teknik inte kan ordna en godtagbar förvaring av det radioaktiva avfallet och det använda kärnbränslet för hundratusen år in i framtiden. Är det försvarligt att slutförvara sådant enligt SKB:s (Svensk Kärnbränslehantering AB) plan på 500 m djup i urberget under Oskarshamn?

I hundratusen år?

Arten Homo sapiens, människan, inte är van att hantera så långa perspektiv ens i tankarna.  Underarten Homo sapiens sapiens, den moderna människan, är själv bara 100 000 – 140 000 år gammal och känner sin egen början endast från spridda skelettfynd i Afrika. Verkligt språk har hon troligen bara haft i 50 000 år, konstnärlig begåvning (skulpturer, målningar, musik) i 30 000 år. Skrift (kilskrift, hieroglyfer) uppfann hon för 6 000 år sedan.

Tidig Homo sapiens idaltu ca 160 000 år gammal, Etiopien. Underarten numera utdöd.

Om arten människa kommer att finnas kvar om 100 000 år är osäkert. Kanske bär hon fröet till sin undergång i sig, slav under evolutionen som hon är. Hennes måttlöst framgångsrika fortplantning är illavarslande. Människans biomassa är 345 miljoner ton. Biomassan för alla elefanter i Afrika (jordens största landdjur) är numera 3,5 miljoner ton (en procent av människans). Alla blåvalar i havet (de största djur evolutionen någonsin har frambringat) har reducerats till en biomassa på 1,2 miljoner ton (35 promille av människans.)

Lägg därtill människans irrationella överflöd på kärnvapen (USA 8 500, Ryssland 11 000, Frankrike 300, Storbritannien 225, Kina 240, Indien 100, det fanatiska Pakistan 110, det rabiata Israel 80 och det galna Nordkorea 10; sammanlagt 20 565 helt onödiga kärnvapen varav de sista 200 hos obalanserade regimer med snäva synfält.)

I det läget försöker Förenta Nationerna ”rädda världen” genom hajpade klimatmöten om koldioxidhalten i atmosfären.

Vad händer i Oskarshamn de närmaste 100 000 åren?

Vad som inte händer: Det kommer inte att bli en jordbävning styrka 9,0 och det kommer inte att bli en tsunami med vågkrön på 18-24 m. Jordens skapnad är inte sådan. Närmaste plattektoniska kollisionszon ligger i Medelhavet och längs mittatlantiska ryggen. Östersjön är inget djuphav utan en efemär vattenskvätt med medeldjup 55 m och 20-40 m i Kalmarsund där Oskarshamn ligger. Hydrologin för en tsunami saknas. Närmaste djuphav finns väster om Irland och Skottland.

Tektoniska plattor. Notera hur utsatt Japan ligger och hur skyddat på Eurasiska plattan Oskarshamn är.

Vad som sannolikt händer: Med stor sannolikhet går Oskarshamn på femtusen års sikt mot ett kallare klimat där snön inte längre smälter bort under somrarna. Med centrum i norra Skandinavien ackumuleras nederbörden till en långsträckt glaciär som sträcker sig in i Finland och Ryssland. Den växer obönhörligt i mäktighet och börjar om gissningsvis 30 000 år att med glacial hastighet röra sig söderut.

Världshavet sjunker i takt med att vattnet binds i den stora isen. (Senast sjönk det 120 m.) Nordsjön blir en stäpp. När inlandsisen rör sig in över platsen där Oskarshamn låg är invånarna sedan länge borta. Det använda kärnbränslet 500 m ner i berggrunden är glömt. Avståndet till vår civilisation är då mycket långt, lika långt som avståndet till den sista neandertalmänniskan är för oss.

Inlandsisen ligger sannolikt kvar 70 000 – 100 000 år. Mäktigheten kan växa till tre kilometer varvid den 1,9 miljarder år gamla fennoskandiska skölden pressas ner en kilometer. Den har gjort det fyra gånger förut under den senaste halvmiljonen år.

När den glaciala isen glider fram över berggrunden tar den med sig krossmaterial i form av block, stenar och grus som följer med söderut. Ytskiktet av berggrunden slipas bort men förlusten mäts i meter, inte hundratals meter. Indikation på detta: Den isolerade bergklacken Blå Jungfrun (86 m) i Kalmarsund och de mjuka kalkbergarterna som utgör Öland har överlevt åtminstone fyra inlandsisar den senaste halvmiljonen år.

Isostasi. Belastningen från isen trycker ner jordskorpan i manteln som flyter undan. Då belastningen upphört fjädrar jordskorpan upp och mantelmateria strömmar tillbaka igen.
 
Efter istiden: När Oskarshamn-nedisningen (jfr Weichsel) upphört och berget med kärnbränsleförvaret efter tiotusen år åter höjt sig till nuvarande nivå genom postglacial landhöjning är det ett nytt och fräscht landskap som presenteras. Om några betongfundament av den (då) preglaciala hundratusen år gamla bebyggelsen från 2000-talet återstår är en fråga man kan fundera på.

Att människan dyker upp bland de livsformer som då koloniserar det obebodda området är inte uteslutet. Vilken civilisationsgrad hon då har vet ingen. Men att nyckeln till SKB:s slutförvar för använt kärnbränsle sedan länge är förkommen kan man vara säker på. Depån ligger ostörd på 490 m djup i berget.

Om förvaret alls kom till stånd. Kanske uranet brändes upp i breeder-reaktorer istället. I så fall kan vi se fram mot nästa istid utan samvetskval.