Delugofobi (rädsla för syndafloden)

Varje katastrofmodell enligt AGW-hypotesen har en höjning av havsytan som hotande inslag.

(AGW, Anthropogenic Global Warming, är engelskans bekväma akronym för den hypotetiska av människan vållade globala uppvärmningen. Oavsett orsak har jordens medeltemperatur stigit hela 0,67 grader C sedan 1880, från 1998 har den flackat ut och efter 2003 sjunkit.)

Det är intressant att fundera över förutsättningarna för en sådan hypotetisk syndaflod. Vad som kan orsaka den, varifrån vattnet ska komma och hur fort den kan inträffa. Viss ledning kan hämtas ur de senaste hundratusen åren av jordens historia. Vi lever faktiskt i slutfasen av en redan inträffad höjning med 125 m.

Skräcken för en syndaflod tycks vara inbyggd i människans väsen ungefär som rädslan för spindlar och ormar, fobier som antas ha haft evolutionärt värde. I analogi med araknofobi, rädsla för spindlar, och agorafobi, rädsla för öppna platser (torg) kan vi kalla den delugofobi, rädsla för syndafloden (deluge = syndaflod). Även i dessa sekulariserade tider är berättelsen om Noa, arken och syndafloden känd av många. (1:a Mosebok 7 kapitlet.)

Då kom floden över jorden.
Den varade i fyrtio dagar, och det kom så mycket vatten att arken lyftes och flöt över jorden.
Vattnet steg högt över jorden, och arken drev på vattnet.
Allt högre steg vattnet över jorden, tills det täckte även de högsta bergen under himlen.
Vattnet steg mer än sju meter över bergen.

Sägnen har en närmast global utbredning och finns i nästan alla religioner. Endast kreationister, typ Ella Bohlin, tar den numera på bokstavligt allvar. (Skrev jag utan att tänka efter) – prognosmakarna i klimatlobbyn gör det minsann också men utan hänvisning till någon gud. Utan att skämmas blandar de in nära förestående händelser, t. ex. en atmosfärisk CO2-nivå på 400 ppm om fem år med ett så fjärran evenemang som 80 meters höjning av havsytan. (Se Schellnhuber i min förra post Min är större än din.)

Nåväl, åter till Fråga Ett: Vad kan orsaka en katastrofal höjning av havsytan?

Svar: Endast en omfattande smältning av jordens stora ismassor: Grönland 9% och Antarktis 90% av all is i världen.

Den arktiska isen (0,01 % av världens is) flyter i polarhavet och varierar i utbredning mellan 15 och 5 miljoner km2 utan att märkbart påverka havsnivån; landbaserade glaciärer är volymmässigt obetydliga.

Vi lever som sagt i epilogen av en omfattande isavsmältning som höjde havsytans nivå med 125 m. Jämfört med Grönlandsisen, 3 miljoner kubikkilometer, och Antarktis, 30 miljoner kubikkilometer, som antas ge 80 m högre havsyta var alltså den senaste stora nedisningen 1,5 gånger större mätt i volym. (För vad det är värt: 1,5 x 33 = ~50 miljoner kubikkilometer.) Som syns på diagrammet började dess avsmältning för 22 tusen år sedan och var i stort sett avslutad för åtta tusen år sedan, dvs. smältperioden var 14 tusen år. Femton meters mycket långsam höjning av havsytan de första sjutusen åren (21 cm/100 år, jfr 1900-talets 18 cm) och de återstående 110 m i snabba pulser.

Kunde isarna på Grönland och Antarktis smälta i samma tempo skulle det ta niotusen år.

Nu är det mycket osannolikt (bortsett från att AGW-hypotesen blir allt bräckligare i ljuset av nya observationer). Grönland ligger långt norrut (60 – 82 N) med sin största del norr om norra polcirkeln (66˚ 33') och är vintertid försänkt i mörker. Antarktis är centrerat kring sydpolen och har ett halvårs natt och ett halvårs dag med solen maximalt 23,5 grader över horisonten.

Den senaste nedisningens maximala utbredning. Grönlands för isavsmältning ogynnsamma läge framgår tydligt.

Hur man än vrider och vänder på klimatzoneringen är och förblir polerna kallast. Det gäller såväl Mars som jorden och beror på planeternas orientering i solsystemet. Även om vi resonemangsvis accepterar AGW-hypotesen förblir det speciellt svårt att smälta isarna nära polerna. Till och med den arktiska havsisen som är en <5 m tunn agglomeration av flak flytande i havet har stått emot. Det talar för att en total avsmältning av de geologiskt signifikanta, tusentals meter tjocka isarna på Grönland och Antarktis skulle ta proportionsvis längre tid.

Alltså längre än niotusen år. Hur mycket längre är vars och ens gissning.

Att människor med eller utan delugofobi kan sova lugnt sin egen livstid och trettio generationer till är dock praktiskt taget säkert (för att använda en vårdad IPCC-term).