2010-04-09

Konstgjord andning för klimatskrämda


Efter klimatfiaskot COP15 i Köpenhamn 7-18 december 2009 där bekymren för global uppvärmning klimatförändring visade sig väga lätt när det började handla om pengar på bordet låg klimatlobbyn lågt ett par månader. Men nu har den startat sin litania igen och försöker återuppliva koldioxidrädslan. Samtidigt pågår intensiv industriell utbyggnad av energiprojekt baserade på de klassiska fossila energikällorna kol, olja och gas. Det är i stor skala frågan om att säga en sak och göra en annan. Det ger etablerade klimataktörer mycket låg trovärdighet.

Till exempel:

Lördag 6 april skrev Storbritanniens ambassadör Andrew Mitchell en artikel i Svenska Dagbladet: ”Nya initiativ för klimatet krävs” (sannolikt på uppdrag av sin minister för energi och klimatförändringar, Ed Milliband). Inlägget är fyllt av glidningar (2009 var ett framgångsår) och snömos (”Vi tror alltjämt att en omfattande juridiskt bindande överenskommelse kommer att försäkra att den gemensamma graden av strävan är tillräcklig för att uppnå vårt 2 graders mål”) precis som vanligt i klimaträddningsartiklar.

Bilderna är klickbara.

Samtidigt, i den krassa verkligheten, beslutade Storbritanniens regering att stödja Sydafrikas ansökan hos Världsbanken om förmånliga lån på 21 miljarder kronor till kolkraftverket Medupi. Det blir världens fjärde största kolkraftverk med en installerad kapacitet på 4.800 MW som ska bränna 17 miljoner ton (megaton) lågvärdigt kol per år och släppa ut 30 megaton koldioxid. (Sveriges utsläpp 51 megaton/år, vår gamla favorit kolkraftverket Jänschwalde 24 megaton/år.)

Sverige stödde förstås också Sydafrikas begäran och det var lustigt att höra minidebatten i Sveriges Radio 2010-03-31 mellan biståndsminister Gunilla Carlsson (för) och Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson (mot). Båda berättade sagor för folket.


Peter Eriksson – som har ord om sig att vara en maktpolitiker som vässar tänderna för regeringspost i höst – svävade runt i den gröna sagovärlden. ”Man har väldigt goda förutsättningar för solenergi och för vindenergi i Sydafrika.” Som läsare av denna blogg vet så skulle det krävas elvatusen vindkraftverk för att ersätta Vattenfalls Jänschwalde på 3.000 MW. Räknat watt för watt skulle det behövas 17.600 för att ersätta Medupi. Även Peter Eriksson (eller något alternativsnille i Miljöpartiet) borde klara sådana kalkyler.


Gunilla Carlsson – som sagt ett och annat allvarligt ord till SIDA – stödde sig på argumentet bistånd-till-snälla-svartingar. Utan Medupi skulle ”kvinnor fortsätta att gå och hämta ved, att leta efter möjligheter att kunna elda, att inte kunna värma sin mat på ett modernt sätt”. Som biståndsminister vet hon mycket väl att Sydafrika är ett skatteparadis för energikrävande industrier med extremt låga elpriser till företag. Gunillas stackars kvinnor betalar mer än dubbelt så mycket som företagen för elen – i den mån de har någon.

Bostäder i Soweto. Ser du några el-ledningar?

Av Medupis, säg, 35 terawattimmar per år (halva Sveriges vattenkraftel på ca 65 TWh/år) lär minst 80 procent gå för rabattpris till industrin, och resten till politiker och advokater i Pretoria och affärsmän i Johannesburg. Väldigt lite till ”tändsticksaskarna” i Soweto.


View Larger Map
Medupi och Matimba ligger vid A på kartan. Nära den mytomspunna floden Limpopo där elefantbarnet fick sin långa snabel, enligt Kipling.

Inga blåbärsprojekt

Medupi kolkraftverk kommer att ligga nära det redan verksamma Matimba kolkraftverk som inte heller skäms för sig. Kapacitet 3.990 MW (990 MW större än Vattenfalls Jänschwalde), produktion 24 TWh/år och koldioxidutsläpp 26 megaton/år. Att Medupi och Matimba ligger där de ligger beror på kolförekomsterna - de kan transportera bränslet på band direkt till sina jättestora ångpannor. Tillsammans släpper de ut 30+26=56 megaton CO2 per år (att jämföras med Sveriges 51 Mt/år).

Byggplatsen för Medupi kolkraftverk med Matimba i bakgrunden. Peter Erikssons tanke att ersätta dessa två jättar med 29.000 (tjugoniotusen) vindkraftverk verkar naiv på gränsen till rasistisk.

Det är tröttsamt att tjata om saken men Sverige är faktiskt en pluttspelare i det internationella industri- och ekonomispelet. Numera inte ens kompetent att behålla dammsugartillverkning och skjortsömnad inom landet. Långt mindre varvsindustri och bilindustri. Vore jag politiker (gubevare mig) skulle jag vara bekymrad över utarmningen av det en gång i tiden tekniskt och industriellt framstående Sverige som byggde sitt eget flygvapen och gjorde framgångsrika bilar.


Som enkel man av folket skulle jag se "av-teknifieringen" av Sverige som ett värre problem än energiutbyggnaden i länder som Kina, Indien och Sydafrika. Särskilt som inget av de länderna frågar Sverige om råd. Maud Olofsson, Andreas Carlgren och Peter Eriksson kan sedan säga vad de vill.

Medupi byggarbetsplats. Inga dansande svartingar i bastkjolar där, inte.

4 kommentarer:

  1. Det svåraste, att produktutveckla, har vi gett upp.
    Det lättare, att bygga produkter, håller vi på att ge upp.
    Det som egentligen en apa kan göra, att sälja produkter som andra gjort (och lägga på 10%), är snart det enda vi gör.
    Vi kommer att ångra oss bittert för denna lättja, och straffet blir stenhårt, men inte ens det fattar väl detta land av degenererade puckon.

    SvaraRadera
  2. Huvudet på spiken! Inom några år kommer vi om utvecklingen fortsätter att förlorat nästan all tillverkningsindustri. Det som återstår är en U-lands ekonomi, baserad på råvaror, tjänster och basindustri. Att vi ska kunna leva på detta är en ren utopi, baserat på närmast rasistiska argument, dvs. att vår kunskapsnivå skulle kunna vara så framstående att all världens folk vill ha våra tjänster, eftersom de är oförmögna att själva stå för dem. Tyvärr verkar inget politiskt parti, än mindre media, intresserad av att diskutera dessa frågor. Under tiden blir Sverige allt fattigare..

    SvaraRadera
  3. I ett land där ungdomsdrömmen är ett deltagande i Idol alternativt att bli något så fint som
    "Wedding planner", festfixare eller B-kändis.

    Där energipolitiken handlar om att "outsourca" all tillverkning till Asien.

    Där skattepolitiken handlar om att konfiskera alla inkomster som inte intjänats "hederligt" via Svenska spel eller en bostadsrättsförsäljning i Stockholms innerstad.

    I ett sådant land är det sannolikt VI som i framtiden får intjäna vårt dagliga bröd genom att damma av våra gamla folkdräkter och dansa folkdans på grisfester inför skaror av turister från Kina och Indien.

    SvaraRadera
  4. En legend i svensk företagsamhet är SAAB:s konstruktion J 29 ”Flygande tunnan”. Idén uppstod i skuggan av andra världskriget 1945, testplanet provflögs 1948 och modellen tillverkades i 661 exemplar 1950-1956. I princip en jetmotor med en pilot ovanpå. Lurig att flyga pga. sina pilformade vingar. Inte mindre än 242 flygplan havererade varvid 99 piloter omkom – förluster samhället accepterade med andra världskrigets miljoner döda i minnet. Då visste alla att krig betyder död. ”Tunnan” slog två världsrekord i snabbflygning: 977 km/h på 500 km bana år 1954, och 900 km/h med fällbara vingtankar på 1000 km bana år 1955. Flygplanets enda krigsinsats gjordes 1961-1963 i FN-operationen i Kongo. Bara ett plan förlorades (vid ett landningshaveri då det flögs av chefen 3e flygeskadern generalmajor Lennart Peyron som var där för att inspektera flygsäkerheten). Fortfarande flyger den restaurerade ”Gul Rudolf” i F 10 Ängelholms färger vid uppvisningar.

    /Max

    SvaraRadera