Reträtt
Klimatfrågan lever i första hand på den väljaropinion som stöder den. Om människor tror (a) att jordens klimat är på väg mot katastrof, (b) att det är vår fossilbränsleteknologi som är orsaken, och (c) att det går att göra något åt saken – ja då får klimatengagerade partier stöd. Då ger det väljarröster om man lovar att partiet ska verka för att rädda världens klimat.
I upptakten till Köpenhamnsmötet COP15 i december 2009 var detta mycket tydligt. Människor var engagerade, deltog i möten, startade klimatgrupper långt ner på lokal nivå, sökte och gav råd om hur man kunde leva ”klimatsmart”. Man trodde att myriader små insatser skulle kunna plussas ihop och bli nånting stort som hade betydelse. Inte äta kött, inte köra bil och framför allt inte flyga. ”Inget flyg norr om Sundsvall” var ett MP-förslag.
Köpenhamnsmötet blev klimatrörelsens Waterloo. ”De fem gorillorna” USA, Kina, Indien, Sydafrika och Brasilien visade att varje 800 punds gorilla sits where he damn well pleases och gjorde sitt eget avtal. Ungdomliga ideella rörelser stod med rumporna bara, ”klimatsmart” var för nördar. Klimatmötena COP16 i Cancun och COP17 i Durban förstärkte intrycket av nederlag. I Durban stängde man av respiratorn för Kyotoprotokollet men dolde åtgärden bakom innehållslösa fraser.
Läget i Sverige
Känslomässigt är skillnaden mellan då och nu på svenska klimatfronten stor. Guldåldern för professionella klimatföreläsare är slut, klimatgrupperna stretar i motvind och har svårt med argumenten. Skillnaden mellan vad klimatöversåtarna säger åt oss att göra och vad de själva gör sticker allt mer i ögonen. Vad nytta för världen gör 50 000 klimatpratande personer som flyger till klimatmötet Rio+20 i slutet av juni 2012?
Exakt. Varför ska då inte Svensson få flyga till Medelhavet och Thailand?
Från småbarnsmamma till miljökontrollant: Klimatrörelsens image har ändrats totalt. Den är inte längre representerad av ärligt bekymrade unga människor, småbarnsföräldrar som cyklar ungarna till dagis, snålar med varmvattnet och bokför sina koldioxidfotavtryck. Nu har vi en klimatöverhet som bevakar varje steg vi tar, bedriver dyrbara experiment med ”förnybar energi” på vår bekostnad medan den skor sig själv och hela tiden vet bättre. Den enskilde medborgaren har blivit det största klimathotet.
Jäst efter degen: Ett perfekt exempel på förmyndarmentaliteten ger Miljöpartiets kongress lördag 26 maj 2012. Kongressen vill lagstifta mot att män med höga inkomster lever ovanför klimatkraven, flyger och beter sig. Kvinnor gör förstås aldrig det; inte heller klimatpolitiker när de surrar runt på meningslösa klimatmöten.
Några sådana beslut till och (MP) kan utmana (C) och (V) i säcklöpningen mot fyraprocentsspärren.
Riksdagspartierna
Politiska partier har det svårt. I själva begreppet politiskt parti ligger att det är en grupp med ett ärende. En politiskt vision. De flesta av dagens riksdagspartier har sina rötter i 1800-talet: Socialdemokraterna i arbetarrörelsen, Moderaterna i lantmannarörelsen och överlevarna från bondeståndet, Vänsterpartiet i kommunismen, Centerpartiet i bonderörelsen, Folkpartiet i frikyrkorörelsen/ nykterhetsrörelsen. Konceptuellt nya är bara Miljöpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna. Det begreppsmässigt yngsta, Feministiskt initiativ, blev bara ett uppslag utan substans.
Partier kan inte ändra sina program snabbt. Det signalerar flyktighet, vända-kappan-efter-vinden mentalitet. Har ett parti tagit fan i båten måste det ro honom i land. Anpassningar till svängningar hos väljarkåren sker därför med fördröjningar.
Majoriteten av riksdagspartierna är åtminstone formellt positiva till klimatkampen. Till de uttalat engagerade hör traditionellt Miljöpartiet och Centerpartiet. Efter valet av Jonas Sjöstedt till partiledare hör även Vänsterpartiet dit.
Miljöpartiet: Partiet lärde sig under Wetterstrands & Erikssons tid att ligga lågt med klimaträddartemat. Anpassningen gav resultat i form av sex nya riksdagsmandat i riksdagsvalet 2010.
Centerpartiet: Dess miljöprofil byggde på vindkraft och etanol, två med tiden allt impopulärare satsningar. Profilen solkades av Maud Olofssons nära beblandning med Vattenfall och hennes kapitulation för kärnkraften. Resultatet blev sex mandats förlust i riksdagsvalet 2010 och Maud Olofssons sorti 23 september 2011. Partiet fick en kort Lööf-effekt och nådde 5,8 procent hos Novus november-december 2011
Annie Lööf försvor sig i ungdomligt oförstånd till klimatkamp av globala mått: ”Att få till stånd en grön omställning i Sverige och världen, är en av huvudanledningarna till att jag vill leda Centerpartiet.” Hur man får någon över 18 år att tro på en så naiv paroll ger huvudbry åt Centerns strateger. Att man måste vara 18 år och äldre för att få rösta gör inte knipan mindre. Partiet kämpar mot utradering strax över fyraprocentsnivån.
Sifo januari-maj 2012: 4,5 – 5,1 – 4,9 – 4,6 – 4,5.
Novus januari-maj 2012: 5,4 – 5,6 – 4,8 – 5,1 – 4,5.
Vänsterpartiet: Jonas Sjöstedt möttes med stora förhoppningar när han blev Vänsterpartiets ledare 6 januari 2012. Ett knappt rumsrent parti med ledaren Lars Ohly stukad av örfilarna från det rödgröna konceptets mamma Mona Sahlin skulle äntligen få mandom och beslutskraft igen. Sjöstedt är mycket övertygande i talarstolen och partiets väljarsympatier steg inledningsvis. Men när Sjöstedts rabiata klimatförkunnelse sjunkit in hos väljarna började nergången.
Sifo januari-maj 2012: 8,8 – 6,7 – 6,1 – 5,6 – 5,3.
Novus januari-maj 2012: 7,6 – 8,2 – 7,3 – 6,5 – 6,1.
Fram till år 2014
Tiden fram till riksdagsvalet 2014 blir intressant. Kommer (C) och (V) i konsekvensens namn hålla fast vid klimatfrälsarkransen? Eller tvingar partistrategerna fram ett temabyte, det må bära eller brista?
Hos (C) är det inte bara klimatförkunnelsen som väcker tvekan; det mullrar i medlemsdjupen om att Annie Lööf kanske inte var den rätta sortens partiledare ändå. Kanske det inte räckte med att vara ung och kvinna? ... kanske det behövs fler kvaliteter hos den som ska kunna väcka väljarnas förtroende?
Kanske målsättningar och vallöften som ligger inom rimlighetens gräns?
Ja du Dr Max!
SvaraRaderaPolitik är ett smutsigt hantverk, har man ju alltid hört.
Att klimatet skulle åskådligöra det så tydligt visste man väl inte då, när yttrycket myntades.
Att sunt förnuft och ärlighet skulle bli så ute och att de ideologiska lögnerna skulle bli så inne och tydliga, var kanske inte heller så väntat när det gäller "vetenskapen" runt klimatet.
Att det gick så lätt att köpa "vetenskapen" trodde jag faktiskt inte.
Var väl en aning naiv trots alla galenpannor som man upplevt när man är så gammal som jag är; Hitler, Stalin, Pol Pott och en hel radda andra galna politiker.
Vi måste nog på något sätt få till ett system som ställer politiker till svars för vad de påtvingar människor och att de tvingas leva med samma förutsättningar som folk i allmänhet gör.
Med andra ord komma ner på den vanliga jorden, buga och tacka för det förtroende de fått av oss väljare.
Bim
Mark Lynas en känd miljöaktivist som som tidigare demoniserat flyget tillsammans med andra har nu gjort en rejäl omsvängning. Han berömmer de senaste flygplanen från Airbus Och Boeing. Han skriver ”Att reducera den totala efterfrågan är inget alternativ: miljörörelsens vädjanden till folk att ”sluta flyga” har milt uttryckt fått begränsat gensvar, särskilt med tanke på att de flesta miljöaktivister jag känner unnar sig själva flygets fördelar.Detta skriver han i sin senaste bok
SvaraRaderaHälsar Rutger
Bim, Rutger:
SvaraRaderaTecknen är små men de finns, klimatgrejen är i utförsbacken. Se bara på vart det lutar för (C) och (V) i Sverige. Och vi är ett av de mest rättrogna länderna i världen.
Uttryck från klimatraseriets tid kommer dock att leva kvar i språket länge. Precis som resterna efter kristendomen: gud, djävul, helvete, synd.
Att politiker myglar och skor sig är omöjligt att förhindra. Se vad snabbt det uppstod en ny elit efter franska revolutionen 1789 och ryska revolutionen 1917. För att inte tala om hur snabbt vi fick en ny blå nomenklatura i Sverige efter Göran Perssons fall 2006.
Livets villkor. Ryck på axlarna, gå ut och lukta på syrenerna.
/Max