Omprövning i Afghanistan

Krukan går så länge till vatten att hon slutligen brister. I dess dagar, efter USA:s/ NATO:s/ ISAF:s rekordlånga överfall på Afghanistan (105 månader 7 juli 2010) skymtar de första sprickorna i det skamliga företaget som startades av USA-presidenten #43 Bush och utvidgades av fredspristagaren (sic) #44 Obama. Ett projekt där även Sverige är med och bidrar med fem promille av trupperna.

När krukan brast för kung Gustav II Adolf i slaget vid Lützen 6 november 1632. Målning 1855 av Carl Wahlbom (1810 – 1858).

Det är känt sedan hundratals år att Afghanistan är ett svårt, för att inte säga omöjligt land att erövra. Det numer kollapsade Sovjet försökte åren 1979 – 1989 och lärde sig läxan snabbare än väst, på 97 månader och 22 dagar. Tidigare notabla försök var första engelsk-afghanska kriget 1838-1842, andra engelsk-afghanska kriget 1878-1880 och tredje engelsk-afghanska kriget 1919.

"Remnants of an Army". William Brydon rider in i Jalalabad 1842. Målning av Elizabeth Butler (1846-1933).

Det första slutade med den famösa reträtten från Kabul i januari 1842 då läkaren William Brydon var den ende av 4 500 soldater och fler än 10 000 civila som nådde Jalalabad som hölls av brittiska styrkor. Doktor John Watson, Sherlock Holmes fiktive vän, gjorde enligt Conan Doyle sina erfarenheter i det andra. Rudyard Kiplings kända dikt The Young British Soldier har också hämtat inspiration från andra engelsk-afghanska kriget:

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains
An' go to your Gawd like a soldier.

(När du sårats och lämnats på Afghanistans slätter,
Och kvinnorna kommer för att stycka dina rester,
Bara rulla till geväret och blås ut din hjärna
Och gå till din Gud som soldat.)

Mot den bakgrunden förstår man attityden hos Storbritanniens nye konservative premiärminister David Cameron. Han sa vid besök i Kabul 11 juni 2010: “No one wants British troops to stay in Afghanistan for a day longer than is necessary. [...] Any troop increases are not remotely on the U.K. agenda.” (Ingen vill att brittiska trupper stannar i Afghanistan en dag längre än nödvändigt. [...] Några truppökningar finns inte ens avlägset på den brittiska dagordningen.)


England är nr två efter USA och har tiotusen soldater i Afghanistan. Landet fick hem sin trehundrade i en kista 12 juni. Cameron är förstås ”desperately sad” och påskiner att alla soldater ska hem senast till 2015. Då, nämligen, är det val. Insatsen kostar dessutom landet (som har sämre ekonomi än Sverige) minst fyra miljarder pund (47 miljarder kronor) per år.

På andra sidan Engelska kanalen sprack Nederländernas regering 20 februari 2010 på grund av oenighet i Afghanistanfrågan. Landets 2 000 soldater (hittills 21 döda) skulle tas hem sommaren 2010, men premiärminister Balkenende hade gett efter för USA:s påtryckningar och ville låta dem stanna kvar.

I Sverige tycker inte ens hälften av folket att det "är bra" att svenska soldater strider i Afghanistan. "Nästan hälften" heter det i statstelevisionen. Den ende politiker av format som företräder folkviljan i det fallet är Vänsterpartiets ledare Lars Ohly.


Självsprickor: Barack Obamas administration spricker inifrån. Den intensivt hajpade general Stanley McChrystal (nr 298 av 855 i sin årgång på West Point men lanserad som ett militärt snille) gjorde bort sig själv i den obegripligt omdömeslösa intervjun i The Rolling Stone. Han sårade sin Commander in Chief #44 Obama svårt genom att beskriva denne som "uncomfortable and intimidated" (illa till mods och skrämd) i ett möte med höga militärer, och som ”the guy who's going to run his [expletive] war, but he didn't seem very engaged” (killen som ska köra sitt [svordom] krig men han verkade inte särskilt intresserad). Som lök på laxen beskrev generalen fru Hillary Clinton som den som bar byxorna i regeringen.

Möjligen har reklambilderna för "Bud Light Lime" begränsad anknytning till soldatlivet i Afghanistan.

McChrystals försök att spela enkel kis som käkar hamburgare och gulpar öl med citronsmak (Bud Light Lime, huvaligen) hellre än äter på restaurang med servetter och tända ljus hjälpte inte hans ställning hos soldaterna. Hans bysnilleidé att inkräktarna efter åtta års dödande skulle spela vänner med befolkningen inskränkte truppernas möjlighet att skjuta på allt som rörde sig och ökade de egna förlusterna. För att citera Pfc. (Private first class, menig en grad under korpral) Jared Pautsch. "We should just drop a fucking bomb on this place. You sit and ask yourself: What are we doing here?" (Vi borde bara släppa en jävla bomb på det här stället. Man sitter och frågar sig själv: Vad gör vi här?)

Eller Staff Sergeant Kennith Hicks: "Sir, some of the guys here, sir, think we're losing, sir.” (General, några av killarna här, general, tror att vi förlorar, general.)

Det oundvikliga slutet på Afghanistanöverfallet närmar sig. Inte ens chefsöverbefälhavaren själv, president # 44 Barack Obama, tror på seger. Ett farligt ord som kan leda tankarna vilse. Nej – ”Our goal is to make sure they [Al Qaeda] can't attack the United States." (Vårt mål är att se till att de [Al Qaida] kan inte attackera USA.) Och för det satsar han 6,7 miljarder dollar (52 miljarder kronor) i månaden.


Ett mål så subtilt dumt att det trotsar all beskrivning. Det finns kanske en handfull Al Qaida-medlemmar kvar i Afghanistan; de är faktiskt inte så stolliga att de sitter och väntar på obemannade drones och artilleriöverfall. Dessutom – och det borde vara känt för Obama – kan tankeverksamhet utövas var som helst. Yemen eller New York. Sabotagemedlen (flygplan, sprängmedel, skjutvapen) anskaffas på plats i USA.

Nederlaget är inbyggt i överfallet från början.

Sovjetiska truppers högtidliga reträtt ur Afghanistan 15 februari 1989.

Säga vad man vill men Sovjet drog sig ändå tillbaka med stil. Av någon anledning tror jag att USA:s och västmakternas reträtt blir betydligt mindre högtidlig. "Not with a bang but a whimper". Inte med en smäll utan ett gnäll.